onsdag, april 26, 2017

Det är ingen naturlag att vi ska stressa ihjäl oss under småbarnsåren

Foto: Andrew Imanaka (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Reklamen på tv susar förbi. Filmen som spelas upp är en stressad kvinna som sliter på jobbet och sedan släpar hem en motsträvig unge från förskolan, för att till slut hamna i säng utan att kunna sova. Men då finns det hjälp ... pillerhjälp. Även i komedier så skämtas det om det här springandet i ekorrhjulet, med stressade föräldrar som i till exempel i programmet Solsidan. Karaktären Fredde målar över barnets vattkoppor och tar med ungen till jobbet för att förskolan vägrade ta emot det sjuka barnet på morgonen. Sedan skäms pappan när en kollega blir smittad av vattkoppor och dör. För det viktiga jobbet kan ju självklart inte stå tillbaka så att pappan är hemma med sitt sjuka barn.

Hur blev det så här? För det är ju faktiskt inte en naturlag att vi måste ha vår mest intensiva period i livet när barnen är små. DET är ju bara något som politikerna bestämt åt oss, genom att styra föräldrars val så hårt i de familjepolitiska ramarna, att få kan välja något annat än heltidsarbete när barnen är små. Priset för att gå sin egen väg och välja bort standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder - är nämligen väldigt högt då familjer som går mot normen kastas ut i ekonomisk otrygghet.

Den här hårda styrningen är en del av det som kallas den svenska modellen. Den modellen bygger på att vi ska ha världens högsta marginalskatter. Det gör att vi betalar in så mycket pengar i skatt att vi sedan måste stå med mössan i hand och be att få subventioner tillbaka för att få ekonomin att gå runt. Systemet är också skapat så att båda föräldrarna ska tvingas ut i arbete under småbarnsåren och här kommer särbeskattningen in som ett verktyg. En familj som låter en vuxen vara hemma och där sedan en arbetar utanför hemmet får betala mer i skatt på grund av särbeskattningen, än familjen där två personer arbetar. Det gör att det för de allra flesta i det här landet inte går att försörja en familj på en lön, EFTER skatt.

Problemet med den här hårda styrningen är att den kostar i andra änden. Visst får staten in mycket skattepengar genom att tvinga specifikt småbarnsföräldrar att arbeta heltid. Men den psykiska ohälsan hos framförallt kvinnor ökar hela tiden samt även den psykiska ohälsan bland barn. Samtidigt är den svenska modellen lurig för den kan verka så bra men den har också en annan nackdel och det är att den ser till att kvinnor i offentlig sektor har låga löner och dåliga arbetsvillkor.

Den svenska modellen är nämligen en pakt mellan arbetsgivarna i offentlig sektor och fackföreningarna. Om fackföreningarna (i någon slags rättvisetanke) ständigt får igenom att alla ska ha väldigt lite skillnader i lön för de som arbetar i offentlig sektor - så går arbetsgivarna med på det under förutsättning att lönerna hålls nere. De kvinnor som har de slitigaste, tuffaste yrkena får då både se sina möjligheter till valfrihet i livet tas bort, samtidigt som de tvingas arbeta hårt utan möjlighet att kunna höja sina löner, eller förbättra sina arbetsvillkor.

Förmodligen är det därför som de socialistiska politikerna är så rädda för privata alternativ, för då kan kvinnor starta eget, få egenmakt över sina liv och höja sina löner.  Om fler ser att de kan få egenmakt genom att fler privata alternativ startas inom vård och omsorg - och att de även kan reglera sina arbetstider och hitta en bättre balans mellan familj och arbete - så riskerar hela den svenska modellen att falla - och politikerna förlorar sin makt att styra över folket. Om skattetrycket minskar och människor har ekonomiska möjligheter att välja mer fritt - faller också den svenska modellen - där makten över den lilla människans liv, ligger hos staten.

Under tiden fortsätter media och statliga institutioner ge sken av att det är en naturlag att vi ska stressa ihjäl oss under småbarnsåren. Vilket i själva verket är lika mycket en naturlag som att människor ska vara mänskliga batterier som i filmen Matrix. Precis som datamodellen Matrix som styr människors medvetande, ser till att hålla människor lugna så att de ska fortsätta vara batterier, matar media och andra statliga instiutioner ut bilden av att vi måste arbeta som mest när barnen är små. För att mildra oron hur barnen mår i den svenska modellen - har staten forskningsförnekarna till sin hjälp. De går helt och hållet i statens ledband och arbetar idogt på för att hjälpa till och styra människor genom att undanhålla fakta och mata ut myter, så att de ska följa med strömmen och göra som politikerna bestämt. Titta bara på villkoren för de som arbetar i förskolan. Ingen lyssnar när de berättar att de vill ha bättre miljö och högre lön. I stället matar propagandamaskineriet ut att de är "superhjältar" och räknar med att de ska nöja sig med det.

De som tänker: karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt, pekas ut som snyltare och losers. Men att ha en familj och ha ansvaret för att ha omsorg om de egna barnen och vägleda dem ut i världen, är faktiskt för många det absolut viktigaste arbetet under hela deras livstid. Ett obetalt arbete men ändå så viktigt, givande och lärorikt. Därför är det dags att skrota den svenska modellen och ta fram nya familjepolitiska ramar, som ger människor egenmakt att besluta hur de vill leva under de viktiga småbarnsåren.

Vill du ha möjlighet att bestämma mer själv hur du formar ditt liv under småbarnsåren. Skriv då på namninsamlingen där vi i Power to Parents ställer krav på politikerna inför valet 2018.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Heltidsjobb knäcker familjer

Hon har valt att vara hemmamamma

Mammor betalar priset för att arbeta heltid




fredag, april 21, 2017

Ansvaret att lösa problemen i skolan ska ligga på politikerna - inte på barnen

Det är något konstigt med den socialistiska synen att vi måste försöka stöpa alla människor  i exakt samma form. Alla dessa likadana människor ska sedan leva exakt likadana liv och för att ingen ska välja sin egen väg och olikheterna ska blomma ut, så måste människor ha politikernas "hjälp" och styras hårt i de politiska ramarna. Endast på så sätt kan vi få ett jämlikt samhälle - enligt den socialistiska definitionen.

Tror de rödgröna verkligen att lycka för alla människor är exakt samma sak? Exakt samma livsval. Karriärval. Bostadsval. Val som rör barnen. Och så vidare. Varför är denna likriktning något slags drömmål och ett samhällsmål i ett framtida utopia? Decennium efter decennium har de strävat vidare mot samma mål. Olikheter ska suddas ut, människor ska slipas ner och slipas om. I detta arbete blir valfrihet ett stort hot mot utopia, för valfrihet gör ju att vi väljer olika - och våra olikheter blir då synliga

Sedan de rödgröna kom till makten 2014 som en liten minioritetsregering som fått sitta kvar enbart på grund av att något snille kom på DÖ (decemberöverenskommelsen) - som satte demokratin ur spel (ja jag tycker faktiskt så) - så har de dragit upp takten i 180 för att riva ner varje liten valfrihetsreform som finns. Människors valmöjligheter ska snävas in till varje pris.

- Vårdnadsbidraget, VB, togs bort allra först. En liten valfrihetsreform som gjorde att föräldrar kunde välja att ha barnen hemma längre - utan att de behövde säga upp sig och förlora en fot på arbetsmarknaden. Även SGI:n (den sjukpenninggrundande inkomsten) var skyddad med VB och föräldrar hade också möjlighet att med VB gå ner i arbetstid och jobba 50 procent. (Tyvärr hjälpte L och C till med att snäva in människors valfrihet och stöttade de rödgröna i den här utopin).

- De tvångskvoterade fler föräldradagar, så att föräldrars möjligheter att skriva över dagar på varandra för att maximera barnets tid hemma, försämrades. Alla föräldrar ska enligt den socialistiska principen ut och arbeta tidigt och "ingen ska kunna smita undan", som S-kvinnornas ordförande sa i en debatt med mig i P1.

- I vissa kommuner har de rödgröna också begränsat valfriheten genom att svälta ut de privata dagmammorna. De sänker helt enkelt barnomsorgspengen (som alliansen införde för att garantera att privata barnomsorgsalternativ skulle få starta) så mycket för de som bedriver privat pedagogisk omsorg, att verksamheten inte går runt. Ingen ska kunna välja privat pedagogisk omsorg - alla ska välja förskola - oavsett om barnen mår bra i förskolegrupper eller inte.

Nu har de rödgröna siktet inställt på skolorna. Sedan friskolereformen har skolor med mängder av olika inriktningar startat och i dag går cirka 10 procent av alla grundskolebarn i friskolor. En väldigt låg andel, men det kan ha räddat skolgången för många barn att föräldrarna kunnat välja en skola som är anpassad efter barnets behov.

Föräldrar har inte heller längre bara varit tvungna att ta den skola som ligger närmast, utan var man bor och i vilket område har inte längre spelat någon roll, utan barn har haft möjlighet att ställa sig i kö till skolor i andra områden.

Allt det här har gjort att de rödgröna länge gnällt över över att vissa skolor fått sämre resultat när "dragarbarnen" försvunnit till friskolor, eller bara valt en annan skola i det fria skolvalet. I stället för att i det läget fundera över varför föräldrar väljer bort en viss skola och specifikt ta tag i den skolan, så lägger de alltså över ansvaret på barnen. Om bara dragarbarnen kommer tillbaka till skolan så är alla problem lösta.

Men vad löser det egentligen?

Jo skolans resultat skjuter kanske i höjden lite när dragarbarnen går där. Men får dessa barn verkligen samma chans att uppnå sin fulla potential i en skola där deras primära uppgift är att vara "kuddbarn" och "stötdämpare" åt stökiga elever? För det är faktiskt så att många skolor löser stöket i klassrummen med att placera lugna skötsamma barn bredvid stökiga elever.

Personligen tycker jag att det är orättvist mot både kuddbarnen och de stökiga barnen. I min värld så tar man tag i saker och ser till att dragarbarnen får utmaningar, så att de kan utvecklas efter bästa förmåga, samtidigt som de "stökiga eleverna" får stöd att uppnå sin potential. Jag vill alltså lägga ansvaret på politikerna att lösa problemen i skolan - inte på barnen. Men då måste vi våga erkänna att vi är olika - att våra barn är olika.

Men så tänker inte regeringen. Därför har de nu lagt som förslag att begränsa valfriheten. Det ska inte gå att ställa sig i kö tidigt till en skola som föräldrar känner fungerar och passar för det egna barnet. Och sedan ska platser i populära skolor lottas ut, så du ska som förälder inte längre kunna maximera ditt barns chanser - utan lotten ska få avgöra ditt barns

För övrigt så kraschade svensk skola redan på 70-talet, så krisen i skolan kom långt innan friskolorna och det fria skolvalet.

Det är så sjukt som det kan bli. Barnen ska alltså användas som redskap för att fixa till att vissa skolor inte fungerar som de ska. Summan av kardemumman blir att alla ska ha det lika dåligt. Ingen ska få en chans. Varför inte bara göra det enkelt för sig och rättvist - och se till att ALLA skolor håller en hög kvalitet. Ansvaret ska ligga på politikerna - inte på barnen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Den skolan räddade mitt barns liv

Vältra inte över problemen på de duktiga flickorna

I Sverige har inte alla barn samma värde

Ska vi återinföra kuddflickorna?

Varför inte lotta var människor ska bo också?

Slumpen är aldrig rättvis