En marsmorgon klockan 8.30. Är ute med hunden på morgonpromenad och vi passerar som vanligt ett dagis som har höga stängsel. Efter flera rymningar har man byggt på det tidigare höga hönsnätet med ytterligare en meter. Gården är så tråkig, det mesta är gräs och en brant backe där barnen inte kan leka. Ibland ser jag ett översiggivet barn stå och gråta ensamt vid stängslet. Idag springer några 4-5 åringar runt och slår varandra med pinnar. För några år sedan fick ett pojke en pinne rakt i ögat på det här dagiset och blev blind. Det blev inte några rubriker förstås. Här leker barnen själva utan vuxnas överinseende - och formar sina egna överlevnadsregler.
När den lilla gruppen av större barn ser mig och hunden kommer de springande till stängslet.
- Får vi klappa hunden.
- Javisst säger jag. Om ni kan få ut händerna genom hönsnätet. Jag ska försöka få honom att ställa sig lite närmare.
Hela situationen känns så absurd. Det är ju här ute i parken där jag befinner mig som det riktiga livet finns. Här finns det träd, buskar, vilda kaniner, hundar att klappa och människor i olika åldrar som man kan växla några ord med. Jag skickar några tankar till hemmabarnen men också till de barn som går hos privata dagmammor och har deltidsförskola (lekis) några timmar per dag. De är barn till engagerade föräldrar som inte hämtar barnen senare än klockan 16.30 för då stänger dagmammorna sin verksamhet. (De föräldrar som väljer alternativet privat dagmamma får acceptera konceptet att dagmammorna tycker att föräldrarna är de viktigaste personerna i barnets liv och att de därmed förväntar sig att föräldrarna ger sina barn tid).
Dagmammebarnen får hemlagad mat, de får utflykter i skogen varje vecka, de går till simhallen och åker skridskor. På vintern har de "lilla vasaloppet" i parken och ofta har de roliga fester med olika teman, när det inte är sagostund i kulturskolan eller "bara" fri lek i parken. Dagmammorna är måna om att lära barnen "gamla hederliga" lekar som "bro, bro breja", "burken", kull, eller kurragömma. När de större barnen är på lekis, så kan de hitta på mer åldersanpassade aktiviteter för de små. Barnen sover middag i vagn ute - de får sova middag för föräldrarna, där finns ingen önskan att barnen ska slockna tidigt för att mamma och pappa är trötta efter en lång arbetsdag.
Barnen på dagiset får nästan aldrig komma utanför stängslet. Jag har aldrig sett dem lämna sin gård och känner till personal som arbetat där och som berättat om varför de slutade - den gamla vanliga visan - för lite personal och för stora barngrupper. De har gjort att de inte känt att de kan stå upp för verksamheten då de inte kan erbjuda barnen en bra tillvaro.
Men föräldrarna (som inte tillbringar sina dagar där) verkar nöjda..... och nya barn skolas hela tiden in.
Många tankar snurrar i mitt huvud den här dagen när jag stannar en stund och pratar med de små bakom stängslet. Deras små barnhänder som pressas ut genom hålen i hönsnätet känner försiktigt på hundens päls. Många verkar inte ha varit i närheten av en hund, några är lite rädda och tveksamma. När jag frågor om de vet vilken ras det är så har de ingen aning, även om pudel är en vanlig ras. De verkar inte ens veta att det finns olika hundraser.
Snart måste jag gå vidare men de små är inte villiga att släppa iväg mig i första taget, de pratar och pratar i mun på varandra och jag som redan lärt mig deras namn får säga "nu får du vänta lite när Ida pratar". Helst så skulle jag vilja ta ner stängslet och släppa ut barnen i parken och låta dem gå med mig och upptäcka världen. Klappa hundar och leka i det fria.
Tyvärr är det inte upp till mig att göra det, utan dessa barn sitter där de sitter bakom sitt höga stängsel därför att deras mammor och pappor tror att de varje dag får en fantastisk pedagogik i förskolan som ska göra dem till små underverk i skolan. Kanske får de lära sig matematik och bokstäver, inte vet jag.
Men jag vet en sak och det är att den vardagspedagogik som hemmabarnen och dagmammabarnen får är guld värd. De barn som vara ute i parken och som får räkna pinnar och stenar, som får "ramsa" ole, dole doff och leka lekar i det fria, som blir sedda och bekräftade - de får en mycket bra start i livet. Och en bra start med en god kännedom om hur man beter sig ute i "det verkliga" livet är a och o inför skolstarten. Trygga, socialt välfungerande barn har mycket lättare att tillgodogöra sig kunskapen i skolan.
Madeleine Lidman
2 kommentarer:
Förskolan mitt barn går på är absolut underbar och mitt barn tar del av alla de aktiviteter som du bara tillskriver dagmammebarnen.
Det känns inte riktigt som att du har någon verklighetsförankring i det du skriver om hur pedagogiken på förskolorna i landet fungerar, och jag tror att ditt sätt att förtala förskolan säger mer om dig som person än om förskolan i sig.
Hej Ina!
Vad bra att förskolan ditt barn går på är underbar. Har du tillbringat en hel dag eller två där med ditt barn?
Om du läser mitt inlägg igen så ser du att det är en specifik förskola jag kritiserar. Det som jag vill säga med mitt inlägg är att jag tycker det är skrämmande att det finns så många brister där utan att föräldrarna reagerar. Jag tror att föräldrarnas övertro på att förskolan erbjuder någon slags fantastisk pedagogik överväger alla brister. Men pedagogik kan erbjudas även utanför förskolan, på det sätt som jag beskriver.
Jag vet att det finns föräldrar med barn i förskolan som reagerar som du gör så fort jag försöker ge en röst åt de små barnen som inte själva kan berätta sin historia. (Du kanske borde ställa dig frågan varför du reagerar så häftigt att du går till personangrepp?)
Men jag ser också att många föräldrar idag börjar ifrågasätta om alla förskolor verkligen håller den kvalitet som vi har rätt att kräva. Även många förskollärare börjar reagera och kontaktar oss på Hemmaföräldrar.
Att det finns förskolor som fungerar bra betyder inte att vi kan stoppa huvudet i sanden och strunta i att det finns många som har avsevärda brister. Fortfarande saknar Förskolebarn skydd i en arbetsmiljölag (något jag skrev om i en debattartikel i SvD redan 2006) eller en Lex Sarah lag.
Hoppas att du förstår bättre vad jag menar och kan bli en av dem som går med oss och arbetar för att ALLA förskolor ska hålla hög kvalitet, liksom att vi ska ha många barnomsorgsalternativ att välja bland. Barn är olika, familjer är olika - vi kommer alla att göra olika val, men det viktiga är att vi föräldrar samarbetar så att vi får ett barnvänligt samhälle. :)
Skicka en kommentar