För några veckor sedan satt jag och höll min lilla systerdotter - då 6 veckor gammal. Hon tittade intensivt på mig när jag pratade, när jag pausade en stund såg jag hur hon kämpade för att försöka få fram ett "svar". Först tittade hon lite åt sidan, tillbaka och så kom det ett litet gurglande ljud och stort leende. Så fortsatte vi vår lilla konversation och då slog det mig hur lång tid det tar för en sådan liten att få till en dialog.
Tid ja.
Små barn tar tid, att lära dem de mänskliga grunderna för dialog och social samvaro tar tid. Ibland undrar jag om inte det här "gullandet" ses som meningslöst i vårt samhälle, där allt istället ska handla om att lära barn teoretiska saker från så tidig ålder som möjligt. Enligt myten att de blir så himla bra i matte om de sätts i "skola" - helst före ett års ålder.
Om jag istället för att sitta och "gulla och prata" med min lilla systerdotter skulle försöka bli lite mer "pedagogisk", enligt svenska principer - vad skulle vi hitta på då?
Kanske ta fram kort med olika figurer, fyyyrkant, ciiiirkel, rööööd fyyrkant, blååå cirkel. Då skulle vi vara pedagogiska minsann. Lika bra att börja i god tid för enligt svensk modell så vet ju alla att när en barn fyller ett då är det hög tid att börja med "skolpedagogiken" och så behöver barnen kompisar och leka i grupp eller hur?
Har ni gått förbi ett dagis och sett ettåringar leka i grupp någon gång?
Jag går förbi ett dagis varje dag och där tultar ettåringarna omkring på egen hand alldeles ensamma. Många går helt utom synhåll för personalen och det meterhöga hönsnätet håller säkert barnen kvar inne men för en vuxen med onda avsikter är det en lätt match att luta sig fram och ta ett av barnen.
Ibland stannar en liten och sträcker ut handen och pekar mot min hund. Då blir det extra tydligt vad det lilla barnet behöver - en vuxen som finns bredvid och säger "titta vovve" och som kanske låter barnet gå fram och hälsa på "vovven". Barn behöver en förälder (eller en annan engagerad vuxen) i den åldern som har tid och som bekräftar och berättar vad barnet ser - där och just då.
Ett vanligt problem i förskolan är att barn bits, speciellt vanligt är det bland ettåringar. Beror det då på att förskolan skapar elaka barn? Nej, jag tror att det beror på att även här behöver en ettåring kärleksfull vägledning in i det som gör oss socialt välfungerande och mänskliga. En ettåring behöver en vuxen som finns där och precis när själva bitandet sker, vänligt men bestämt säger;
- Nej, inte bitas.
Och så lyfter man bort barnet därifrån. Så måste man göra ända tills den lilla ettåringen har förstått att man inte får bitas.
Frågan är om två personal på 20 barn klarar att se varje gång ett barn bits för att sätta stopp och fostra barnet in i "rätt beteende?"
En intressant länk om bitproblem; http://www.familjeliv.se/Forum-3-26/m14183974.html
En förälder som är hemma med sitt barn utför faktiskt ett arbete - man fostrar sitt barn att bli en välfungerande liten individ. Det är ett arbete som det är svårt att sätta ord på men som sker varje dag och hela tiden i de nya situationer barnet ställs inför. Det är ett arbete som inte är högt värderat men det är ett krävande arbete och om det blir eftersatt så får samhället på ett eller annat sätt känna av det i form att stökiga barn i skolan och utagerande tonåringar.
Jag tror att var sak har sin tid. I Sverige har vi en övertro på pedagogiken - det är kanske dags att vi tar och flyttar fokus lite grann och börjar värdera också själva fostran av barnen. Var sak har sin tid och frågan är om all världens expertis (ja, det finns en massa forskning på området men det talas det tyst om i Sverige) verkligen kan ha fel när de säger att de tre första åren är de viktigaste och att barnet med fördel då kan vara kvar i omsorg i hemmet?
Madeleine Lidman
Läs också: Särskoleeleverna blir allt fler
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar