söndag, december 23, 2007

God Jul och Gott Nytt År

Begrepp som downshifting har sakta men säkert börjat sprida sig i vårt land. Det handlar om människor som går ned i arbetstid och som konsumerar mindre och istället för saker och pengar skaffar sig tid. Tänk vad trendigt och rätt det låter, arbeta mindre och inse att vi har bara ett liv och att vi bara lever en gång. Men om du istället säger att du går ner i arbetstid eller inte arbetar alls för att leva på maken eller makans lön och ge barnen tid – då är du hopplöst ute och otrendig.

Hemmaföräldrar har ”downshiftat” innan begreppet ens hade fått trendstatus. Vi är många föräldrar som insett att karriär och barn – javisst – men kanske inte nödvändigtvis samtidigt. Att vårda och fostra barn är också ett arbete – om än ett oavlönat arbete så länge det handlar om dina egna barn. Många föräldrar vill ha tid för familjen när barnen är små, de känner att tiden de satsar på barnen under småbarnsåren är väl investerade och viktiga.

Det finns en stark önskan hos föräldrar att få välja själva och de allra flesta i dag vet att barn är olika och tycker därför att det är helt okej att vi har många olika barnomsorgsalternativ inklusive hemmaalternativet. En självklarhet även för de föräldrar som valt dagis. På bara några år har det skett en markant förändring i synen på barn och deras uppväxt ute hos gräsrötterna i landet.

Tyvärr har inte alla politiker följt med och förstått vad som hänt.

Nu är en första förändring på väg att genomdrivas och många av landets kommuner tänker införa vårdnadsbidraget som ytterligare ett barnomsorgsalternativ. Samtidigt finns det en majoritet av (s) politiker som av ideologiska skäl vägrar att lyssna på vad föräldrar vill. När de borde lyssna till den lilla människans önskan om ett barnvänligare samhälle och ett drägligare liv för småbarnsfamiljer, så satsar de istället stort på att hitta på ett antal slogans mot vårdnadsbidraget som de sedan pumpar ut i snabb takt så fort någon frågar ”varför ska inte vårdnadsbidraget införas i just vår kommun”.

Ta som exempel när trebarnsmamman Anna-Maria i Katrineholm samlade in namn för ett införande av vårdnadsbidraget. I slutet av graviditeten fick hon ta en paus men hon lämnade upp 250 namn till Anneli Hedberg (s) politiker i Katrineholm och blev hånfullt och illa bemött.

Var finns respekten för individen och för att vi alla är olika?

Jag hoppas att 2008 blir året då valfrihetsmotståndarna tar och kliver ner från sina höga hästar och möter gräsrötterna och lyssnar till vad de önskar förbättra i samhället och försöker möta och tillgodose dessa önskemål. Att de slutar hånskratta föräldrar för valfrihet rakt i ansiktet och istället tar en rak och ärlig dialog – människa till människa – inte som en betongmakt från ovan till den lilla individen ”där nere” som inte vet sitt eget bästa.

2008 kommer att bli ett år med mycket hårt arbete från Hemmaföräldrar för att hjälpa och stötta förtvivlade föräldrar i ”nej-sägar” kommuner – men vi kan inte arbeta ensamma utan behöver allt stöd vi kan få från föräldrar i hela landet. Det handlar om att vi tillsammans kan åstadkomma en förändring. Alla kan bidra på något sätt. Kanske hjälpa till med en namninsamling i någon ”nej-sägar” kommun, tipsa om vad som skrivs i olika tidningar eller vad som händer i den egna kommunen och sist men inte minst gärna förnya sitt medlemskap i nätverket Hemmaföräldrar. Vi behöver pengar till marknadsföringsmaterial inför kommande kampanjer för valfrihet.

Sist men inte minst så vill jag tacka alla föräldrar som hjälpt oss under det gångna året. Tack för alla artikeltips, hjälp med översättningar och tack för alla snälla tack mejl.

Jag önskar er en riktigt God jul och ett Gott Nytt År!

Madeleine Lidman

söndag, december 09, 2007

Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar

Kvinnor ska ha samma livschanser som män - men utan pekpinnar. I Svenska Dagbladet citerar Cordelia Edvardson några rader ur ett brev som hon en gång skrev till sin dotter. De orden är för mig precis vad jämställdhet handlar om;

"I ett brev till min dotter som jag publicerade för drygt fyrtio år sedan, och som dess värre fortfarande känns aktuellt, definierade jag min egen form av feminism som kvinnors rätt att träffa sina egna val och kämpa för sina egna mål. Ville hon bli polis, och kanske satsa på en karriär inom kåren, skulle hon förstås göra det. Men ville hon ägna sig åt att vara mamma tills barnen hade växt upp skulle hon kunna göra det, utan att ses över axeln av feministiska medsystrar" - se länken; http://www.svd.se/opinion/kolumnister/artikel_663297.svd.

När mina barn var små fick jag ofta höra ”vilken tur du har som har eget företag så att du kan vara hemma”. Till spelets regler hörde då att instämma, för annars kunde jag ju ha skuldbelagt någon som gjort ett annat val. Sanningen är att jag startade eget först när min yngsta var 2 ½ år och det var mest för att det var omöjligt att hitta ett deltidsjobb där jag kunde kombinera mitt arbete som hemmaförälder med ett jobb. Vi hemmamammor är annars ofta vana vid vinklingen att ”vi haft tur som har en man som tjänar bra så att vi kan vara hemma”. Nu när småbarnsåren är förbi så känns tiden mogen att berätta den osminkade sanningen om mitt val att bli hemmaförälder.

Jag fattade ett aktivt beslut att stanna hemma tillsammans med min man, trots att jag vid den tidpunkten tjänade bättre än vad han gjorde. Jag kan villigt erkänna att jag var naiv då jag trodde att några år hemma inte skulle påverka min karriär. För mig var det självklart att jag skulle kunna återvända och fortsätta min gamla karriär med nya erfarenheter från hemmatiden, den dagen barnen blivit större.

Men hej vad jag bedrog mig.

Attityden i Sverige är att du till varje pris ska behålla din plats i arbetslivet, annars är du för alltid passé och ses som mycket suspekt. Det spelar ingen roll om du presterar något speciellt eller om du utvecklas när du är hemma – huvudsaken är att du kan visa hög och konstant närvaro i arbetslivet. Trots att jag sett varningssignalerna redan när jag började min yrkesbana i databranschen, så hade jag inte till fullo tagit till mig vad jag sett.

På mitt första arbete så var det några killar som bara var några år äldre, de hade satt i system att alltid jobba över. Dagarna ägnades åt att arbeta i ett lugnt tempo. När närmaste chefen inte såg så spelade de dataspel eller pratade i telefon, men chefen pratade alltid så gott om ”sina pojkar” som arbetade över så mycket. På kvällarna beställde de hämtmat och hade det festligt värre.

Själv försökte jag hela tiden förbättra rutinerna och omstrukturera mitt arbete så att jag skulle bli mer effektiv. På så sätt hann jag göra det som skulle hinnas med under dagen. Vid arbetstoppar blev det ändå övertid, men inte varje dag. Gissa vilka det var som premierades och fick gå vidare till nästa karriärsteg och bli supervisors (mellanchefer) – killarna förstås – de där "arbetsamma" som alltid var på jobbet.

Och det lät väldigt bittert….
….men jag är inte bitter. Jag förstod redan då spelreglerna och jag hade ett fritt val att acceptera eller gå min egen väg – och jag valde min egen väg. En väg som var mycket mer utvecklande och fick mig att må bra.

När jag valde att vara hemma, så valde jag även att stötta och "coacha" maken i hans karriär. Jag uppmuntrade honom att söka nytt jobb, hjälpte honom skriva en cv som jag översatte till engelska, så att han kunde beskriva sin karriär både på svenska och engelska. Vi övade sedan så att den satt och han kunde den obehindrat på båda språken. Det fick han stor nytta av. Sedan ska vi inte sticka under stol med att det var en fördel för maken att aldrig behöva vabba, inte heller har han varit sjuk mer än max någon dag vartannat år, om ens det. Det har varit jag som tagit hand om sjuka barn och haft alla vaknätter. Sedan har resten varit upp till honom själv och han är duktig och har satsat hårt.

Det är viktigt att nämna att jag inte utplånat mig själv. Maken har inte fått arbeta en massa övertid. Det är han som har handlat mat och lagat kvällsmålet samt tagit tvätten. Fredagar har han slutat tidigare (vid 13.00) och haft tid med barnen. Jag har startat eget (i blygsam skala) och dragit igång hemmaforaldrar.se samt sett till att finnas där för barnen på dagarna. Vi har byggt vårt föräldraskap genom "team work" och delat på ansvaret för barnen- inte millimeterrättvist - utan utifrån de förutsättningar som fanns. Det är en livsstil som gett oss tid med våra barn.

Men det är dags att vara väldigt ärliga med att det är jag som riskerat (och fortfarande riskerar) mest och det beror på att vi har ett samhälle som inte värderar mitt arbete med barnen till mer än ett ruttet lingon. Där har jag stått i alla år och lett instämmande i vilken tur jag haft som kunnat välja att vara hemma ”eftersom vi haft råd”.

Men nej vi har inte haft råd.

Vi överlevde från månad till månad. Det var ett ständigt pusslande och ett oerhört slit. Och jag vet att många hemmaföräldrar känner likadant. Vi valde barnen trots att priset för oss själva rent ekonomiskt blev högt. Jag är hemskt ledsen om någon känner sig kränkt av att jag är ärlig med att jag valde några hemmaår trots att riskerna var (och är) enormt stora, men jag kan inte låtsas som att det bara berodde på tur. Kärleken till barnen övervann alla hinder och fick oss att hela tiden arbeta för att hitta lösningar så att vi kunde överleva ekonomiskt i ett land med världens högsta skatter - där mitt arbete med barnen inte innebar att vi fick tillbaka något av våra inbetalade skatter i till exempel barnomsorgssubventioner.

För gissa om vi betalat skatt. Hade makens lön fördelats mellan oss - och vi haft två lägre inkomster - hade skatten för oss som familj blivit lägre men när han ensam stod för inkomsten kom han också upp i ett högre skatteläge.

Hade inte vår strategi och vårt teamwork lyckats hade vi suttit på pottan och tvingats lämna bort barnen - som så många andra hade vi helt enkelt inte haft råd att ge barnen en uppväxt i hemmet med tillgång till sina föräldrar. Vi satsade och vi lyckades åstadkomma det vi ville – att ge våra barn tid.

Det går inte att kräva att alla människor ska göra som vi. Jag har elva hemmaår bakom mig med många missade viktiga pensionspoäng och en skakig yrkesbana – men barn som är nöjda med att ha närvarande föräldrar. Anledningen att jag berättar om hur det ligger till (jag valde att vara hemma trots att det klippte av alla vidare chanser till karriär, gett mig låga pensionspoäng och ett utsatt ekonomiskt läge) beror på att jag är trött på att journalister i intervjuer gör vinklingen ”du som haft råd eftersom maken tjänar bra”. De ger bilden av mig som privilegierad men så var inte situationen när vi fattade vårt beslut. Inte heller sitter jag nöjd med att ”vi grejade det” – jag kämpar faktiskt för en förändring så att alla föräldrar i Sverige ska ha en möjlighet att göra samma val – om de vill – utan en massa negativa konsekvenser.

Jag vill att arbetet som hemmaförälder ska uppvärderas och att de kvinnor eller män som väljer att vara hemma några år ska vara välkomna tillbaka till arbetslivet. Gör hemarbetet pensionsgrundande, inför vårdnadsbidrag per barn upp till sex år och låt det vara SGI grundande.

Ge kvinnor samma livschanser som män – men utan pekpinnar. Låt dem få välja själva hur de vill prioritera.

Madeleine Lidman

torsdag, november 29, 2007

Mindre tid med barnen ger mer stök i skolan

I Sverige har vi en fenomenal förmåga att stoppa huvudet i sanden eller snarare så skickas samma personer fram för att gjuta olja på vågorna varje gång ett problem som rör barn poppar upp. Alla vet att våldet har ökat extremt mycket i skolorna de senaste åren och vi har haft god tid på oss att göra något åt det. Den förra regeringen gjorde ingenting. Och efter knivdådet i Kungsängen när en rektor knivhöggs så tar röda Aftonbladet förstås fram Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms Universitet som säger;

”Men att våldet i skolan blir allt grövre och vanligare kan man inte fastställa.”

Det låter väl förtroendeingivande – en professor som får uttala sig och alla får veta att det inte finns några ”bevis” för att våldet ökat. En annan vanlig kommentar är ”att benägenheten att anmäla ökat”.

Känns det igen? Den kommentaren används flitigt när vi vanliga gräsrötter som lever där ute där det händer signalerar att något är fel.

När oroliga föräldrar undrar om det är normalt att barnen gallskriker och klamrar sig fast vid föräldrarna när de lämnas på dagis så skickas Malin Alfvén fram med sin standardkommentar ; Nej men så fort du hunnit utanför dörren så slutar han/hon att skrika – ha inte dåligt samvete.”

Personalen vet förstås att det kan se annorlunda ut och många vittnar om att de helt enkelt inte orkar trösta utan sätter ned barnet och lämnar det med sin gråt – de har en stor barngrupp med många små att ta hand om. Men de har blivit tillsagda att säga så här och när en psykolog (som Malin Alfvén) får uttala sig i media och säger samma sak så måste det väl vara sant. Inte kan det väl vara farligt med lite gråt?

När vi ser en ökning av ångest, oro, självskadebeteende, depressioner och självmordstankar hos barn och ungdomar så poppar Sven Bremberg från Folkhälsoinstitutet upp och säger att; ”det beror på situationen på arbetsmarknaden – ungdomarna är oroade att de inte ska få ett jobb.”

Inte någon av dessa flitigt anlitade personer vågar säga att vi faktiskt har ett problem med psykisk och fysisk ohälsa hos barn som vi måste ta itu med NU. Det är både grymt och orättfärdigt mot barnen att inte göra det. Varför ska barnen tvingas vistas i miljöer som vi vuxna inte själva behöver vara i och varför ska de vara där så länge? Många gånger längre tid än deras föräldrar är på sina arbetsplatser?

Det går inte att fortsätta släta över problemen och svara ”god dag yxskaft” varje gång ett problem förs upp till diskussion. Vi måste arbeta förebyggande. Om vi gör en snabb summering av vad som har förändrats mest för barnen samtidigt som de här problemen ökat - jo då hittar vi tiden med föräldrarna – den har minskat drastiskt under samma period.

Vad kan vi göra åt det?

Jo vi måste skapa ett samhälle där de föräldrar som vill, får en möjlighet att tillbringa tid med sina barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Forskare blundar för kunskap om barns behov

Exempel på hur forskningsförnekarna arbetar

onsdag, november 28, 2007

Svensk familjepolitik och Israels kibbutzer

Foto: Akamarpreet FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Att använda barnen som murbräcka för jämställdhet är inte någon ny företeelse utan har redan testats i en lite annorlunda version när Israelerna startade upp sina kibbutzer. Aharon David Gordon var en av de sionistiska pionjärerna i början av förra seklet som predikade jämlikhet och hårt arbete. Han har i alla år betraktats som kibbutzens ledstjärna. Det var 1910 som tio unga män och två kvinnor kom ridande över Jordanfloden och grundade Degania. ”Vi kom för att starta ett självständigt nybygge med hebreiska arbetare på nationellt land, ett kollektivt samhälle utan utsugare eller utsugna”.

Det är synd att vi inte lär oss av historien. För precis som i dag när vi har en familjepolitik som inte utgår från barnen, som inte tar hänsyn till vad barn vill (tillbringa tid med sina föräldrar), eller som tar hänsyn till utvecklingspsykologi och barns behov – så kan vi se att på kibbutzerna i Israel så begick man samma misstag. I Boken Mourning a Father Lost: A Kibbutz Childhood Remembered, av den israeliske poeten Avraham Balaban så skriver han några rader som många barn även i dag skulle kunna känna igen sig i;

”Lille Avraham fick träffa sina föräldrar en timme om dagen, efter klockan sju på kvällen. Klockan åtta skulle han gå och lägga sig i barnhuset. Då på kvällen var föräldrarna uttröttade efter en lång dags hårt arbete. Hans mamma arbetade i barnomsorgen, och hans pappa i fruktträdgården. Efter att en hel dag ha ägnat sig åt andras barn, hade hans mamma inte mycket värme kvar för sitt eget barn. Hans pappa brukade ligga på soffan med en tidning över huvudet. Barnen fick gå på tå i rummet, rädda för att störa honom”.

Hur många barn hämtas inte hem varje dag från dagis av mammor som arbetar i barnomsorgen?

Känns myten igen? När kvinnor väljer att bli hemmaföräldrar så är det ”fel” om just kvinnor gör detta val. Men om de väljer att arbeta inom barnomsorgen (98 procent som arbetar där är kvinnor) då är det ”rätt” val.

Sedan är propagandan i full gång. "Bara kvinnor delar föräldraförsäkringen rakt av så kommer de att få lika lön för lika arbete, eller ha samma chanser i arbetslivet som män". Det bygger på myten att om barnen separerades ännu tidigare från kvinnorna så löser det alla problem med att kvinnor inte får samma livschanser som männen.

Varför kan man inte istället vända på steken och titta på vilka orättvisor den som är hemma drabbas av och justera det? Varför måste attityden vara att barn inte är viktiga - att föräldrar inte är viktiga? Jag tycker att arbetsgivarna och samhället i stort borde ändra inställning och se föräldraskapet som viktigt och utvecklande. Det är en merit att ha tagit hand om sina egna barn. En merit som borde premieras och stå med i en cv när hemmamamman eller hemmapappan är redo att gå ut i arbetslivet igen. En merit som borde vara pensionsgrundande (vilket den kan bli med ett rättvist vårdnadsbidrag).
På gräsrotsnivå är människor naturligtvis fullt medvetna om bristerna i politikernas och vänstermedias resonemang. De vill välja själva utan pekpinnar. Men politikerna fortsätter att sitta och klura på sina teoretiska skrivbordskonstruktioner för hur vanligt folk ska leva sina liv. Sedan ska deras idéer omsättas och genomdrivas med propaganda och ekonomiska styrmedel så att föräldrar fattar ”rätt” beslut.

När barnen är små kan de inte göra sin röst hörd. De vet inte ens om att det skulle kunna leva på ett annat sätt. Men en dag växer de upp…..

I somras gick filmen ”Solens barn" ("Children of the sun"). Där skildrar dokumentärfilmaren Ran Tal det konsekvent genomförda samhällsexperiment som kibbutzerna var. Det hela startade på 50-talet och pågick ända fram till 80-talet.

Det finns inga exakta likheter med dagens familjepolitik och kibbutzernas familjepolitik men beröringspunkterna är många – barnen ska separeras från föräldrarna för att fostras av utbildade pedagoger på institution. Framförallt så handlar det om ett experiment som, hos oss, startade med en idé som makarna Myrdal hittade på och som sedan flera decennier senare har skruvats till och blivit en livsstil – påtvingad ovanifrån.

Barnen kan inte protestera nu när de är små, men de kan visa genom skrik och gråt vad de känner och vill. Därför är det viktigt att föräldrar får chansen att lyssna till det egna barnet och att de får följa sin ”magkänsla” när de ska tolka vad barnet vill och behöver. Om en förälder känner och vet att en barnomsorgslösning inte är bra för det egna barnet så ska de kunna välja något annat.

För att det ska bli möjligt så måste vi stanna upp och tänka efter. Alla måste inse att det finns stora risker med att fortsätta på den väg som socialdemokraterna tvingade oss att börja gå på och som nu moderaterna vill att vi ska fortsätta - allmän förskola är inte ett bra alternativ.

Fler barnomsorgsalternativ är den enda vägen att gå. Där också hemmalternativet subventioneras. Då har vi föräldrar fortfarande kvar våra valmöjligheter och kan ge det viktigaste vi har – barnen – chansen att få en så bra uppväxt som möjligt. Utifrån det egna barnets behov och inte utifrån en kollektivistisk livsstilstanke som bestämts av politikerna.

Madeleine Lidman

Läs också:

En myt avslöjad - att växa upp på kibbutzens barnhus

Nostalgi och bitterhet när kibbutzens barn minns

Dagisdebatten rasar vidare - men fokus måste ligga rätt

Nästan nio av tio som arbetar inom vården är kvinnor

måndag, november 26, 2007

Familjepolitiken ger unga ont i ryggen

80-talisterna har mer ont i ryggen än sina äldre kollegor. En sammanställning från försäkringskassan visar att nybeviljade förtidspensioner bland yngre män och kvinnor med sjukdomar i rörelseorganen, däribland besvär i rygg och nacke, har ökat de senaste åren.

Det kan vara en förklaring till att man får ont i ryggen men det kan knappast förklara att så många unga är så dåliga att de måste förtidspensioneras. Det förklarar inte heller att problemen börjar redan i skolan hos 11-åringar. "Experterna" som får uttala sig tror att det onda i ryggen beror på ergonomi. Sven Bremberg på Folkhälsoinstitutet - ensamutredare som tror att den psykiska hälsan hos barn och unga beror på att det är svårt för unga att komma in på arbetsmarknaden (vem tror att det är orsaken hos en deprimerad ettåring?) - tror förstås att ryggont hos elvaåringar beror på:

"ryggont beror på konflikter i familjen som påverkar barnet. Sådana problem är delvis en följd av familjens levnadsvillkor som i sin tur kan hänga samman med arbetslöshet, ekonomisk utveckling och hur samhället är organiserat."

För den som läst på lite om barns utveckling så är naturligtvis anledningen till den största delen av ökande psykiska ohälsa (där ryggont är en del) att de inte har fått en trygg anknytning i barndomen. Vi har idag en familjepolitik som inte tar hänsyn till att barn är olika. För en del barn blir separationen från hemmet och mamma och pappa, om de inte är mogna för det en traumatisk upplevelse. Det kan inte vara bra för små ettåringar att slitas bort från mamma eller pappa varje morgon mot sin vilja - för att tillbringa 10 timmar i en barngrupp om 20 barn eller fler. På många förskolor är personalen utsliten och ständigt sjuka, vilket gör att barnen hela tiden får möta nya människor (vikarier). Ett barn som inte har en fungerande anknytning till sina föräldrar är förstås extra sårbart under dessa omständigheter.

Följderna av en otrygg anknytning kommer senare i livet då barnet inte har den grund som det behöver för att kunna klara av de där "vanliga" utmaningarna som livet består av. Istället reagerar de med psykisk ohälsa som kan ta sig olika uttryck; ångest, oro, sömnsvårigheter, depressioner, ont i ryggen, sjävskadebeteenden eller självmordstankar.

Vi kan fotsätta med strutsmetoden och vägra se att alla barn är olika och att väldigt många inte är redo för en separation vid ett års ålder - men då får vi räkna med ett högt pris och att väldigt många barn och unga drabbas av psykisk ohälsa som följd.

Eller så tar vi äntligen och skriker högt om svensk familjepolitik "kejsaren är naken" - vilket är lika med att någonting är väldigt fel med den livsstil vi har där vi med ekonomiska styrmedel tvingar småbarnsfamiljer att göra som politikerna vill, istället för att föräldrar får fatta ett beslut utifrån det egna barnets behov.

Madeleine Lidman

Läs också:

Stressrelaterad psykisk ohälsa
Klinisk erfarenhet och preliminära resultat av vetenskapliga studier har visat att den arbetsrelaterade psykiska ohälsan oftast är resultatet av en långdragen process som medför såväl kroppsliga som psykiska problem. Processen kan pågå under flera år, och börjar ofta med trötthet och spänningstillstånd och smärtor i rörelseorganen.

Ett folkhälsoperspektiv på smärta
Smärta och trötthet är vanliga problem i skolåldern. Tio till 25% av alla barn och ungdomar i
åldern 11-15 år anger att de har ont i huvudet, ont i ryggen eller ont i magen minst en gång i
veckan. Problemen är vanligare bland flickor än bland pojkar.

Rädslan satt i min rygg
Ryggen avspeglar det som händer i känslolivet och hur vi hanterar stress och spänningar. Att få ont i ryggen har lärt Anna, 31, mycket om henne själv.

Läkande samtal ger kortare sjukskrivning
När ortopederna och sjukgymnasterna inte kunde hitta några somatiska fel, skickades patienterna psykolog. Och dessa patienter, som hade så ont i ryggen att de inte kunde sitta ner, satt nu plötsligt i en och en halv timme och berättade om sina problem. Många berättade om trauman de varit utsatta för tidigare i livet och som var obearbetade eller så hade de problem i nuet som de inte kunde lösa.

Minst en tredjedel av alla som söker primärvård har psykiska orsaker till sina fysiska besvär
Under tonårstiden började David klaga över att han var sjuk och han fick mycket skador när han sportade. I dag tolkar han det som ett sätt att bli sedd och skydda sig från höga prestationskrav.

tisdag, november 20, 2007

Tidig dagisstart ger inte bra matematikkunskaper

Svenska barn blir allt sämre i matematik. Ändå fortsätter myten att ju tidigare barn börjar i förskolan desto bättre blir de i matematik. Fråga vilken dagisförälder som helst och det är precis vad de fått höra. Helst ska barnen börja före ett års ålder och det var inte länge sedan läkaren Agnes Wold och några kollegor hade en debattartikel i DN om dagisbarnens fantastiska matematikförsprång. Hon hänvisade till "några undersökningar" som säger det.

Vilka undersökningar är det som Agnes Wold och hennes kollegor hänvisar till? Är det Bengt-Erik Anderssons studie som bygger på drygt hundra barn i Göteborg vars föräldrar fick möjlighet att anmäla barnen till studien när de var 3-4 år gamla? En undersökning som Per Kågeson i sin bok ”Tid för barn” kommenterar så här;

”Andersson menar att en tidig debut i offentlig barnomsorg ger barnen bättre förutsättningar att lyckas i skolan. I Anderssons undersökning av de barn som debuterade för ett års ålder, 32 stycken, var hälften placerade hos dagmamma och hälften på dagis. Andersson uppger själv att en del (men inte hela) skillnaden mellan dessa barn och de övriga sannolikt kan förklaras av att inslaget av barn från hem med hög socioekonomisk status var större bland dem som debuterade tidigt.

Varken Andersson eller de som åberopar hans studie har ansträngt sig att hitta en rimlig förklaring till varför barn som debuterar i kommunal barnomsorg före ett års ålder skulle klara sig bättre i skolan än de som börjar när de är mellan ett och två år gamla. Det förefaller nästan orimligt att tänka sig att sex månader mer på dagis eller hos dagmamma vid en ålder då barnen varken kan prata eller gå skulle ha så stor betydelse. Sannolikt är utfallet bara ett resultat av slumpen”.

Enligt OECD Pisa rapporten som genomförs vart tredje år så visar svenska barn varje år upp en försämring i matematiska kunskaper, något som rimmar illa med tilltron att dagisbarn skulle vara bättre i matematik. Trots allt så går idag 80 procent i förskolan och ändå blir bara de matematiska kunskaperna sämre i Sverige. På OECD:s webbplats har de en annan förklaring till barnens kunskaper;

”Elever som använt datorn regelbundet i många år presterar bättre även i skolans basämnen, än de som har begränsade datorkunskaper, visar OECD-rapporten ”Are students ready for a technology-rich world?”. Rapporten bygger på resultat från PISA-studien 2003 och har genomförts i 31 länder. Relationen datorvana-bättre resultat i basämnen är mest slående i matematik. Eleverna i studien, med kortare datorvana än ett år (10 procent av den totala testgruppen) hade betydligt lägre resultat än snittet. Studenter med längre datorvana än fem år (37 procent av testgruppen) fick resultat klart över medel i sin åldersgrupp. Resultatet kan delvis påverkas av det faktum att elever som inte har tillgång till dator hemma, oftare kommer från socialt problematiska hemmiljöer, menar OECD i ett pressmeddelande”.

Lärarförbundet med Eva-Lis Preisz i spetsen gjorde en egen undersökning på 400 barn utifrån Pisa undersökningen 2003 och kom fram till att;

”Elever som har gått i förskolan når bättre resultat i matematik i grundskolans senare år än elever som inte gått i förskolan”.

Problemet är bara att Lärarförbundet är part i målet – de vill att alla barn ska gå i förskola från ett års ålder. När vi i Föräldraupproret tog kontakt med Lärarförbundet för att få veta hur stor skillnad det blev i deras undersökning sedan man tagit hänsyn till socioekonomiska faktorer så ville inte Lärarförbundet besvara frågan.

Nya och senare uppgifter från Skolverket ger också en annan bild av den bakomliggande orsaken till barns kunskapsnivå;

”Elever med högskoleutbildade föräldrar når bättre resultat på alla delprov. Den bakgrundsfaktor som slår igenom mest på resultaten är moderns utbildningsnivå. Mönstret finns i alla ämnen men är mest märkbart i matematik där det som mest skiljer 20 procentenheter mellan elever med grundskoleutbildade respektive högskoleutbildade mödrar”.

En annan intressant undersökning visade nyligen att när mammor blir arbetslösa så presterar barnen bättre i skolan.

I DN den 20 november http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=716844 - kan påminns vi återigen om hur dåliga matematikkunskaper svenska barn har. Nu är det är dags att sluta med alla myter och att svenska föräldrar måste få tillgång till seriös fakta. Börja med att titta på vad skolan kan erbjuda istället för att ha en övertro på myten att ju tidigare barn börjar i förskola (helst före ett års ålder) desto bättre blir de i matematik. I Finland som ligger i topp år efter år i OECD Pisa rapportens så har man följande framgångsrecept;

* Den finska lärarutbildning
* Lärarnas höga status
* Läsningen har en stark ställning i Finland
* Barnen har studiero och det är ordning och reda i skolan och klassrummet.

Madeleine Lidman

torsdag, november 15, 2007

Anders Borg är helt fel ute

Anders Borg tycker att det ska bli mer skola på dagis. Det är lätt för politiker att sitta på sina rum och ta fram teoretiska skrivbordskonstruktioner för hur saker och ting ska fungera. Jag undrar om Anders Borg har tillbringat en hel dag i en förskola? Om han gjorde det så skulle han snabbt upptäcka att dagisbarnen behöver någonting helt annat än mer teoretiska kunskaper. De behöver mindre barngrupper, mer personal och framförallt personal som orkar jobba kvar och som inte är ständigt sjuka, så att barnens hela tiden tvingas träffa nya vuxna.

Forskning visar på risker för barn som vistas i stora barngrupper – de får ytliga relationer till vuxna och svårt att knyta an till dem. De tysta och sårbara barnen hamnar i skymundan, medan de starkare tar över. Risken för konflikter ökar när stressen ökar.

Anders Borgs resonemang visar att psykologisk hänsyn till barns behov av trygg vuxenkontakt har ersatts av slagord om pedagogiskt lärande. Något som får konsekvenser eftersom fokus på vad barn verkligen behöver i en viss ålder då handlar om att barnet ska inhämta teoretiska kunskaper, snarare än att lära sig det mest grundläggande - som till exempel att klara av att gå på toaletten eller pottan. Att dagisbarn går i blöja när de är tre år är inte något ovanligt. Några slutar inte med blöja förrän vid fyra eller fem års ålder. Med mängder av fysiska problem som följd.

Under senare år har vi sett hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar och vi ser att när många av dagisbarnen kommer till skolan – där lärandet bör ske – så är de inte stabila nog att kunna sitta ner och ta in information. Lärarna får istället ägna tid och kraft åt att försöka få många av barnen att fungera socialt. Tid som borde läggas på att lära ut, går istället till att lösa konflikter och försöka få lugn och ro i klassrummet.

Så det som Anders Borg borde fundera på är om inte Sveriges barn istället behöver mer tid med sina föräldrar i hemmiljö, för att utvecklas på ett gynnsamt sätt. Då har de en bra grund att stå på inför skolstarten. En väl fungerande anknytning gör barnen psykiskt stabila och väl förberedda att träda in i skolans värld.

De barn som av olika anledningar ändå måste gå i förskola ska ha en bra miljö att vistas i. Därför är det hög tid att låta förskolebarn omfattas av en arbetsmiljölag och en Lex Sarah lag (där personal är skyldig att rapportera missförhållanden).

Madeleine Lidman

onsdag, oktober 31, 2007

Föräldralediga får 15,6 miljoner mer i dagissubventioner

Föräldralediga i Solna kan även i fortsättningen - på skattebetalarnas bekostnad - sätta barnen på dagis 30 timmar i veckan, skriver Dagens Nyheter den 31 oktober. Moderaterna viker sig för de föräldrar som protesterat. Det handlar om 15,6 miljoner som nu går till dessa familjer - så att de kan tillbringa mindre tid med sina barn.

Här har föräldrarna talat. Bara tanken på att behöva tillbringa mer tid med de egna barnen, kanske göra lunch hemma och sedan behöva gå ut och träffa andra barn fick föräldrarna att agera snabbt och hårt.

Det säger en hel del om det samhälle vi skapat genom den familjepolitik som förts i decennier.

Men det visar också hur lätt det är för föräldrar som vill tillbringa mindre tid med sina barn att få utrymme i media. Jämfört med alla de som faktiskt vill tillbringa mer tid med sina små som så gott som aldrig omnämns eller får något utrymme. Och som ännu mindre – i många kommuner - lyckas nå fram till några politiker när de berättar om varför det är viktigt för familjer att få en möjlighet att spendera mer tid med barnen.

Några viktiga frågor berörs inte alls i artikeln – barnens perspektiv. Vad tycker Linda Bells barn om att inte få tid med sin mamma när hon är hemma med deras lillasyskon? Vill barnen själva vara mer än tre timmar per dag på dagis?

Ett argument som dessa Solnaföräldrar använt är ”att barnen känner sig utanför om de inte får gå lika länge som de andra barnen”. Man hänvisar till en rapport från Skolverket som säger att barnen upplever sin 15-timmars vecka så.

Personligen så tycker jag att låter det väldigt konstruerat.

Kanske blir det istället så att de barn som får gå hem med sin mamma eller pappa, som får tillgång till sitt hem, som får tillgång till den där fantastiska vardagspedagogiken som bara en förälder kan erbjuda, som får en möjlighet att träffa andra barn i nya miljöer har en klar konkurrensfördel, som snarare skulle väcka en känsla hos de kvarvarande dagisbarnen ”jag vill också gå hem med min mamma eller pappa nu”.

Av erfarenhet och samtal med många barn, så vet jag att den reaktionen lika gärna skulle kunna uppstå.

Men om vi skulle föra in ett barnsperspektiv i familjepolitiken och börja prata om vad barnen behöver och vill, då hamnar vi förstås i ett helt annat läge och då skulle hela familjepolitiken behöva omprövas. Den här lilla historien visar att det är hög tid att ompröva familjepolitiken och vad våra skattepengar faktiskt ska användas till.

Madeleine Lidman

p.s

Förutom avsaknad av barnperspektivet i DN:s artikel (vad tycker barnen om långa dagisdagar) - så saknas dagispersonalens perspektiv. Vad tror personalen att barnen egentligen vill - och vad tycker de själva om alla dessa barn med föräldrar hemma, som ändå ska gå långa dagar på dagis? Hur påverkar det deras egen möjlighet att bedriva en bra verksamhet?

torsdag, oktober 25, 2007

Mina skattepengar ska inte gå till lata föräldrar

Foto:Santa CruzPublic Libraries (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Den stora undersökning som Bris genomförde 2004 visar att det som barn framförallt önskar sig är mer tid tillsammans med sina föräldrar, inte fler saker eller mer aktiviteter.

Ändå finns det fortfarande föräldrar som tror att det barn vill är att vara på dagis hela dagarna och att det räcker med lite ”kvalitetstid” på kvällarna eller helgerna. En del föräldrar har till och med så svårt att se sina barns behov att de tror att barnen går miste om någon slags ”läroplan” om de inte är i förskolan – och då talar vi om så små barn som de mellan 1-5 år.

Men det är en myt att "kvalitetstid" uppväger kvantitet - tvärtom är just mängden tid avgörande för kvaliteten. Danuta Wasserman, som forskar om självmord, noterar att det sker en ökning av antalet självmord hos unga människor. "Vi har inte tid att ta hand om de funderingar våra barn har", säger Wasserman.

Det är så tragiskt när föräldrar inte kan se sina barns levnadsvillkor ur ett barnsperspektiv. Ett exempel är de föräldrar i Solna som nu är mäkta upprörda över att deras barn ”bara” får gå 15 timmar i veckan på dagis när mamma eller pappa är föräldralediga. I Dagens Nyheter den 25 oktober står det följande:

”Linda Bell har tre barn och är för närvarande hemma med det yngsta av dem, Maj fem månader gammal. Bernard och Olga är tre respektive fem år och går i Bollens förskola sex timmar om dagen.- Om de tvingas halvera den tiden blir det ett avbräck i deras pedagogiska utveckling. Här lär de sig en massa saker som jag inte kan lära dem hemma, säger hon”.

Hos Bris är barns allt sämre psykiska hälsa ett välkänt problem. De har flera gånger under senare år slagit larm om att svenska barn och tonåringar mår allt sämre - självskadebeteende, självmordstankar, känslor av ensamhet och meningslöshet är problem som är ständigt återkommande i mejl och telefonsamtal till Bris.

Bris undersökning 2004 visar att vuxnas närvaro spelar en betydligt mycket mer avgörande roll för barns och ungdomars välbefinnande än vad vuxna tror, eller kanske vill tro. Att vara en god förälder tycks ha mer med tid och närvaro än pedagogisk kunskap att göra.

Journalistens formulering i artikeln - Solna bantar förskoletid - är också intressant;

”Den borgerliga majoriteten vill halvera antalet timmar för att kunna lägga 15,6 miljoner kronor på annat”.

Lägga pengar på annat än föräldrar som inte vill spendera tid med sina barn. Men vad är det som säger att vi Solnabor vill spendera 15,6 miljoner på att vissa föräldrar vill låta sina barn gå långa dagar på dagis? Om de här föräldrarna nu är så angelägna om att ha barnen där 30 timmar i veckan eller mer, så visst – men se då till att betala vad det faktiskt kostar. Förutsätt inte att vi andra ska bekosta den extra "barnvaktslyxen".

Personligen ser jag helst att de där 15,6 miljonerna används till att minska barngrupperna och öka personaltätheten. Låt alla de små barnen få komma ut på utflykter utanför dagisgårdens höga rymningssäkra stängsel. Med mer personal blir det lättare att göra saker utanför dagiset och barnens dagar bli roligare och mer stimulerande samtidigt som de får en chans att smaka på det "verkliga livet" - det som sker där ute i samhället. Frisk luft är bra mot infektioner och blir barngrupperna mindre så kan kanske personalen bättre se och bekräfta varje barn samt ingripa i bråk och mobbing, så att barnen blir mer socialt välfungerande i skolan.

För övrigt så tycker jag att det är hög tid att föräldrar får gå en utbildning i anknytning när de får barn – där de får lära sig hur viktiga föräldrar är för barnens framtida psykiska hälsa. Jag betvivlar starkt att de här föräldrarna i Solna, som går emot strömmen, och vill tillbringa mindre tid med sina barn – i stället för mer tid – har läst en enda rad om hur viktig anknytningen är.

Jag har tagit hand om mina barn själv och sparat stora summor åt min kommun – därför tycker jag som skattebetalare att jag har en självklar rätt att säga ett starkt och tydligt NEJ till att med mina skattepengar bekosta de här föräldrarnas försök att slippa spendera tid med sina egna barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk


Läs också:

Är vi beredda att ge barnen mer av vår tid?

Om Karin Bjärvalls bok - "vill ha mer"




måndag, oktober 22, 2007

Låt föräldrar få veta riskerna med dagis

Nu kommer larm om fler farliga smittor som sprids över hela världen. Den okontrollerade antibiotika användningen skapar resistenta bakterier som nu sprids globalt (Resistenta bakterier ett växande problem).

Tidigare var det tuberkulos - tbc -som fick fäste igen i Sverige och en smittkälla var dagis. Utbrottet på förskolan Regnbågen i Bromma 2005 resulterade i att sammanlagt 37 barn, 19 förskoleanställda och 6 föräldrar smittades (Dödsmittan har spridit sig) vilket visade riskerna med att samla många små barn tätt ihop på en liten yta.

Tbc utbrottet var en tydlig varningsignal.

Trots att det har gått två år sedan tbc utbrottet i Bromma - som följdes av fler - så har debatten om hur vi ska förebygga farliga smittor ännu inte vågat beröra det mest självklara - vår familjepolitik.

I dag sprids flera svåra smittor som MRSA (kallas i folkmun sjukhussjukan), pneumokocker och tbc i förskolemiljö - många av dessa smittor som sprids är numera resistenta dessutom. Ändå fortsätter vi med en familjepolitik som innebär att fler och fler barn sätts i den här miljön. Riktigt allvarligt blev det när budskapet om "förskolans pedagogiska uppdrag" gjorde föräldrar så osäkra att de började placera även större syskon i förskola när de var föräldralediga. Äldre syskon tar med sig sjukdomar hem till de små...
De kan vara "ordinära" sjukdomar som RS-virus men för ett litet barn kan smitta innebära svåra problem som resultetar i sjukhusvistelse ochs om även kan få dödlig utgång. Barns immunsförsvar är inte utvecklat förrän vid tre år ålder - all smitta och eller en smittofarlig miljö under den här tiden betyder stora risker.

Men det är inte en information som svenska föräldrar får tillgång till i dag.

Föräldrar får höra att barnen behöver förskolan inte bara för att få tillgång till den "fantastiska pedagogiken" utan också "för att barnen ska lära sig fungera socialt".

Men nu har vi facit och kan se på dagens ungdomar hur förskolan lyckades med uppdraget. Det räcker med att kontakta BRIS och Barnombudsmannen för att få en klar bild av hur dagens barn fungerar socialt: BO: Många barn utsatta för brott.

Att de skulle bli så där fantastiskt mycket bättre i matematik och andra ämnen syns inte heller eftersom fjärde elev i dag lämnar nian utan fullständiga betyg. Och i internationella undersökningar (som PISA) undersökningen visar Sverige sämre resultat varje gång.

Eftersom barnen varken fungerar bättre socialt eller blir duktigare i skolan är frågan om det inte är dags att börja ge mer relevant och saklig information till föräldrar. Folkhälsoinstitutet borde per omgående uppdatera sin hemsida och ge mer objektiv information, BVC och MVC borde få nya riktlinjer där föräldrar får ta del av den information som finns om anknytning och infektioner, så att de kan fatta beslut om det barnomsorgsalternativ som är bäst för det egna barnet och vårdnadsbidraget måste införas som utlovat.

Ge föräldrar en möjlighet att erbjuda sina barn en så bra uppväxt som möjligt. Låt oss följa den Barnkonvention som Sverige faktiskt skrivit under.

Madeleine Lidman

torsdag, oktober 18, 2007

Otrygg anknytning gör barn till mobbare

Enligt Barnombudsmannen Lena Nyberg så känner närmare 70 procent någon under 18 år som utsatts för brott som hot, våld, mobbning, stöld eller skadegörelse. Läs hela artikeln i Dagens Nyheter;

BO: Många barn utsatta för brott (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=705864)

Varför beter sig våra ungdomar så här?

I Sverige har vi under decennier fått höra att barn behöver gå i förskola för att "få del av den fantastiska pedagogiken och lära sig fungera socialt i grupp". Fokus har legat på att utbildad personal måste ansvara för barnens fostran från ett års ålder och att föräldrarnas sunda förnuft och kärlek i kombination med en vardagspedagogik inte räcker till.

Dagmammor är inte heller bra, för "de har inte någon utbildning". Det har fått till följd att många föräldrar inte känner att de duger. Ibland så till den milda grad att de lämnar barnen i förskolan hela sommaren, "för där har de tillgång till pedgagogiska lekar och andra barn".

Trots att de allra flesta barn i dag faktiskt gått i förskola så är en stor del inte alls så välfungerande socialt som stat och myndigheter sagt till föräldrar att de skulle bli. Föräldrar med barn i skolåldern är väl medvetna om att verkligheten ser helt annorlunda ut än den bild politikerna ger och har gett under decennier.

Forskning visar att det sociala samspelet utvecklas i familjen och att grunden för hur barnen beter sig när de är äldre styrs av hur trygg anknytning de fått.

Frågan är om barn i Sverige får en trygg anknytning, när de allra flesta per automatik sätts på dagis från ett års ålder vare sig de är mogna för en separation eller inte? Ska barn gallskrika så att de kräks när föräldrarna lämnar dem? Är det rätt att ge föräldrarna rådet - "bara gå, det går snart över"?

När barnet är mellan nio och arton månader har hjärnan sin mest kritiska tillväxtfas. Allan Schore, psykoterapeut och forskare verksam vid UCLA i Kalifornien, har i en rad böcker och forskningsartiklar ställt samman en enorm mängd forskningsrön. Han kopplar samman psykoanalytisk teori med neurobiologi, studiet av hjärnans uppbyggnad och utveckling och anknytningsteori, som handlar om det känslomässiga samspelet mellan barnet och föräldern under de första levnadsåren.

Det centrala begreppet i Schores teori är affektreglering. Det syftar helt enkelt på att barnets känslor, eller affekter, måste tas om hand och förstås ("regleras") av en omhändertagande förälder. Barnet är i behov av att bli tröstat och lugnat av en förälder som är "tillräckligt bra" (inte perfekt), en förälder som förstår sina egna känslor och därmed kan förstå och tolka barnets känslouttryck.

Enligt en annan expert - Steve Biddulph, psykolog och bästsäljande författare - så är dagis är skadligt för barn under tre år. Han varnar föräldrar för att placera små barn i förskola.
- Mammorna borde få bidrag för att vara hemma i stället, säger Steve Biddulph.

Enligt Bidduph har han sett fler och fler bevis för att barn som tillbringat en stor del av sin tidiga barndom på dagis ofta får problem som äldre. De riskerar att bli mer aggressiva och får både sociala och andra problem, hävdar Bidduph.

Orsaken är att de små barnens hjärnor inte klarar av att hantera den stress det innebär.
I stället behöver de allra minsta barnens första år ägnas åt få och nära relationer. Genom dem lär sig barnen närhet och de viktiga gränsdragningarna mellan det egna jaget och andra personer.

Studier i USA visar samma resultat. I den senaste delundersökningen i världens mest omfattande studie (NICHD) av hur barntillsyn påverkar barnets utveckling, funnit att barn som varit i grupptillsyn, till exempel dagis, under sina förskoleår, uppvisar större risk att bli aggressiva och störande när de kommit i skolåldern, och att detta är märkbart ännu bland tolvåringar. Det verkligt oroande i denna undersökning är att de negativa följderna sitter i så länge.

Kännetecken för en mobbare är;

* Aggressivitet mot kamrater
* Mer positiv inställning till våld
* Präglas ofta av impulsivitet
* Starka behov av att dominera
* Liten medkänsla med offer

Ju mer tid ett barn har varit i grupptillsyn, utöver 10 timmar i veckan, desto större risk är det att lärarna rapporterar att dess beteende i skolan är störande. Även om grupptillsynen varit av god kvalitet, blir detta märkbart.

Istället för att skrika efter mer resurser i skolan, så är det kanske dags att vi börjar tänka förebyggande.

Hur får vi barn att må bra och fungera socialt?

Barn måste socialiseras av närvarande vuxna. Tillbringar de 10 timmar om dagen i stora barngrupper med få vuxna som ser och kan hjälpa dem med att socialisera sig - så gör de det istället på sitt eget vis (flugornas herre). Det är därför så viktigt att låta de föräldrar som vill få ge sina barn tid samt se till att barngrupperna på dagis minskar och det blir mer personal.

Ge föräldrar ekonomiska möjligheter att ge sina barn en trygg anknytning under de tre första viktiga åren. Inför därför snarast vårdnadsbidraget som ytterligare ett barnomsorgsalternativ även i (s) styrda kommuner där motståndet mot valfriheten är som hårdast.

Madeleine Lidman

Läs också:

Dagis kan skada ditt barn

Om skrikande barn vid dagislämning

Rätten att själv bestämma över sina livsval

Ökning av funktionshinder som ADHD i skolan

fredag, oktober 12, 2007

BRIS säger att föräldrar är viktiga- äntligen

BRIS manar till upprop för ansvar och säger äntligen det där magiska ordet ”föräldrar” istället för att bara prata om vuxna. När BRIS hade presskonferens om en tidigare kampanj (vuxengaranti), för cirka ett år sedan, så var jag där. Göran Harnesk, generalsekreterare i BRIS, pratade om hur viktigt det är att säga ”hej” till varje unge man möter på gatan, att bekräfta och se alla barn - även de man inte känner.

Jag tyckte ärligt talat att det hela lät lite tramsigt och ställde mig upp och frågade om det inte är viktigare att föräldrarna får tid med sina barn. Jag frågade varför de inte nämnde någonting om föräldrarnas ansvar - utan bara pratade om vuxna.

Det blev tyst i rummet och flera av de andra (vänster?) journalisterna blängde surt på mig. Ingela Thalén tittade häpet på mig och sa; ”men har jag inte sagt hur viktiga föräldrarna är?”. ”Nej svarade jag”. ”Men de är jätteviktiga, sa hon” och så referarade hon till händelser i sitt eget liv. Min vinkling blev följaktligen att föräldrar är viktiga för att barn ska må bra. Men den vinklingen var jag nog ganska ensam om.

Nu börjar det ändå komma ett genombrott.

I sitt pressmeddelande den 11 oktober 2007 skriver BRIS med anledning av dödsmisshandel på Kungsholmen;

”Händelsen är inte någon enskild företeelse. Vi på BRIS får ofta i våra kontakter med barn och unga höra berättelser om grova kränkningar, om unga förövare och våld. De barn som kontaktar BRIS berättar också ofta om de frånvarande vuxna. Många barn som ringer till Barnens Hjälptelefon eller som kontaktar BRIS-mejlen saknar helt vuxenkontakter i sitt liv. De berättar också hur mycket de längtar efter att någon vuxen ska se dem, bekräfta dem och fråga hur de mår. Vi på BRIS vill att alla föräldrar och andra vuxna förstår hur viktiga de är för barn och unga”.

Ett litet kliv framåt. Frågan politikerna nu bör ställa sig är hur vi går vidare.

Hur ska barn få tillgång till sina föräldrar? Hur ska föräldrar få tid med sina barn?

En början är att föräldrar får tid med barnen under de första sex viktiga åren när personligheten formas – när barnen lär sig empati genom att få kärlek, tröst och bekräftelse. När grunden sätts för hur de kommer att bete sig och må när de blir äldre.

Det är därför vi på Hemmaföräldrar vi ha en attitydförändring i samhället och det snabbt. Att fostra och vårda barn är ett arbete – ett mycket viktigt arbete – så låt de föräldrar som vill ta det ansvaret och själva fostra sina barn - få det. Börja med att införa vårdnadsbidraget och det enklaste är väl att låta varje kommun bestämma själv hur länge det ska utbetalas och hur stort beloppet ska vara.

Madeleine Lidman

Läs också:

Föräldrar måste få möjlighet att själva välja barnomsorgsform

Beatrice Ask: Det är ett misslyckande för vuxenvärlden
Dagis kan göra barn aggressiva
DN: I huvudet på ett litet barn
Expressen: Älskade barn blir inte våldtäktsmän
Aftonbladet: Dagis är skadligt för små barn
Jobb och barn det går inte ihop
Rapport visar att diagnoser som ADHD ökat bland elever

onsdag, oktober 10, 2007

Ge barnen tid - inte lyckopiller

En stor del barn och unga äter antidepressiva läkemedel för att inte begå självmord eller självskada sig (skära sig när ångesten blir för stor). När självmorden nu ökar bland unga kvinnor, så oroar sig Läkemedelsverket över om det beror på att förskrivningen av läkemedel minskat i den här gruppen. Enligt vissa forskare kan ”lyckopiller” öka risken för självmord - och därför finns det en risk att läkarna skrivit ut mindre ”lyckopiller” till främst unga kvinnor.

Är barn och ungdomars psykiska ohälsa att räkna som ett normaltillstånd?

Det är lätt att få den uppfattningen eftersom diskussionen handlar om mer eller mindre droger – inte om vad barn och unga behöver för att slippa ta medicin för att dämpa sin ångest.

Borde inte fokus ligga på att förebygga snarare än att försöka döva barns och ungdomars ångest – att titta på varför barn och unga är beroende av droger för att kunna fungera någorlunda normalt i vårt samhälle?

Finns förklaringen till att så många är drabbade av psykisk ohälsa i att vi i Sverige nyligen varit drabbade av krig, epidemier, svältkatastrofer?

Nej, det enda som svenska barn drabbats av är svensk familjepolitik, vilket är lika med en uppväxt med brist på nära relationer med föräldrar och andra anhöriga. En uppväxt där de allra flesta separeras från hemmet och föräldrarna vid ett års ålder för att uppfostras i förskola av utbildade pedagoger med huvudinriktning på att barnen ska lära sig matematik och bokstäver.

Är det rimligt att tro att alla ettåringar passar för den sortens uppväxt och kan vi verkligen utgå från att det är en uppväxt som förbereder barn för det som kallas ”livet” – som ger dem en trygg och bra grund att stå på – som ger dem en trygg anknytning (grunden för god psykisk hälsa).

Hela livet genomgår vi människor olika ”livskriser” - att leva är att utvecklas, att ”krisa”. Men om det finns föräldrar eller andra anhöriga som har tid, så kan de stötta barnen genom kriserna – prata om livet och det som händer. Sedan bör barnen ha en bra uppväxt som grund där de blivit älskade och bekräftade, då är det lättare att möta även motgångarna i livet tillsammans med familjen - att klara av den stress man drabbas av.

I Sverige tycks vi tro att barn kan växa upp utan föräldrar som har tid. Barnen har allt de behöver materiellt sett och när de börjar ”krisa” då är det bara att skriva ut antidepressiva medel och remittera dem vidare till BUP.

Jag tycker att det är hög tid att ta barns och ungdomars signaler på allvar och förändra hela vår familjepolitik. Se barnen, se deras behov. Sluta droga dem och ge dem en bra start med trygg anknytning, tid, kärlek och bekräftelse istället.

Madeleine Lidman

Fakta

Läkemedelsbehandling vid ångest

torsdag, oktober 04, 2007

Tidspress ger ledsna och otrygga barn

Foto: Pixabay
Alla pratar om hur viktigt det är att skapa en ekonomisk buffert innan man skaffar barn. Barn kostar pengar och barn behöver mycket nya saker de första åren. Vill man vara hemma lite längre så behövs också ett sparkapital

Men barn kommer inte alltid planerat...

Istället kanske vi borde ha ett samhälle som inte tvingar människor att försöka planera så mycket - först utbildning, sedan karriär, villa och så barn. En planering som resulterar i att många blir barnlösa.

Barn borde inte behöva planeras i detalj eftersom livet inte är så enkelt att allt går att styra över. Och speciellt inte med tanke på att det som faktiskt stryper alla valmöjligheter är vårt kvävande skattesystem – världens högsta skatter tvingar människor att betala in en massa pengar för att sedan stå ”med mössan vackert i hand och be att få tillbaka en del av slantarna” - så att man kan överleva. Vi lämnar ifrån oss våra intjänade pengar och låter någon annan bestämma vad de ska användas till. Haken är bara att slantarna kommer tillbaka i form av bidrag eller subventioner – så då gäller det att göra som staten vill. Och staten vill att småbarnsföräldrar arbetar heltid och lämnar barnen på dagis.

Men det är inte vad alla föräldrar vill.

Välkomna istället att det föds barn och ge föräldrar en mängd olika lösningar för att kunna pussla ihop sin tillvaro och ändå ge barnen det de behöver mest av allt – tid med sina föräldrar. För det oflexibla system vi har drabbar våra allra minsta och sårbaraste i samhället. Jag tycker att dagens system är grymt mot barnen.

I veckan såg jag Louise Hallin besvara följande fråga från en mamma, i direktsänd tv;

- Min treåriga dotter är så klängig och gnällig när jag är med och alla säger att hon sköter sig så bra när jag inte är där. Vad beror det här på?

Louise svarade något i stil med att ”dottern är i den åldern att hon anstränger sig maximalt för att vara ”stor” och när mamma kommer så regriderar hon och vill bara vara liten igen och gosa i mammas knä. Mamma är ändå alltid mamma”.

Den här mamman hade fattat galoppen men berättade att dottern ändå inte var nöjd. Hon fick gos, hon fick sitta i knäet, men fortsatte gnälla och ville inte lämna sin mamma.

- Jobbar du heltid, frågade Louise då.

Det blev tyst en stund, sedan svarade mamman: ”Nej, jag jobbar 80 procent”.

Louise fortsatte inte på ”tidstråden” – det vet alla att det gör man inte i landet Sverige. Vi får inte skuldbelägga föräldrar.

Men vem får betala priset, när omsorgen och fostran av de egna barnen inte ses som ett värdefullt arbete?

När jag lämnade barnen i skolan i morse, så såg jag en liten späd flicka stå i början av den långa stentrappan som leder upp till skolgården. Hon höll armarna om sin lilla kropp och stirrade stint på sin mamma och sa;

- Jag vill att du följer med mig upp till skolan.

Mamman vrålade ilsket i högan sky;

- Så nu blir jag sen till jobbet igen. Nej, du, nu går du upp till skolan själv.

- Men jag vill inte. Jag vill att du följer med sa flickan.

Mamman skrek och gapade och gick emot sin lilla telning med ett kroppsspråk som antydde att hon ville klippa dottern. Den lilla flickan som såg ut att gå i sexårsverksamheten verkade inte bry sig om att hennes mamma var galen av ilska och tidspress - hon ville ändå ha med sin mamma upp till skolan. Hon ville ha några minuter mer med sin mamma.

Det går inte att buffra tid innan vi får barn. Men vi kan skapa ett samhälle som accepterar att barn tar tid och att barn behöver sina föräldrar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer en förändring snart, så att jag slipper se och höra om alla dessa barn som lider. Barn som på olika sätt visar sin förtvivlan inför en vuxenvärld som för det allra mesta tittar bort och låtsas att de inte ser.

Madeleine Lidman

Läs också:

Om skrikande barn vid dagislämning

Homo Sapiens tid för barnen - ett framgångsrecept

Han är fyra år och deprimerad

Ett litet barns ångest

De gränslösa barnen

Den psykiska ohälsan hos små barn ökar

fredag, september 28, 2007

Den svenska journalistkåren

Den svenska journalistkåren står långt från sina läsare och långt mer åt vänster än vad allmänheten gör enligt boken "Den svenska journalistkåren".

Jag tycker att vänstervridningen som genomsyrar tidningar och statlig television (tyvärr Sveriges Television jag tycker inte att ni är ”oberoende”) är skrämmande. Det är inte så enkelt att det bara handlar om att verkligheten presenteras utifrån ett ”rött” perspektiv – utan det handlar faktiskt om att verkligheten tillrättaläggs för att passa in i den ”röda verkligheten”.

Och då är man helt fel ute.

Det här sättet att bara refusera och lägga tillrätta information kan bidra till att förhindra utveckling och förändring som kommer från gräsrotshåll. Som engagerad i Föräldraupproret och kämpande för en modernare och mer flexibel familjepolitik är det så uppenbart hur vänstervridningen fungerar. Så mycket handlar om censur – att hålla tillbaka självklara nyheter om barns psykiska och fysiska hälsa, att inte berätta hur föräldrar mår när de tvingas springa i sitt ekorrhjul eller att ignorera eller förlöjliga en folkrörelse som Föräldraupproret och alla de föräldrar som kämpar för valfrihet.

Hösten 2005 blev jag intervjuad av en journalist på Expressen angående den starkt växande folkrörelsen Föräldraupproret. Hon hade gjort en gedigen research och anlitat tecknare som tagit fram en karta över Sverige och prickat in i vilka kommuner någon form att uppror eller namninsamling förekommit. Publiceringen sköts hela tiden framåt. Lite försiktigt sa jag;

- Du tror inte att du blivit refuserad då?

Det trodde hon absolut inte, hon litade på sin tidning. Artikeln kom aldrig i tryck men några år senare tilläts en Karin Olsson (med ”rätt” vänstervridning) från Expressen att lura sig in på falska grunder hos en hemmamamma för att i förlöjligande ordalag skriva om en hemmaförälders tillvaro. Det gäller alltså att skriva ”rätt” saker för att bli publicerad (och göra karriär…?) och beter man sig ohederligt mot en vanlig ”liten människa” så mycket bättre (och lättare - hur troligt är det att de kan försvara eller hävda sin rätt). Karin kommer säkerligen att göra en strålande karriär – men kommer hon att uträtta något av värde? Något av betydelse för den lilla människan som kämpar i sitt anletes svett för att få en drägligare tillvaro?

Nej, och det är det som är den stora nackdelen med dagens system och därför är det så viktigt att människor är medvetna om hur journalisternas vänstervridning styr vår tillvaro. Och nog borde journalisterna själva ta en paus och tänka efter hur de beter sig och om det är rätt?

Madeleine Lidman

Läs också:

När media går över gränsen
Gräsrötterna vill ha en ärlig valrörelse
Almedalen - ssu marscherar
Aggressiva påhopp på Hemmaföräldrar
Strutsmentalitet hos media inför BO:s årsrapport

måndag, september 24, 2007

Om skrikande barn vid lämning i förskolan

Foto: Zsolt Botykai (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
En läsare tog kontakt med oss sedan hon fått inlägg raderade på sajten Familjelivs forum. När föräldrar skrivit om problem med inskolning och skrikande barn på forumet, så skrev den här läsaren ett svar att barnet kanske inte var moget ännu för förskolan utan behövde mer tid i hemmet eller att det kanske inte var ett ”dagisbarn” utan skulle passa bättre hos dagmamma. Sedan länkade hon till artiklar som rörde anknytning. Moderatorn raderade inlägget med motiveringen att det ”kunde ses som ett påhopp”.

Det säger en del om det samhälle vi lever i.

Bara tanken att alla barn är olika och att en del kanske inte passar på dagis från ett år - är så skrämmande för en del att de raderar meddelanden som informerar om detta. Men hur rättvist är det mot föräldrar att de inte får ta del av information som rör barns utveckling?

Ett barn som skriker hysteriskt vid lämning är inte ett tryggt barn. För att barnet ska känna sig tryggt så måste barnet ha en trygg anknytningsperson i förskolan, som kan ta över och vara den trygga punkten när föräldern försvinner. Har inte barnet det, så kommer barnet att reagera med att gråta av rädsla och övergivenhet.

Trots att barnet tydligt signalerar hur det känner och de flesta föräldrar också känner i maggropen att något är fel - så får de rådet att bara gå. Ett litet trauma som kan få konsekvenser för barnets framtida psykiska hälsa. Inte helt svårt att förstå när man läser följande exempel från sajten Familjeliv:

”Usch det är så jobbigt! Vår tjej drygt 2 år gråter varje morgon, redan hemma. Inte dagis, säger hon. Ikväll mitt i bok läsningen, säger hon med tårar i ögonen:
Inte dagis mer
Hon skolades in i våras. Nu efter semestern har hon bara gråtit. Det är så jobbigt, man får ont i magen och vill bara ta hem henne. Personalen säger att det går snabbt över. Hon är otroligt mammig just nu. Pappa finns inte hemma så mycket”.


”Min son 21 månader är alltid hysterisk vid lämning på förskolan! Det är 6 veckor sedan han började på förskolan nu, och varje morgon är det samma sak (han går 3 dagar/vecka): Vi går dit med vagnen, när han ser dagiset börjar han gråta. Vi går in i hallen och då gråter han ännu mer. Jag får tvinga av honom ytterkläderna, och nu börjar han blir hysterisk. Han skriker, sparkar och gråter. Han klänger fast vid mig, vägrar släppa. Fröknarna får slita loss honom från mig! Sedan går jag, oftast är han då så hysterisk så att han spyr! När det gått ca 5 min sedan jag gått brukar han lugna sig, och sedan är han "som dom andra barnen" säger personalen. Jag mår sååå dåligt av dessa lämningar!”

”Vår son är inskolad sedan någon månad, och det har väl gått som förväntat, dvs gråt vid lämning som nog går över ganska snabbt. Men vi undrar hur han har det på dagarna. När vi går iväg till jobbet står han bara mitt på gården, men det kanske inte är så konstigt eftersom det bara är ca 5 min efter vi lämnat (min väg till jobbet passerar förskolan så man kan smygkika in). Han säger "mamma inte dagis" när vi går dit och på kvällen, men det är väl också ganska vanligt kan jag tro. Men varje dag när vi kommer och hämtar så står han bara helt passivt också, någonstans i en korridor eller hörn”.

”Nu är min lille pojke på dagis, 3:e veckan, men det går ej bra. Första inskolningsveckan gick hur bra som helst, inget gråt när vi gick, sen på fredagen skulle han sova där, då hade han gallskrikigt och var helt förstörd när jag kom och resten av eftermiddagen. Sen blev han sjuk. Och sen när han skulle börja igen, så gick det inte bra längre. Gallskriker när jag går, och när fröken kommer emot honom, blir han jätteledsen, han vet att hon tar honom ifrån mej”.

”Jag har en tjej på 15 månader. Hon har just börjat på dagis. Har gått själv i tre veckor. Det har gått ganska bra, varit lite lessen vid lämning och klagande vid hämtning. Men den här veckan har hon betett sig underligt. På dagis så hinner hon bara sova en timme (istället för två) för att hon bajsar i sömnen och vaknar sedan av detta. Hon brukar aldrig bajsa i sömnen annars. Sen har hon varit väldigt grinig och lessen och vill inte leka själv när hon är hemma. Hon vaknar även flera gånger på natten och verkligen gråter hjärtskärande. Jag börjar bli väldigt orolig... Hon är en sån glad och självständig tjej annars”.

Ibland signalerar barnet även på andra sätt att de inte trivs i förskolan. Även om de inte skriker eller gråter, så håll koll på saker som att barnet plötsligt blir ängsligt, sover sämre, börjar utagera hemma - allt det kan vara signaler på att barnet inte är tryggt. Personligen kan jag tycka att det är skamligt att föräldrar får rådet att bara .

Det motsäger allt sunt förnuft att så totalt ignorera ett litet barns känslor. Personligen anser jag att små barn aldrig ska lämnas skrikande och gråtande. Man lämnar barnen när de är trygga med situationen och kan man inte uppnå det så är det bättre att kanske byta till dagmamma eller byta förskola. Eller om möjligheten finns vänta med dagmamma/förskola helt och hållet tills barnet är äldre.

Madeleine Lidman

Läs också:

Alex Schulman: "Jag lämnade min dotter och fick anstränga mig för att inte gråta"

Jag vill inte att mitt barn ska gå i förskola

Brist på närhet kan ge allvarligare men än barnfattigdom

Barn som lämnas på dagis för tidigt kan känna sig övergivna

Farlig stress - vad händer när skrikande barn dumpas på dagis

Om anknytning
Bejaka föräldrars oroliga magkänsla
Nina Björk: Vi är på helt fel spår
Nina Björk: Gamla mamma är passé




måndag, september 03, 2007

Med ett "von oben" perspektiv på familjepolitiken

Jag tycker att det är intressant att läsa ledarsidorna. Även om jag inte alltid håller med så brukar det vara allmänbildande att ta till sig lite nya vinklingar på det som händer och sker.

Men igår den 2 september blev jag nästan bara full i skratt när jag läste Dagens Nyheters ledarsida och Hanne Kjöllers vinklingar i "Undvikande som statsideologi"). Då kom ”von oben” perspektivet in så extra tydligt. Jag tycker inte att ledarsidorna ska försöka uppfostra människor utan bara spegla olika frågor så seriöst som möjligt, för att ge ett vidare perspektiv - något som Hanne Kjöller, totalt misslyckades med när hon med några enkla rader skulle försöka få oss föräldrar att förstå varför vi måste välja dagis. Hon kritiserar föräldrar som är rädda om sina barn. Hanne har nämligen varit i en lekpark och sett några föräldrar som inte låtit sina barn klättra som de vill. Sedan har hon kommit fram till sin teori att alla svenska föräldrar är curlingföräldrar och att en hel generation numera fostras till; "självcentrering, passivitet och undvikande".

Naturligtvis så finns det enligt Hanne Kjöller en universallösning för att kompensera föräldrarnas dåliga inflytande över sina barn – förskolan. Hon skriver;

”Tack och lov finns det en frizon: förskola. När hysteriska föräldrar ägnat 20 minuter åt att säga adjö åt sina barn får barnen till sist vara barn i stället och slippa rollen som upplyfta småpåvar som absolut inte får kantstötas.”

Hanne har helt rätt i att barn i förskola inte har samma skydd. Redan år 2002 kom en undersökning som gjorts vid Norrlands universitetssjukhus som visade att hos förskolebarn (1–6 år) har de icke-lindriga skadorna, till exempel frakturskador och hjärnskakningar fördubblats från andra hälften av 1980-talet till perioden 1999–2001. Som tänkbar orsak anges att grupperna ökat samtidigt som personalen minskat. (Förskolebarn saknar skydd).

Här i Solna finns det ett ökänt dagis som skickat hem två barn med armbrott det ena barnet (en 2-åring) lämnades ut till en förälder med kommentaren:
”hon har varit så gnällig hela dagen, vi vet inte vad det är med henne”.
Ja, den här lilla flickan hade kanske ”bara” fått klättra lite fritt utan någon övervakande förälder eller annan vuxen och ramlat och brutit armen. Tyvärr hade ingen personalen noterat vad som hänt men på akuten fick i alla föräldrarna veta att barnets arm var bruten.

Sedan missar Hanne Kjöller en viktig sak i sitt resonemang. Hon ser dagis som fristaden från curlingföräldrar men dagis är faktiskt många gånger orsaken till att föräldrar blir just curlingföräldrar. Som den danske psykologen Bent Hougaard sa när debatten om pågick som intensivast;

”Efter långa arbetsdagar vill vi bara vara goda föräldrar som gör roliga saker och är snälla mot barnen. För att snabbt få undanstökat disk och matlagning begär vi aldrig att de ska hjälpa till. ”Barnen får för litet motstånd”, väser Hougaard och varnar för att vi håller på att fostra lata, luststyrda människor som hyser föga respekt för sin omgivning”. (Läs hela artikeln: Högt pris för en friktionsfri barndom )

Det går att stöta och blöta teorier hit och dit och hitta alla möjliga (som i det här fallet synnerligen mindre seriösa) resonemang varför vi ska ha kvar ett system där föräldrar med ekonomiska styrmedel ska tvingas lämna ifrån sig sina barn vid ett års ålder till dagis, för att gå och arbeta heltid.

Eller så tar även ledarskribenterna och vaknar upp och inser att alla barn är olika och att det omöjligen bara kan finnas ett barnomsorgsalternativ som passar alla barn eller en lösning som passar alla föräldrar.

Madeleine Lidman

fredag, augusti 31, 2007

Mammaerfarenheter är guld värda

Det är något alldeles speciellt att bli mamma. (Det är naturligtvis något alldeles speciellt att bli pappa också – men det överlåter jag till någon pappa att berätta om). Innan första barnet kom gick jag med skygglappar genom livet – jag såg bara det som rörde mitt arbete, vännerna och familjen. Livet framlevdes inom snäva ramar och visst hade jag drömmar om allt jag ville göra någon gång i framtiden (runt 40 år kanske när man nästan var pensionär sett genom 20-åringens ögon) - drömmar som jag aldrig kom till skott med att ens försöka förverkliga.

Så kom första barnet och en helt ny värld öppnade sig. Hur hade jag någonsin tidigare kunnat tycka att tiden inte räckte till? Med ett nyfött barn hinner man inte med någonting, trots att ungen sover långa perioder. Till råga på allt så var jag tvungen att gå ut i vardagslivet och börja umgås med människor som inte kom från databranschen, människor vars enda gemensamma nämnare med mig var att vi hade barn. Bristen på tid och rutiner samt det nya sociala livet förändrade mig som människa gradvis och gjorde att jag utvecklade helt nya sidor.

Trots sömnbrist och konstant amning så utvecklades min kreativitet enormt – speciellt sedan jag blivit tvåbarnsmamma. Hjärnan tycktes jobba för högtryck med att bearbeta alla nya intryck och alla lärdomar från det som kallas ”livet”. Det här har varit en ständigt pågående process sedan dess, som resulterat i nättidningen och nätverket Hemmaföräldrar, mitt lilla marknadsföringsföretag Nyboda Media, ett mer frekvent skrivande och ett stort engagemang i barnens skola samt att vikariera ibland på kyrkans deltidsförskola - lekis. Ibland har jag gått på pumpen i mitt nya yrkesliv, så det heter duga, och slagits till marken – att våga är att riskera – men kärleken till mina barn har fått mig att resa mig och hitta nya lösningar och jobba vidare.

År har lagts till år och erfarenheterna har byggts på. I dag titulerar jag mig stolt Mamma, klassförälder, redaktör, egenföretagare och lekisfröken. Men hur beskriver man den utvecklingen i en meritförteckning? Det är extra svårt i ett land som genomsyras av en attityd uppifrån att mammaerfarenheter är värda noll och nix.

Men mammaerfarenheter är guld värda och att bli mamma är enormt utvecklande.

I Dagens Nyheter den 29 augusti berättar Anna Rosenqvist hur livet som mamma gjorde henne till uppfinnare.

Läs mer >>
Madeleine Lidman

onsdag, augusti 22, 2007

Rätten att själv bestämma över sina livsval

Det pågår en konstig debatt i landet Sverige om vilka livsval som är rätt eller fel. Det lustiga är att samma personer som är så måna om att vissa grupper inte ska diskrimineras i nästa andetag villigt hoppar på hemmaföräldrar och dissar deras livsval i allt annat än trevliga eller konstruktiva ordalag. Allting tycks handla om vad som är politiskt korrekt i hemmaföräldrarmotståndarnas ögon.

Men det har alltid funnits och det kommer alltid finnas människor som inte följer den stora massan av bara farten. Och tur är väl det - för människor som blint lyder en ledare eller följer en idé utan att ifrågasätta - kan skapa stora samhällsproblem i slutändan. Tänk bara på Tyskland under andra världskriget. Inga jämförelser i övrigt.

Det som är extra skrämmande i Sverige är att vi nu skapat ett samhällssystem där många människor vill göra andra val än de som politikerna stakat ut i familjepolitiken och som den stora massan väljer - men de har inte råd. Här har vi föräldrar som ser farorna med dagens ensidiga familjepolitik, föräldrar som litar till sin magkänsla och vill, bara lite längre - kanske några år - få låta de egna barnen tillbringa tid hemma - men de får inte chansen.

Sedan är det så att familjepolitiken faktiskt ska ge människor möjlighet att välja själva - det är en rättighet som FN har stakat ut i FN:s Barnkonvention - men som alltså inte gäller i Sverige. Föräldrar har inte råd och kämpar förtvivlat om fler barnomsorgsalternativ där även hemmaalternativet ska subventioneras. Kritikerna mässar som svar: "vi ska inte ha flera bidrag - vi ska inte ta pengar från förskolan och ge till hemmaalternativet".

Samma kritiker som inte säger ett ord om att det finns en hel del dagisföräldrar som inte bara kvitterar ut 100.000 kronor i bidrag (subventioner) per barn och år när de väljer dagis - utan som också fuskar med den tillfälliga föräldrapenningen (vab). De sjukskriver sig för vård av sjukt barn och går och jobbar. Barnen är inte hemma utan på dagis och de kan kvittera ut ytterligare bidrag "för att konsumera mera" - till den nätta årskostnaden av 650 miljoner kronor fördelat på fuskarna.

Här har vissa fuskande dagisföräldrar alltså redan fått 100.000 kronor per barn och år - och de behöver inte jobba, det är okej att vara föräldraledig, arbetslös, sjukskriven eller bara ha särskilda skäl för att få tillgång till dagissubventionen. Men vill du som förälder vara hemma lite längre därför att du känner att det är det bästa barnomsorgsalternativet för ditt barn - så får du noll kronor och väldigt mycket kritik för ditt livsval.

Vad säger då de föräldrar som drabbas av dagens familjepolitik när de måste lämna ifrån sig sina barn? På Familjeliv så hittade jag några citat som säger en hel del;

"Jag och min man gör inte karriär, vi arbetar för att tjäna pengar så att vi kan leva. Samhället ser ut på det sättet att man måste det. Om jag inte hade varit tvungen till det hade jag önskat ha ett alternativ som förskola, men att jag själv fick vara med där också. För jag tycker allt med förskolan är bra, utom det att jag själv inte kan vara där med min son".

"Åhh, jag skulle så mer än gärna vara hemma enligt uddevalla modellen om det gick!!! Min son är 19 mån när han börjar på dagis den 27/8, och vi kommer minimera dagistiderna så mycket det bara går, ungefär såhär kommer det se ut: mån, ons, tors, vissa fredagar, 8-13 på dagis.Varannan vecka helt ledig då min sambo jobbar skift. Sen kan det nån gång ibland bli en längre dag, då jag måste vara i skolan och göra en tenta, och kan inte farmor eller nån annan släkting passa honom då så måste han ha en lite längre dag på dagis den dagen. Annars är jag hemma och pluggar. Sen i november får vi bebbe igen och då säger vi uppp dagisplatsen igen *åhhhh vad jag längtar*"


"Måste bara fråga hur ni har råd att vara hemma med barnen så länge? Min lille kille kommer vara ca 13 månader när han börjar på dagis, vill ju ha honom hemma längre men det räcker inte pengarna och dagarna till. :( Får ju ännu mera ångest nu när jag läser om att era barn kommer vara så mycket äldre än min lille när jag lämnar honom. Usch, känner mig ju som en dålig mamma som lämnar en sån liten på dagis ".


"Usch, jag har ett år kvar hemma med dottern, men mår ändå fruktansvärt dåligt över att lämna henne hos nån annan om dagarna. Nu kommer jag förhoppningsvis att studera på distans åtminstonde hennes första år på dagis, så hon kommer kunna gå korta dagar i alla fall. Men jag blir nästan ledsen när jag läser om era känslor, det är så jag också känner. Det är ju MIN dotter, JAG vill vara med henne hela tiden... JAG vill vara där när hon utvecklas, JAG vill lära henne sakerna, JAG vill finnas där när hon slår sig eller är ledsen... Är ändå glad att vi lagt upp det så att hon är hemma tills hon är ca 23 månader, och att jag sedan kan studera för att ge henne kortare dagar på dagis. Men det känns ändå fruktansvärt! Ändå jobbar jag inom barnomsorgen, och gjort det senaste 7 åren. Jag har varit den som stått och sagt till oroade föräldrar "Dröj er inte kvar, det blir jobbigare då, har man sagt hej då så ska man gå. Ring om ni är fundersamma eller oroliga, vi svarar så gärna på hur era barn har det hos oss!" osv... Men när man är förälder så blir det så annorlunda, min "lilla" tjej, hur ska hon klara sig utan sin mamma?"

Det var några röster ur det verkliga livet - det livet som den lilla människan lever - långt bort från politikernas teoretiska skrivbordskonstruktioner eller vänsterns rödvinsdiskussioner om barnen som murbräcka för jämställdheten.

Nu är det dags för alliansen att ta sitt ansvar och börja genomföra den familjepolitik som de vann valet på. Inför valfrihet - ge människor fler barnomsorgsalternativ och klargör att det inte handlar om ett bidrag (även om det råkar heta vårdnadsbidrag) - det är en subvention för barnomsorsgalternativet "hemma".

Madeleine Lidman

Läs också:

Elise Claeson - Alliansen har gått vilse

måndag, augusti 13, 2007

Vårdnadsbidrag NU - debatt i SvD

Det finns några röster som inte hörs i debatten om vårdnadsbidraget - och det är barnens. Dessa små individer som tycks glömmas bort eftersom debatten om vårdnadsbidraget inte handlar om barnen utan om jämställdheten.

Jag är hemmaförälder och jag är för jämställdhet - men absolut inte med barnen som murbräcka. Det är därför jag inte vill blanda ihop dessa två diskussioner och det är därför jag tror att vi hade kommit mycket längre med jämställdhetsarbetet om vi diskuterat olika barnomsorgsalternativ och jämställdhet som två separata frågor.

Sedan tycker jag att det finns ett uttalat hyckleri hos vissa proffstyckare och hos vissa politiker när man vägrar att se det som ett problem att nio av tio som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor samtidigt som det blir ett ramaskri hos samma personer om fler kvinnor än män väljer att bli hemmaförälder under några år. Hur vi än vänder och vrider till saker så finns det faktiskt vissa yrken som kvinnor väljer oftare än män och vice versa. Och kvinnor tycks faktiskst trivas med att arbeta med barn av statistiken att döma (98 procent som arbetar i förskolan är kvinnor), så vem ska sätta sig till doms och säga att dessa människor väljer fel så länge de väljer yrke frivilligt? Och vem har rätt att döma en mamma som väljer att stanna hemma längre - bara för att det hon och inte pappan som är hemma? Vem har
rätt att tränga sig på i en familjs mest privata val och säga vad som är rätt och fel? Måste män och kvinnor vara lika för att behandlas rättvist? (Läs "flickor föredrar rosa")

Det är en debatt om som vi bör ta.

Och sist men inte minst så vore det trevligt om debatten om vårdnadsbidraget mer fokuserades kring det lilla barnet och dess behov. Med en fortsatt alarmerande ökning av den psykiska och fysiska ohälsan hos barn så är det dags att ställa sig frågan om den familjepolitik som förts i decennier verkligen är den ultimata familjepolitik vi kan och ska erbjuda föräldrar. Eller om det är dags att utforma en modern och flexibel familjepolitik med många olika barnomsorgsalternativ - en familjepolitik som utgår från att alla barn är olika.

Madeleine Lidman

Läs också:

Inför vårdnadsbidrag nästa år

fredag, juli 27, 2007

I Uddevalla får hemmaföräldrar ersättning

Nu är Uddevalla modellen igång. Uddevalla kommun har godkänt de första föräldrarna som kommer vara dagbarnvårdare åt sina egna barn. I våras införde Barn- och utbildningsnämnden den så kallade Uddevalla modellen. Skolchef Sarah Isberg har nu godkänt de första 4 dagbarnvårdarna med sammanlagt 5 barn som kommer vara anställda av barnomsorgsföretaget Christella - http://www.christella.se/ .

- Som ordförande i Barn- och utbildningsnämnden är det med stor tillfredställelse som jag kan konstatera att Uddevalla nu kan erbjuda en unik valfrihet åt föräldrar som vill vara hemma med sina egna barn säger Mikael Höglind, (kd).

Fakta

Uddevalla modellens utformning:
Uddevallamodellen innebär att Uddevalla kommun auktoriserar ett företag som blir pedagogisk huvudman. Det är sedan den pedagogiska huvudmannen som anställer den enskilda föräldern som då slipper all administration med ett eget företag. Det är även så att barnen placeras hos den pedagogiska huvudmannen som i sin tur placerar ut barnen bland föräldrarna/dagmammorna. Det innebär att en förälder inte måste ha ett barn utifrån stadigvarande placerade i sitt eget hem.

Föräldern får inte bidrag utan lön i relation till antalet barn vilket ger pension med mera, vårdnadsbidraget är ju i jämförelse det samma oavsett antalet barn. Vårdnadsbidraget gäller barn upp till 3 år medans Uddevallamodellen gäller barn upp till förskoleklass (6 år).

Eget företag inte nödvändigt
I dag erbjuds barnomsorg inom förskolan eller hos dagmammor. I många kommuner finns det dagmammor i privat regi som har startat ett eget företag och ibland även har egna barn i gruppen. Nackdelen är att privata dagmammor som regel behöver starta egna företag och ha ett eller flera barn placerade utifrån. Det innebär att många föräldrar upplever det som ett alltför krångligt alternativ.

Auktorisation
Uddevalla kommun har därför infört en modell där vi auktoriserar ett företag som blir pedagogisk huvudman. Det är sedan den pedagogiska huvudmannen som anställer den enskilda föräldern som då slipper all administration med ett eget företag. En annan viktig del är också att förälderns SGI (sjukpenning grundande inkomst) inte sänks vilket sker om man startar eget företag. En anna central del är att barnen placeras hos den pedagogiska huvudmannen som i sin tur placerar ut barnen bland föräldrarna/dagmammorna. Det innebär att en förälder inte måste ha ett barn stadigvarande placerade i sitt eget hem.

Lön istället för bidrag
Föräldern får inte bidrag utan lön i relation till antalet barn vilket ger pension mm, vårdnadsbidraget är ju i jämförelse det samma oavsett antalet barn. Vårdnadsbidraget gäller barn upp till 3 år medan Uddevallamodellen gäller barn upp till förskoleklass (6 år). Uddevallamodellen ger ingen självklar rättighet för föräldrar att uppbära ersättning utan den pedagogiska huvudmannen gör en individuell prövning. Detta för att säkerställa en drogfri och väl fungerande miljö för barnen. För en normalt engagerad förälder är det inget problem. Föräldern blir inte isolerad utan får via den pedagogiska huvudmannen ett naturligt och positivt nätverk.

Exempel på hur det kan se ut i praktiken
På grund nuvarande lagstiftning kan man inte bara vara hemma med egna barn utan måste ingå i en gruppverksamhet. Dock reglerar inte kommunen exakt hur detta ska gå till. Nedan är några exempel på hur det kan gå till:
* Dagbarnvårdare Anna har två egna barn samt ett så kallat 15 timmars barn utifrån som kommer 3 gånger i veckan.
* Dagbarnvårdare Lisa jobbar deltid på ICA Maxi så på måndag och tisdag är Lisas barn hos dagmamman Stina. På onsdag och torsdag är Lisa hemma med sina egna barn. På fredagen kommer Stinas barn till Lisa.
* Lars har tre egna barn och på eftermiddagen tar han emot två stycken barn utifrån som har sin fritidsplats hos Lars.
* Kerstin har två egna barn och två kvällar och nätter i veckan kommer två barn utifrån då de har sin nattisplats hos Kerstin.
* Johan har bildat en barnomsorgsgrupp med Elin och Johanna. De träffas och har gemensam verksamhet 3 dagar i veckan och övrig tid är barnen i de egna hemmen.

Detta är några exempel på hur arbetet kan läggas upp, det är den enskilda pedagogiska huvudmannen som tillsammans med föräldern avgör upplägget.

Lön och ersättningar
Kommunen betalar ut samma belopp till den pedagogiska huvudmannen som kommunen betalar till sina egna dagbarnvårdare. Det är sedan den pedagogiska huvudmannen som avgör hur stor lönen blir. I Uddevalla har än så länge bara ett företag startat och de betalar följande ersättning:

Lön
För varje barn utgår lön på cirka 2600 kronor månaden. Detta är en skattepliktig lön som är ger pension med mera.

Omkostnadsersättning
Omkostnadsersättning är cirka 1000 kronor per barn och månad. Ersättningen är skattefri och är till för att täcka kostnader för slitage på hemmet, mat med mera.

Inköpspeng
Företaget betalar även 400 kronor per barn och månad för att täcka kostnader för inköp av leksaker, säkerhetsutrustning, barnvagn och annat saker som används i verksamheten. Dessa pengar kan även användas till inträden på badhus, parker och teater med mera.

Källa Uddevalla modellens utformning: Hans Jonasson upphovsman till Uddevalla modellen