onsdag, januari 27, 2016

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån? Är en vanlig fråga numera

Foto: Rob (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag hört många fråga samma sak: Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån? Det är inte precis någon allmän debatt – jag menar för många föräldrar är det vardag att barnen är så här, men för dem som det inte är det – den där lilla minoriteten som märker att något är annorlunda. Och för personal i förskolor och skolor som har arbetat i många år och har perspektiv – de ställer sig undrande: Varför har det blivit helt galet livligt i våra skolor och förskolor – varför är barn så hyperaktiva och icke socialt välfungerande? Varför är många barn dessutom direkt oempatiska?

För fem år sedan gick diskussionens vågor höga när det uppdagades att förskolor och skolor köpte in manual-/skolbaserade program för miljontals kronor. Program som barnen skulle malas igenom för att få dem att lära sig vad empati är, eller som bara i största allmänhet skulle få dem socialt välfungerande. Ett omdiskuterat program var SET, social och emotionell träning. Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet, som det hette innan det blev Folkhälsomyndigheten – rekommenderade programmet SET ivrigt. Ett program som han själv varit med och tagit fram och faktiskt även tjänade pengar på. Få tycktes bekymrade över det sambandet. Men en liten uppblossande debatt blev det eftersom programmen visade sig skada mer än de gjorde nytta.

Det konstiga är att debatten ändå inte landade där den hade gjort som mest nytta: Varför är så många barn inte socialt välfungerande eller empatiska? Det handlar om allvarliga brister i utvecklingen som man på olika sätt försöker kompensera för i efterhand. Frågan man bör ställa sig är väl varför de här bitarna inte finns på plats från början. Vad har brustit i barnens tillvaro under de första åren när de här självklara bitarna saknas?

Ja helt enkelt VAD har gått fel?

Det är egentligen ganska otroligt. Vi har en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Det är kaos i många förskolor och skolor på grund av alla utagerande barn. Det blir en ond cirkel för med allt fler barn som inte är socialt välfungerande så blir miljön än mer svår för alla andra barn och i synnerhet för de som har neuropsykiatriska hinder. Det krävs fler och fler assistenter och extrainsatser. Över huvud taget så blir miljön i skolan allt annat än hälsosam för de barn som är där och kunskaperna – ja vi har ju sett hur svenska barn uppvisar allt sämre kunskaper, även sedan man justerat för invandrarbakgrund och socioekonomiska faktorer. Mitt i allt det där kaoset så kommer förslagen om ännu mer skola ännu tidigare. Det är förslag om att korta sommarlovet, dra in på övriga lov, göra förskoleklassen obligatorisk och göra även fritids till skola så att skoldagen slutar först vid klockan 18.00 eller senare - ja en del "snillen" pratar även om obligatorisk förskola från tre år.

Men jag menar när brukar man satsa på att erbjuda mer av något som uppenbarligen inte fungerar? Och tro att det är lösningen?

Ett klokt val hade varit att börja titta på orsak och verkan. Kunskapen finns ju om vad små barn behöver för att bli socialt välfungerande, empatiska, duktiga i skolan och må bra. Det är bara att och väga in de fakta och den forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi och sedan göra en checklista och se om barnen får det de behöver och om miljön de är i under sina första år i livet kan ge dem det.

Problemet då blir bara att den checklistan kommer att visa att det barn inte behöver är förskola i tidig ålder, långa dagar i stora barngrupper och med få personal. Och tyvärr är det vad som erbjuds till en majoritet av alla barn. Verkligheten kommer därför att krocka med den ideologiska kompass som tagits ut. Därför kommer vi framöver att få se en utveckling där det kommer att bli värre – mycket värre.

Jag skulle vilja ställa den självklara frågan om vi verkligen har råd att fortsätta på samma väg. Är det rimligt att göra så mot barnen? Och om inte det är ett argument som biter: Har vi råd att betala den mycket dyra nota som kommer att följa i spåren av att vi fortsätter på samma sätt?

Personligen tycker jag att det räcker nu. Vi behöver en ny familjepolitik – inte mer av en som fungerar dåligt.

Madeleine Lidman



lördag, januari 16, 2016

Barngrupperna blir allt större - vem trodde något annat?

Foto: Saul Mora (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Skolan skulle fixas på 100 dagar och barngrupperna i förskolan skulle minska, lovade den rödgröna regeringen innan valet. Alla med lite bakom pannbenet greppade naturligtvis att det bara var valfläsk, eftersom handlingsplan och en vettig finansiering saknades - för att inte tala om avsaknaden av en vettig familjepolitik. Det är liksom ingen tillfällighet att både S och MP saknar familjepolitik som ett politikområde.

Och så dessa barngrupper - de där som inte alls skulle bli större när maxtaxan infördes 2002. De som inte skulle bli större när allmän förskola infördes (gratis förskola 15 timmar i veckan från tre års ålder), de som inte skulle bli större när barn vars föräldrar var föräldralediga med syskon skulle börja få gå i förskolan ... Behöver jag säga att det inte är rocket science att greppa att den ekvationen inte går ihop.

Så vad har då dessa Ess hittat på nu sedan de fick makten. Jo de lovade att barngrupperna skulle bli mindre men tog samtidigt bort det subventionerade barnomsorgsalternativet för omsorg i hemmet: vårdnadsbidraget. Det hade de så bråttom med att ta bort att de lade det förslaget som ett av de första i sin regeringsförklaring. Att göra något åt stora barngrupper, kaos i förskolan, personal som går på knäna var aldrig prioritet ett - bara att rycka undan mattan för hemmaföräldrarna. Och sedan bestämde de sig för att lägga krut på att få in alla dessa hemmabarn i förskolan genom att knacka dörr HEMMA HOS föräldrar som valt bort förskola. En variant som framförallt Stockholm, Göteborg och Malmö ägnar sig åt. Allt fokus på att få in fler barn - inte på att förbättra förskolan eller minska barngrupperna. Och för att verkligen skjuta förskolan i sank har de rödgrönrosa i Stockholm dessutom infört rätt till 40 timmar i veckan för barn till föräldrar som är föräldralediga med syskon.

Nu kan vi se hur barngrupperna blir större igen.

Ibland undrar jag, det som är så självklart - sambandet mellan politiska beslut och själva resultatet, har regeringen över huvud taget kapacitet att förstå så enkla orsakssammanhang? Inte att döma av den politik de för i alla fall.

Nu är det dags att Sveriges föräldrar sätter ner foten - det handlar om våra barn och barnbarn, om deras framtid. Själv har jag kämpat ideellt i 15 år nu för att barnen i Sverige ska få en bättre uppväxt och en familjepolitik med ett barnperspektiv. Men för att det ska bli verklighet så måste även alla - och jag menar verkligen alla föräldrar, oavsett barnomsorgsalternativ, ställa upp bakom mig nu. Familjepolitiken bildar en helhet med många olika pusselbitar, där förskolan är en pusselbit, föräldraförsäkringen en annan, men även maxtaxan, allmänna förskolan och valfriheten där föräldrar ska kunna välja mellan fler alternativ än förskola är så viktig att tänka till kring. Vad är en rimlig politik för att det hela ska fungera. Valfrihet och fler alternativ minskar ju faktiskt trycket på förskolan. Att göra allt gratis och minska valfriheten ökar trycket och försämrar verksamheten.

Vill vi se mer av det här kaoset och den direkt skadliga familjepolitiken vi ser nu, då är det bara att fortsätta rösta på de som levererar samma sak år ut och år in. Men vill vi ha en förändring och välmående barn som får en bra uppväxt - då är det hög tid att rösta bort regeringen - och noga fundera över vad man röstar på i stället. Tipset är: börja med att kolla om "ditt" parti ens har en familjepolitik - om inte välj ett annat parti.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Bevaka gärna GP:s serie om förskolan. De lyfter nu på allvar krisen i förskolan. Kanske en del tack vare mitt och HFN:s engagemang. För fem år sedan skrev en förskollärare det här: Vi kan sluta ljuga om att barnen har det bra. Det har gått fem!!?? år bara sedan den kom. Skamligt!

Tystnadskulturen har invaderat Förskoleupproret

Förskollärare: Barn behöver inte förskolan som den ser ut i dag

Trots politiska löften - barngrupperna växer

Ni gör barnen en otjänst

Gör förskolan bättre i stället

Många risker med långa dagar

Dålig idé av S att slopa alternativen i barnomsorgen

Hög tid för en ny familjepolitik (GP har raderat all statistik över hur många delningar artikeln haft och nollställt räknaren. Jag har påtalat det men de verkar tyvärr inte bry sig. Lite synd.)

Namninsamling för valfrihet




tisdag, januari 05, 2016

Politikerna har i smyg minimerat barndomen till ett år

Foto: Samantha Steele FLICKR) LICENS: CC BY-SA
I dag har vi ett läge där all politisk klåfingrighet och alla politiska styrande ramar som en sidoeffekt minimerat barndomen till ett år. För sedan är den lilla redo att ge sig ut i världen, stå på egna ben bli en elev och gå i skolan mellan 40-60 timmar i veckan. Lärandet i form av teoretiska kunskaper har tagit över vad det lilla barnet behöver i omsorg.

Samma politiker som skapat den här situationen kräver nu mer och mer tvångskvotering. De vill bestämma åt föräldrarna hur de ska fördela sina dagar, för får föräldrar välja själva och pussla och trixa ihop sin egen lösning så blir det inte millimeterrättvisa. I viss mån verkar även de föräldrar som köpt att de behöver "hjälp" ovanifrån - från staten - ha anammat det här synsättet att barndomen bara är ett år. Men förälder är du ju hela livet och barn behöver enligt all forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi mer tid än ett år för att vara redo att gå ut i världen på egen hand. Kunskap som de politiker som minimerat barndomen till ett år gjort ett aktivt val att bortse ifrån. Och ska man som förälder lämna bort sin lilla ettåring så måste enligt den kunskap som finns flera bitar finnas på plats. A och O är små barngrupper och tillräckligt med personal samt att barnens behov av en bra omsorg är väl tillgodosett.

För de föräldrar som förlänger barndomen och satsar på tid för barn och balans mellan familj och arbete, så finns det ju alla möjligheter att ge båda föräldrarna mycket tid med sina barn, men självklart måste de ha stöd i de familjepolitiska ramarna för att det ska fungera.

Cirka 80 procent vill enligt undersökning efter undersökning bestämma själva. Sedan fackförbundet LO (som är vår skuggregering), började lansera den här idéen om tvångskvotering för 11 år sedan (i dag med ivrigt stöd av S, MP, V och L), så har de trots massiv propaganda ännu inte fått med sig Sveriges föräldrar på tåget. Helt enkelt för att föräldrar vill maximera tiden som barnet har sin omsorg i hemmet. De ser ett livslångt åtagande och framförallt en barndom som sträcker sig längre än bara ett år. De vill använda föräldraförsäkringen för att pussla ihop den bästa lösningen för barnet. De utgår från vad små barn behöver och kämpar tappert för att barnen ska få just det.

Det klingar också så falskt när dessa detaljstyrande politiker (S, V, MP och L) pratar om att båda föräldrarna ska ha tid med barnen. Om de vill stötta föräldrar att få tid med sina barn, varför inte ta fram en mer flexibel familjepolitik? I dag har vi bara standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder - som vi subventionerar med stora summor från vår gemensamma skattekaka. Vårdnadsbidraget har de tagit bort, föräldradagarna har de tvångskvoterat ännu mer och siktet är inställt på att tvångskvotera dagarna fullt ut och till slut även ta bort barnomsorgspengen. Målet är solklart: alla småbarnsföräldrar ska välja standardlösningen och 100 procent av alla barn ska in i förskolan.

Varför inte satsa på att mata ut den forskning som finns om vad små barn behöver och därmed se till att ändra attityden i arbetslivet, genom att öka förståelsen för att små barn behöver sina föräldrar.  Föräldrar som får ihop sitt livspussel blir bra arbetskraft. Om inte så slits de ut genom helt omänskliga krav från arbetsgivare och samhälle - och blir sjukskrivna.

I stället har de rödgröna med hjälp av L, varit med och skapat en bild av att barn bara behöver sina föräldrar i maximalt ett år. Det gör att de föräldrar som väljer att stanna hemma längre, som pusslar   med föräldradagar, blir stigmatiserade och ses som lata och besvärliga, inte värda att satsa på. Men hemmatiden borde ses som en merit i en cv, eftersom tiden med barnen gör att du som förälder utvecklar en mängd nya och bra förmågor.

Om alla klåfingriga politiker menar allvar med att föräldrar ska få mer tid med sina med sina barn - då är det hög tid att ta fram en ny familjepolitik. Föräldraförsäkringen är en pusselbit i familjepolitiken, men det behövs fler verktyg!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrar nätverk

Läs också:

Homo sapiens tid för barn ett framgångsrecept

Riskfyllt styra ännu mer i familjepolitiken

Vi vill båda ditt barns bästa

Tystnadskulturen har invaderat Förskoleupproret