fredag, april 27, 2012

Ett kardinalfel av pedagogerna

Socialt samspel är A och O för hur ett barn ska utvecklas. Därför känns det lite skrämmande att höra från en pedagog hur de små barnens vardag kan se ut:

– Vi måste arbeta med HUR vi tilltalar barnen. "Ofta skriker vi bara kommandon utan att förtydliga, vilket är ett måste för att barnet ska utveckla språket", berättar en pedagog.

Hon berättar vidare att de nu tänkt till även hur de till exempel sätter på allra minsta barnen haklapparna. I stället för att gå runt bordet och bara sätta på haklapparna enligt löpande bandprincipen på barnet, bakifrån, utan att säga ett ord, så försöker de åtminstone stå så att barnet ska se dem, när de sätter på haklappen.

Löpande band principen ja ... och det minimala användandet av språket. Men framförallt det avhumaniserade sättet som man behandlar små barn på, eftersom man är för få personal och har för många små barn att ta hand om samtidigt.

I veckan gick jag förbi en förskola (och det händer alltid något intressant, vilket säger en del om att "intressanta" saker säkerligen händer väldigt ofta och inte bara när jag råkar gå förbi). Två barn i fyra- femårsåldern vill ha samma cykel. Snabbt börjar då det ena barnet sparka på kompisen hårt och aggressivt samtidigt som han skriker "Det är min cykel, jag ska ha den". Den pedagog som står i närheten skriker "NEJ" men går sedan fram och säger "nu måste vi lösa det här med vem som ska ha cykeln".

Nu har jag inte tre och ett halvt års utbildning utan bara lite sunt mammaförnuft - men jag tycker faktiskt att prioritet ett här hade varit att ta det sparkande barnet åt sidan och lugnt och vänligt förklara varför man inte sparkar på sin kamrat när man vill ha en sak. Vad betydde hennes nej annars för barnet? Hur ska barnet förstå vad hon egentligen sa nej till?

Att vägleda små barn så att de blir socialt välfungerande när de kommer till skolan är ett ytterst krävande arbete. De första sex åren är de viktigaste och det är då barnets personlighet formas. Därför är det arbete som föräldrar ska och bör lägga ned de här åren så viktigt. Det krävs inte någon pedagogisk utbildning - det krävs bara tid och en vilja att vägleda och hjälpa barnet.

Frågan är om du gör ett lika bra arbete när du har 5-10 barn som är ditt ansvar och dessutom kanske 5-10 nya barn varje år ... Har du orken, tiden och engagemanget för att fullt ut att vägleda varje litet barn, flera gånger per dag i varför vi människor måste följa vissa regler för hur vi är mot varandra.

Jag tror inte att pedagogerna har den arbetsmiljö och den arbetsbelastning som krävs för att de ska orka med och klara av sitt uppdrag, utan att ta till en "löpande band princip" som gör att de väljer korta enkla kommandon och lösningar för att komma vidare. Om de hade det så skulle inte förskolor och skolor behöva köpa in sådana enorma mängder av manualbaserade program som SET, social och emotionell träning, som de gör i dag - för att komma tillrätta med beteendestörningarna hos barnen.

När man sedan läser om alla föräldrar som trots att de är föräldralediga kräver att deras små barn ska få gå i förskolan för att "de behöver pedagogik" - så känner jag bara att det är hög tid att sprida den gamla uråldriga, tidigare nedärvda kunskapen om hur viktiga föräldrarna är. Homo sapiens framgångsrecept genom hundratusentals år heter faktiskt inte förskola - det heter närvarande föräldrar under lång tid :)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

måndag, april 23, 2012

Kunskapen om hur olika vi människor är har försvunnit

Foto: Sanden (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Ibland undrar jag om barnböcker kan stjälpa mer än hjälpa föräldrar. Själv köpte jag som nybliven förälder boken Barn - de första fem åren av Penelope Leach. Jag läste mest om de rent praktiska råden, kring hur man tar hand om små barn. Det övriga om hur man vägleder ett barn ut i livet - körde jag på ren instinkt och magkänsla. Själva magkänslan har nog präglat hela mitt föräldraskap. Sedan har nätverket av andra föräldrar och själva utbytet av erfarenheter också hjälpt mig att hitta den bästa lösningen för just mitt barn.

Det är svårt med böcker som ska berätta vad som händer "vid ett års ålder", "vid två års ålder" - det är ju ändå bara en liten antydning om vad som kan hända på ett ungefär vid en viss ålder. Vi är alla så olika. Något som blir extra tydligt när jag läser artikeln "Högkänsliga pejlar in vågor i luften", i SvD.

Artikeln väcker nya tankar om hur riktigt skruvat saker och ting har blivit med till exempel Läroplanen som används i förskolan. Sedan några år tillbaka ska små barn utbildas pedagogiskt, studeras, dokumenteras och utvärderas. Och deras utveckling förväntas följa en förutbestämd plan där eventuella avvikelser ska korrigeras.

Ta bara det här med "högkänsliga personer" - ett personlighetsdrag och inte någon bokstavsdiagnos. De skillnader i känslighet som forskaren Elaine Aron har funnit i sina psykologiska test har även bekräftats biologiskt. Med hjälp av funktionell magnetröntgen har forskare öppnat ett fönster till de högkänsligas hjärnor och sett att det som tycks förena dem är ett nervsystem som reagerar ovanligt starkt på yttre stimuli.

I ett försök fick till exempel ett antal personer jämföra nästan identiska landskapsbilder och leta efter små olikheter, sam tidigt som deras hjärnor avbildades med funktionell magnetkamera (fMRI). De som fått höga värden på HSP-skalan uppvisade då en högre aktivitet i de delar av hjärnan som bearbetar visuella intryck, skriver man i SvD.

Tänk er ett högkänsligt barn som placeras som ettåring i förskola, i en stor barngrupp med få personal, med hög ljudnivå, intensiv och ständig stimulans, knuffar, ständigt påtvingad närhet till andra barn ... Föräldrarna får höra att barnet behöver PEDAGOGIK för att utvecklas bra och sedan får de höra att de är jämställda, om de går ut och arbetar heltid - och att de därmed gör "rätt". Men barnet ... HUR mår barnet i en sådan miljö. Hur utvecklas barnet? Hur kommer det högkänsliga barnet att bedömas? Vilka "korrigerande åtgärder" kommer man att försöka sätta in för att få barnet att passa in i miljön.

När det är miljön som borde anpassas till barnet.

Det är en skrämmande tanke att tänka att alla dessa bokstavsdiagnoser som ska korrigeras med amfetamin och manualbaserade program - kanske har uppstått på grund av förskolemiljön. Barnet med diagnosen kanske hade fått en helt annan utveckling om miljön anpassats efter barnets behov. När försvann kunskapen om att vi är så enormt olika och utvecklas så totalt olika. Att det inte bara finns en enda miljö och en enda uppväxt som är den ultimata för alla barn.

Inne på facebook gruppen Hemmaföräldrars nätverk ser jag fascinerat hur föräldrar utbyter erfarenheter. Tipsen är många och olika. Och eftersom alla barn är olika, så kommer någon säkerligen att hitta just det där tipset som passar det egna barnet bäst. Den kunskap som föräldrar innehar, baserad på personliga erfarenheter är helt enkelt guld värd.

Som jag ser det finns det två starka rörelser kring föräldraskap just nu. Dels den som styrs ovanifrån av politiker som vill trycka in alla föräldrar och barn inom samma ramar: STANDARDLÖSNINGEN med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Den är det många som följer. De gör som man ska göra.

Sedan har vi dessa fritänkare som söker djupt inom sig och följer sin magkänsla. Där återfinns föräldrarna som syr ihop sina egna lösningar och pusslar och trixar för att ge sina barn tid. De följer ingen exakt mall och de gör inte samma val allihopa. Och det är precis som det ska vara eftersom alla familjer är olika och alla barn är olika. Varianterna kring hur man väljer att låta barnen växa upp under de första åren är en kombination av förskola, dagmamma och hemmatid - eller så väljer man ett alternativ men satsar på att ge sitt barn tid - varianterna är oändliga.

Men det utmärkande är att de tänkt till och faktiskt valt själva och inte bara gjort som de blivit tillsagda. Det är strongt gjort tycker jag och inte alltid den lättaste vägen att gå.

Därför är det så viktigt att de föräldrar som valt att ge sina barn tid - som valt att gå sin egen väg, hittar varandra. Det är många som genom årens lopp kontaktat mig och bett om hjälp i en mängd frågor - från allt som rör det privata till hur man startar upp och börjar bygga nätverk, startar tvåfamiljsystem plus en mängd andra frågor. Många timmar i telefon helt gratis och ideellt har det blivit, eller intensiva mejlkontakter. Men när jag sedan ser hur de i sin tur tackar genom att sprida Hemmaföräldrars budskap vidare, så att ännu fler kan hitta sitt sammanhang - så är det värt allt arbete. Hundra gånger om :)

Så med andra ord: Stort tack till alla föräldrar som tackar för hjälpen genom att sprida Hemmaföräldrars budskap vidare. Genom att ni gör det så kommer ni att hjälpa många föräldrar och framförallt många små barn!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

P.S

Vill du möta några duktiga nätverkare som hjälper till att sprida Hemmaföräldrars budskap, så att fler får stöd så besök följande facebook grupper:
Har du också en lokal grupp som jag har missat (och som är med och sprider Hemmaföräldrars budskap) och vill att den ska ligga med här, så hör av dig till info@hemmaforaldrar.se





tisdag, april 10, 2012

Expressenpartiet vill in och begränsa valfriheten

Tidningen Expressen fortsätter att agera politiskt och vill in och styra och ställa i människors vardag ännu mer. Nu är det valfriheten att välja sexårs eller inte som ska styras upp. "En majoritet väljer sexårs till sina barn i dag - och därför ska det bli obligatoriskt", resonerar man.

Och valfrihetspartiet KD ska man bara köra över, tycker tidningen.

Jaha, och vad ska man då mer göra obligatoriskt om majoritetens val nu är ett kriterium för att skapa tvingande lagar?

När sexårs infördes så handlade det om att det skulle vara valfritt. Men i verkligheten så förändrades till exempel förskolan så att den efter ett tag bara erbjöd verksamhet till barn mellan 1–5 år. Det gjorde förstås att sexårs blev ett måste för heltidsarbetande föräldrar som valde den lösningen och fritids till sina barn, för att få barnpassning när de arbetade.

Sedan stängde lekisen ner i stor skala. Först de kommunala och sedan hakade även Svenska kyrkan på och började lägga ned sin verksamhet för barn mellan 3–6 år. Valfriheten minskande ytterligare och fler valde därmed sexårs till sina barn, i brist på andra alternativ.

Frågan är om det verkligen är så då - sett i det sammanhanget - att 95 procent VALT sexårs ... Det handlar väl snarare om att det STYRTS till att välja sexårs. Och när en majoritet styrts in i något så är det då läge att komma in och börja prata om att göra det obligatoriskt.

Känns resonemanget igen?

Precis samma debatt som vi har kring förskolan. En majoritet har "valt" (med politiska styrmedel tvingats välja) förskola och då måste den förstås bli obligatorisk när nu så många "väljer" förskola till sina barn.

Nej, sexårs bör inte bli obligatorisk (inte heller förskolan). Även de föräldrar som "valt" sexårs är säkerligen nöjda med att de fortfarande faktiskt kan välja att ha barnen hemma under några veckor och till exempel åka utomlands, utan att tvingas begära ledigt. Eller tänk bara vad skönt att kunna ha barnen hemma vissa dagar om man vill.

Ibland undrar jag varifrån alla dessa klåfingriga människor kommer och vad har de egentligen för agenda med sitt ständiga tjat om att göra allt obligatoriskt = tvingande? Och när blev Expressen egentligen ett "parti", eftersom de ständigt lägger tid och energi på att dissa allt som Kristdemokraterna gör och hela tiden komma med nya fler tvingande förslag.

Men så är jag en vanlig liten mamma, så vad vet jag ;) Men mitt tips är: Gillar du inte "Expressenpartiets” krav på mer styrning och mindre valfrihet - så köp inte tidningen!

Madeleine Lidman