torsdag, november 09, 2006

När media går över gränsen

Skärmdump
Hemmaföräldrar får ofta förfrågningar från journalister som vill skriva lite om hemmaföräldrarnas arbete. En positiv trend som visar att det finns ett stort intresse i den här frågan.

Nu kan det vara lite känsligt att hitta familjer som vill ställa upp. Hemmaföräldrar är en grupp som tidigare ofta fått löpa gatlopp i media och som av vissa proffstyckare och vänsterjournalister hånats och förlöjligats. Mitt råd är därför att de som ställer upp i ett reportage alltid ska se till att få läsa igenom artikeln i förväg.

För en tid sedan blev jag kontaktad av en Karin Olsson på Expressens kulturredaktion som ville skriva en liten artikel om hemmaföräldrar, med anledning av vårdnadsbidraget och så ”hade hennes egen mamma varit hemma”. Det lät ju trevligt.

Karin Olsson blev hembjuden till Veronica som är fyrabarnsmamma och inledde med att berätta om att hon själv var hemmabarn och haft en lycklig barndom. Samtalet flöt lätt och Karin Olsson verkade genuint intresserad och verkade enligt Veronica ha en positiv inställning till hemmaföräldrar.

Igår publicerades artikeln i Expressen - utan att Veronica fått läsa igenom den som de kommit överens om.

Och tyvärr så blev det ännu en ”dussinartikel” där hemmaföräldern framställdes i ett löjets skimmer. Här handlade det inte om att föräldrar väljer att vara hemma längre för att barn är olika och olika mogna rent anknytningsmässigt för en separation vid ett är ”förspilld kvinnokraft”. Samma gamla skåpmat. Och det är väl ok var och en får väl skriva vad de vill.

Men...

man får inte lura människor. Man får inte lura sig in i någons hem genom att ge intryck av att man ska göra ett seriöst reportage om den personens arbete - lova att personen ifråga ska få se artikeln i förväg - för att sedan publicera en artikel där det lilla som handlar om Veronica framställs i löjets skimmer i en ”hemmafruinramning a là bakåtsträvare och nollviktigt arbete”. Dessutom får man inte skriva ut saker som personen inte sagt även om det nu råkar vara för att försöka ge bränsle åt det gamla ”skyttegravskriget” mellan föräldrar som gör olika val.

Det är fult.

Föräldrar idag vet att barn är olika, de tycker att det är ok med många alternativ. 64 procent kan tänka sig någon form av vårdnadsbidrag och svenska folket har röstat för alliansen som står för valfrihet.

Jag är jätteledsen åt Veronicas vägnar. Hon har blivit grymt sviken och på ett ohederligt sätt lurats att släppa en människa in på livet som inte hade ett ärligt uppsåt. Och jag känner mig dum som lämnade ut hennes namn och förmedlade kontakten. Det hade varit ok om det varit jag själv som fått mig en näsbränna och lärt mig att alla inte är att lita på - men nu blev någon annan drabbad och just ”den lilla människan” vars röst jag har som mitt ansvar att göra hörd.

I artikeln får också jag flera kängor och hånas för mitt engagemang för den lilla människan och det må vara hänt - men det är ett rakt angrepp på mig och allt jag står för, här i skrift förlöjligat och med små inlindade pikar att en omodern människa som jag bor i en modern stad som Solna. Karin har aldrig intervjuat mig eller pratat med mig och så brukar tyvärr proffstyckare göra, vilket jag skrivit om tidigare. Läs mer >>

Jag hoppas också att den här typen av vinklingar i artiklar snart är över. För de som verkligen vill ha jämställdhet borde veta att barnen inte ska användas som murbräcka för att nå dit. Som jag sagt tidigare - det är dags att titta på de orättvisor som finns och vad vi kan göra åt det. Men att till exempel hjärtsjuka kvinnor får sämre mediciner och sämre vård är inte något vi kommer tillrätta med genom att obligatoriskt separera alla barn från föräldrarna vid ett års ålder. Därför har vi på Hemmaföräldrar vår tankesmedja där vi försöker vidga vyerna.

Min förhoppning är att de journalister som är mest rabiata i sin inställning mot en förändring av familjepolitiken mot större valfrihet åtminstone ska köra fair play och ta en riktig dialog med oss hemmaföräldrar, istället för att förlöjliga och håna oss för våra livsval. Val som vi alla har vår egna lilla historia till att vi gjort - men det handlar om barnen.


Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

2 kommentarer:

sunt förnuft sa...

En artikel där jag undrar om skribenten bara är skribent eller också har någon form av livserfarenhet.

Hon ser med förundran på antalet kvinnor som är hemma, antingen för att uppfostra sina barn eller vårda en anhörig, ökar i Sverige. Jag förstår inte hennes förundran.

Gå till skolan och se hur det ser ut, lyssna på stöket i lågstadieklasserna, där du får höra ord du inte önskar din mellanstadieelev visste om, se på barnen som inte visar någon som helst respekt för lärare, vikarier, och visar fingret åt besökande föräldrar. Varför måste man över huvud taget sätta in resurser i skolan idag för att barn inte klarar stora grupper, varför finns det kuratorer i lågstadiet? Talar inte tecknen för sig själva?

Lyssna på vårdpersonal som berättar att dementa delar rum för att det byggs om på ett annat boende, de flyttas runt när de väl fått plats, de har väntat så länge för att anhöriga behöver avlastning.

De anhöriga behöver avlastning idag för de måste jobba för att hålla snurr på Sverige, och de jobbar så in i bomben så de varken orkar med sig själva eller sina barn eller barn eller anhöriga.

Hennes mamma ”styckade upp vardagen i vårt småborgerliga sekelskifteshus i små mätbara enheter och rapporterade likt en förman vid dagens slut vad hon gjort: bonat golvet i finrummet, tvättat två maskiner tvätt, lekt tre fingerlekar med ungarna, bakat 250 kanelbullar, fyra vetekransar, tre olika sorters småbröd och 70 rågbullar”.

Jag känner djup sympati för Karin Olssons mamma om hon får läsa det här.

”Mellan 1964 och 1979 födde hon fyra barn, däremellan stod hon vid det löpande bandet av hushållssysslor. Vi hade två frysboxar för att få plats med allt hembakt, alla stekar i väntan på söndagsmiddagar. I jordkällaren stod gelé- och syltburkarna i långa rader”

Snacka om nedvärdering! Har Karin Larsson gett någonting tillbaka till sin mamma för den trygghet hon fått en gång i tiden? Det kanske är därför hon kan uttrycka sig så frispråkigt, för att hon fått en trygg uppväxt. Hennes mamma gjorde nog det bästa av sin verklighet liksom vi gör idag.

Hela artikeln andas förakt, en egenskap som borde förintas från jordens yta. Man ska ha respekt för att vi är olika och vill olika och har olika erfarenheter. Att i artikeln lyfta fram att intervjuobjektet säger att de hade turen att inte få jobb, och ställer fram kaffe och hembakta chokladrutor och sedan relatera till ”sju sorters kakor” känns så distinkt föraktfullt så jag skäms.

När jag hör argumenten vill jag vända ryggen och gå, jag skäms över att en journalist som har makten i den omfattningen hon har vågar uttala de ord hon gör. Närvaro är det mest värdefulla man kan ge, synd att inte fler förstått det bara.

Karin Olsson borde ta sig ut och kolla hur barn beter sig mot varandra idag, i skolan och i idrottshallar, lyssna på spelare som svär över dem som inte är lika bra på plan, lyssna på idrottstränare som efter två år fortfarande får höra fula ord från sina spelare fast de har nolltolerans, ta en koll på hur folk mår som inte har tid att ge barnen och sig själva det de vill ha. Ta sen en funderare på om det inte är mer närvaro och gränssättning av föräldrar dessa barn behöver. Någonstans måste vi ju börja om vi vill ha en förändring av det stressade samhälle vi lever i…

Tid, tid, tid och sunt förnuft- man eller kvinna- spelar ingen roll, men var där för barnen!

Vera sa...

WORD!!! Så fantastiskt bra skrivet (sunt förnuft), jag önskar jag hade dina talanger i skrift! Tack även till dig Madeleine! <3