Januari 2004
Med spänning satte jag mig att läsa artikeln "Världens yngsta elever", i DN den 31 december 2003. "Nu kommer jag äntligen att bli varse en journalist som tittat kritiskt på det nya skollagsförslaget, där barn ska bli elever från ett års ålder," tänkte jag förväntansfullt.
Men tyvärr - det var många kritiska frågor som jag saknade. Efter att ha dragit bakgrunden till förslaget, får förskoleministern Lena Hallengren breda ut sig och förklara att det mesta bara handlar om "juridisk terminologi". Som svar på varför föräldrarna bara ska ha friheten att fostra sina barn som de själva önskar i ett års tid, innan de ska in i "undervisningssystemet", säger förskoleministern;
- Vi ser att de barn som deltar i förskolan har lättare att klara sig i skolan. (Och detta som en kommentar från en förskoleminister som själv var hemma med mormor och själv aldrig gått på dagis).
Några kritiska frågor med anledning av det påståendet skulle ha kunnat vara:
"Enligt vilka undersökningar?"
"Hur var de utformade och hur genomfördes de, i vilket land och framförallt vilket år?"
"Ministern kan ju inte vara omedveten om alla larmrapporter som cirkulerat i media under senare år om allvarliga problem i vår storskaliga kollektiva svenska barnomsorg"
"Vilken "undervisning" ska de små ettåriga eleverna få och vilken politisk prägling kommer de att utsättas för?"
I 30 år har politikerna haft en övertro på att ju tidigare barnen separeras från mammorna och placeras i vård utanför familjen, desto större jämställdhet får vi. Med facit i hand kan vi nu se att det är en dålig lösning att använda barnen som en murbräcka för jämställdhet - det leder inte till några förbättringar för kvinnorna.
För det är inte bara i arbetslivet vi kvinnor vill ha jämställdhet. Trots att så många barn lämnas bort till dagis vid ett års,
så får kvinnor fortfarande sämre vård och sämre mediciner.
Nästan all forskning och framtagning av mediciner sker på den manliga kroppen.
Små fyraåriga flickor får sämre medicinsk behandling för sin astma och sämre mediciner än små fyraåriga pojkar, vilket gör att de riskerar att få kronisk astma som vuxna osv.
Listan över bristande jämställdhet kan göras hur lång som helst.
Artikeln i DN avslutas med: "Den svenska och nordiska förskolelösningen där bebisar möter både barnskötare och förskolelärare i daglig pedagogisk verksamhet är unik. Att bebisar kommer att kallas elever och gå i skola i ett undervisningssystem kommer att göra oss ännu mer unika."
Nej, vi kommer inte att bli mer unika, bara mer likriktade.
En lösning, en åsikt och ett sätt att leva som det enda rätta, kännetecknar totalitära socialistiska regimer som resten av världen, sedan Sovjetunionens och Berlinmurens fall, är på väg bort ifrån, men vi tycks vara på väg mot. Vi står inför ett vägval i Sverige, vill vi leva i en demokrati, där människor betros med rätten att bestämma över sina egna val här i livet. Ska vi ha valfrihet inom barnomsorgen och ett brett utbud av olika sorters dagis, dagmammor och hemmaföräldrar, eller ska vi ha ett alternativ som det står i nya skollagen?
Inför genomförandet av skollagen försöker politikerna lugna människor med att det inte finns ett tvång att barnen blir elever från ett års ålder. När 6-årsverksamheten infördes var den frivillig och det hävdas fortfarande att den är frivillig. En undersökning från Skolverket i höstas visar att "nästan alla föräldrar väljer 6-årsverksamheten" och därför drar Skolverket slutsatsen att det blivit en succé. Men hur ser den här frivilligheten ut i praktiken?
I en vanlig informationsbroschyr från en kommun, där de informerar om den barnomsorg som finns, så står det att;
"förskola erbjuds från 1-5 års ålder".
I utskicket inför 5-årskontrollen, från Stockholms Läns Landsting - Barnhälsovården står det;
"5-årsundersökningen är den sista hälsokontrollen av Ditt barn på BVC innan barnet börjar i förskoleklass vid 6 års ålder".
Frivilligheten finns kanske kvar i teorin men det är inte de signaler som föräldrar får och följaktligen så väljer de flesta 6-årsverksamhet till sina barn.
Inför antagandet av den nya skollagen ska nu föräldrar återigen invaggas i en falsk känsla av att de kommer att ha kvar sin valfrihet, för att efter några år finna att den bara existerar i teorin. Är det verkligen så vi medborgare vill ha det?
Om inte är det dags att börja protestera så att våra politiska företrädare tydligt uppfattar signalerna.
Madeleine Lidman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar