Har paddorna ersatt barnens fria lek med leksaker?

Foto: Pixabay

Vi är ute och äter på restaurang, vilket inte händer särskilt ofta. Vid bordet bredvid sitter ett ungt par och i en barnvagn har de stöttat upp en liten bebis med kuddar. En liten som halvligger mot kuddarna och stirrar med öppen mun mot en iPhone med rörliga bilder. Det lilla spädbarnet sitter helt klistrad med blicken vid de rörliga bilderna och föräldrarna får äta ifred. Jag hör inte ett ljud från barnet under den tid vi är där. Föräldrarna pratar inte med barnet, interagerar inte med barnet, utan den lilla sitter där som en liten grönsak och stirrar på skärmen. Det är något kusligt över det hela. Ett spädbarn i den ålder som hjärnan utvecklas som mest. I en ålder när socialt samspel är A och O för att spegelneuronerna ska få arbeta och den lilla som formligen slukar all ny kunskap och utvecklas i raketfart. Det vill säga om barnet och barnets hjärna får det barnet behöver.

Vad händer när viktig kunskap om små barns behov försvinner? Jag tänker som så att en bebis på fyra-fem månader har inget behov av att följa med ut på restaurang, men kan självklart följa med, men ska då helst sitta i en barnvagn och vara med i det sociala samspelet. Leka med leksaker, tappa leksaken, någon tar upp den och pratar. Då är barnet hela tiden med i konversationen och en del av flocken. Eller så kan barnet sitta i knäet och man kan turas om att hålla i den lilla. Barn innebär förändringar, anpassning och under de första viktiga åren så är det kanske inte en bra idé helt enkelt att försöka få allt att vara som vanligt. Barnets behov måste få styra.

I den nya läroplanen för förskolan är numera digital teknik obligatorisk. Små 12 månaders bebisar ska sitta vid paddor och undervisas. Allt infört utan minsta lilla riskanalys, trots att flera forskare och barnpsykologer varnar för att det kan få negativa konsekvenser för utvecklingen av barnens hjärnor. Jag kan förstå att paddor kan vara en quick fix för att klara dagen i en stor barngrupp med få personal, höga sjukskrivningstal och svårt att hitta vikarier - men sedan placeras många barn dessutom framför en padda hemma. Barn som inte kan leka själva pockar också hela tiden på föräldrarnas uppmärksamhet och då blir paddan en quick fix även där för att föräldrarna ska få lugn och ro efter en lång arbetsdag. Men bör inte riskerna analyseras innan något görs obligatoriskt?

Mitt i allt det här läser jag om hur ännu en stor leksaksjätte gått i konkurs. Det verkar som leksakshandeln har stora problem. Jag hoppas att nedgången i försäljningen inte beror på att barn inte leker med vanliga leksaker längre. Kan det vara så illa att en majoritet  sitter klistrade framför sina paddor, istället för att få en chans att sitta och leka, gå in flow och utveckla en mängd förmågor? Kan barn ens leka själva nuförtiden när de får så mycket skärmtid att all kreativitet dödats?

Men hallå, säger någon. Det är nya tider nu, livet förändras och barn lär sig en massa saker när de sitter vid sina paddor. Ja visst är det nya tider, men vi människor är fortfarande ett däggdjur och vi och våra behov har inte förändrats särskilt mycket sedan stenåldern. Och kanske lär sig barnen saker, men vad missar de? Och vad säger att det inte är saker de kan lära sig när de är äldre? Mycket skärmtid gör att barnen får popcornhjärnor säger experterna. Benämningen används på barn som sitter länge framför en skärm där olika saker poppar upp och lockar till sig deras uppmärksamhet. Det orsakar hjärnstress och i det läget fungerar hjärnan långsammare. Andra forskare pratar om att barn som har mycket skärmtid drabbas av digital demens.

Jag tycker att det är en väldigt farlig väg vi börjat vandra på när någonting som dessutom kan vara direkt skadligt för våra allra minsta gjorts obligatoriskt och vi först om några år kan få facit på hur stora skadorna blivit. Det kan bli en förlorad generation med obotliga skador på hjärnan, som i sin tur leder till ytterligare ökad psykisk ohälsa hos barn.

Det är dags att vi får in forskning kring neurobiologi, utvecklingspsykologi och anknytning när politikerna ska fatta politiska beslut. Ideologi och snabba, ogenomtänkta beslut utan riskanalyser har alltför länge präglat familjepolitiken och den politik som berör våra yngsta barn under deras mest känsliga utvecklingsperiod. Den period när hela grunden för deras framtida välmående läggs.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Stoppa Fridolins surfplattetvång i förskolan

Psykiater varnar för ny folksjukdom: popcornhjärna

Digital demens drabbar barn

Svenske hjärnforskaren: Ipad och tv-tittande ger barn IQ-brist

Inga skärmar till barn under två år

Barnläkare varnar för digitaliseringens risker

Risker med skärmar - sammanställning

Mycket tid framför skärm splittrar barns tid

Toysus ansöker om konkurs

Leksakskedjan som driver BR leksaker i konkurs efter svag julhandel

Snart blir digital teknik obligatoriskt i förskolan

Stressade förskolebarn kan stressas för livet. Ny forskning i Norge

Foto: Pixabay

Norge fortsätter att studera vilken effekt förskolan har på barn, samtidigt som vi i Sverige fortsätter att undvika att göra samma sak. Inte heller får svenska föräldrar kännedom om den norska forskningen. Det är inte så att forskarna i Sverige är ointresserade men de som ansöker om forskningsanslag får avslag. I Norge har man dock full koll på att hjärnans utveckling är i sin mest intensiva fas mellan 1-2 års ålder och att negativ stress kan påverka hjärnans nervceller och de nervceller som används för att hantera stressreaktioner, är de som hämmas mest: stressade förskolebarn kan stressas för livet.

- Om du utsätter de yngsta barnen för ihållande stress, riskerar du att stressa dem förlivet

183 småbarnsavdelningar, 710 anställda och 1 100 barn deltar i ett nytt forskningsprojekt för att ta reda på hur personal i förskolan kan skapa en miljö, som minskar stressen bland de yngsta barnen.

- Barn i åldrarna 0 till 2 år är i sin känsligaste ålder och tål inte stress särskilt bra. Då hjärnanatomin utvecklas för fullt. Negativ stress kan påverka hjärnans nervceller och de nervceller som används för att hantera stressreaktioner, är de som hämmas mest.

Det står professorn i klinisk barnpsykologi vid NTNU, Turid Suzanne Berg-Nielsen, enligt forskning.no.

Nytt forskningsprojekt

Som forskare vid det Regionala centret för barn och ungdomars mentala hälsa (RBUP), leder hon forskningsprojektet Trygg innan 3, som bland annat ska ta reda på hur personal i förskolan kan skapa en miljö som minskar stressen för de yngsta barnen.

- Om du utsätter de yngsta barnen för ihållande stress, riskerar du att stressa dem för livet, säger Berg-Nielsen, enligt forskning.no.

Få - och motsägelsefulla svar

När det gäller små förskolebarn och stress, är det mycket forskarna inte känner till. Enligt artikeln på forskning.no finns det få internationella studier på området och de ger delvis motstridiga svar.

Professor May Britt Drugli på NTNU är en del av forskargruppen i projektet ”Trygg innan 3”. Hon har tidigare lett den första norska studien rörande kortisolnivåer hos de yngsta barnen i förskolan.

- Mätningarna visade en atypisk kurva för kortisolnivåer hos ett- och tvååringarna i förskolan. Nivåerna ökade under hela dagen i förskolan, samtidigt som nivåerna sjönk de dagar barnen var hemma. Det visade sig också att stresshormonerna ökade mest hos barn som tillbringade åtta timmar eller mer per dag i förskolan, säger Drugli, enligt forskning.no.

- Måste ta reda på mer

Ökningen av kortisolnivåerna hos dessa barn var inte stor. Men Drugli är medveten om att det behöver undersökas ytterligare:

-Vi kan inte slå oss till ro och säga att en liten ökning av kortisol inte är skadlig för de yngsta. Vi behöver veta mer om hur olika barns utveckling påverkas av förhöjda kortisolnivåer och vad man kan göra för att minska nivåerna, säger Drugli.

Trygg innan 3

- Trygg innan 3 handlar om att medvetet arbeta med kvaliteten på småbarnsavdelningarna under ett helt förskoleår och sedan undersöka effekten av detta. Projektet innefattar observation och utvärdering av samspelet på småbarnsavdelningarna, feedback till alla anställda, reflektion och vägledning, skräddarsydd för den enskilda avdelningen eller gruppen.

- Trygg innan 3 består av en servicestödjande, kvalitetshöjande del med fokus på det dagliga samspelet i förskolan och en forskningsdel. Forskningen kommer att undersöka vilka effekter Trygg innan 3, har på bland annat kvaliteten på relationerna, hur barnen fungerar inom olika utvecklingsområden, barnens stressnivåer och personalens trivsel.

- Trygg innan 3 är ett tvåårigt projekt. För att kunna undersöka effekten av sådana kvalitetshöjande åtgärder måste förskolorna tillfälligt placeras i två grupper. En grupp kommer att få kvalitetsutveckling förskoleåret 2018-2019 och den andra 2019-2020.

- Sju kommuner/stadsdelar i Östra Norge och Trøndelag har anmält sig eller har valts ut att delta och cirka 8-20 förskolor ingår i varje kommun.

- Trygg innan 3 är ett samarbete mellan RBUP Öst och Söder, Handelshögskolan BI och RKBU Mitt-Norge, NTNU. Projektet har beviljats finansiering från det förebyggande programmet "Bättre hälsa" i Norges forskningsråd.

 (Källa: NTNU)

Översättning: Madeleine Lidman

Läs också: 

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Många risker med gruppbaserad omsorg

Varför vi inte forskar i Sverige: Forskare blundar för kunskap om barns behov
(Artikeln i sin helhet)

Lena Hallengren, S, vägrar svara på Förskoleupprorets frågor

Foto: Linda Håkansson (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Så är årets Almedalsvecka lagd till handligarna och det är dags att summera intrycken. Av över 4 000 event var det 10 stycken som handlade om familjepolitik. Barn 0-6 år och små barns behov diskuterades inte i någon större omfattning, trots att så många är oroade över den ständigt ökande psykiska ohälsan. DET diskuterades en del, men då handlade det som vanligt mest om vad man ska göra när skadan redan uppstått. Själv vill jag gärna prata om vad man gör för att skadan inte SKA uppstå - och då handlar det om att ge små barn det de behöver. Därför pratade jag för Power to Parents 2018 på följande tema: "Har Sverige blivit barnfientligt". Att intresset är stort för de här frågorna om de allra minsta barnen, märktes inte minst på att eventet hade över 5 000 sidvisningar i progamkatalogen. Eventet var också välbesökt med en engagerad publik. Så intresset för de här frågorna är stort, men det syns inte i media och politikernas intresse är svalt.

Varför?

Vill man ha svaret på den frågan är det bara att lyssna till vad regeringens representanter säger. Min erfarenhet under två decennier handlar om att makten inte är intresserad av den lilla människan, utan bara om att införa sina stora visioner och då reduceras människor till schackpjäser som politikerna flyttar runt efter behag. Vad människor vill med sina liv, vilka drömmar eller behov de har, blir ointressant för politikerna anser sig alltid veta bättre och tar sig därmed rätten att prata ovanför huvudet på människor och bestämma åt dem.

Lena Hallengren, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister, S, visade det tydligt på seminariet: ”Omsorg som förutsättning för hög sysselsättning" i Almedalen 2/7. Trots Förskoleupproret som arbetat i fem års tid för bättre arbetsvillkor för personalen, trots #pressatläge där tystnadskulturen till slut rämnade och personalen berättade om sina faktiska arbetsvillkor - som är rent förskräckliga, så rinner det av dessa förblindade politiker som  Lena Hallengren. Hennes kommentar på seminariet var därför klockren och visar precis hur socialdemokraterna ser på den lilla människan:

"Personalen i förskolan har bra arbetsvillkor och löner i jämförelse med äldreomsorgen. Den måste vi prata mer om." Sedan pratade hon bara om äldreomsorg innan hon lämnade seminariet efter halva tiden.

Övriga diskussioner på seminariet avhandlade mest hur de som har makten ska kunna stoppa dessa arma arbetare inom omsorgsyrken från att arbeta deltid. Inte ett ord om att det kanske finns människor som vill arbeta deltid, utan bara om hur det ska stoppas. Fler som arbetar heltid är nämligen lönsamt för staten. Hur människorna mår eller om de vill arbeta heltid är sekundärt. Det är så kallt och cyniskt att man häpnar.

Jag twittrade om det hela och det var flera som arbetar inom förskolan som reagerade över Lena Hallengrens uttalande. De kommenterade därför i hennes FB-flöde i ett inlägg om Almedalen. Först svarade hon på ett inlägg, men sedan raderade hon en majoritet av alla ifrågasättande kommentarer. Det är ett anmärkningsvärt beteende. Lena Hallengren är minister. Hon är politiker. Hon fattar beslut som påverkar människors vardag. Men hon vill inte ha en dialog med medborgarna. Och det är inte första gången hon agerar så här.

2006 skrev jag till Lena Hallengren och bad om svar på några frågor kring familjepolitiken, men hon vägrade svara på frågorna:

"Lena Hallengren hade gärna svarat på dina frågor om de hade varit formulerade på ett seriöst och professionellt sätt. Nu är de i vissa fall helt felaktiga och i andra fall insinuanta och Lena Hallengren gör därför bedömningen att hon inte har möjlighet att medverka."

Inget nytt under solen alltså och jag är inte förvånad att Lena Hallengren valde att radera två frågor från Katrin Nörthen, en av förgrundspersonerna i Förskoleupproret. Regeringen har inte det minsta intresse av att göra något åt problemen i förskolan, eller i familjepolitiken som helhet. Det hade de inte för 12 år sedan och det har de inte idag. Lena Hallengren var tydlig i sitt FB-flöde med att hon kände till Förskoleupproret, ändå hävdade hon att personalen har bra arbetsvillkor och löner. Det här visar precis på det problem Susanne Nyman Furugård och jag lyft tidigare. Förskoleupproret når inte fram. Därför är det viktigt att de som vill arbeta för en förändring för barnen och personalen i förskolan stöder Power to Parents och skriver på namninsamlingen, så att politikerna avkrävs tydliga besked om vilken politik de går till val på. Det är det enda som fungerar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Slopa heltidsnormen

Lena Hallengren, S: "Vi har världens bästa förskola"

Maria Larsson, KD, ställer en fråga i riksdagen varför Lena Hallengren vägrar svara på en medborgares frågor

Vi gråter över barnen i USA, men ser inte hur våra egna barn behandlas

Foto: Jayeeta (FLICKR) LICENS: CC BY-SA 

Det är något sorgligt över hur lite människor reflekterar över sakernas ting i vårt land. Alla verkar kunna ta till sig att det är något fruktansvärt och hemskt med att små barn separeras från sina primära anknytningspersoner vid USA:s gräns. Inte ett öga är torrt när man ser bilder på små gråtande barn som inte får tröst. Ganska förståeligt och jag tror de flesta kan identfiera sig med skräcken hos det lilla barnet.

Men jag undrar om samma människor har empati och förståelse för hur det känns för en liten ettåring att hysteriskt gråtande tas ur en förälders trygga famn efter en tredagarsinskolning, för att placeras tillsammans med en massa andra gråtande ettåringar. Och det i en förskola där personalen har så många barn att de på vissa förskolor inte ens hinner trösta barnen och erbjuda dem en trygg famn. "De får gråta färdigt", som en förskollärare sa när hon förklarade för mig att de omöjligt kan hinna med att trösta alla små som gråter hysteriskt efter en förälder som gått. Även barn som till synes verkar lugna uppvisar vid mätningar kraftigt förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol.

Men det här är fakta som vi stuvat undan i vårt land. Vi har en socialdemokratisk politisk vision som ska införas och då gäller det att plöja på och mata ut "rätt" budskap. Så istället för att prata om vad små barn behöver, så pratar vi om den lilla ettåringen som en elev i skolan som får undervisning. Nu ska förskolecheferna kallas rektorer också. Den som läst the Animal Farm, känner igen konceptet. Ska fåren med på tåget så gäller det att anpassa budskapet och sakta men säkert förändra genom att ändra lite hela tiden i det som matas ut. Och visst låter det fint med undervisning i skolan och rektorn som ansvarar för Skogsräven?

Redan 1974 så genomförde Marianne Cederblad en undersökning som visade på förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol hos dagisbarn. När Frank Lindblad vid Uppsala universitet ville följa upp den studien fick han avslag. Sådant forskar vi inte om i Sverige, det skulle ju kunna hindra den socialistiska visionen om en enda barnomsorgsmodell. Och där är vi väldigt snart med tanke på att valfriheten snart är helt utraderad. ALLA barn ska in i förskolan och snart är samtliga partier så marinerade i socialism att de inte längre ser problemen. (De som satt och åkte över till DDR gjorde ett bra jobb när de kom tillbaka till Sverige uppenbarligen. Inte konstigt att vi aldrig släppte information om Stasi-forskningen i vårt land ...)

För att förhindra att föräldrar får fakta istället för propaganda, har det inte forskats i Sverige under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på små barn. Vad skulle inte sådan forskning kunna visa? I Norge har de dock gjort viss stressforskning på förskolebarn, som visar på flera problem.

Jag undrar också om någon funderat över hur dessa förhöjda stressnivåer påverkar det lilla barnet under den tid som hjärnan utvecklas som mest? Mellan ett- till tvåårs ålder sker den absolut största tillväxten av hjärnan. Det som händer under de första två åren av hjärnans utveckling går inte att förändra senare. Själv har jag besökt en förskola och sett exempel på hur barn lämnas. Jag har sett små ettåringar vandra runt ensamma med söndergråtna ansikten strimmiga av smuts. Jag har hört ett avgrundsvrål från ett barn som lämnades av pappan. Det var ett djuriskt skrik. När jag frågade personalen vad som hänt, svarade de "pappan bestämde att fyra dagars inskolning fick räcka, så nu gick han". På en annan gård bakom ett högt stängsel stod syskonet och grät förtvivlat över lillebror. Förskolan hade inte syskonavdelningar så det lilla barnet fick inte vara nära sin storebror heller. Efter ett tag lyfte personalen upp barnet under armen som om det var en ihoprullad matta och bar in det. Vi övriga skulle tydligen skyddas från oväsendet. De små som grät tyst lämnades dock åt sitt öde.

Att bli lämnad är något av det mest traumatiska ett litet barn kan vara med om. Vi har förståelse för hur det drabbar barnen vid USA:s gräns, men föräldrar saknar kunskap om vad det gör med små barn i Sverige som lämnas till förskolor över hela vårt land varje dag, där många inte är trygga och får gråta tills de ger upp. Vad det gör med barnens hjärnor beskriver Sue Gerhardt väldigt bra i boken "Kärlekens roll". Tyvärr tror jag få förstår att det som drabbar de här barnen i USA, faktiskt inte är helt olikt det som drabbar många små barn i Sverige varje dag. Separationen och traumat har många likheter. Sedan undrar många varför den psykiska ohälsan hos barn i Sverige är så alarmerande hög och ökar för varje år.

Om vi började prata om vad små barn BEHÖVER, så skulle mycket ändras till det bättre. Men eftersom det samtidigt skulle stoppa upp slutfasen av den socialistiska vision som startade med paret Myrdal på 1930-talet och som nästan är i hamn, så kommer vi inte att få den typen av diskussion i det här landet. Men råkar du vara en av dem som står på de små barnens sida, så skriv gärna på namninsamlingen Power to Parents 2018 som handlar om att ge små barn 0-6 år en röst i valet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Rapport från USA om stresskador och separationssår

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Föräldrar bör få veta mer om små barns stress

Berättelse inifrån förskolan: En del barn får separationssår och stresskador för livet

Professor: Problemen med förskolan slätas över

Steg för steg har olika politiska beslut lett fram till dagens ensidiga barnomsorgsmodell

Starkare relation till jobbet än till barnen

S sparar hårt i förskolan samtidigt som de ger dagbarnvårdarna sparken

Foto: Thomas Hawk (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I Enköping väljer S trots alla larm från Förskoleupproret och #pressatläge, att göra drastiska besparingar på barnen och försämra förskoleverksamheten. Två miljoner tänker de sig spara in genom att barnens trygghet ska åsidosättas genom att man inte ska kunna ta in vikarier. Förskollärarna och barnen ska ta smällen som vanligt.

Det här visar också på precis det jag tidigare har sagt - det räcker inte att snickedisnacka med politikerna och berätta att personalen inte klarar sitt uppdrag och sedan tro att politikerna lyssnar. Förskoleupproret tror fortfarande att det är en väg att gå: "Vi måste vara tålmodiga och vänta, så händer det något snart". Tyvärr inte. (Och det är ärligt talat så synd att ni lurar människor att tro det). Jag vet för jag har följt besparingarna på barnen i 20 år nu. Redan för 18 år sedan varnade BO för att krisen i förskolan var så allvarlig att barnen for direkt illa. Och sedan dess har politikerna fortsatt att utöka förskolans uppdrag utan att tillföra mer pengar. "Jo, men nu ska ni se att det kommer att hända något. Vi kommer inte att misslyckas", säger Förskoleupproret käckt och vägrar ta in fakta.

Det är då man stilla tänker, det har gått två decennier redan utan att något hänt, förstår ni inte att det enda som hjälper är att avkräva politikerna en tydlig familjepolitik och dessutom en tydlig budget för förslagen? Sedan kan människor rösta på det bästa alternativet. Fika och snickedisnackande med politiker leder precis ingenstans, ni blir bara duperade och ytterligare några decennier kommer att gå utan att det blir några förbättringar. Resultatet vi kommer att se är precis det vi ser här - ännu mer försämringar.

Socialdemokraternas motto är ju: "Alla ska det lika dåligt". Därför ser så klart politikerna i Enköping även till att gardera sig när de försämrar i förskolan, så att inga barn ska kunna undvika att drabbas. För att nå dit har de gett de kommunanställda dagbarnvårdarna sparken och så tänker de sig att erbjuda personalen jobb i förskolan istället, samtidigt som de också tvingar in dagbarnen i förskolan. Verksamhetschefen för förskolorna Monica Tägtsröm Bergman säger: "Det blir bättre för de berörda barnen att flytta till förskolan med fler kamrater".

Sanningen är att för barn som inte mår bra i förskolegrupper så är det rena rama katastrofen och det försämrar både de drabbade barnens livschanser drastiskt, samtidigt som det försämrar för förskolan som tvingas hantera barn som mår dåligt i förskolemiljön.

Det är något iskallt och cyniskt över det här att flytta runt vuxna och små barn som spelpjäser på en schackbräda. Det är så totalt inhumant och omänskligt att inte se vilka konsekvenser det får för varje enskild människa, för varje enskilt barn.

Sedan förstår jag faktiskt inte att barnens väl och ve alltid hamnar längst ner på människors intresselista. Jag förstår absolut att personalen i förskolan behöver bättre arbetsvillkor, men samtidigt har de facket på sin sida som ska arbeta för dem. De har också skydd i en arbetsmiljölag, vilket barnen inte har. Sedan handlar det om vuxna människor som garanterat har kortare arbetsdagar än barnen. Deras arbetsdagar är åtta timmar maximalt. Barnens dagar i förskolan kan ligga på10-12 timmar i veckan ... OCH - personalen kan välja att sluta och börja jobba med något annat, barnen har inget val och snart finns det inte heller längre några andra alternativ kvar än förskola.

När det ser ut så här så känns det extra angeläget att någon också kämpar för de små barnen som inte själva kan göra sin röst hörd. Och det är precis därför som Power to Parents 2018 startat. Men det behövs fler som skriver på för barnen för att politikerna ska bry sig. Vill du vara med och göra skillnad? Skriv namninsamlingen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Barnen kan inte vänta - tänk utanför ramarna

En enda barnomsorgsmodell: förskola - ger flera negativa sidoeffekter

Foto: Adam McLane (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I Sverige matas föräldrar hela tiden med att det bara finns en enda barnomsorgsmodell som är det bästa för alla barn: förskola. Det är som att den självklara kunskapen om att barn är olika har försvunnit. Det säger sig självt att förskola för barn som inte mår bra i förskolegrupper kommer att ge en mängd negativa effekter på just det barnets utveckling. Om sedan förskolan rent generellt inte är anpassad efter små barns behov utifrån forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi - utan fokus istället hamnar på pedagogik - då kommer det att få ännu fler negativa sidoeffekter på många små barns utveckling rent generellt.

Trots att föräldrar hela tiden matas med fake news från politiskt styrda myndigheter som till exempel Folkhälsomyndigheten, om att förskolebarn blir duktigare i skolan samt mer psykiskt välmående, så kommer det ju faktiskt i andra änden helt andra oberoende nyheter om ständigt ökande psykisk ohälsa och ständigt sjunkande skolresultat (även sedan man justerat för invandrarbakgrund och socioekonomiska faktorer). Om nu en majoritet av alla barn gått i förskola de senaste decennierna så borde väl inte dessa siffror vara så dystra?

Nu kommer det siffror som visar att IQ sjunker för första gången hos nya generationer i de nordiska länderna. I vanliga fall brukar nya generationer vara smartare än de äldre. Naturligtvis skyller alla på ipads och det kan säkert vara en del av sanningen, men för den som läser in sig på forskning om vad små barn behöver och sedan tittar på vad en majoritet av alla svenska barn får under sina första år, så finns nog en stor del av sanningen där också.

"Du är så negativ, är du så emot förskolan", kanske någon tänker. Nej, jag är emot att vi styrs mot en enda barnomsorgsmodell och att förskola snart är det enda alternativet som finns. Jag är för valfrihet och tycker att vi ska ha en förskola för de föräldrar som vill det, men då ska den vila på den forskning som finns och vara utformad efter små barns behov. OCH personalen måste få rätt förutsättningar att göra ett bra jobb. Att förskolepersonalen tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår säger ju en hel del, Om de mår så dåligt i förskolemiljön, hur mår då inte barnen?

Jag vill ha alternativ, så att föräldrar både kan välja - men också välja bort, om de märker att en lösning som de valt inte fungerar. Då ska de självklart kunna välja något annat. Det är ju därför det är så fiffigt med många olika barnomsorgsalternativ. Barn är nämligen olika.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Stå upp för dagmammorna

Förskolans problem kan inte lösas utan att familjepolitiken förbättras

Det är lite intressant att se hur det rapporterats sedan 90-talet att förskolan haft problem att klara sitt uppdrag och ändå blir det inte bättre. Jag har funderat lite vad det kan bero på och det största problemet tror jag är att det dyker upp en larmrapport, en bok som belyser krisen (till exempel Tid för barn, Förskolan för de allra minsta. På gott och ont eller Mår barnen bra i förskolan) eller så skriver någon tidning om sjuktalen hos personalen eller hur barnen drabbas negativt på olika sätt. Känslorna svallar och diskussionerna går heta ett tag. Alla ropar självklart i kör: Det måste bli bättre, barngruppsstorlekarna måste ner och det måste anställas mer personal.

Mitt i stormens öga fortsätter FB-grupper som Förskolan.se med så höga medlemstal som över 33.000 medlemmar att dela inlägg om roliga intressanta saker att göra med barnen i förskolan. Skulle ett kritiskt inlägg delas där någon lyfter ett problem så raderas det och personen kastas antingen ut ur gruppen eller så hänvisas diskussionen till en samlingstråd och stängs. Jag kan förstå det till viss del för varje grupp har sin inriktning och negativa trådar är arbetssamma att administrera, men det blir lite konstigt när förskolan brottas med så många och allvarliga problem som på sikt kan sänka hela verksamheten att förskolediskussioner enbart ska handla om det som är positivt. Det blir som att fortsätta inreda och snygga till en båt med hål i som sakta sjunker och strunta i stigande vattennivåer och bara fortsätta måla och pyssla, utan att inse att båten snart ligger på botten. För faktum är ju att alla dessa roliga intressanta saker det går att göra i förskolan kommer minska i framtiden om personalen är utbränd och barngrupperna är så stora att det inte finns förutsättningar att göra mer än överleva dagen.

Lite fundersam blir jag också kring Förskoleupproret. De hade länge sin tystnadskultur under i princip fem års tid. Förskolepersonal fick under inga omständigheter skriva inlägg om problem på sin arbetsplats, för det fanns ju FÖRÄLDRAR i gruppen. Och de skulle kunna känna skuld för att de lämnade barnen till förskolan om de fick veta hur svårt personalen hade det att klara sitt uppdrag. Efter ett inlägg i Lärarnas tidning som inte var populärt hos admin i Förskoleupproret, så sansade de sig dock och startade #pressatläge. Det blev till slut ohållbart att försöka stoppa personalen från att berätta sanningen och förmodligen var det också många som reagerade på att det var ett ganska skumt agerande i en grupp som säger sig vilja förbättra.

Jag måste villigt erkänna att jag var som ett frågetecken den tid jag var med i Förskolan.se och Förskoleupproret. Själv försökte jag lyfte de problem jag såg för att sedan bolla med tankar och ideér på lösningar. För mig var det solklart att pudelns kärna fanns i familjepolitiken. Men familjepolitik var ett ämne som absolut inte fick diskuteras i någon av grupperna. Rädslan hos admin visade sig vara extremt stor och det var ständiga påminnelser om att "familjepolitik diskuterar vi inte här i gruppen". Eftersom jag arbetat i två decennier nu med att försöka förbättra familjepolitiken och är övertygad om att det skulle lösa även förskolans problem, så blev jag väldigt konfunderad över den inställningen.

Det enda jag sett hända nu under de två decennier jag sett krisen i förskolan bli allt allvarligare, är att när media uppmärksammar en kampanj eller demonstration kliver ansvarig politiker fram och säger med rynkad panna och allvarsam min: "Vi ska ta till oss av det ni berättar och vi har redan avsatt XX antal pengar för att lösa det här". Och så går det antal år till där föräldrar och personal nöjer sig för stunden. "Wow vi lyckades." (Nu senast när Skolverket återinförde rekommendationer om gruppstorlekar. Alla jublade men inget har blivit bättre).

Om politikerna lyssnat hade vi sett en förändring redan i början på 2000-talet när de första rapporterna om problemen med nedskärningarna i verksamheten på 90-talet började synas. (Jag skrev om det i debattartikel i SvD redan 2006). Men istället har politikerna sin vana trogen (och för att de kan och kommer undan med det) stadigt minskat ersättningen till förskolan samtidigt som uppdraget utökats. Något jag skrivit om i den här debattartikeln i Dagens Samhälle där jag sammanfattar vad som lett fram till dagens situation. (En artikel som admin inne på Förskoleupproret, enligt rapporter, flitigt raderat varje gång den delas trots att jag länkar till deras kampanj #pressatläge. INTE prata familjepolitik you know ...)

Hur hänger då allt ihop? Hur kommer det sig att admin i grupper som rör förskolan och som samlar tusentals och åter tusentals medlemmar - är så emot att ställa politikerna mot väggen och utkräva en ny och bättre familjepolitik? Ja säg det, det får väl var och en som är med år efter år i dessa grupper utan att något blir bättre ta och fundera lite närmare på. Men det är svårt att inte bli lite konspiratorisk och undra om inte vissa admin har kopplingar till vissa partier som vill lägga locket på.

Tyvärr kommer #pressatläge inte heller att åstadkomma någon förändring på grund av oviljan att ta tag i familjepolitiken. Nästa valperiod kommer troligen förskolans uppdrag utökas ytterligare och den allmänna förskolan från två års ålder kommer införas, samtidigt som tiden för föräldraledigas barn kommer att utökas över hela landet så att det blir lika mycket tid i alla kommuner. Föräldraförsäkringen kommer att kortas och fler små barn under ett år kommer att behöva förskoleplats.

Jag har i alla fall svårt att se på när små barn far illa och personalen går på knäna, samtidigt valfriheten minskar och föräldrar inte kan välja något annat än förskolan snart. Därför vill jag sätta press på politikerna. Vill du också göra skillnad. Skriv då på namninsamlingen Power to Parents 2018 för att ge barn 0-6 år en röst i valet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Bättre familjepolitik löser även förskolans problem

Förskolan är en pusselbit i familjepolitiken, brukar jag säga. Helt enkelt för att tydliggöra att de övergripande politiska ramarna påverkar så många olika områden som hänger ihop och sedan i sin tur avgör vilken barndom vi kan ge våra barn i det här landet. En del vägrar dock se det här sambandet.

Inne i Facebook-grupperna Förskolan.se och Förskoleupproret får inte familjepolitiken diskuteras: "Här pratar vi bara förskola och att det är det bästa för alla barn och det enda alternativet som ska erbjudas". Medlemmar som vill lyfta helheten, kastas ut utan förvarning.

Själv har jag försökt förklara att det är kontraproduktivt att resonera så. Det som händer nämligen är att utan helhetsbild, så går det heller inte att till exempel ge förskolan bättre förutsättningar. Det går nämligen inte att bara titta på förskolan och glömma resten när allt hänger ihop och familjepolitikens SAMTLIGA delar och hur de är utformade påverkar även förskolan.

Nu blev det återigen så tydligt hur rätt det är att se helheten. Göteborgs stad får nu svidande kritik för att de inte klarar av att erbjuda förskoleplatser till alla föräldrar som har behov av en plats. Karin Pleijel, MP - hade ingen aaaaning om att det var så illa. Men det är faktiskt hennes skyldighet som ytterst ansvarig att ta in alla fakta och utgå från verkligheten när hon planerar.

Det här är alltså samma kommun som nyligen stoltserade med att de knackar dörr hemma hos familjer som valt att vänta med förskola, (eller hoppa över den helt) - enbart med syfte att öka på andelen barn som går i förskola. Och det i en kommun som dessutom larmat om kris i förskolan i flera år. Redan 2011 var det skarpt läge, något som Vesna Birkedahl tog upp i sin debattartikel: Vi kan sluta ljuga om att barnen har det bra. Men den enda åtgärd de styrande partierna S, MP och V bidragit med under årens lopp är att slå dövörat till för de verkliga problemen och istället satsa på att få in fler barn.

Och nu klarar de alltså inte ens att erbjuda plats till de föräldrar som verkligen behöver det ...

Ett annat parti som anslutit sig till en ideologi, där man enbart ser barnet som en biologisk fotboja, en frihetsinskränkning som måste fördelas "rättvist" mellan föräldrarna - är Liberalerna. I Göteborg kommer de med det snillrika förslaget att erbjuda barnvakt till de föräldrar som inte får en plats. Det är samma parti som gjorde gemensam sak med S, MP och V och C och tog bort vårdnadsbidraget.

Faktum är att vårdnadsbidraget hade kunnat lösa problemen med att kommunen inte klarar av att erbjuda plats i tid. Det var nämligen ännu en av fördelarna med hemmasubventionen vårdnadsbidraget - att det gick att förlänga tiden hemma med sin anställning tryggad. I många kommuner användes VB just för att föräldrar skulle kunna vänta tills de fick den förskola de önskat, eller så kunde det lösa tillfälliga kriser om det inte fanns plats. VB gick även att skriva över på en annan anhörig, som kunde ha omsorgen om barnet.

Jag erkänner villigt att det är extremt svårt att inte bli irriterad över politikernas dumhet. Hade de läst på om vårdnadsbidraget och vilka fördelar det faktiskt innebar, så hade de sannolikt satsat på att utveckla det (och döpa om det till hemmasubvention, eller något annat som visar att det inte är ett BIDRAG, utan en barnomsorgssubvention det handlar om) - istället för att avveckla det.

Vi får de politiker vi förtjänar. I år är det valår och nu är det upp till oss väljare. Vill vi rösta på politiker som utgår från verkligheten och erbjuder oss lösningar som underlättar möjligheten för oss föräldrar att pussla ihop bra lösningar för våra barn under småbarnsåren - olika lösningar eftersom barn är olika. Eller vill vi ha politiker som förblindade av ideologi kör på och erbjuder en barnomsorgsmodell för alla, som får negativa sidoeffekter som de inte hade en aaaaning om.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vårdnadsbidraget är omgärdat av myter

Skriv på namninsamlingen Power to Parents för att ge barn 0-6 år en röst i valet 2018. Det är dags att rösta bort alla inkompetenta politiker.

Quick fix mot psykisk ohälsa hos barn: Elchocker och antidepressiva

Foto: Lance Nielson (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Vad händer i vårt land? Nyligen visade det sig att alltfler barn äter antidepressiva mediciner, till och med så små barn som femåringar. Nästa quick fix är att ge barn elchocker så att de blir av med sina depressioner. En sidoeffekt av elchockerna är att en del mister alla barndomsminnen. För några år sedan gick debattens vågor höga angående de program som barn mals igenom i förskola och skola. Program som enligt undersökningar skadade mer än de gjorde nytta. Tanken var att de skulle göra barnen mer psykiskt välmående och träna bort olika beteendestörningar. Nyligen gick Skolverket ut och varnade för användningen av dessa program. Men även tidigare har SBU utvärderat och varnat för programmen.

Det är så skumt att barns hälsa och välmående betyder så lite och att det alltid är samma aktörer som tillfrågas och ska uttala sig om vad som är bra för barn. Aktörer som förnekar den forskning som finns kring vad små barn behöver.

Ett av programmen som rekommenderats flitigt på Folkhälsomyndighetens hemsida (tidigare Folkhälsoinstitutet) är SET, social och emotionell träning. Alla måste ju tänka att det måste vara en korrekt rekommendation när den kommer från en myndighet. Den som tittar lite närmare på VEM som rekommenderar programmet på Folkhälsomyndigheten ser dock ett och samma namn återkomma: Sven Bremberg. Samma man som varit med och tagit fram programmet SET. Han rekommenderar alltså ett program som han tjänar pengar på och i praktiken betyder det att han tjänar pengar på barns psykiska ohälsa.

Nyligen gick Bremberg också ut via samma informationskanal - Folkhälsomyndigheten - och påstod att "Förskola ger psykiskt välmående barn". Han paketerade bara om lite gamla och utländska studier och sedan svalde alla betet. Informationen kom ju från Folkhälsomyndigheten och då var den ju sann eller hur?

Nej studierna säger självklart inget om vilken effekt dagens förskola i Sverige har på barns psykiska välmående. Eftersom endast två procent av alla barn i dag inte går i förskola, så är det närmaste sanningen vi kan komma om vi ska påstå att förskolan har någon speciell effekt, är att titta på vilket psykiskt välmående barn har i vårt land. För vilken effekt förskolan har på barn har ingen studerat i Sverige under de senaste 30 åren.

Det är väldigt obehagligt att läsa om att vi nu ger barn elchocker, antidepressiva och kör dem igenom manualbaserade program (även kallade skolbaserade eller standardiserade program) - för att i ett desperat sätt försöka hitta en snabb lösning på den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och unga. Men vi kommer aldrig undan det självklara och det är att om vi vill stoppa ökningen och få fler välmående barn, så måste vi börja titta på vad små barn BEHÖVER för att må bra. Och den kunskapen finner vi i forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi.

Är det fler än jag som börjar se ett systemfel i hela vår familjepolitik där barnen är de som får betala priset för att vi i det här landet med ekonomiska styrmedel tvingar föräldrar att arbeta som mest under den period som barnen har som störst behov av sina föräldrar. Och bristen på tid med föräldrarna förklarar inte allt, inte heller den extremt dåliga situationen i många förskolor - men den kan förklara en del av den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och unga i vårt land.

Söndagen den 8 oktober startar valrörelsen med den första partiledardebatten. Barn 0-6 år finns inte med någonstans. Familjepolitiken tigs ihjäl helt och hållet. Hur kan det vara på det viset när den psykiska ohälsan är så alarmerande hög hos barn och unga i Sverige? Det måste vi ändra på.

Vill du ge barn 0-6 år en röst i valet 2018? Tycker du att det räcker nu och vill se en mer barnvänlig politik? Skriv då på namninsamlingen Power to Parents.

Läs också:

Socialstyrelsens förslag: Elbehandla deprimerade barn

När det hette dagis hade verksamheten bättre förutsättningar

Foto: Ben Millett (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Den som vill diskutera stora barngrupper, få personal, ökningen av icke-lindriga skador i förskolan, ökningen i inköp till förskolorna av manualbaserade program (som ska dressera bort barnens bristande empati, sociala oförmåga, narcissism, eller utagerande beteenden) - gör bäst i att inte säga eller skriva dagis. Inte i en enda mening får ordet DAGIS slinka igenom. Ämnet må vara hur allvarligt som helst. Du kan precis ha lagt upp en bild på Facebook med en liten som har bitmärken över hela ryggen, där personalen inte märkt vad som hänt och en chockad förälder upptäckt det hela hemma. Men skriver du dagis så kommer resten av diskussionen att handla om att det heter förskola.

Jag kan absolut förstå tanken med att den som gått en utbildning i tre- och ett halvt år har rätt att känna sig stolt över sin utbildning. Men varför denna extrema kränkthet när någon säger dagis. Jag är medveten om att det är en förkortning av daghem och att det var så det hette innan Läroplanen infördes. Läroplanen som gjorde dagis till skola och ettåringen till "en elev i det livslånga lärandet".

Men var verkligen dagis så mycket sämre än dagens förskola, så att det berättigar till att alla diskussioner totalt tappar fokus? Ska vi vara ärliga så vet vi ju inte om förskolan är bättre än dagis. För det är ingen som utvärderat vilken effekt förskolan i Sverige har på barn, under de senaste 30 åren - och inte heller har någon jämfört barn som gått på dagis med barn som gått i förskola. Så vad säger att förskola är bättre för barn än dagis?

Dagis var en verksamhet där lokalerna var mer hemlika, mysiga och ombonade. Leken var det centrala. Barngrupperna var mindre, personalen fler. Omsorgsbehovet var mer betonat och barnen hade en famn att krypa upp i.

Med mindre barngrupper och mer personal fanns det också bättre utrymme att hålla koll på barnen och minimera skador. Mer personal gjorde också att personalen hade mer tid att vägleda barnen och hjälpa dem med det sociala samspelet.

Många barn hade kortare dagar, vilket gjorde att de barn som måste vara där för att föräldrarna jobbade långa dagar, fick lugna stunder med personalen där de kunde tanka lite närhet, värme och få en chans att stressa ner lite.

Färre barn gjorde att det inte var lika bullerstört, barnen hade också en möjlighet att dra sig undan för att få lite lugn och ro. Det fanns mer tid för tröst, långa inskolningar och att se varje barn.

Mindre barngrupper gjorde att barnen fick komma utanför förskolegårdens höga stängsel för att tillbringa tid ute i det verkliga livet där allt händer. Mindre dokumentation gjorde att fokus hamnade på barnen och personalgruppen fanns med barnen - de satt inte och dokumenterade, sammanställde och följde upp skolverksamheten i ett annat rum.

Idag tillhör förskolepersonalen Sveriges sjukaste yrkeskår. Jag vet inte hur det var när det var dagisverksamhet. Många små barn tätt sprider naturligtvis smittor, men idag verkar den psykiska ohälsan och de orimliga kraven vara ett mycket större problem. Ständigt sjuk personal ökar andelen vuxna som barnen hela tiden måste möta, vilket ökar deras stress och otrygghet.

Och nej personalen var inte alltid lika välutbildad när det hette dagis, men det fanns ju förskollärare och barnskötare med kunskap om barns behov. Det var inte som idag när målet är att alla ska ha förskollärarutbildning. Ett mål som ändå aldrig kommer att uppnås då så många lämnar yrket. Tittar man lite på skolresultaten i det här landet - så var de faktiskt bättre när barnen gick på dagis. Att göra dagis till skola från ett års ålder, alltfler barn i verksamheten, barn som börjar allt tidigare - verkar snarare ha fått skolresultaten att sjunka.

Snart kommer en reviderad läroplan, trots att ingen utvärderat om införandet av en läroplan och förskola är bättre för barns välmående och utveckling, än vad dagis var. Egentligen är det väl det stora problemet just nu - inte om det heter dagis eller förskola, utan bristen på kunskap och att förskolan saknar rätt förutsättningar. Personalen kan ju ha hur bra utbildning som helst, bra tankar, idéer och visioner - men utan rätt förutsättningar så blir det inte bra.

Och eftersom förskolan är en pusselbit i familjepolitiken så kommer aldrig förskolans villkor att bli bättre förrän vi tar ett helhetsgrepp på familjepolitiken och börjar titta rent generellt på vad små barn BEHÖVER för att må bra. Den kunskapen är så viktig, både för hur förskolan utformas, men också för vilka barnomsorgsalternativ som behövs för att ge ALLA barn en chans att må bra och utvecklas bra under de första viktiga åren i livet.

Tyvärr men det känns att de här diskussionerna om det heter dagis eller förskola tar över helt, när det är familjepolitiken och vad små barn behöver som vi borde lägga krut på.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Skolverket kritiserar användningen av manualbaserade program i förskolan

Hjälp personalen - våra barn far illa

Storebror ser dig och registrerar föräldrar som väljer bort förskola

Öppet brev till politikerna i Malmö, Göteborg och Stockholm:

Om ni nu ska använda kommuninvånarnas skattepengar till informationskampanjer eller dörrknackning när det gäller barnomsorgen, så föreslår jag att ni som ägnar er åt att jaga föräldrar som valt bort förskola eller valt att vänta, tänker ett varv till.

Nu senast i Göteborg vill ni dokumentera vilka föräldrar som valt bort förskola genom att göra ett utskick som de uppmanas att fylla i. Varför inte bara skicka ut information om förskolan? Varför måste ni specifikt registrera föräldrar som valt bort förskola. Det är inte en naturlag att barn måste gå i förskola.

Dessutom tror jag att få föräldrar missat att förskolan finns. I dag får ju föräldrar frågan i princip så fort de kommit hem från BB, när liten ska börja i förskolan. BVC följer upp och frågar samma sak. Vid första besöket på öppna förskolan, kommer samma fråga - från personalen och andra föräldrar. Ute i parkerna, bland vänner och bekanta - hela tiden frågan: "NÄR börjar liten förskolan". Det är som att förskolan blivit ett lika naturligt utvecklingssteg i barndomen som att lära sig gå. De flesta är så indoktrinerade och programmerade att tänka att förskolan är ett naturligt steg i barns utveckling - att de inte längre reagerar. Precis som vi frågar om barnet lärt sig gå och prata, så frågar människor när barnet ska börja i förskolan. Men det här är ett fenomen som ni politiker skapat - och det har ni gjort medvetet, eftersom ert mål är att få in 100 procent av alla barn i förskolan från ett års ålder (oavsett om de mår bra av det eller inte).

Men föräldrar som valt att vänta med förskola, eller valt bort det reagerar självklart, eftersom de känt sig jagade ända sedan de kom hem från BB. "Ja, men tänk på alla nyanlända då och invandrare - de kanske inte VET att förskolan finns", säger de som köpt propagandan. Min personliga erfarenhet är att de som är invandrare och nyanlända utsätts för precis samma propaganda: "I Sverige sätter ALLA sina barn i förskola". Så nej, jag köper inte att det i vårt land finns några människor som missat att vi i princip erbjuder gratis förskola, på skattebetalarnas bekostnad. Då inflikar förstås ni politiker: "Studier visar att barn till invandrare utvecklas bättre om de går i förskola". Ja det finns studier i USA som visar att barn från socioekonomiskt utsatta områden har många fördelar av att gå i en förskola av HÖG KVALITET. Men efter att ha läst alla larmrapporter om hur många förskolor som inte klarar sitt uppdrag - och då särskilt i Malmö, Göteborg och Stockholm - kan ni på allvar säga att ni erbjuder en förskola av hög kvalitet? Lägg till det att personalen i förskolan tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår. Sedan är det ju faktiskt så att vi inte vet vilken effekt svensk förskola har på barn, då det saknas forskning under de senaste 30 åren. För av någon anledning vill ni politiker inte forska om vilken effekt förskolan har.

Barn är också olika, så varför vill ni få föräldrar att tro och känna att förskola är ett måste? Alla barn mår inte bra i förskolegrupper och är grupperna för stora och personalen för få, så får det negativa konsekvenser för barnens utveckling.

Nej, vill ni använda skattepengar för att informera föräldrar - så satsa på att berätta om att det finns alternativ till förskola som pedagogisk omsorg (familjedaghem) samt möjlighet för föräldrar att starta tvåfamiljssystem/flerfamiljssystem (tack vare den barnomsorgspeng som alliansen införde, som gör att alla kommuner måste tillåta privata alternativ). Jag hoppas också att ni erbjuder en öppen förskola med riktad verksamhet till barn i åldern 1-6 år, så att alla åldersgrupper som inte har förskola är välkomna. Till en sådan öppen förskola kan ni bjuda nyanlända. Då får barnen en chans att lära sig språket tillsammans med en trygg vuxen anknytningsperson, samtidigt som föräldern/föräldrarna lär sig hur vårt samhälle fungerar och får en chans att bygga nätverk, för framtida jobb med mera.

Lägg skattepengar och resurser på rätt saker och sluta jaga och dokumentera föräldrar som väljer andra lösningar än förskola från ett års ålder. Se samtidigt till att i stället informera om alternativen - för där brister det verkligen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Storebror ser dig är ett uttryck för ett samhälle där medborgarna hela tiden övervakas av staten. Termen myntades av George Orwell i boken 1984. I ett Storebrorssamhälle hotas den personliga integriteten och valfriheten genom att staten kan identifiera, spåra och "åtgärda" människor som går mot strömmen - alltså sin egen väg.

Läs också:

Satsningar på 100 procent barn i förskolan - inte alltid det bästa

Barn behöver vara med ett fåtal personer de första åren

Det saknas forskning om förskolans effekt på barn

Dagens förskola har blivit ett experiment

Malmö stad knackar dörr hos de som valt bort förskola

Sveriges sjukaste yrkeskår

Föräldrar erbjuds mer tid i förskolan, trots att forskning visar på risker

Man sviker inte sina ”systrar” för att man står upp för en åsikt Camilla Läckberg

Andrew_Mager  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det har blivit oerhört laddat det här med olika åsikter i vårt land. Det ska vara trigger warnings på alla åsikter som inte stämmer överens med det som majoriteten tycker, det som staten tycker att vi ska tycka och det som anses PK (politiskt korrekt). Det känns både fördummande och farligt om vi alla ska tystna och tycka likadant och hålla våra tankar inom oss som i den värsta diktaturen, eller inte ska kunna framföra en egen åsikt, för då ”sviker vi våra systrar” och det ”finns en särskild plats i helvetet för sådana kvinnor”. (Exempel på två vanliga härskartekniker för att få tyst på framförallt kvinnor som framför en åsikt).

Härskarteknikerna haglar för att få rättning i ledet och få slut på helt vanliga sunda diskussioner, som den om det är rätt att föräldrar lämnar sina barn 30 timmar i veckan (eller mer) till förskolan på skattebetalarnas bekostnad när de är hemma med syskon. Carin da Silva höjde tonläget i debatten rejält när föräldrar hade åsikter om att hon tog det som en självklar rätt att lämna bort sitt äldre barn när hon var hemma med bebis. Sedan kom Camilla Läckberg och höjde tonläget ännu mer i ytterligare ett blogginlägg. Men jag känner bara helt lugnt och stilla: Vad skriker de så högljutt om? Självklart ska vi diskutera den här frågan. Sedan ska vi använda en sund och bra ton och även om känslorna slår över och många känner: "Men varför skaffa barn ... och så vidare" - så tänker jag som så - att skippa dessa kommentarer. Flytta diskussionen till det som det egentligen handlar om:

Självklart så får Carin da Silva och Camilla Läckberg lämna bort sina barn 30 timmar när de är hemma med syskon, ja även 40 timmar i veckan eller obegränsat med tid som Stockholm stad snart ska erbjuda. Varför inte dygnet-runt-dagis - men ... då får de betala den faktiska kostnaden för en plats själva. Hämtar man redan pengar ur ett system: föräldraförsäkringen så ska man som priviligierad  förälder inte kunna hämta pengar även ur ett annat system: barnomsorgsbudgeten, utan särskilda skäl.  En förskoleplats kostar cirka 10 000 - 12 000 kronor i månaden per barn. Föräldrar betalar på grund av maxtaxan en bråkdel, några bara några hundralappar i månaden, andra upp till maxtaxans gräns. Men fortfarande inte i närheten av den faktiska kostnaden.

Det handlar om var gränsen för välfärdsuppdraget ska gå och VAD skattepengar ska användas till. Vi betalar alla in till en gemensam skattekaka. Förskolebudgeten är enorm, den överstiger vida vad försvaret kostar i vårt land. Om försvaret ligger på cirka 42 miljarder per år, så kostar förskolan cirka 70 miljarder. Till den budgeten kan man lägga alla kostnader för VAB (vård av sjukt barn) och alla sjukskrivningar hos föräldrar, som smittorna i förskolan genererar och kostnaden skjuter i höjden med några miljarder till. För att inte tala om pedagogernas sjukskrivningstal: Sveriges sjukaste yrkeskår.

Sedan ger det en väldigt konstig signal att skattepengar ska gå till att subventionera att föräldrar lämnar bort sina barn, samtidigt som de som själva ansvarar för omsorgen om sina barn får noll kronor. Det här måste vi också lyfta. Varför ska staten få använda våra skattepengar för att premiera med stora belopp, de val som staten föredrar. Det betyder ju inte att det är det val som är det bästa för det enskilda barnet. Barn är olika och den del barn mår inte bra av att vistas i en grupp, eller lämnas bort.

Mitt i den här diskussionen om hur våra skattepengar ska användas och var gränserna ska gå för välfärdsuppdraget och vilka föräldrar det ska ”regna” subventioner (skattepengar) över, så ser vi hur föräldrar med svårt sjuka barn får sin LSS (assistansstöd till barnet) indragen. Då pratas det minsann om föräldraansvar. Här har vi två olika grupper av föräldrar - de redan priviligierade föräldrarna som klagar högljutt över att de vill ha stöd av staten för att de inte orkar med två barn samtidigt och så de med svårt sjuka barn som ska ta sitt föräldraansvar och ta hand om barnet själva utan stöd.

Så tack men nej tack, till att försöka stoppa den här debatten med överord och härskartekniker  - och nej tack till att försöka trissa upp tonläget så mycket att alla tystnar. Den här diskussionen klarar vi som är föräldrar av. Den ska hållas i en sansad och bra ton, men frågan HUR våra skattepengar ska användas och var gränsen för välfärdsupplaget går, är en alldeles för viktig fråga för att några kändismammor ska lyckas få stopp på diskussionerna, bara för att de känner sig ifrågasatta om de verkligen har rätt att få sina val subventionerade av skattepengar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Dags att ge barnen en röst inför valet 2018. Skriv på namninsamlingen för valfrihet:
Power to Parents 2018

Nej till sämre kvalitet i förskolan. (Förskoleupproret säger nej till mer tid för föräldralediga)

Var finns solidariteten med föräldrar vars barn inte passar i förskolan

Massiv kritik mot heltid i förskolan

Matilda Molander: Barnvakt åt lata föräldrar

Lärarförbundet kritiska till förslaget om heltid

Du gav ordern som raserar LSS, Régner

De vill att förskolan ska vara bättre än hemma

Ta av offerkoftan, väx upp och ta ansvar för dina handlingar

”Den där "häxjakten pådåliga mammor" som ni bloggar och pratar om, vad är det? Det är ju snarareinne att vara slaskig.”

När partier köper sig röster för skattepengar - får de svagaste betala

Foto: Kourtlyn_Lott (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det börjar lukta alltmer ruttet om det valfläsk som Stockholms stads styrande politiker nu viftar med framför näsan på en stor väljargrupp föräldrar - i syfte att fiska efter fler röster. För samtidigt som fullt friska föräldrar med fullt friska barn - ska erbjudas 40 timmar eller mer på skattebetalarnas bekostnad, så tas stödet till familjer, med svårt sjuka barn, bort. Det är tydligen en för liten väljargrupp för att den ska vara intressant. Det här är precis på samma sätt som de rödgröna resonerar kring hemmafamiljerna: de är så få, så där kan man enkelt rycka undan mattan och ta bort alla subventioner - för det är inte där man kan casha in några stora mängder med röster. (Och så resonerar nog även flera partier även inom Alliansen. L och C var ju inte sena att vara med och stötta regeringen i ett borttagande av hemmasubventionen - vårdnadsbidraget).

Jag kanske är naiv - men borde inte välfärden vara riktad till de som verkligen behöver den. Borde inte skattepengar gå till svårt sjuka barn, eller föräldrar som aktivt väljer att ha omsorgen om sina barn själva. De utför ju ändå ett arbete när de har omsorgen om sina barn i hemmet. Det betalar skatt - ofta mer i skatt på grund av särbeskattningen som slår extra hårt mot hemmafamiljerna. Det finns ju också alltid en orsak till att man väljer en annan omsorgsform till sina barn än förskola. Barn är olika och en del passar inte i en stor grupp. En del är infektionskänsliga, för tidigt födda, har någon form av diagnos, behöver mer tid med en förälder innan de är mogna att vistas i en stor grupp och så vidare.

Varje förälder ska väl ha stöd att välja det som passar det egna barnet bäst. Det här blir extra viktigt eftersom vi betalar så höga skatter - då är det inte rimligt att våra skatter används som valfläsk och därmed bara går till att köpa sig röster hos den största väljargruppen. En sådan politik sker ju på bekostnad av barnen.

Lilla Selma fyra år som är svårt sjuk, har tydligen föräldrar som tillhör en för liten väljargrupp för att väcka intresse hos de rödgröna politikerna. Här får familjen se stödet dras in, samtidigt som rödgröna politikerna i Stockholm stad låter subventionerna regna över redan priviligierade förskolefamiljer, som redan i dag har rätt att ha sina barn i förskolan 30 timmar  - på skattebetalarnas bekostnad - när de är föräldralediga med syskon. Var finns solidariteten? Var finns barnperspektivet? Och politikerna hoppas dessutom att det här ska sprida sig till fler kommuner ... Vilka andra väljargrupper får betala för att de väljer att köpa sig röster för våra skattepengar? Vilka andra klart mindre väljargrupper som verkligen har behov av stöd får framöver se stödet dras in?

Redan i dag kan familjer som har särskilda skäl ansöka om mer tid i förskolan, än det som erbjuds. Det finns ingen som helst anledning att gödsla med mer skattepengar över dessa föräldrar. Om det finns föräldrar som känner att de utan särskilda skäl, bara helt enkelt inte orkar med sina barn - då ska de självklart kunna lämna bort dem. Men då får de betala den faktiska kostnaden själva. Vi har nu facit i hand med hur det gick med valfläsket MAXTAXAN. Den har lett till dagens förskolekris med stora barngrupper, få personal och Sveriges sjukaste yrkeskår. Därför är det nu dags att sätta ner foten och säga tack - men nej tack till ännu mer valfläsk på bekostnad av de svagaste i samhället.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen

Föräldrar erbjuds mer tid i förskolan för sina barn, trots att forskning visar på risker

Foto: Dave Johnson  FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Stockholm stad går nu ut och berättar att man tar av Stockholmarnas gemensamma skattekaka för att subventionera heltid och även ett obegränsat antal timmar i förskolan, för barn vars föräldrar är föräldralediga med småsyskon. Det är ett anmärkningsvärt beslut i en kommun där barngrupperna överlag är för stora och det redan i dag larmas om brist på förskollärare. Ansvariga politiker har inte heller berättat hur mycket pengar de tänker skjuta till, så frågan är hur kostnadsökningarna kommer att slå mot verksamheterna.

Den här förändringen blir extra anmärkningsvärd i ljuset av att de rödgrönrosa direkt efter valet 2014, valde att ta bort hemmasubventionen vårdnadsbidraget, för de föräldrar som själva hade omsorgen om sina barn. Var finns barnperspektivet i att subventionera att föräldrar lämnar bort sina barn heltid eller mer när de är hemma med syskon – samtidigt som föräldrar som själva ansvarar för omsorgen om sina barn inte får några subventioner alls. En förskoleplats kostar också skattebetalarna i snitt 10 000 kronor i månaden per barn. Hemmasubventionen vårdnadsbidraget kostade 3 000 kronor i månaden per barn.

För SVT nyheter berättar Karin Wanngård, S, att orsaken till att man på det här sättet väljer att subventionera ett bortlämnade av barn 40-60 timmar i veckan  – är att ”förskola ger bättre förutsättningar senare i livet, när barnen går vidare till skola och högre utbildning”. Till det uttalandet hade det varit passande med en följdfråga: ”Enligt vilken undersökning då?”

För sanningen är att det inte forskats under de senaste 30 åren på vilken effekt svensk förskola har på barn. Däremot så kan vi se att sedan OECD Pisa-undersökningarna (som mäter elevers skolresultat) startade år 2000, så sjunker skolresultaten för svenska skolelever vid varje mätning. Även sedan man justerat för socioekonomiska faktorer och invandrarbakgrund. En utveckling över tid som skett parallellt med att allt fler barn gått i förskola. Tittar man på den största undersökningen som gjorts i USA – NICHD-studien på 1 300 barn, så framgår det att de barn som gått i förskola hade ett litet försprång när de började i skolan. Det var dock utraderat vid 12 års ålder och då syntes inga skillnader i skolresultaten vid en jämförelse med de barn som inte gått i förskola. Däremot så visade undersökningen att förskolebarnen hade fler beteendeproblem och var mer aggressiva. Och det var direkt kopplat till vistelsetiden. Ju fler timmar i förskola – desto aggressivare barn.

Det finns alltså inget som stödjer att 40-60 timmar i förskolan för barn till föräldralediga skulle vara väl investerade skattepengar, så Karin Wangårds önskan att det här ska sprida sig vidare till andra kommuner hoppas jag att ingen lyssnar på. En satsning som skulle komma alla barn till del, borde i stället handla om att utöka valfriheten i barnomsorgen och hitta lösningar för att subventionera även omsorg i hemmet, minska barngrupperna i förskolan samt erbjuda öppen förskola även för äldre barn upp till sex år.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskolan ska inte användas som gratis barnpassning

Några röster om förslaget till heltid 

Många risker med långa dagar

NICHD-studien

Var kommer alla hyperaktiva barn ifrån? Är en vanlig fråga numera

Svenska elevers skolresultat rasar

40 timmars förskola - för vems skull?

Fridolin medger att stora barngrupper ger sämre skolresultat

Fridolin pratade imorse i tv om hur regeringen ska komma tillrätta med de ständigt sjunkande skolresultaten som syns i PISA-undersökningen. Lösningen heter: mindre barngrupper och mer personal i skolan (för att ta hand om alla sönderstressade förskolebarn som kommer från de stora barngrupperna förmodligen).

Intressant att en representant från regeringen för första gången erkänner att stora barngrupper är negativt för barnens skolresultat, så har det ju inte låtit tidigare utan då har propagandamaskineriet flitigt matat ut myten: ”Dagisbarn blir duktigare i skolan”. Allt enligt en gammal undersökning gjord på 119 barn på 80-talet. I en tid när barnen gick på dagis – dagHEM - och verksamheten handlade om barnOMSORG – inte skola från ett års ålder. Vilken effekt förskolan har på barn i dag vet vi inte eftersom det saknas forskning under de senaste 30 åren.

Enligt den största studien på vilken effekt förskolan har på barn – NICHD-studien i USA, gjord på över 1 300 barn, så visade det sig dessutom att de barn som gått i en förskola av hög kvalitet (små barngrupper och hög personaltäthet), så hade förskolebarnen ett litet försprång när de började i skolan, framför hemmabarnen. Men det försprånget var helt utraderat vid 12 års ålder. I stället hade förskolebarnen fler beteendeproblem som aggressivitet och beteendestörningar och det var direkt relaterat till vistelsetiden. Ju längre dagar – desto aggressivare barn. I Sverige går många små barn 50 timmar i veckan eller mer i en förskola av låg kvalitet med stora barngrupper och få personal. Inte konstigt att det är kaos i den svenska skolan med andra ord.

Men som sagt, nu har Gustaf Fridolin, skolminister, MP, sagt det som många av oss känt till länge – förskolan är ingen garant för att barnen blir duktiga i skolan, så frågan är vad som händer nu. Till att börja med så undrar jag om det blir stopp på alla dessa försök i Malmö, Göteborg och Stockholm där kommunens personal går hem till föräldrar som valt bort förskola och knackar dörr, för att övertala dem att lämna sina små till förskolor där en majoritet har alldeles för stora barngrupper.

En annan viktig bit är att förändra förskolan utifrån det lilla barnets behov. Barn ett till tre år har helt andra behov än barn tre till fem år. Föräldrar bör också få kännedom om riskerna med långa dagar, så att de så långt det är möjligt kan minimera tiden i förskolan. För de barn som måste vara där finns det ju bara vinster om de föräldrar som kan tar hem sina barn. Då kan personalen låta de kvarvarande barnen varva ner och mysa med personalen.

Sedan när nu sanningen är framme i ljuset så kan vi kanske se till att få en familjepolitik som ger föräldrar valmöjligheter. Alltså rätt att välja mellan många olika barnomsorgsalternativ – även hemmaalternativet, eftersom barn är olika.

Det låter dessutom väldigt mycket billigare med valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ som utgår från barnets behov, än att behöva pumpa ut det där VÅRDBIDRAGET – som i dag kostar 3,8 miljarder om året. Jag menar varför låta det regna pengar över föräldrar när problemen uppstått – det skulle vara så mycket mer effektivt att låta barnomsorgspengen följa barnet, så får föräldrar välja den barnomsorgslösning de tycker är bäst för det egna barnet. För vem känner barnet bättre än föräldern och vet vad som är bäst för det enskilda barnet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Dagens förskola har blivit ett experiment

Många risker med långa dagar i förskolan

Ni gör barnen en otjänst

Gör förskolan bättre i stället

Fler barn inte alltid det bästa

Svenska föräldrar är grundlurade

Barn mellan ett till tre år behöver omsorg - inte skola

Det här behöver barn för att lyckas i skolan

Dagis kan skada ditt barn

Ytterligare ett systemfel i den svenska modellen som slår hårt mot barnen

Nej barn behöver inte förskola för att utvecklas optimalt

Förskolans miljö ett måste för barnen - men den knäcker personalen