söndag, mars 04, 2007

Var är papporna?

Krönikören Linda Skugge frågar i en krönika "var är papporna". Linda tror som så många proffstyckare att bara för att vi inte har kvoterad delad föräldraförsäkring så är papporna som bortblåsta i det här landet. För om papporna inte är hemma under det första året, så kommer de aldrig att engagera sig i sina barn. En motsägelsefull idé eftersom Linda själv berättar att hon varit hemma med sin mamma men ändå har en nära relation till sin pappa som funnits där för henne hela tiden.

Och så är det, pappa är du inte bara under barnets första år – pappa är du hela livet.

Min verklighetsbild ser helt annorlunda ut än Lindas, jag har träffat massvis med engagerade pappor. När jag var hemma på heltid när barnen var små, var vi ett stort gäng föräldrar som träffades varje dag nere på Augustensdals 4H-gård. Där var Christer, Stefan, Matte och flera andra. Vi tänkte inte så mycket på vem som var hemma (om det var just mamman eller pappan), utan mer på hur alla dessa familjer lyckades få ihop det ekonomiskt. Gemensamt för de som valde att vara hemma var att föräldrarna tillsammans kommit överens om att mamman tog det första året. Sedan hade alla familjer lite olika lösningar beroende på hur deras arbetssituation såg ut. Det pusslades hit och dit. Grundtanken för alla familjerna var att barnen skulle vara hemma länge (och framförallt längre än ett år).

Under mina sex år med Hemmaföräldrar har jag också fått kontakt med många engagerade pappor runt om i landet (liksom helt självklart en massa mammor). Gemensamt för dessa pappor är att de är med och försöker förändra familjepolitiken så att vi ska få ett samhälle som blir bättre för alla att leva i. Likaså träffar jag många engagerade pappor när barnen nu går i skolan. Om det är något jag ser så är det faktiskt att papporna många gånger är överrepresenterade när det uppstår kriser, de engagerar sig, kommer till möten och har bra och tydliga idéer till lösningar, trots att de inte har delat föräldraledigheten rakt av...........

Liza Marklund och Linda Skugge på Expressen pratar gärna om hur hemskt det var att de fick vara hemma med mamma när de var små. Jag kan inte förstå hur de tänker – en förälder var hemma med dem deras första år och det har ju inte gått helt åt pipsvängen för dem eller hur?

Själv är jag född på 60-talet och min pappa var inte hemma med mig när jag var liten – det var mamma. MEN min pappa var ändå högst närvarande. Det var pappa som gjorde frukost åt mig och syrran varje morgon, vi var synnerligen bortskämda och satte oss till dukat bord med färdigbredda smörgåsar. Syrran satt och åt med stängda ögon för hon var så trött jämt. Jag snabbduschade och syrran fortsatte att stå och sova i duschen, det var pappa som fick hålla koll på henne och knacka på dörren när tiden började bli knapp. Läxläsningen stod pappa för och det var pappa som tog oss med på museer och försökte få oss allmänbildade. Pappa spelade spel med oss, lagade mat, fixade "mysarkväll" på fredagarna och pysslade om oss när vi var sjuka. På kvällarna hittade han på egna historier och det var pappa vi väckte när vi drömt mardrömmar.

Min mamma och pappa hade olika ansvarsområden, indelningen föll sig naturlig och varje liten pusselbit bildade en viktig bit i min och syrrans uppväxt. Det handlade aldrig om millimeterrättvisa eller tvång, det handlade om att de tillsammans delade på ansvaret för oss barn och de gav oss det bästa föräldrar kan ge - tid.

Madeleine Lidman

1 kommentar:

Janne sa...

Fint skrivet!