måndag, augusti 24, 2015

Vi inte bara FÅR - vi SKA prata om hur en ensidig familjepolitik påverkar de minsta

Foto: Paleontour (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Det finns ingen forskning gjorde de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn, på deras utveckling, på deras välmående, på deras fysiska och psykiska hälsa, på vad de lärt sig - för kunskap är mer än teoretiska kunskaper. Det lilla barnet föds programmerat för att lära sig saker, men förutsättningarna måste vara de rätta och de förutsättningarna ser olika ut beroende på hur gammalt barnet är.

Men i Sverige har vi bestämt att de enda rätta förutsättningarna för ALLA barn är förskola från ett års ålder, men vi har inga bevis för att det stämmer. Den enda svenska forskning som finns är 30 år gammal och saknar evidens, så ska vi vara ärliga så har vi inte ens 30 år gammal forskning att luta oss emot.

I Sverige är det okej att prata om hur personalen i förskolan mår, titta på alla ökande sjukskrivningar, prata om hur många som lämnar yrket, studera hur stressen, bullret - ja förskolemiljön i sig skadar personalen. Men trots att de inte har mer än 40-timmarsveckor och många barn är där 50 timmar eller mer, så får vi INTE prata om hur barnen mår eller påverkas, för då skuldbelägger vi och då kan ju föräldrarna bli ledsna och känna sig anklagade.

Det är så mycket locket på att vi inte ens mellan raderna får råka läsa in kritik mot familjepolitiken och vad den eventuellt kan leda till - för hej och hå då går skuldbeläggningsdrevet.

Men allvarligt, självklart får vi prata om det här. Vi inte bara får - vi SKA prata om familjepolitiken och vad den här ensidigheten att förskola ska vara det enda alternativet för alla barn leder till. För det påverkar inte bara personalen, det påverkar i allra högsta grad barnen - och det påverkar också föräldrarna och hur de utvecklas i sin föräldraroll - ja det påverkar hela vårt samhälle och hur det utvecklas och när allt fler politiker och partier hakar på och kräver mer av samma ensidiga politik, med mer förskola, kvällar, dygnet runt, helger, så är det faktiskt viktigare än någonsin att vi lyfter frågan om vad små barn behöver - egentligen - det ingår i att vara vuxen och som vuxen ställer man sig på barnens sida - alltid!.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Fel fokus på tidens föräldraskap

Vi är första generationen som inte ska känna skuld

Mer tid med barnen gör att du utvecklas som förälder

Svenska föräldrar är grundlurade

Hög tid för en ny familjepolitik

Förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljö lag och en Lex Sarah-lag



fredag, augusti 21, 2015

Schhh - största möjliga tystnad. Vissa problem i förskolan får vi INTE prata om

Foto:Bart(FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Det är nio år sedan jag skrev min första debattartikel för en bättre förskola. Då var problemet att så få ville lyfta de problem man såg i förskolan. Eftersom jag tyckte synd om de små barnen och var bekymrad över att det fanns så starka krafter som bara ville ha förskola som enda alternativ, när det fanns så många förskolor som inte klarade av sitt uppdrag, kändes det självklart att arbeta för en bättre förskola - samtidigt som jag arbetade för en bättre familjepolitik i största allmänhet.

Det är många förskolepedagoger som hört av sig till mig under årens lopp samt oroliga föräldrar med barn i förskolan. De har varit glada att jag vågat lyfta de problem jag sett och har gärna velat samarbeta, sedan har det rullat på. För mig kändes det självklart att arbeta brett för att de allra minsta skulle få en bättre uppväxt. Jag hade dessutom med mitt stora nätverk bra möjligheter att bidra med kunskap och kontakter för de som ville ha kunskap kring vad små barn behöver.

Därför tyckte jag det var intressant att också gå med i Förskoleupproret på Facebook. Ganska snart fick jag en stalker efter mig, en Malmöpolitiker aktiv i MP och tillika förskollärare. Jag hann inte mer än lämna min första kommentar förrän han var där och skrev: "Är dagishataren Madeleine här nu?" - och så har det fortsatt, påhopp och tillmälen.

Tydligen lade han ner energi och tid på att sitta och skriva till andra medlemmar i gruppen samt till administratörerna också och förtala mig med en massa påståenden. En person blev arg och frågade rakt ut i gruppen vad han höll på med. Då blev han väldigt upprörd och pratade om att han skulle gå ur ... vilket han dessvärre inte gjorde. Jag har aldrig sett den här personen skriva något konstruktivt över huvud taget, utan det handlar mest om att vara någon slags stalker i gruppen och ständigt skriva ner människor eller kräva att inlägg tas bort. Och han lyckas, det finns flera saker som man inte FÅR diskutera i Förskoleupproret:

Vistelsetider i förskolan - alla pedagoger ska tycka att det är toppen att barnen är i förskolan även om föräldern är på stranden med syskon, eller uträttar ärenden, reser bort och så vidare. Så även om många pedagoger tycker att det är bekymmersamt att många barn som inte behöver det har väldigt långa dagar - ja kanske aldrig är lediga - så tas trådar som hamnar i dessa diskussioner bort, eller så får medlemmarna en tillsägelse om att "vi ska inte lägga oss i vad föräldrarna gör när barnen är på förskolan".

Övergrepp och våldtäkter - trådar där orolig personal eller föräldrar vill diskutera hur man gör barnens miljö tryggare tas bort. Nu senast i dag efter ett inlägg om de 26 förskolor i Kristianstad som haft en vikarie som våldtagit barn och spridit bilderna på nätet. Oron är förstås stor hos många - och det finns mycket kunskap om hur barnen kan skyddas och vad personal ska vara uppmärksam på. Men Malmöpolitikern gillade inte en sådan tråd och efter sina sedvanliga påhopp på mig, så började han skrika att admin skulle ta bort tråden ... och vips så var den borta.

Det är tråkigt att Förskoleupproret lägger mer energi på att strypa debatter och diskussioner, censurera och radera - än på att se till att de som är medlemmar skriver saker med fingertoppskänsla och i en seriös och trevlig ton. Just dialogen och det här att lyfta olika problem, vända och vrida på dem, bolla lite med tankar och idéer och tillsammans komma fram med nya förslag och problemlösningar, tror jag är nyckeln till framgång och till att föräldrar och pedagoger i framtiden kan åstadkomma förändringar och göra skillnad. Och det är också tråkigt att inte alla är välkomna att vara med och skriva, utan att ständiga påhopp tolereras. Personligen tror jag att alla goda krafter behövs.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Eftersom man inne på Förskoleupproret helst diskuterar personalens villkor - vilket iofs är bra - men personligen så tycker jag att personalens OCH barnens villkor är tätt sammanlänkade. Det ena kan inte diskuteras utan det andra ... men Förskoleupproret raderar ofta länkar som handlar om barnens villkor ... tyvärr. Och i dag när nästan alla lekis med verksamhet specifikt riktad till dagmammebarn och hemmabarn lagts ner, (pga att den allmänna förskolan infördes), så är även många hemmaföräldrar hänvisade till den vanliga förskolan - och då måste de få en chans att diskutera miljön där. Därför finns det nu en grupp för föräldrar och pedagoger: https://www.facebook.com/groups/1592377254358994/ -  där man kan diskutera även miljön i förskolan samt vistelsetiderna. Ska man inte bara trampa runt utan faktiskt arbeta framåt och komma vidare, så tror jag att det är ett måste att lägga hela pusslet och därför ta upp även frågor som rör barnen.



onsdag, augusti 19, 2015

Nu ska barnen vara ännu mer i förskolan med moderaternas förslag

Skärmdump
Moderaterna verkar allt mer vara på väg att anamma en ganska gammal familjepolitik där barnen skulle undanröjas fullt ut för att frigör föräldrarnas arbetskapacitet - nämligen den familjepolitik som man hade på Israels kibbutzer mellan 1950-talet till 1980-talet. Då körde man arbetslinjen fullt ut och barnen som fridstörare av arbetet, var ett problem som var helt undanröjt. Nu tar M nästa steg mot att göra "förskolan mer tillgänglig" … ja den där förskolan som brottas med stora problem, redan som det är …

I en artikel om "Myten om Israels kibbutzer" står det så här:

Lidandet när grundläggande mänskliga behov av kärlek och närhet inte tillgodoses är temat för boken  Mourning a Father Lost: A Kibbutz Childhood Remembered, av den israeliske poeten Avraham Balaban. (Rowman & Littlefield, 176 sidor) Det är en förödande beskrivning av hur han växte upp som ett känsligt barn på kibbutzen Hulda, under en tid då ännu strikt ideologisk principfasthet härskade.
Bakgrunden till Balabans reflektioner är att hans far hade dött och att han själv därför återvänt till Hulda under sorgeveckan. Här mötte han sitt förflutna, genom samvaron med sin mor, sina syskon och gamla vänner som kom för att visa sitt deltagande, och genom att läsa gamla handlingar och se på familjefoton. Genom dessa minnesbilder fick han åter uppleva sitt gamla trauma - den likgiltighet och försummelse han utsatts för.

Barnhuset hade byggts längst bort på kibbutzens område, intill stängslet, och där kunde barnen ligga vakna om natten och höra sjakalerna yla. De visste att nattvakten skulle komma och titta till dem, men bara en gång, vid midnatt. En natt såg de en tusenfoting krypa på golvet och trodde att den var farlig. De hittade på en plan: de samlades alla på en säng och började rytmiskt slå på väggen och ropa "Abba! Ima!" (Pappa! Mamma!) för att på det sättet väcka en av pojkarnas föräldrar som de visste bodde inom hörhåll. Tre år gamla var de när det här hände.

Lille Avraham fick träffa sina föräldrar en timme om dagen, efter klockan sju på kvällen. Klockan åtta skulle han gå och lägga sig i barnhuset. Då på kvällen var föräldrarna uttröttade efter en lång dags hårt arbete. Hans mamma arbetade i barnomsorgen, och hans pappa i fruktträdgården. Efter att en hel dag ha ägnat sig åt andras barn, hade hans mamma inte mycket värme kvar för sitt eget barn. Hans pappa brukade ligga på soffan med en tidning över huvudet. Barnen fick gå på tå i rummet, rädda för att störa honom.

”Äpplena plockade och sorterade han omsorgsfullt, så att de skulle komma fram till Tel Aviv oskadade. Men att röra vid oss, de egna barnen, det var något han inte förstod sig på.”

Något som skiljer denna bok från andra skildringar av en olycklig barndom är att Balaban lägger skulden på ideologier bakom kibbutzrörelsen. I en gammal tidning fann han en artikel av Ozer Huldai, där denne beskrev principerna bakom sin barnuppfostran: ""Föräldrarna ska inte gå in i barnhuset, inte ens om de hör sina egna barn gråta eller skrika... Det finns ingen annan livsform där banden mellan barn och föräldrar blir så starka som i gemensamhetslivet i en kibbutz... I kibbutzen gläds barnet över stunderna då det får vara tillsammans med sina föräldrar, ty då gör dessa allt för att barnet ska vara lyckligt i deras sällskap - under denna tid är det förbjudet att straffa ett barn, även om det skulle begå ett fel, men det gäller endast en enda timme... (Resultatet) är fulländning."

Balaban läser det här med vrede: ”Den här gamla gulnade tidningen lägger fram det mönster efter vilken mitt eget liv styrdes, utan att jag visste om det... Jag är förstummad: i decennier har denne man med sina snedvridna tankar dominerat hela utbildningssystemet hos oss.”

För Balaban var kibbutzen en illusion, en lögn som syftade till att ge frihet trots att den samtidigt innebar att de mest grundläggande mänskliga behoven inte skulle tillgodoses. Man lät honom inte vara hos sin mamma mer än en stund på kvällen. Mamman som efter att ha gått över från sjukhuset där han hade fötts, genast lämnat över honom till småbarnshuset
.
Ännu idag föredrar Balaban att vara ensam, att se krukväxter växa upp, heller än barn. Han har valt att leva i halv exil - han undervisar i modern israelisk litteratur vid University of Florida.

Det är på sitt sätt betecknande att Balaban, vars far visade större ömhet mot träd än mot sina barn, nu använder en botanisk bild för att beskriva denna bestående deformation: kibbutzniks har ”växt upp som plantor som såtts för nära varandra - med krokiga och böjda grenar... Dessa barn har växt upp i barnhusen, likt växtfrön som faller ur en trasig påse och gror, hopträngda, hopvuxna och snedvuxna tillsammans.”

Ingenting kan ge Avraham Balaban hans barndom åter. Men man vill hoppas att det blev en befrielse för honom att skriva denna bok. När den kom ut på hebreiska för fyra år sedan blev läsarna chockade av hans avslöjanden.

Sveriges barn behöver inte en mer tillgänglig förskola, dygnet-runt-barnpassning, drive-thru-förskola, eller en förskola som tar över allt mer av föräldrarnas jobb. Sveriges barn behöver en nyare modernare familjepolitik som gör det möjligt för de föräldrar som vill - att satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete. Och framförallt så måste krisen i förskolan få en lösning: barngrupperna måste bli mindre och personalen fler.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nostalgi och bitterhet när kibbutzens barn minns

En förskollärare: Nu ger jag upp




måndag, augusti 17, 2015

Eftersom vi är olika ska politiska beslut utgå från det

Foto: iowapolitics (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Innan skollagen ändrades så gick det att hemundervisa barn i Sverige. Totalt var det cirka 100 familjer som av olika orsaker valde den lösningen. Inte särskilt dramatiskt och inte särskilt konstigt. Barn är olika. Trots det så genomförde alliansen en ändring som gjorde att det i princip blev omöjligt att hemundervisa barn, vilket i sin tur drev flera familjer i landsflykt och i dag bor cirka 12 familjer på Åland som har läroplikt - inte skolplikt - och där de därför kan hemundervisa utan problem. Några andra familjer reser jorden runt, för att kunna hemskola sina barn.

Det har alltså aldrig varit några problem med dessa familjer som valt att hemundervisa, så varför stoppades den möjligheten? I dag är det bara Tyskland och Sverige som inte tillåter hemundervisning.

När man tänker lite på hur många hemmasittare det finns i det här landet ... alltså barn som aldrig går i skolan, eftersom de av olika orsaker inte trivs där, inte fungerar i den miljö som erbjuds, eller inte behandlas väl - utan till exempel mobbas, så hamnade ändå fokus från regeringshåll på de barn som mår bra, utvecklas bra och uppnår mycket bra skolresultat - nämligen de hemundevisade barnen.

VAD är det för prioriteringar?

Samma mönster följer nu när det gäller tiden innan skolstart. 2011 var det cirka 8 500 familjer som med hjälp av vårdnadsbidraget hade omsorgen om sina barn hemma. Inga larmsignaler har inkommit om att barnen farit illa, inga problem över huvud taget, men ändå ... det första regeringen S, V och MP gör är att föreslå att vårdnadsbidraget ska tas bort, för att försöka få in även dessa små barn under tre år i förskolan. En förskola som det larmas mycket ifrån ... angående problem med stora barngrupper, för lite personal, bullrig och stressig miljö. Var finns barnperspektivet i beslutet att ta bort vårdnadsbidraget?

Genomgående tycks det vara som att alternativen till skola och förskola upplevs som ett hot. Men var finns vinsten att få in alla barn i samma fålla, när barn är olika?

Vinsten för alla barn är ju helt självklart att just för att barn är olika - så ska man se till att erbjuda både många olika barnsomsorgsalternativ (även ett subventionerat hemmalternativ) men även erbjuda fler alternativ än skola - nämligen hemundervisning. Alldeles utomordentligt självklart. Varför ser inte politikerna det här? Eller varför väljer de att inte se det här?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Den inkluderande skolan en hälsofara för barn med autism

Brottslig skola

Hemundervisning och socialen

Sandberg kör sin egen skola

Hemmasittarna ofta utbrända

Björklund tiger om lotteriartad hemundervisning

Namninsamling: Förändra de politiska ramarna så att föräldrar får valfrihet

onsdag, augusti 05, 2015

Det är inte liberalt att detaljsstyra föräldrar

Skärmdump från Aftonbladet
Halloj .... är du kvinna och arbetar inom vård och omsorg? Trodde du att du hade något egenvärde som människa? Någon form av existensberättigande som människa? Du kanske till och med trodde att du har någon form av makt över ditt eget liv?

Glöm det!

Din enda uppgift är att prestera, arbeta ... ditt enda existensberättigande är om du "kedjas fast vid ditt arbete inom vård och omsorg och är där så mycket som möjligt". Du behövs ... men det betyder inte att du ska uppmuntras att arbeta mer, få bättre arbetsvillkor, högre lön, kanske en liten bonus (skattefri helst) om du gör något bra ... arbetar lite extra, kommer med nya idéer, skapar ett trivsamt arbetsklimat som gör att alla trivs bättre på jobbet och så vidare.

Nej, du ska tvingas ut i arbete, genom att du och din partner inte längre ska kunna bestämma själva hur ni vill fördela era föräldradagar för att pussla på bästa sätt och få ihop tillvaron under småbarnsåren - så att hela familjen mår bra ... så att BARNEN ... de där små som föräldraförsäkringen kom till för - så att de skulle vara garanterade minst ett år med omsorg i hemmet ... ska må bra och få det som små barn behöver.

För får föräldrar välja själva ... och mamman är hemma mer "så urholkas" nämligen vår välfärd enligt liberala ungdomsförbundet:

”Vi presenterar i dag nya siffror som visar att en helt individualiserad föräldraförsäkring skulle frigöra personalresurser motsvarande 1 800 heltidsarbetande sjuksköterskor. De skulle utgöra ett ovärderligt tillskott till vår gemensamma vård och omsorg".

Statistik ja ... OM liberala ungdomsförbundet hade fördjupat sig lite mer i den statistik som finns hos Försäkringskassan, så hade de också sett att det är extremt tufft att arbeta heltid för många när barnen är små. Det har gjort att den linje de förespråkar ... JÄMSTÄLLDHETSLINJEN (utan minsta hänsyn till verkligheten, utan bara med viss utvald statistik som underlag) har lett till en SJUKSKRIVNINGSLINJE. Det kommer alltså inte att bli några 1 800 fler tjänster men säkerligen tusentals fler utbrända, långstidssjukskrivna kvinnor.

Dessutom den här linjen att bestämma ÅT människor ovanifrån hur de ska leva sina liv ... den är INTE liberal - den är snarare rent kommunistiskt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Myter om jämställdhet

Myterna om föräldrapenningen

Jämställdhetslinje riskerar att bli sjukskrivningslinje

Det finns inte bara EN lösning för jämställdhet

Kvinnor är inte det svarade könet - de klarar av att fatta egna beslut

måndag, augusti 03, 2015

Tystnad - det största sveket mot barnen

Foto: Felipe Fernandes (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Det är lite obehagligt ... att faktiskt inse att små barn riskerar att fara illa, bara för att vuxna människor är rädda ... rädda att säga sanningen ... i ett land som ändå ska vara en demokrati, men där flockmentaliteten är så extremt stark att sanningen kan stigmatisera människor, förstöra deras karriär och göra att de blir utfrysta ur gemenskaper.

Det är nog därför vissa blogginlägg far fram som tornados på nätet ibland. Vissa inlägg blir som när en tryckkokare exploderar ... människor blir så lättade över att någon äntligen säger det som man inte får ... att de delar hej vilt och en åsikt kan fara fram som en projektil över nätet. För att bara dela kan ju lika gärna betyda att de är emot .. som för ett inlägg. Människor behöver inte ta ställning, de är oskyldiga till själva åsikten ... de delar bara.

"Vi brukar tala om den svenska åsiktskorridoren. Det är fel. Det handlar snarare om en hermetiskt tillsluten åsiktstunna med samma argument och samma gamla syre som bara far runt. Inget nytt har kommit in sedan locket spikats på. Tills tunnan spricker", skriver JanJolof så klockrent som det kan bli.

Ett tydligt exempel på den här tystnadskulturen är det inlägg jag skrev i april 2014. På två dagar så hade det över 100 000 unika läsare. Sedan dess har det nått över 230 000 tusen och det har över 63 000 likes.

Vi talar över 63 000 likes!!!???

... men ... att det har fått så många likes har inte uppmärksammats i en enda tidning.

Vad handlade då inlägget om? Håll i er ... det handlade om ... att ... en del barn, vars föräldrar är föräldralediga med syskon, går alla dagar hela året om - alla lov också ... i förskolan. De får aldrig ledigt. Och så får man ju inte skriva ... för då kan man skuldbelägga några föräldrar ... och det är faktiskt inte helt ofarligt. För den person du möter på anställningsintervjun kan ju ha sitt barn året om i förskolan när den andra föräldern är hemma med bebis, din chef som kanske snart ska sätta lönen eller ska ge någon möjlighet att avancera kanske faktiskt har en liten som inte ens är ledig under sommaren, dina kunder som ska köpa dina varor och tjänster ... ja ni hänger med va! Det kan komma att kosta, tro mig jag VET ;)

Under mina 14 år så har jag hört om barnläkare och barnpsykologer, som sitter inne på ett berg med kunskap om vad små barn behöver, som faktiskt inte vågar säga det rakt ut ... att små barn faktiskt inte alls behöver förskola ... året om alla dagar ... ja det är faktiskt så att små barn inte behöver förskola över huvud taget. Det är inte lika med att en bra förskola, med en lagom stor barngrupp och tillräckligt med personal behöver vara dåligt för barn. Det är bara så att förskola inte är ett måste om det finns ett bra hem med en fungerande alldeles vanlig förälder hemma, eller två föräldrar som jobbar deltid och delar på hemmatiden.

Men det är inte kunskap som föräldrar får i dag. Föräldrar får inte kunskap om vikten av en god anknytning. De får inte veta att små barn som lämnas gråtande i förskolan kan få sår i själen för resten av livet om det görs på fel sätt och det inte finns en annan trygg anknytningsperson (som ingår i barnets anknytningshierarki) ... som tar över när den primära anknytningsperson går sin väg. Föräldrar matas med att det är de det är fel på, det är föräldern som gör fel, är för orolig, sänder fel signaler ... som gör att barnet gråter. Och personalen som ofta vet, sitter i en rävsax och får inget säga .. har inte möjlighet eller ork att säga något ... och har inte heller förutsättningar många gånger att trösta alla små gråtande ettåringar som skolas in samtidigt ... och lämnas. De får hitta andra strategier, tvärt emot den kunskap de besitter, för att klara av sitt uppdrag.

Det är faktiskt ganska grymt. Jag lider med barnen med även med personalen. Visst de är ändå vuxna, men ju mer jag läser inne på till exempel Förskoleupproret ... hur personalen sliter, kämpar, vill förändra, men ändå inte kommer vidare. Men HUR ska de kunna göra det när först och främst de politiska ramarna ser ut som de gör och sedan när föräldrar är så helt uppåt väggarna felinformerade om vad små barn behöver?

Ja det är obekvämt att säga sanningar, men jag hävdar ändå med en dåres envishet att det är så mycket värre och hemskare att låta bli. Och även om mitt lilla blogginlägg med alla sina likes aldrig fått, eller kommer att uppmärksammas i dagspressen, så tror jag ändå att det sått ett litet frö. För nyligen så hade faktiskt Expressen en ledare där de ifrågasatte om 30 timmar förskola till föräldralediga på skattebetalarnas bekostnad, verkligen är okej. Men tyvärr så går det för långsamt, vi måste få upp kunskapen om vad små barn behöver upp på bordet här och NU. Sedan måste vi förändra familjepolitiken så vi får politiska ramar som gör det  möjligt att skapa bra förutsättningar för våra minsta.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskolan ska inte användas som gratis barnpassning

Föräldralediga bör inte få ha små barn i förskolan

Barn mellan ett till tre år behöver omsorg - inte skola

Magkänsla och sunt förnuft är klart underskattade

Mer tid med barnen gör att du utvecklas som förälder

Tystnadskulturen har invaderat Förskoleupproret