torsdag, december 31, 2009

Ett nytt år och hopp om samarbete

Vid ett tillfälle uttryckte Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut en åsikt i stil med att vi hemmaföräldrar inte får bita tillbaka alltför hårt när vi blir påhoppade. Jag kan hålla med till viss del, självklart så ska alla diskussioner hålla en bra nivå men frågan är väl också hur den inleds.

Ibland måste man sätta ner foten och bita ifrån och det är när det handlar om en massa fördomar och kränkande åsikter om det livsval vi hemmaföräldrar gjort. Jag hade själv inte ekonomiska möjligheter att vara hemmaförälder men än 5 år men sedan försökte jag verkligen hitta en balans mellan arbete och familj. När man ger sina barn tid, när man som familj pusslar och fixar, går ned i tid, downshiftar och hittar kreativa lösningar för att få tillvaron att gå runt - så gör man faktiskt något bra. Därför är det inte okej när vissa tar sig rätten att placera mig eller andra hemmaföräldrar i "dumfacket" bara för att vi valt annorlunda än vad de själva gjort.

Varför inte berätta varför de inte valde tid med barnen istället för att hugga med dumma tillmälen mot oss som valt annorlunda? Genomgående så har de som håller en låg nivå mycket kritik mot vårt val men berättar inte något om sitt eget eller hur deras tillvaro ser ut.

Patricia Olby Kimondo VD för Lärarförmedlarna som hyr ut och rekryterar personal till jobb i förskola och skola höll i ett inlägg på sin blogg inte en bra ton och kom med väldigt mycket fördomsfulla kommentarer om hemmaföräldrar. Detta med anledning av en debattartikel jag skrivit i Svenska Dagbladet. Det kunde jag naturligtvis inte bara låta passera, speciellt inte med tanke på att jag vid ett tidigare seminarium, som jag blivit inbjuden till också blev påhoppad. Där försökte jag och flera andra berätta varför det är viktigt med många olika barnomsorgsalternativ - även hemmaalternativet. När jag berättade om hur jag själv varit hemma med mina barn kom kommentaren från just Patricia "men dagisbarn blir mycket duktigare i skolan, det vet alla".

Indirekt så talade hon alltså om för mig att mina barn genom mitt och makens livsval fått sämre livschanser och det är inte okej att sprida den felaktiga myten. Sanningen är att samtidigt som allt fler barn börjat allt tidigare på dagis så har svenska barns skolresultat försämrats kraftigt. Något som visar sig varje gång OECD Pisa undersökningen publiceras, där Sverige hela tiden halkar ned på listan omsprungen av andra länder. 25 procent av barnen som lämnar nian har ofullständiga betyg och svenska barns matematikkunskaper blir allt sämre.

Nu börjar ett nytt år och det går att lära sig av de här konflikterna som dyker upp. Det jag skulle vilja se är;
- att media (som har en stor del av ansvaret för den här konflikten i och med att de ser till att upprätthålla en massa dagismyter), nu istället börjar rapportera objektivt. Berätta gärna att många dagisföräldrar är nöjda med sina förskolor men glöm då inte att berätta att "den bästa förskolan är en dagmamma". Föräldrar som valt familjedaghem är mycket mer nöjda med sin verksamhet än vad dagisföräldrarna är. Och anledningen heter - små barngrupper, hemlagad mat och att barnen får göra utflykter.

- Istället för att sprida myten att dagisbarn blir bättre i skolan, så berätta sanningen. Det som gärna framhävs är att dagisbarnen uppvisat en något bättre kognitiv förmåga men det som media "glömmer" att berätta är att det är ett försprång som är borta när barnen fyllt 12 år och dessutom visar det sig att om det är något dagens lärarstudenter har brister i så är det den kognitiva förmågan - trots att en majoritet borde ha gått på dagis - en motsägelse om något. Vid 12 års ålder ligger dagisbarn och hemmabarn på samma nivå - men många av dagisbarnen har fått betala ett pris. Media "glömmer" nämligen också att berätta om de tre stora studier där samtliga forskare är eniga om att förskola för barn under tre år, för vissa barn, kan leda till något ökade observerbara beteendeproblem, även på förskolor av högsta kvalitet.

De ökade beteendeproblemen består av;

* något sämre social utveckling
* sämre förmåga att hantera sina känslor
* ökad aggressivitet
* sämre förmåga att umgås med andra
* större ohörsamhet
* störande uppträdande
* anti-socialt beteende
* sämre samarbetsförmåga
* och mindre vilja att följa regler.

Tittar vi på hur det ser ut i dagens skolor där barn med beteendestörningar bara ökar, så inser man hur viktigt det är att den informationen når ut. Men det är en sanning som undanhålls föräldrarna. Och än har inte någon politiker vågat titta på om den ökande psykiska ohälsan hos Sveriges barn kan bero att de börjar på dagis alltför tidigt och går i alltför stora barngrupper med för få personal. Därför är det dags att göra det nu under 2010. http://www.politikerbloggen.se/2009/03/09/14158/

Det är allvarligt att svenska föräldrar får så många myter och så få sanningar. Därför är det viktigt att 2010 blir året då vi föräldrar enas - oavsett vilken typ av barnomsorg vi har valt - och börjar arbeta tillsammans för att förbättra tillvaron för våra barn och oss själva.

Inför valet 2010 ser jag följande viktiga frågor där vi kan samarbeta;

- Vi ska kämpa för en familjepolitik som innebär många olika barnomsorgsalternativ; förskola, deltidsförskola, familjedaghem och hemmaalternativet (vårdnadsbidrag)

- Vi ska kämpa för att barngrupperna i förskolan minskas och personalen blir fler, vi ska kämpa för att deltidsförskolor införs i kommunal regi igen, vi ska stoppa utfasningen av dagmammorna där vissa kommuner på så sätt försöker inskränka föräldrarnas valmöjligheter och vi ska kämpa för att ALLA kommuner får ett vårdnadsbidrag och att det höjs och förlängs

- Vi ska kämpa för att förskolebarn och fritidsbarn ska omfattas av en arbetsmiljölag

- Vi ska tillsammans sprida budskapet att det är helt okej att välja olika barnomsorgsalternativ och sätta stopp för mobbingen av människor som väljer dagmamma eller hemmaalternativet. Det är inte okej i ett upplyst samhälle att diskriminera eller förfölja en grupp föräldrar bara för att de väljer att vänta med dagis eller helt väljer bort den lösningen till förmån för något annat.

Det finns verkligen hopp inför 2010, så många föräldrar börjar inse att standardslösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett år inte är ett måste, utan att det går att hitta andra lösningar. Det här föräldrarna förtjänar vår respekt och det bästa vi kan göra är att stötta dem och uppmuntra dem.

Tyvärr är det inte så lätt att bara säga "vill du stanna hemma längre, så gör det då". Till syvende och sidst så handlar allt ändå om politik. En begränsande politik som bara supportar standardlösningen och ett barnomsorgsalternativ med stora belopp - sänder signalen till arbetsgivare och till samhället i stort att det är den enda och korrekta lösningen. Vilket drabbar alla som väljer något annat hårt.

Därför kommer 2010 att bli ett ödesår.

Allt kommer att handla om vilket parti du som väljare lägger din röst på. Blir det alliansen som vinner så kommer valfriheten att fortsätta under förutsättning att Kristdemokraterna står sig starka. Kommer de rödgröna till makten så ryker valfriheten per omgående. (S) med Mona Sahlin i spetsen har stolt deklarerat att de tänker ta bort vårdnadsbidraget direkt. Sorgligt nog för det ligger många gånger helt stick i stäv med vad de socialdemokratiska väljarna önskar.

Det är den bistra sanningen men valet är också en möjlighet att vara med och påverka framtiden för våra barn och så länge vi kan påverka så finns det hopp!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Skolelever kan allt sämre svenska

söndag, december 20, 2009

När ingenting är heligt

Som alltid här i livet så måste stanna upp då och då och reflektera. Eftersom jag valde att inte gå tillbaka och jobba efter ett års föräldraledighet i ett land där ständig närvaro på en arbetsplats är ett måste, snarare än prestation (om man överhuvudtaget vill ha en karriär att tala om) - så får man återkommande fundera över om det var rätt val.

Och trots den ekonomiska otrygghet ett sådant beslut innebär, så går det inte annat än att om och om igen konstatera att det var rätt val. Småbarnsåren gick precis så där fort som alla sa, livet efter 30 har snurrat på precis lika fort och med åren så kom också insikten om hur kort livet verkligen är och att vi bara har ett liv.

Vi väljer så olika. I bekantskapskretsen såg jag vännen som valde att göra precis så som samhället kräver. Barnen på dagis från ett år och heltidsarbete. Vi har sprungit på varandra under årens lopp och sakta men säkert har jag sett hennes glada uppenbarelse med det smittande skrattet förvandlas till en allt mer tyst och sammanbiten kvinna med allt djupare fåror i ansiktet. Från att ha sprudlat av livsenergi så förmedlade hon istället bara sorg och stress. Ständigt på språng och på väg någonstans. Ibland ett kort ord om hennes spännande arbete och allt som hände där. Inombords så sörjde jag lite över att se henne så förändrad men tröstade mig med att hon ändå verkade ha ett roligt arbete och säkerligen hade en trygghet i att ha en bra inkomst.

Men ingenting är heligt även den som gjort "rätt" kan offras lätt. För ett tag sedan fick jag veta att hon fått sparken från jobbet. All tid hon lagt ned, allt hon försakat var inte längre värt något. I lågkonjunkturens spår så rök hennes tjänst och chocken och bitterheten var naturligtvis stor.

Varför känns det som vi kvinnor blir lurade? Vad är egentligen meningen med att lura oss? Är det med flit, finns det en tanke bakom eller är det tillfälligheter?´

Hur vi än gör så blir det i slutändan fel och då får vi minsann skylla oss själva. Hemmaföräldrarna "straffar ut sig" från arbetslivet genom att inte offra barnen på karriärens altare - ett altare som heter ständig närvaro i arbetslivet. De som satsar på att så fort som möjligt gå ut och jobba heltid får visserligen höra att de gör rätt för sig och är jämställda men kommer snart att märka att det inte finns någon tolerans för att hitta en balans mellan arbete och familj. Trots att de väljer heltid direkt så finns det inte några garantier för att de en dag inte är ute i kylan.

Vi är så lurade därför att vi tvingas att offra något - bara för att vi lever i ett samhälle som kräver att vi ska använda barnen som murbräcka för jämställdhet.

Varför måste vi offra något? Varför kan vi inte bara stanna upp här och nu och tänka till lite? Höja blicken från vänsterns unka debatt om jämställdhet där barnen är ett problem som måste undanröjas?

Vi måste inte alls offra något men då måste vi ändra attityden till föräldraskap och öka förståelsen för vikten av att ge barnen den vård och omsorg de behöver för att växa upp till välfungerande vuxna. Jag har sagt det förut och jag säger det igen...... se hemmatiden som en merit i en cv, den som är hemma lär sig en mängd nya färdigheter som man har nytta av i arbetslivet. Börja värdera vad en person presterat och skaffat sig för färdigheter istället för att bara titta på om de har en "obruten" karrär bakom sig. Se till att vi får ett flexiblare arbetsliv. Det måste vara okej att byta jobb och testa olika saker, vara ledig från karriären några år - inte bara som nu om du reser jorden runt utan även om du är hemma med barn.

Det är först när vi vågar se orättvisorna som vi kan göra något åt dem.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

måndag, december 14, 2009

Millimeterrättvisa - nej tack!

Makalösa föräldrar - en förening för ensamstående separerade föräldrar ger numera kurser i jämställt föräldraskap, läser jag i SvD. De anser nämligen att om man delar lika på föräldraledigheten så minskar risken för separation och det är en "kunskap" de nu är ivriga att lära ut.
– Vi vill ge föräldrar bättre förutsättningar inför föräldra­skapet. Sedan kan man förstås fortfarande ta beslutet att den ene ska jobba mer, men då vet man vad man riskerar. Vi vill att kursen ska bli en tankeställare, säger Helene Sigfridsson generalsekreterare för Sveriges makalösa föräldrar.

Till sin hjälp har föreningen Lars Jalmert, professor i pedagogik vid Stockholms universitet - barnpsykolog och mansforskare. Han föreläser på Makalösas kurs om jämställt föräldrasamtal och tycker att man ska skippa pratet om anknytning och istället prata om "nära sociala relationer".

Går det så lätt att avfärda anknytningen och istället låta det lilla spädbarnet "ha många nära sociala relationer"? Hur ser begreppet "många nära sociala relationer" ut i praktiken. Det framgår inte tydligt i artikeln men eftersom man propagerar för kvoterad föräldraförsäkring så utgår jag ifrån att man vill att barnet ska ha "många nära sociala relationer" enligt följande schema; mamman ska vara hemma sex månader, pappan sex månader och sedan ska dagispersonalen ta över resterande fem år, innan skolstart .

Men anknytning är inte något lättvindigt som bara fungerar med vem som helst, hur som helst och där det går att bara byta och ha olika personer lite hipp som happ. Fungerade det så skulle inte barnhemsbarnen drabbas av psykisk ohälsa i så stor utsträckning.

Anknytning kallas det band som uppstår mellan ett spädbarn och den primära vårdgivaren under de första levnadsåren. När barnet har ett behov, uttrycks detta genom gråt. Förhoppningsvis kan föräldern identifiera behovet och tillfredställa det. Genom denna interaktion lär sig barnet att världen är en trygg plats och en grundläggande tillit utvecklas. Anknytning är en ömsesidig process och ett känslomässigt band skapas mellan barn och vårdnadsgivare. Detta band fungerar som en bas, varifrån barnet tryggt kan utforska världen. En trygg anknytning är nödvändig för optimal utveckling av både hjärnan och den känslomässiga utvecklingen.

Bristande anknytning får konsekvenser rent fysiologiskt, känslomässigt, kognitivt och socialt.

Amningen avfärdar Lars Jalmert med "att det finns en stark amningslobby som förespråkar amning under lång tid. Det är i och för sig ett smidigt sätt att föda upp barnet på. En del mammor kan av olika skäl inte amma och det är inte något som barnets utveckling påverkas negativt av".

Men sanningen är att amningen är viktig och idag när det faktiskt finns en liten tendens att vissa kvinnor väljer bort amning av jämställdhetsskäl "då kan vi föräldrar dela på matningen om vi ger flaska" - så är det viktigt att komma ihåg att modersmjölken skyddar mot infektioner de första levnadsmånaderna, i och med att modersmjölken innehåller viktiga antikroppar från modern. Nog så viktigt när så många dagissmittor florerar i samhället och svininfluensan härjar.

Vidare så påstår Lars Jalmert att det finns "starka ekonomiska myter" kring föräldraförsäkringen - " som att man förlorar mycket pengar om pappan är hemma, så är det dock inte för de flesta".

Där är han också ute och cyklar, anser jag, eftersom kvinnor i genomsnitt har 83 procent av männens löner vid heltidsarbete. Enligt Jämo har "skillnaden har varit stabil i många år. Men det beror också på vilken typ av arbete man har och vanligtvis har kvinnor och män olika arbeten, eftersom den svenska arbetsmarknaden är extremt könsuppdelad. Nära 90 procent av arbetskraften finns i yrken som domineras av ena könet. Det leder till att många yrken har blivit ”könsmärkta”. Omedvetna eller ibland medvetna värderingar gör att kvinnodominerade arbeten ofta har lägre status och betalas sämre än mansdominerade arbeten".

Pappor tjänar mer men de har också yrken där det kanske är svårare att vara borta och stanna hemma med barnen. Och de skyldiga till att detta får fortsätta äro:

"millimeterfeministerna"

....de som hela tiden vill använda barnen som murbräcka för jämställdhet. När det är attityderna som behöver förändras. Barn behöver tid med sina föräldrar, om vi slår fast det och börjar förändra samhället utifrån det, så kommer vi att nå mycket längre.

Lars Jalmert anser också att det är en missuppfattning att skilsmässorna sker när barnen är små. Sanningen är att när det gäller skilsmässor har tendensen under decennier varit att skilsmässotoppen nås när barnen är små - så det är ingen myt men det man kan se idag är att toppen under småbarnsåren inte är lika tydlig.

Den största risken för skilsmässa - vilket över huvud taget inte nämns i artikeln - är om föräldrarna "bara" är sammanboende istället för gifta,
om en förälder kommer från ett annat land,
eller om båda föräldrarna kommer från ett annat land.
Minst skilsmässorisk har alltså föräldrar som är gifta, där båda har svenskt ursprung.

Jag tror att det är bra att tänka jämställt men inte i form av millimeterrättvisa eller kvoterad delad föräldraledighet. Istället bör man uppvärdera hemmaalternativet och se det som det viktiga arbete det faktiskt är. Den som är hemma ansvarar först och främst för att ge barnen den omsorg, närhet och kärlek som barnet behöver för att få en trygg grund att stå på. Ett arbete värderat till 380 000 kronor per år enligt en brittisk undersökning. Därför bör också hemmatiden bli en merit i en cv.

Alltså - nej tack till millimeterrättvisa - satsa på att ändra attityden ute i samhället och hos arbetsgivarna istället.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Dags att downshifta - barnen behöver det

Äntligen något vettigt om jämställdhet

Kan det bli dummare?

Team work är bra

Var är papporna?

Ett litet tankeexperiment Reinfeldt

Farlig stress

fredag, december 11, 2009

"Operation medmänniska"

Jag kanske borde säga att det är först nu mitt i livet som jag börjat läsa dödrunor och dödsannonser men sanningen är att det är något jag gjort sedan jag började prenumerera på min första dagstidning - alltså redan för 25 år sedan. Från början handlade det mest om att kolla så att det inte var för många 60-talister som gått bort sedan började jag läsa runorna och fundera över hur ett liv kan sammanfattas i några få rader. Än idag så ögnar jag igenom runorna och ofta så står det mycket om karriär, "den och den har jobbat med det och det och blivit chef". Lite i förbigående nämns ibland en familj och några barn.

Men så dyker de upp de runor som intresserar mig - runorna om vanliga människor vars främsta livsgärning kanske var att skapa en trygg grund för sin familj att gå ut och möta världen från. Människor som ägnade sitt korta liv åt att bygga relationer och finnas för andra - de som gav och inte fick pengar och hög status, utan "bara" fick glädjen av att se att de kunde göra så att andra mådde bra.

Man behöver inte vara någon Moder Theresa eller utplåna sig själv men att det ändå finns människor som ger mer än de tar är ändå underbart att läsa om. För hur skulle vårt samhälle utan de här människorna se ut?

Några som redan under sin levnadsbana fått uppskattning är Sam och Stina Dahlgren läser jag om i Aftonbladet. De är några av många svenska hjältar under 2009. Människor som uppmärksammats och fått ett erkännande för sin medmänskliga insats. I det här fallet handlar det om två människor som under 58 år gett lite mänsklig värme och omtanke till hemlösa. Det är sådan man önskar att man var men långt ifrån är.

Men även små insatser är guld värda. Jag vet att många som satsar på att ge sina barn tid och kämpar för att hitta en balans mellan arbete och familj ofta också är människor som väljer att se och stötta andra familjer och barn - och det är också en mycket viktig insats som jag gärna vill uppmuntra fler att satsa på.

Tid för barnen innebär också att man som förälder väljer att vara med barnen i skolan, ställer upp på barnens aktiviteter, hjälper till med insamling av klasskassor och följer med på klassresor. Nu kanske det är självklart för de allra flesta men jag vill ändå påminna om att när ni gör allt det där, så kom ihåg att se de barn som inte har så många vuxna kring sig, som ger dem tid. Prata med dem, ge dem uppdrag, se och bekräfta dem.

En liten men viktig insats som kan göra stor skillnad :)

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

måndag, december 07, 2009

Liten och kränkt

Foto: Brandon Warren (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Hon är tre år och ska snart fylla fyra. En liten glad och kavat tjej. Den här dagen leker hon i allrummet och bygger lite koja. Hon har tagit fram en stol. Personalen som är ganska ny är upptagen med annat och ingen koll på vad barnen gör. Då klättrar kompisen - precis fyra fyllda - upp på ribbstolen precis bredvid. Han har glömt att man inte får klättra upp där om inte den stora, mjuka, tjocka mattan ligger under - kanske för att personalen glömt att påminna honom om reglerna efter det långa sommar uppehållet - kanske för att de glömt att barnen inte ska lämnas ensamma i allrummet när de är så små. Han hoppar och landar med ansiktet rakt på stolen, blodet forsar och han skriker.

Då kommer äntligen en i personalen för att se vad som hänt. När det inte går att få stopp på blodflödet ringer hon föräldrarna.

Historien kunde ha slutat där med att personalen bad om ursäkt för sin försummelse och lovade att ha bättre koll i framtiden. Men det är då det händer som inte får ske.

Lilla "Kajsa Kavat" får skulden.

Hon får sitta och skämmas i ett annat rum, utpekad som den skyldige inför alla barnen: "Det var HON som ställde stolen där så HAN skadade sig". Ingen av förskollärarna ser något fel i att utpeka en treåring som skyldig för sin försummelse men det de inte vet eller förstår är att de just begått ett allvarligt övergrepp och kränkt ett barn, vilket man inte får enligt den nya lagen om förbud mot all kränkande behandling. Stolt berättar istället en av förskollärarna för den förälder, som nu får åka till akuten med sin lilla son, att "vi har straffat den skyldiga XX (namnet på barnet) och hon har fått sitta och skämmas". Vilket gör att hon avrundar med att bryta mot tystnadsplikten.......

Som förälder är det naturligtvis mycket svårt att veta vad man ska göra när sådant här händer, men nu finns det faktiskt ett elevombud hos Skolverket och det är dit man ska vända sig för att anmäla. Och det är viktigt att anmäla för om en vuxen behandlar ett barn på det här sättet så ska naturligtvis den personen inte arbeta med barn över huvud taget.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också

3-åring kränktes på förskolan

Förskollärare stängde in barn i torkskåp

Förskola straffade barn med skamvrå

Så här anmälder du kränkande behandling:

Barn- och elevombudet
Box 23069
104 35 Stockholm
beo@skolinspektionen.se
08-586 080 00

Så gick det sedan:

Problemen accelererade på den här förskolan och föräldrarna tog sina barn därifrån. Personalen omplacerades. En av dem arbetade bara en vecka och sa sedan upp sig för att 2010 bli privat dagmamma i Bromma under några år men arbetar numera som förskolechef i Bromsten. Efter ett år och slutade även den andra förskolläraren - utan att ha fått en ny tjänst.

torsdag, november 26, 2009

Bygga relationer för sin överlevnad

Jag kanske är helt fel ute men igår slog det mig att förr i tiden så var vi människor tvungna att bygga relationer för vår överlevnad. Det gällde att ha en kärleksfull, nära och trygg relation till sina barn - för vem skulle annars ta hand om en på ålderdomen? Nu tror jag inte att det var en medveten strategi - "smöra så har du ditt på det torra när du är gammal" - utan mer en livsstil som för homo sapiens vuxit fram och blivit ett framgångsrecept.

Lika viktigt var det att ha en bra relation till övrig släkt och till sina grannar. I tider av nöd, så behövdes släktens eller grannarnas hjälp.

Idag när en majoritet av barnen växer upp på dagis, de gamla tas om hand av andra och människor knappt hinner umgås eller orkar umgås eftersom de jobbar heltid, så heter framgångsreceptet "se till att tjäna mycket pengar så att du är oberoende och kan klara dig själv".

Men hur mår människor i själen när själva grunden för vår existens dragits undan på bara några decennier? När vi inte längre bygger relationer till våra medmänniskor på samma sätt (jag vet att facebook finns men det är inte samma sak), när vi inte har tid eller ork att hjälpa de runt omkring oss som har det svårt?

Nu är jag stadsmänniska och det kanske ser annorlunda ut ute i landet, eller finns olika grader av det här "relationsförfallet" men lite sorgligt är det. Jag tror inte att det går att köpa sig trygghet. Läste i tidningen här om dagen om personal på ett sjukhus som stått inför en döende medmänniska och slagit vad om när han skulle dö. Hörseln är det sista som försvinner hos människan. Jag har själv suttit vid en döende släktings sida och pratat om alla härliga glada minnen, kramat henne, hållit hennes hand, gett henne dricka och berättat hur älskad och viktig hon var för oss.

Och det var inte för att någon betalade mig. Inte heller var det för att jag är en så god eller fantastisk människa - det var bara så självklart att finnas där eftersom hon alltid funnits vid min och min familjs sida under alla år.

Gudrun Schyman var först ut med att skrika "död åt familjen". Jag hoppas att det vi upplever nu bara är en tråkig parentes i historien, för vi människor behöver varandra och familjen är själva grunden för hur vi lär oss det sociala samspelet och vikten av att bygga relationer med våra medmänniskor.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Den lilla människans klokskap

Kärnfamiljen är inte den enda som räknas

Mary 82 år;
– Vi har gemenskap och bryr oss om varandra. Det är som ett sånt där gammaldags hushåll där farmor satt på undantaget. Det är svårt för andra att förstå att man kan vara så nära inpå varandra hela tiden. Begravningsentreprenören sa att han aldrig träffat en så enad familj, annars brukar det bli bråk, säger Mary.

onsdag, november 18, 2009

Det behövs nya tankebanor i familjepolitiken

Sveriges barn mår dåligt, det är inte någon nyhet. Den psykiska ohälsan har ökat i samma takt som vi haft en familjepolitik som uppmuntrat föräldrar att ge sina barn allt mindre tid. Nu ska regeringen satsa 70 miljoner kronor i föräldrastöd för att komma tillrätta med alla problem som flera decenniers familjepolitik förorsakat.

- Många föräldrar har problem med hur de ska hantera sina tonåringar som de tror kanske har problem med droger, eller är oroliga för vilka kontakter barnen har via datorn. Vi såg att det fanns en stor efterfrågan från föräldrar, säger folkhälsominister Maria Larsson (KD).

Det är jättebra att sätta plåster på sår och det här är verkligen något som behövs men.......
det är också hög tid att börja arbeta förebyggande. Föräldraskap är inte lätt, det är en pågående process som börjar redan när barnen är små - det är nämligen då man som förälder lägger grunden för hur det kommer att bli när barnen blir äldre.

Idag har vi en familjepolitik som med ekonomiska styrmedel tvingar in en majoritet av föräldrarna i STANDARDSLÖSNINGEN - en lösning som innebär att föräldrarna går ut och arbetar heltid när barnet är 1 år och barnet placeras på dagis. Där tillbringar många barn längre tid än föräldrarna är på arbetet. Sedan får de en kort stund mellan middag och läggdags med föräldrarna.

Nu finns det föräldrar som tycker att det är helt okej och de ska då ha många bra barnomsorgsalternativ att välja mellan som alla ska hålla en hög kvalitet. Men det finns också många som känner att det inte blir bra varken för barnen eller för dem själva - de får helt enkelt inte ihop sitt livspussel på ett bra sätt och då ska de självklart kunna välja annorlunda.

Vi måste skapa en acceptans för att föräldrar väljer olika och vi måste förändra familjepolitiken så att det blir möjligt. Nu vet vi hur det ser ut och det går inte att blunda längre så hur fortsätter vi?

Enkelt - svaret finns där ute hos verklighetens folk - som lever inom de ramar som politiken satt. Och de vill ha valfrihet i form av många barnomsorgalternativ;
förskola, deltidsförskola, öppen förskola, dagmamma, hemmaföräldero och 2familjssystem. Sedan vill de ha möjlighet att arbeta deltid och en del vill stanna hemma med barnen några år men ändå vara välkomna tillbaka till arbetslivet igen (diskrimineringen av hemmaföräldrar måste upphöra) och självklart så vill de bestämma själva över hur föräldradagarna ska fördelas.

Vi måste få en mer flexibel familjepolitik och en förståelse för att barn är olika och att det inte alltid räcker för alla föräldrar och barn att bara få 6 månader eller 1 år hemma för att få en fungerande anknytning - något som ligger till grund för hela föräldraskapet och för hur barnen kommer att må längre fram.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

tisdag, november 17, 2009

Drevet mot Louise Hallin

Louise Hallin säger det som man inte får säga i Sverige - att små barn behöver sina föräldrar - inte dagis. Hon poängterar att mamman är viktig och att pappan är minst lika viktig men ska man utgå från barnets behov så är inte millimeterrättvisa att föredra, när det gäller att bestämma vem som ska vårda barnet under det första året.

Som Louise Hallin själv säger;

"Ibland undrar jag om det finns något mer provocerande ämne än moderskapet i detta land. Att påtala brister runt barns behov kopplat till det biologiska moderskapet är som att sätta ner foten i ett bålgetingbo, alltså måste jag vara på rätt väg eftersom förändringar är nödvändiga." (Läs mer >>)

I de tongångarna får man inte uttrycka sig i vårt land, för då får man ett drev efter sig i landet som omgärdas av en osynlig Berlinmur. Här finns inte utrymme för många olika åsikter och sätt att leva - här finns det ett godkänt sätt att leva och det stavas STANDARDSLÖSNING - vilket är lika med att alla föräldrar ska gå ut och arbeta heltid och sätta barnet på dagis vid 1 års ålder. Nu vill starka krafter göra ytterligare begränsningar genom att göra ett "litet" tillägg till dagens standardlösning och det tillägget stavas "lagstiftad delad föräldraledighet".

Det är inte konstigt att Louise Hallin blir ett hett villebråd när hon inte alls stöttar den enda "lösningen" och nu tycker drevet att de hittat en öppning för att kunna attackera genom Louise Hallins program i SVT där hon hjälper föräldrar att hitta bättre sätt att fostra och vårda sina barn.

Först ut att hugga är BRIS som har socialdemokraten Ingela Thalén som högsta chef. De har anmält programmet "Ett fall för Louise" till Granskningsnämnen. Tätt följd av F! och Gudrun Schyman som tycker att "SVT måste göra något åt Louise Hallin".

Det går säkert att diskutera om det är självutlämnande och om det verkligen är bra för barn att exponeras i media. Nu ångrar sig föräldrarna också sägs det. Vilket i och för sig inte är så konstigt när nu alla säger att de gjort fel.

Men ändå, här ser vi föräldrar som faktiskt agerar och söker hjälp. Det ska de ha en eloge för. På kuppen så stödjer de andra föräldrar i föräldraskapet och tipsar om hur man som förälder kan gå vidare när man kör fast i ett hjulspår som inte är bra för familjen och det enskilda barnet.

Det finns saker som jag tycker är mycket värre när det gäller hur vi låter våra barn behandlas idag. För ett tag sedan fick jag tips om olika inlägg inne på sajten Familjeliv som handlar om riktigt otäcka saker som barn utsätts för på dagis. Det som skrämde tipsaren var att så många föräldrar inte agerar alls när barnen drabbas, många vet inte heller vad de ska göra eller vart de ska vända sig. Här skulle jag gärna se att BRIS eller F! engagerade sig. Föräldrar med barn i förskolan behöver upplysas om vad som gäller när barnen råkar illa ut. Det handlar om många barn i landet som råkar illa. Ofta återkommande incidenter som föräldrar rapporterar om inne på Familjeliv är;

- Barn som rymmer eller tappas bort utan att personalen märker något
- Barn som blir misshandlade, bitna, rivna eller mobbade
- Barn som blir utsatta för sexuella övergrepp av andra barn

Incidenter som beror på att barngrupperna är för stora och personalen för få och där det verkligen skulle behövas en vuxenvärld som agerade tillsammans för att komma tillrätta med bristerna.

Några exempel på incidenter:

"Mitt barn blev MISSHANDLAD på dagis!Hon har massa kala fläckar i hela huvudet, typ 10% av håret är bortslitet, ett köttigt bitsår i pannan och två stora bulor på ena sidan huvudet och rivsår i hela ansiktet. Plus en blödning i vänster öga.Personalen vet att det var en fyraåring som gjorde det. Min dotter är två år. Dom vet inte hur det har gått till för dom var inte närvarande när det hände. När dom hittade dottern låg hon med ansiktet ner i asfalten och bara skakade!Vi har suttit på akuten hela dagen! Jag är så jävla förbannad, ledsen, arg, rädd och mitt hjärta blöder för min dotter!Alltså VAD är det för ett barn som gör något sådant? Okej att en tvååring kan nypas eller dra i håret och sånt nångång då och då, men det här är ju ren misshandel! Det måste ha tagit ett tag för ungen att få min dotter så illa däran. Enligt personalen har pojken gjort sånt förut och har ett oberäkneligt sätt. Men HUR kan dom då lämna honom utan uppsikt? Som att det inte vore nog att lämna en liten tvååring utan uppsikt. LÄTT att vi ska anmäla det här. Jag ville bara skriva av mig."

"Övergrepp på dagis
Hej!I fredags när jag hämtade min 5 åriga flicka på dagis berättade personalen att 4 jämnåriga killar har hållit fast henne och dragit ner trosorna på henne. Hon skrek nej men ingen av personalen såg detta innan det var för sent. Hon har berättat att de hållt i fötterna och armarna på henne och dragit ner byxorna och trosorna. En av pojkarna har luktat henne mellan benen och försökt pilla henne i rumpan. Hon var livrädd! Jag är så jävla arg och ledsen...! Hur kan nånting sånt här hända på dagis??? Vi har ringt till rektorn och det verkar bli möte med alla inblandades föräldrar och personal. Vad skulle ni gjort!!! Skulle ni nöjt er där?"


"Varför är jag en sån mes?? Jag borde skrika och bråka!Igår när jag hämtade dotra min från dagis så hade hon rivmärken i hela ansiktet, och då menar jag hela ansiktet. Sånt händer, såklart, på dagis, eller om man är i bråk med katten. Egentligen är det väl ingen big deal. Men blödig moder som jag är så brister mitt hjärta när jag ser att min dotter har en massa blodiga rivmärken överallt. (...) Jag sa något i stil med "nej men oj vad har du i ansiktet, har du varit i slagsmål, hahaa" och personalen började då förklara sig. De berättade sakta och försiktigt att hon hade tydligen "varit i vägen" enligt ett barn. Men vad som exakt hade hänt visste de inte, eftersom de befann sig på en annan plats. Det fanns alltså ingen personal i rummet just då. Jag såg att de tyckte att det var pinsamt och de var väl rädda för min reaktion, men MESIG som jag är så fortsatte jag med mitt överseende och sa "men sånt händer, och man kan inte se allt!". Fast jag borde egentligen ha ställt dem mot väggen och frågat:
1) VARFÖR I HELVETE FANNS DET INGEN PERSONAL DÄR?
2) Varför kan ni inte separera 5åringar och 1åringar?
(...)Jaja, ni behöver inte svara, eller, om ni vill svara så kan ni ju kanske ge förslag på hur jag ska vädra dessa åsikter inför personalen utan att vara den jobbiga mamman."


"Min 1,5-åring rymde från dagis i torsdags.Idag hade vi ett samtal med förskolepersonalen, eller en av dem, vår dotters kontaktperson. Vi fick veta att Saga, min älskade dotter som är 21 månader gammal, helt obemärkt försvunnit från dagis i torsdags. Två unga killar hade hittat henne och tagit henne till ett annat dagis, som i sin tur ordnade henne till rätta. Allt gick bra men nu börjar tankarna gå och chocken släpper. Dagis ligger mitt i centrala Norrköping. Det är trafikerade gator runt om hela kvarteret och min dotter bör ha passerat en sådan minst en gång. Hon är 21 månader gammal och förstår inte att hon kan bli påkörd. Jag kan bara tacka högre makter för att dessa två, fantastiska killarna hittade henne. Det kunde ha gått helt annorlunda till om någon annan hittat henne. Det finns idioter och äckel och jag vill bara kräkas när jag tänker på detta. Hon lyckades rymma för att många föräldrar ofta glömmer att dubbellåsa grindarna, och med bara ena låset får hon upp grinden. Och givetvis för att hon är kvick som attan och för att personalen hade dålig koll. Jag mår inget vidare just nu. Hur ska man reagera? Tydligen har detta nämnts i lokaltidningen också. Innan vi fått veta något.Hur vanligt är detta? Hur allvarligt? Jag är i en väldigt tjock dimma just nu, ser ingenting klart.:("

"Vår 2-årige son "försvann" på dagis igår!Hej! Behöver råd hur vi ska gå vidare med detta... Igår när min man skulle hämta vår 2-årige son på dagis var han försvunnen! Det var hämtning utomhus och det var tre personal (varav en inhomhus som städade) och ca 5 barn kvar. De hade inte märkt att han var borta förrän min man kom. De hävdade dock att de "nyss" ätit frukt och att han då varit där. De började leta och efter ca 7-10 min (min man är osäker på hur länge de letade) hittade de honom inne i skolbyggnaden, på övervåningen i den tomma fritidslokalen. Där satt han nöjt och lekte med lego.... Det var inte min sons "ordinarie" personal, utan personal från en annan avdelning som jobbade. Hur sjutton ska vi gå vidare med det här? Vilka rättigheter har vi som föräldrar och vilka krav kan vi ställa på förskolan? Vilka skyldigheter har förskolan? Ska andra barns föräldrar informeras? Jag är mycket tacksam för svar, både från föräldrar som har förskolebarn och förskolepersonal. Tack på förhand!"

Föräldrar ska kunna känna sig trygga när de lämnar sina barn till förskolan, men hur ska de vara trygga när barngrupperna är så stora att personalen inte hinner med att se vad som händer? Det är där BRIS och F! borde lägga sitt krut och gå ut och kämpa för att alla våra små förskolebarn ska få det bättre. Men tyvärr, de väljer av politiska och ideologiska skäl att lägga all sin energi och kraft på att förfölja en enskild person (på grund av hennes åsikter om att föräldrar bör ge sina barn tid).

Det är inte okej.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Förskolebarn saknar skydd

måndag, november 02, 2009

Lycka är att kunna påverka

Madeleine Lidman
Jag har inte förstått det riktigt ännu, att jag faktiskt passerat 40. Naturligtvis är jag medveten om att jag åldrats och att "hon" på fotografierna - den där kvinnan med allt djupare linjer i ansiktet faktiskt är jag. Men mest märker jag åldrandet genom att stunderna när jag stannar upp och reflekterar och funderar, kommer allt oftare. Jag går tillbaka i tiden, vänder och vrider på olika beslut jag fattat och funderar över hur krokig min levnadsstig varit.

För det mesta har jag flutit med och låtit livet skölja över mig och inte alltför aktivt fattat beslut om vart jag ska gå. Men det finns en sak jag på allvar bestämt mig för synnerligen aktivt och det är att stanna hemma längre, med mina barn.

Egentligen är jag ganska feg och trygghetsälskande, så inte har det varit helt lätt att gå sin egen väg och inte veta säkert vad som väntat runt nästa hörn - om man nu någonsin kan göra det - men man kan kanske planera och inbilla sig att man vet i alla fall. När man kastas ut i otrygghet så får man lära sig att landa på fötterna och hitta nya lösningar vart efter, för att få tillvaron att gå ihop. Det orosmomentet skulle jag vilja minska för de mammor och pappor som vill stanna hemma längre.

Jag vet ju om någon att hemmavalet är ett val som får konsekvenser eftersom man väljer att inte göra som alla andra. Det är helt okej, jag tycker att det är spännande med alla nya saker som jag lärt mig tack vare att jag stannade hemma. Jag börjar gärna om och lär mig nytt fortfarande, från grunden...... men jag vill inte att det ska sitta någon "proppen orvar" och bestämma att jag eller andra hemmaföräldrar inte ska få en chans att gå tillbaka till en ny eller gammal karriär. Baserat på fördomar, ivrigt påhejade av "elakhetsfeminister" som Gudrun Schyman eller Nalin Pekgul. Människor som tar sig rätten att på alla sätt försöka se till att kvinnor (eller män) som väljer tid med barnen ska straffas, tryckas in i en fälla, hånas och bespottas.

Det är inte okej för då får jag inte ens en chans att visa vad jag går för.

Hur förklarar man för sådana ensidiga kvinnor som nästan verkar styras av hat ibland - vad riktig kärlek är? Kärlek till barnen, kärlek till livet. Hur berättar man att det enda viktiga till syvende och sist är relationer. Jag erkänner villigt att jag älskar "att plocka loppor" från mina artfränder. Med andra ord - jag älskar relationer, att bygga och underhålla, för det får mig att må bra och våga. Det lär mig något om livet och det är kittet som håller oss alla samman och ger livsglädje.

När jag får tid för relationer, framförallt till min familj och mina vänner men även till arbetskamrater, andra föräldrar eller människor jag möter i olika sammanhang - så får jag energi, blir kreativ och åstadkommer något. Oftast ideellt men jag presterar även i jobb sammanhang (kors i taket).

Någonting håller ändå på att hända i vårt samhälle. Jag märker en ökad medvetenhet om hur viktigt det är att vi vaknar upp och inte låter "elakhetsfeministerna" styra och ställa med våra korta liv. Allt för länge har de spridit sitt gift på bekostnad av framförallt barnen. Vi kan visst bli mer jämställda utan att använda barnen som murbräcka och varför ser de alltid män som så elaka - varför ser de inte det som vi andra ser - att männen gör så gott de kan som alla andra - att det inte handlar om millimeterrättvisa, utan om att hjälpas åt. De vill alltid ha krig och bråk mellan könen - jag ser samarbete. Ser "elakhetsfeministerna" verkligen inte alla pappor som kämpar för sina barn? Har de verkligen aldrig samarbetat med alla engagerade, kloka och varma pappor som faktiskt finns där ute?

Eller vill de inte se, för att det är enklare att skapa bråk och sprida gift än att kommunicera och samarbeta?

Ett samhälle som inte har tid för relationer, som saknar traditioner och tillfällen för människor att mötas och bygga nätverk - ett samhälle som ger tid att skapa ett sammanhållande kitt - ett sådant samhälle faller isär. I olika grupperingar där man pekar finger "åt de andra" - de man aldrig träffar, pratar med … frotteras med i livet. Småbarnsåren är ett gyllene tillfälle att skapa ett sammanhållande kitt - att bygga ett starkt samhälle som håller ihop. Därför behöver vi friare politiska ramar som gör det möjligt och det är hög tid att vi står upp för den rätten.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också: Hillevi Wahl: Är en båt viktigare än barnen?

lördag, oktober 17, 2009

Kultureliten vässar klorna

Nu närmar sig nästa val och kultureliten börjar ana att familjepolitiken kan segla upp som en av de viktigaste frågorna igen (i förra valet var det en av de fem viktigaste frågorna). Vad gör de då? Börjar lyssna på vad gräsrötterna säger och tar till sig vad som kan bli bättre?

Nej!

De börjar klura på hur de ska få människor att tänka "rätt". Och hur tänker kultureliten kring familjepolitiken? Jo, de vill fortfarande att människor ska välja "standardlösningen" - två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från ett års ålder. Att föräldrar och barn mår dåligt av bristen på valfrihet och känner sig inlåsta i ett system med en enda lösning, är inte intressant. Priset som framförallt barnen får betala, är i deras ögon ett offer som måste göras i jämställdhetens namn.

Nu vässar Dagens Nyheter klorna och siktar in sig på vilket karriäravbräck det blir för kvinnor i Storbritannien som får barn. Drömmen är väl att alla då ska tänka: "men i Sverige har vi det sååå bra, där kan kvinnor göra karriär och ha barn".

Kan de?

Den nya medvetenhet jag ser hos föräldrar handlar just om det. De inser att det inte går att få ihop livspusslet med standardlösningen. Kvinnorna springer i sitt ekorrhjul och livet susar förbi. Många kvinnor blir sjuka och många barn drabbas av psykisk ohälsa. Pappor som vill gå ned i tid eller vara hemma längre, sågas av arbetsgivarna eftersom attityden är att hemma är lika med att man inte är engagerad i sitt jobb. Och alla andra sätter ju sina barn på dagis utan att knorra.
Kvinnor drabbas naturligtvis av samma attityd, eftersom vi inte har ett samhälle som anser att tid med barn och deras fostran och omsorg är en viktig föräldrauppgift.

Det är där problemet ligger. Vi har använt barnen som murbräcka för jämställdhet i decennier nu. Jag lovar - vi kan plocka dem från BB och sätta dem på institution för att tas om hand av utbildade pedagoger och så får föräldrarna träffa dem på helgerna. Men kvinnor kommer ändå att få lägre lön och då kommer det att förklaras med att "det är kvinnorna som är gravida och kvinnor som är gravida gör inte ett så bra jobb och är sjuka så mycket".

Varför inte sätta stopp här och nu och istället inse att barn är en tillgång för vårt samhälle. Föräldrar som tar hand om sina barn själva utför ett arbete värderat till 380 000 kr per år, enligt en brittisk undersökning och hemmatiden utvecklar många nya förmågor som blir en tillgång i arbetslivet.

Med andra ord... släpp fram gräsrötterna och börja lyssna till föräldrarna och låt oss slippa fler artiklar från kultureliten som talar om för oss vad som är "rätt" och "fel" livsval. Kultureliten känner inte våra barn, de älskar inte våra barn. Men det gör vi föräldrar och vi vill att de ska få all den kärlek, närhet och god omsorg som de har rätt till och alla tycker inte att det betyder "dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar" - så ge oss valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ att välja mellan (med andra ord sluta fasa ut dagmammorna och sluta hota med att ta bort vårdnadsbidraget, utveckla dessa omsorgsformer istället).

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

p.s

Ser i kommentarena kring artikeln att den faktiskt innehåller rena felaktigheter, vilket styrker min tes att det handlar om att försöka styra människor.

Ett urval:

"Arbetande kvinnor i England har också lagligt skydd när det kommer till graviditet och mammaledighet och artikeln har fel i flera avseenden. Man kan inte sänka en anställds lön eller ge dem andra uppgifter pga av graviditet. Om jobbet innebär fara för graviditeten måste arbetsgivaren se till att detta inte händer. Man kan inte förlora pga att man är gravid. Man får inte diskrimineras pga graviditet. Att någon mer junior klättrar över någon mer senior är väl inget konstigt - kanske junioren faktiskt är bättre på den lediga platsen - rätt man på rätt plats ar viktigt för företaget. Finns fortfarande lagar mot kvinnlig diskriminering här i England. Journalisterna borde läsa pa mer."

"Typiskt en av dessa dåligt undersökta och förstådda ämnen som Svenska tidningar älskar att ta upp. Journalister borde ta reda på fakta innan de skriver en massa skräp. Bor själv i London och kan inte se stor skillnad från Sverige i sak. I Sverige hjälper samhället till mer med pengar men man har lägre löner och betalar mer skatt. Med de högre lönerna, speciellt London området, och lägre skatterna, lägre moms osv. blir slut summan liknande. I min bekantskapskrets, medel inkomsttagare i London, är det inga kvinnor som har varit tvugna att ge upp karriären pga barn. Men som i Sverige - tjänar man dåligt klarar man det inte, man får då gå till socialen, här som hemma i Sverige."

"Som vanligt ska bilden förmedlas att Sverige ska vara bäst bäst bäst, på allt...så tröttsamt. Jag bor utomlands och har bott på ett flertal ställen utomlands, min bild är snarare den att det är enklare för kvinnor att göra karriär utanför Sverige, eftersom friheten är större, man disponerar mer av sin inkomst själv och man kan därför planera mer flexibelt för sin familj. Dessutom tycker jag det finns det en attitydsskillnad mellan Sverige och andra länder- I Sverige ses barn som en börda och hämmande för ''karriären'' (som ALLA tycks göra, oavsett yrke) medans man utomlands hyllar kvinnan på ett annat sätt, och barnafödande ses som det absolut största man kan göra i livet..såklart det är så i Sverige med men det framgår ju inte i reportage som detta. Varför måste jämställdhet absolut handla om att vi arbetar lika mycket? Jag känner mig inte minre jämställd för att jag jobbar mindre än min man, och ingen här ser mig som det, men enligt Sveriges synsätt är jag det."

"Brittisk mamma kan glömma karriären. Vill minnas att jag sett en statistikuppgift om att Storbrittanien har fler "karriärkvinnor" än Sverige. Artikeln är helt befriad från sådana uppgifter. Och det är förståeligt - då hade den inte kunnat vinklas på sätt som skett."

fredag, oktober 16, 2009

Anknytningens betydelse för föräldrar och pedagoger

Förr när fler stannade hemma längre och mor- eller farföräldrar fanns nära resten av familjen - ja på den tiden då vi tyckte att sociala relationer var viktiga att underhålla så fick vi mycket gratis när det gäller att vägleda våra barn ut i livet. Då var vi fler kring ett barns fostran och vi hade tid att utbyta erfarenheter med varandra.

Föräldraskap innebär hela tiden att utbyta erfarenheter och att hjälpa till med varandras barn. På så sätt så mognar och utvecklas man i sitt föräldraskap och får också lättare att förstå sina egna barns behov. Ju mer man är med sina barn - desto lättare blir det faktiskt att vara förälder.

Men framförallt så måste du som förälder vara med ditt barn, knyta an, finnas där och lyssna på barnets signaler. Barnet behöver veta att det är du som är tryggheten och att det är till dig som barnet ska vända sig. Du och familjen ska vara de viktigaste personerna i barnets anknytningshierarki. Men för att få det förtroendet så måste du som förälder också lyssna på ditt barns signaler.

Finns inte ni i familjen där eftersom ni till exempel inte har en bra balans i livet och barnet tillbringar mer av sina första år i en förskola med för stora barngrupper och för få personal - som inte hinner se och bekräfta barnen och lyssna till deras signaler, så kommer barnen att lära sig att knyta an till andra barn i stället. De tappar intresset för vuxna, som ändå inte finns där eller lyssnar på dem.

Barn som kommer till skolan med en trygg anknytning i botten har lättare att orientera sig i världen och ta in nya kunskaper.

Gordon Neufeld beskriver det här väldigt bra i sin bok "Hold on to your kids" eller "Våga ta plats i ditt barns liv". När anknytningen fungerat och ditt barn "har gett dig sitt hjärta", då kommer också barnet att lyssna på dig och du har då också nått dit att du förstår ditt barn och vad det behöver.

Kanske borde Barnavårdscentralerna stoppa Gordon Neufelds och Gabor Matés bok "Våga ta plats i ditt barn liv" i händerna på föräldrarna redan vid första besöket och de som läser till förskollärare, barnskötare eller lärare borde också få detaljstudera boken. För med föräldrar och pedagoger som förstår anknytningens betydelse så kan vi drastiskt minska skocken av utagerande barn.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Gordon Neufeld och anknytningen

lördag, oktober 10, 2009

Stress skadar våra relationer

Igår vad det dags för den dagliga lunchtimmes rundan med hunden. När jag precis passerat ett övergångsställe ser jag en liten flicka, kanske fyra år, stå ensam mitt i cykelbanan. Hon står där stel med ett smutsstrimmigt rödgråtet ansikte. Några flickor på cykel ser att jag stannar till vid flickan och frågar om jag känner henne. Nej, säger jag men jag ska kolla varför hon står här ensam. (Vad gulligt av dem att bry sig).

Då ser jag hur det långt upp i backen står en kvinna, som förflyttar sig in på gräset. Flickan förflyttar sig också från cykelbanan upp på gräset och stirrar upp mot henne. Jag närmar mig försiktigt och säger hej.

Flickan tittar ner.

- Vad heter du?

Hon svarar inte.

- Är det din mamma som står därborta?

Hon skakar på huvudet.

- Känner du henne?

Hon skakar på huvudet igen och tittar ner i marken.

Jag tittar upp mot kvinnan som ser att jag står och pratar med barnet för att se om jag får någon reaktion. Känner hon barnet? Hon visar inte med en min att flickan hör till henne, eller börjar gå mot oss. Jag tänker att det måste handla om en situation av "fastlåsning". En trött mamma med matkassar som precis hämtat flickan från dagiset i närheten. Stressad, trött och slutkörd har hon inte mäktat med relationen med dottern utan det har skurit sig och hon har straffat flickan genom att bara gå och lämna henne mitt i cykelbanan.

Känsligt läge med andra ord. Mamman skäms och vill inte ge sig tillkänna och jag kan inte bara lämna flickan åt sitt öde. Mitt mammahjärta värker och jag tänker att det är bäst att lösa det hela med att avleda.

- Har du sett min hund? Han heter Pompe.

Flickan ler för första gången och tittar mot hunden.

- Vill du hålla i kopplet så kan vi gå bort till kvinnan där borta så kan jag fråga om hon känner dig?

Flickan nickar och tar glatt hunden. Vi börjar gå och jag säger att hon är duktig på att gå med hundar. Vi småpratar lite. När vi närmar oss rusar kvinnan fram och skriker;

- Jag tycker inte om att hon går med främmande hundar. (Det känns som om hon egentligen vill säga; "jag tycker inte om människor som lägger sig i")

- Jag ler och säger vänligt att jag förstår det men att jag var orolig för flickan eftersom hon verkade vara ensam och nekade till att det fanns någon hon kände i närheten.

Mamman rycker tag i flickan och börjar gå. Hon vänder sig om och slänger ur sig;

- Det här är en sådan där situation, förstår du?

- Jag förstår, säger jag. Ibland kör det ihop sig.

Jag ropar "hej då lilla gumman" till flickan och hon vänder sig om och ger mig ett soligt leende.

Jag hade lust att säga ett och annat till den här mamman, men för flickans skull avstod jag. Jag ville inte att mammans ilska över mitt ingripande skulle gå ut över barnet.

Visst jag kan förstå att det kör ihop sig ibland och uppstår "situationer" men för mig som varit hemma med barnen så är det så naturligt att vi föräldrar hjälps åt. Vad kan vara bättre än att någon annan förälder kommer och avleder när det kör ihop sig, så gjorde vi som var hemma alltid och stöttade varandra och avledde varandras barn om en situation riskerade att låsa sig.

Det finns ingen prestige i det.

Barn går igenom olika utvecklingsfaser eller blir trötta ibland och den här lilla var säkert hungrig och törstig samt trött efter en lång dag på dagis. Mamman var stressad, men det var inte bra att hon var så stressad att hon i princip upphörde att fungera som en vuxen bör.

Jag har fortfarande kvar en känsla av obehag i magen. Såg den här mamman sin lilla dotters förtvivlan. Flickan var redan "knäckt". Rädd och stel stod hon och bara väntade på att mamman skulle komma fram och krama henne, avleda och säga något i stil med; "Kom så går vi hem nu och lagar lite god mat. Vi kan hjälpas åt du och jag, så fixar vi en riktig mysarkväll".

Ett barn som skriker och fäktar omkring sig, behöver få skrika av sig innan det är moget för "försoning", men i det stadiet var inte den här flickan. Hon var bara så liten och så kärlekstörstande.

Det gör mig riktigt ledsen att mamman var så stressad att hon inte såg det.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

p.s Jag har en ganska bra iakttagelseförmåga och två år efter att jag skrev det här rapporterade media om hur framförallt stressade mammor slår sina barn och kränker dem.
Läs utredningen

Läs också:

Mogna tankar om stresskulturen

fredag, oktober 09, 2009

Lycka är - att ge barnen tid

Någonting har hänt. Det händer allt oftare att jag läser kloka debattartiklar eller krönikor om att det är viktigt att ge barnen tid. Psykologen Eva Rusz ansluter sig nu också till kritikerna av dagens familjepolitik och skriver om det i SvD - "Starkare relation till jobbet än till barnen".

Annat var det för 8 år sedan när Hemmaföräldrar - hemmaforaldrar.se kom ut på nätet - när en liten gräsrotsrörelse tog sina första kliv ut och började röra om i grytan. Påhoppen från proffstyckarna (kultureliten) var inte nådig. Föräldrar som valt andra alternativ var inte heller sena att hugga vilt, om man så bara vågade knysta om att man "downshiftat" för att ge barnen TID. "Vilken loser, vilken bakåtsträvare à la 50-tal, svikare, arbetskydd idiot som nog skulle få sitt straff en dag minsann, gå där och baka bullar och städa".... så lät det

Miljön var med andra ord inte direkt gynnsam att ta klivet "ut ur garderoben" och säga att man tänkte ge sina barn tid. Det var inte lätt att komma till tals i media, ja ska vi vara ärliga så var det omöjligt. Det gjorde det svårt att närma sig de föräldrar som valt en annan lösning men bara för att hemmaföräldrarna inte valt dagis, ville de naturligtvis inte löpa gatlopp eller ligga i något skyttegravskrig med de föräldrar som gjort det valet. Därför gick vi "hemmaivrare" ut på nätet och upptäckte att vi var flera där ute som kämpade för samma sak.

2005 bildades Föräldraupproret - foraldraupproret.se som Hemmaföräldrar ingår i och sedan dess har vi nått ut till så många fler. Vi har också ställt förra förskoleministern Lena Hallengren mot väggen och hon var tvungen att svara på våra "oproffsiga" frågor till slut.

Vi har varit med och drivit fram ett införande av vårdnadsbidraget, kämpat för att förskolebarn ska få en drägligare miljö genom att försöka driva fram ett införande av att de och fritidsbarnen ska omfattas av en arbetsmiljölag.

Vi kämpar för att småbarnsföräldrar ska få fakta istället för myter och sist men inte minst så tar vi dagligen emot mejl från förtvivlade föräldrar som vill vara hemma med sina barn, som vill ha dagmamma till sina barn, som vill få chansen att bli privata dagmammor - föräldrar som vi försöker hjälpa med råd och tips på hur de ska gå vidare.

Det ligger mycket hårt arbete bakom, tro inget annat och vi har kämpat så länge ideellt och lagt ned mycket tid och egna pengar för att hjälpa alla förtvivlade små människor som inget hellre vill än att ge sina barn tid.

Påhoppen har minskat enormt och idag är det mest en och annan som missat hela valfrihetsdebatten samt kultureliten som fortfarande hugger mot något så självklart som varje förälders rätt att ge sina egna barn tid samt den närhet, kärlek och omsorg som de har rätt till.

Jag tycker till och med att vi föräldrar som valt olika barnomsorgsalternativ förstår varandra väldigt bra idag och att vi som valt hemmaalternativet nått en mycket högre grad av förståelse och acceptans för vårt val. Kanske för att vi också ställer oss på dagisföräldrarnas sida och kämpar för att förskolan ska bli bättre - precis som vi självklart kämpar för att den eminenta barnomsorgsformen familjedaghem ska få finnas kvar. Vi hemmaföräldrar gillar många barnomsorgsalternativ, av den enkla anledningen att vi om några vet att människor är olika, att barn är olika, att familjer är olika.

Som sagt nu är vi många som ser varningssignalerna och hör barnens rop om mer tid med sina föräldrar. Frågan är bara hur vi nu går vidare och tar nästa steg, som innebär en drastisk förändring av familjepolitiken. Vi på Hemmaföräldrar har länge arbetat med dessa frågor och har många förslag på förändringar - titta gärna in i vår tankesmedja. Vi respresenterar en stor grupp gräsrötter och det är dags för kultureliten att sluta ignorera oss och börja lyssna. För det är bara tillsammans som vi kan åstadkomma bättre livschanser för våra barn och skapa ett samhälle som gör det möjligt för dem att få mer tid med sina föräldrar.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Maxtaxan straffar föräldrar som väljer deltid

Var är valfriheten inom borgerlig familjepolitik?

Hur bra är förskolan för barn egentligen?

Vi är på helt fel spår

Artiklar om anknytning

onsdag, oktober 07, 2009

Kultureliten trampar på i ullstrumporna

Malin "Mogi" Richardson är en av dagens unga bloggare, redan varmt omfamnad av kultureliten, omskriven i tidningarna och inbjuden till radioprogram som "The voice" (som även sänds i tv på morgonen). Men nu har "Mogi" gjort något häpnadsväckande i kulturelitens ögon och i Expressen Söndag förfasar sig Bea Birkeldh;

"...Men hur tänkte du nu, Malin "Mogi" Richardson?

Du är en superdriven och Sveriges glammigaste bloggare. Nu har jag fått reda på att du vill bli hemmafru. (Hemmaförälder är en mer korrekt beskrivning, tycker jag men det är alltid lättare för kultureliten att använda ordet hemmafru som har en mer negativ klang... min kommentar). Jag fattar ingenting? (Nej, det förstår jag, för att fatta det behövs mognad, lite livserfarenhet samt en förmåga att våga gå sin egen väg och inte göra som alla andra... min kommentar).
- Jag vill jobba först i några år tills jag gifter mig och får ett barn eller två. De ska få växa upp och känna att de alltid har mamma vid sin sida. Sen kanske jag börjar jobba igen, säger "Mogi" (...)

Det gäller att har "rätt" åsikt för att få jobba på Expressen som ny ung journalist. Alla stöps i samma form och befinner sig så långt ifrån vanliga människor och det vanliga livet där ute. Men när en ung tjej på 20 år vågar säga något så "fel" som att hon vill finnas där för sina barn när de är små, trots att hon är en av Sveriges "glammigaste" bloggare så finns det hopp.

Expressen är verkligen en tidning som står långt från gräsrötterna och de verkar vara livrädda för att hemmaföräldrarnas "downshiftande" levnadsstil, där man ger sina barn tid, ska sprida sig. Personligen kommer jag aldrig att förstå vad de är så rädda för. Att bli vuxna? Att ta ansvar? Att släppa ifrån sig bilden av att det är de som ska leda folket in på "den rätta vägen" - när deras uppdrag borde vara att representera folket och göra gräsrötternas röst hörd i media. I alla fall om de vill ha läsare.

När ska de förstå att det finns ett samband mellan journalisternas attityd och deras sjunkande upplagor? Jag tror ändå att de lugnt kan sluta försöka få människor att tänka och bete sig "rätt". Tänk vilken lättnad det måste vara att släppa tanken på "världsherravälde" och istället bara ödmjukt representera folket.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Journalisterna är den första statsmakten

När media går över gränsen

Censur på Expressen igen

Hemmaförälder - ett hatat alternativ av proffstyckarna

Fler väderkvarnar att jaga Birgitta Ohlsson (fp)?

Vårdnadsbidraget triggar till elakheter

Rätten att själv bestämma över sina livsval

torsdag, oktober 01, 2009

Sår i själen hos "hemmahatarna"

Heidi Avellan tillhör det mediadrev som Göran Hägglund (Kd) identifierade i sin debattartikel "Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten". Det är personer som lever långt från oss gräsrötter och som inte förstår den lilla människans önskningar och behov. De upprörs över en sådan genuin och grundläggande sak som att föräldrar vill ge sina barn tid. Något så självklart när vi faktiskt bara har ett liv och våra barn bara en barndom. En barndom som dessutom lägger grunden för hur hela livet kommer att bli, hur de kommer att må psykiskt och hur de kommer att klara livets utmaningar.

När jag läser Heidis Avellans senaste hätska utfall mot hemmaföräldrarna i en debattartikel, så kan jag inte låta bli att reflektera över att hon måste bära på en stor sorg när hon skriver;

"En annan hälsning kommer från oss vilkas mammor var hemmafruar. Vi har sett för många hemmafruar lämnas barskrapade efter en skilsmässa eller hankande sig fram som fattigpensionärer".

Berättar hon om sin egen mamma, som kanske gav allt för sina barn men lönades illa för det viktiga arbete hon lade ner?

Heidi ger själv intryck, genom sina åsikter, av att vara en kvinna som i alla lägen låter karriären gå före familjen, för det är ju så man ska göra för att slippa bli "fattigpensionär". Men om jag inte minns fel så var hon på väg att flytta upp till Stockholm för att bli chefredaktör på Dagens Nyheter men hoppade av på grund av "familjeskäl". Ville barnen inte flytta till Stockholm? Lät hon sig verkligen hindras i karriären av något så banalt som barnens önskemål? (Obs ironi). Om hon nu tog hänsyn till sina barns behov och valde att skippa ytterligare ett karriärsteg eller vänta - vad säger då att hon har rätt att döma andra föräldrar som gör samma sak och tar hänsyn till vad barnen behöver men genom att stanna hemma lite längre?

Det är lätt att döma de föräldrar som känner att de vill vänta med dagis eller hoppa över det helt och ironisera och säga som Heidi gör;
- hemmafrudebatten handlar om hur ”bra” det är för barnen att ”slippa” dagis.

Nej Heidi. Om du hade lyssnat på verklighetens människor (för jag vet att många skrivit till dig och "din" tidning Sydsvenskan och försökt berätta om varför de vill välja själva hur länge de ska stanna hemma) - så hade du inte formulerat dig så. Då hade du förstått att bakom varje hemmafamilj så finns en alldeles unik historia om varför de valt att stanna hemma längre. En historia som ingen annan ska ta sig rätten att döma ut. Lika lite som jag tror att du vill bli dömd som en loser för att du hoppade av chefredaktörsjobbet på DN "på grund av familjeskäl".

Jag borde bli arg men jag blir mest ledsen, för hela den här fastlåsningen hos media gör att vi inte tar itu med de saker som vi kan förändra. Om det nu finns en risk att sluta som fattigpensionär för den förälder som stannar hemma lite längre så kan vi ju göra något åt det. En klok forumbesökare på Hemmaföräldrars samtalsforum föreslog följande;

"Tillåt familjen och arbetsgivaren att dela lönen på båda föräldrarna, t ex 50-50%, 60-40% etc enligt egen beslutanderätt. På så sätt får båda föräldrarna;

- statliga pensionspoäng, även i PPM.
- ofta lägre sammanlagd inkomstskatt i hushållet.
(Vi i Sverige har ju en progressiv skatt som slår tokigt för många familjer där en har heltidslön och den andra är hemmaförälder).
- officiellt erkännande att arbetet hemma är ett arbete som är värd betalning, och främjar familjens gemensamma bästa, även för den lönearbetande.
- En SGI som överstiger 0 kr vid återgång till förvärvsarbete."

Om man respekterar att människor vill göra olika livsval, så är det lättare att också se hur man kan hjälpa de att göra dessa val utan att det straffar sig. Om man som Heidi vill bestämma hur människor ska leva sina liv, så är det förstås också bekvämare att luta sig tillbaka och låta dem "ta sitt straff" när de inte lever som man vill.

Men hur det kan vara möjligt att somliga tycker att man ska straffas för att man ger sina barn den kärlek. omsorg, närhet och tid som de har rätt till? Det kommer jag aldrig att förstå.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

tisdag, september 29, 2009

Föräldrars kärlek gör skillnad

Foto: Dandelion (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Barn som befinner sig längst ned i hierarkin drabbas av ohälsa som vuxna, läser jag i SvD. Det hugger till lite i hjärtat när jag tänker på alla de barn som inte är särskilt populära i skolan. Små stackare som nu också sägs drabbas av psykisk ohälsa, diabetes och hjärtsjukdomar som vuxna.

Men situationen är aldrig hopplös, som alltid när vi kan konstatera att barn far illa så måste vi som är vuxna fundera över vad vi kan göra. Vilket samhälle är vi med och skapar? Vilka värderingar för vi över till våra barn? Ger vi dem den kärlek, närhet, bekräftelse och omsorg som de har rätt till? (En stor dos kärlek och trygghet kan hjälpa barn genom mycket här i livet).

Jag har förmånen att bo i en stad som till antalet har ganska många invånare, ändå kan jag skoja om att jag "går ner till byn" (centrum) eftersom jag hela tiden hejar på människor jag känner, det är trivsamt och skapar en känsla av samhörighet och gemenskap. Redan när barnen var små var det en upplevelse att vandra genom parken. På vår väg mötte vi alltid en massa spännande människor och frågorna haglade;

- Mamma vad har flickan för hår? (En hårt målad flicka med inflätat garnliknande hår format till två stora bollar på vardera sida passerar vår väg).

- Jo förstår ni, den flickan har satt i lite löshår i sitt hår för hon tycker att det är jättefint, alla är olika och det är hennes smak, så kan det vara och det är helt okej, säger jag glatt.

- Mamma varför åker den tanten i rullstol?

- Jo, för att hennes ben kanske är lite skadade och då kan hon inte gå längre, men hon är precis som du och jag ändå, bara det att rullstolen nu får vara hennes ben och hjälpa henne när hon ska gå ut. Och vet ni vad när man sitter i rullstol så kan det vara jobbigt när människor pekar, frågar och tittar, så tänk på det att nästa gång ni ser någon i rullstol och vill fråga något så kan ni göra det när de inte hör, för det kan bli ganska jobbigt för dem annars.

Ibland känns det som att lilla Sverige är en riktig ankdamm. Vi ska se ut på ett visst sätt, tycka på ett visst sätt och leva på ett visst sätt. Det gör att många människor känner sig utanför. Det lilla barn som förvisso inte tillhör de populäraste i klassen, kanske på grund av blyghet eller på grund av att de helt enkelt är ensamvargar som trivs mindre bra i grupp - kan i ett öppet samhälle ändå känna att de har ett värde. Det blir inte världens största problem om man inte tillhör de populäraste i skolan, så länge man ändå är trygg och älskad och har sin familj eller andra nära och kära.

Det kan till och med vara en tillgång att inte vara och göra som alla andra.

Jag kan bara gå till mig själv, vad vore jag utan alla människor jag lärt känna på livets väg. Alla olika spännande fantastiska människor som berikat mitt liv och fått mig att utvecklas? I varje människa finns något unikt - det gäller bara för oss vuxna att förmedla det till våra barn, så att de får bära med sig den känslan på sin väg genom livet. Kom också ihåg att du som vuxen alltid kan göra stor skillnad, låna ditt öra ibland, stanna upp, prata, se och bekräfta de barn som passerar din väg.

Skolan må ha Friends och antimobbningskampanjer, livskunskap och annat men det är ändå i familjen som barn lär sig det sociala samspelet och får sina grundläggande värderingar. Det är därför du som förälder är så viktig för ditt barn och för andra barn :)

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

måndag, september 21, 2009

Fördomarnas fula tryne

- När ska hemmaföräldrarna (läs hemmafruarna) sluta använda barnen som slagträ för sina egna val? Det här är inte år 1950. Om du som mamma vill vara hemmafru på heltid så står det dig fritt. Men välfärds-Sverige är inte uppbyggt av hemmamammor. Den som tror att Sverige går runt på mammor som bakar bullar och pysslar hela dagarna lever i en sagovärld, säger Patricia Kimondo VD för Lärarförmedlarna, som hyr ut och rekryterar personal till jobb - i förskola och skola. (Världens viktigaste jobb enligt Patricia).

Personligen kan jag hålla med Patricia om att det är ett viktigt jobb - inte världens viktigaste - den rollen anser jag tillhör föräldrarollen - men det är ett viktigt jobb att arbeta med barn. Det jag inte förstår bara är varför vi inte kan diskutera vikten av många barnomsorgsalternativ anno 2009, utan att somliga tar sig rätten att lägga sig på en så låg nivå.

Jag måste ändå säga att det faktiskt är ganska ovanligt idag att vuxna människor går ut och skriver så här med namn och bild. Det är mer förbehållet anonyma inlägg på forumsidor.

Det jag inte riktigt förstår ändå är varför det väcker en sådan enorm ilska hos framförallt en del kvinnor, när en del föräldrar gör valet att ge sina barn tid under några år. Varför inte bara låta det vara och i lugna ordalag berätta om varför man själv inte gjort det valet. Det är lätt att hugga vilt mot andras val och svårare att motivera sitt eget, men där måste jag faktiskt ge en eloge till hemmaföräldrarna - trots att de råkar ut för den här typen av påhopp emellanåt (och alltmer sällan) så lägger de sig inte på samma nivå och det ska de ha all heder för.

Naturligtvis så vet vi som valt att ha barnen hemma längre, eller som valt dagmamma istället för förskola att det inte är år 1950. Vi är vuxna mogna människor som fattar ett beslut utifrån hur samhället ser ut nu och utifrån vårt eget barns behov. Det handlar om att lita till sin magkänsla och fatta ett beslut som känns bra och rätt och ska ge det viktigaste vi har - vårt eget barn - den bästa starten här i livet. Det handlar inte alltid om att vara hemmaförälder på heltid, en del föräldrar väljer att arbeta deltid båda två och turas om att vara hemma, ibland är mamman hemma och ibland pappan på heltid under några år. Hur många år varierar för varje familj eftersom alla barn är olika och alla familjer.

Sedan blir det så lågt och fult att säga att "Sverige inte är uppbyggt av hemmamammor" - det beror på hur långt vi går tillbaka :) och på hur vi värderar olika jobb - ett tips är att läsa mamma@home av Elise Claeson för att få lite perspektiv. En hemmaförälders arbete är ändå värt 380 000 kronor per år enligt en brittisk undersökning, så återigen varför inte bara motivera sitt eget beslut utan att försöka sänka föräldrar som gör ett annat val.

De företag som driver förskolor eller tillhandahåller personal tjänar naturligtvis stora pengar på dagens system. Det är en lukrativ bransch och kanske beror de hätska utfallen mot hemmaföräldrarna bara på något så enkelt som att man är orolig för att den här kassakon ska sina. Som jag ser det är det en obefogad oro - det finns plats också för alternativet hemmaförälder och dagmamma och andra alternativ utan att lärarförmedlarna eller övriga aktörer i branschen förlorar pengar.

När människor som Patricia inser det så kan vi kanske börja samarbeta istället för våra barns skull och då se till att alla barnomsorgsalternativ också håller en hög kvalitet. Förskolan idag brottas med stora problem och om vi samarbetar kan vi trycka på och åstadkomma en hel del förändringar. Vi strävar redan mot ett gemensamt mål :) och det är att maxtaxan ska bort.

Det finns hopp!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Patricia Kimondos inlägg i sin helhet

Utsikt från min skampåle

Information om Lärarförmedlarna:

VD Patricia Kimondo, fritidspolitiker för Nya Moderaterna i Hammarby sjöstad och stolt över att Lärarförmedlarna under vunnit en hel del offentliga upphandlingar. Dessutom har Lärarförmedlarna fått i uppdrag av Skolinspektionen att rätta de nationella proven (35 000 - 40 000 stycken).


Anna Anka är vice vd - inte hemmafru

Media vädrar ett drev att haka på. TV här nämligen påstått att Anna Anka från tv serien "Hollywoodfruar" är hemmafru. En vinkling som många tidningar också hakat på.

Vilket drömläge för vissa mörkerkrafter att få utlopp för avskyn mot alla de föräldrar som valt att ge sina barn tid. En underbar chans att förlöjliga de kvinnor som valt att bli hemmaföräldrar, (att det finns män som också väljer att stanna hemma är det "bäst" att inte låtsas om - det är "to much information" som stör den mediabild man vill ha). Nu ska det frossas i att trampa på de föräldrar som valt en hemmakarriär några år. Föräldrar som vill gå ut och yrkesarbeta igen med nya livserfarenheter, när barnen är större och som är en tillgång för vilken arbetsgivare som helst.

Alltså för den arbetsgivare som har den mognad och livserfarenhet som krävs för att förstå hur utvecklande det är att själv ta ansvar för barnens vård och omsorg.

Det lustiga i kråksången är dessutom att belackarna helt missat att Anna Anka inte är någon hemmafru. Hon arbetar kanske hemifrån ibland men hon är faktiskt vice VD i Paul Anka Enterprise och arbetar snarare som sin makes assistent, har en hushållerska som sköter hemmet och framförallt.... hon har en barnflicka som tar hand om barnen.

De som vill använda Anna Anka som ett slagträ mot hemmaföräldrarna bör tänka efter en gång till vem och vad de egentligen kritiserar. Den skarpsynte upptäcker snart att han eller hon är väldigt mycket ute på hal is om de påstår att Anna Anka är en representant för hemmafruarna. Och om hon nu inte är det, vad representerar hon då? :)

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

torsdag, september 17, 2009

Fakta är bättre än myter

Redan för fyra år sedan så varnade jag inne på hemmaforaldrar.se för myten att tidig dagisstart skyddar mot allergi. Det behövdes inte mer än att läsa på lite och hämta information på nätet för att förstå att ständiga infektioner med upprepade antibiotika kurer skadar och dessutom fanns det undersökningar som visade på en kraftig ökning av allergier hos barn de senaste 20 åren.

Under samma tidsperiod som allergierna ökade hos barn gick allt fler på dagis, vilket gjorde att det med största sannolikhet gick att hitta ett samband. Men trots att jag försökt sprida den här informationen har desinformationen från föräldratidningar och media i övrigt varit stark. Det har handlat om att till varje pris sälja in myten att ständiga infektioner hos små barn är bra.

Barn har ju faktiskt inte ett fungerande immunförsvar innan tre års ålder och visst ska de få lite snuva för att "träna" immunförsvaret men lite snuva är inte vad dagisbarnen drabbas av direkt....

Nu serverar man faktiskt lite fakta inne på alltombarn.se (istället för de vanliga myterna kring dagis, kors i taket) och berättar att barn som tidigt utsätts för olika infektioner inte blir bättre skyddade mot allergier - det är en myt (precis som vi på Hemmaföräldrar sagt i fyra år nu) enligt en färsk holländsk undersökning.

När en sådan här artikel slipper igenom censuren så finns det hopp för att även övriga dagismyter snart är punkterade och det visar att en nättidning som hemmaforaldrar.se verkligen behövs som jämnvikt till övriga kommersiella föräldratidningar.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

En farlig myt att tidig dagisstart skyddar mot allergi

Barn och unga får allt mer antibiotika

Berätta sanningen för föräldrarna

Multiresistenta öronbakterier upptäckta i USA

Låt föräldrarna få veta riskerna med dagis

Den största gruppen kroniskt sjuka barn är de med astma och allergier

fredag, september 11, 2009

(S) lyssnar inte på sina väljare

Erika Ullberg (s) är upprörd över den valfrihet som Sveriges föräldrar fått genom vårdnadsbidraget. Hon undrar "varför samhället ska ge kontantbidrag för att förstärka månadsekonomin för föräldrar som väljer att inte förvärvsarbeta?"

Hemmaförälder är ett barnomsorgsalternativ - det ska väl subventioneras som övriga alternativ och även om hemmaförälderarbetet inte är ett förvärvsarbete, så är det ett arbete som värderats till 380 000 kronor om året i en brittisk undersökning. Subventionerar vi förskola och dagmamma för de som inte förvärvsarbetar, så ska vi väl subventionera hemmaalternativet också - för de som arbetar med vården och omsorgen om de egna barnen.

Erika Ullberg glömmer också att familjepolitiken var en av förra valets fem viktigaste frågor. Alliansen gick till val på att förändra familjepolitiken - och de vann.

Nu kan vi se en liten ökning av föräldrar som väljer att stanna hemma längre. Det är fortfarande svårt för många att välja hemmaalternativet, eftersom vårdnadsbidraget är ganska lågt satt (och inte finns i alla kommuner). Ska man stanna hemma längre krävs en rejäl översyn av ekonomin och det kan vara tufft då många hemmafamiljer dessutom betalar mer i skatt på grund av särbeskattningen. Hemmavalet straffas alltså dubbelt, med hög skatt och låga subventioner.

Erika Ullberg säger att det finns forskning som visar att fler kvinnor än män väljer att bli hemmaföräldrar. Ja, kvinnor gör ett fritt val precis som de gör ett fritt val när de väljer att arbeta som dagmammor eller i förskolan, för där återfinns också en kvinnlig majoritet. Många föräldrar anser att "det livslånga lärandet" börjar i familjen och att en skolförberedande verksamhet kan vänta till barnet blir äldre. Vem ska bestämma vad som är bäst för det egna barnet? Politikerna eller föräldrarna?

Jag tror att det är ganska självklart för de allra flesta att det är föräldrarna som är experter på sina egna barn, så varför denna rädsla för valfrihet hos socialdemokraterna ?

Sedan undrar jag vilka "vi är många som vill jobba heltid" är - ett annat påstående från Erika Ullberg? Enligt flera undersökningar kämpar småbarnsföräldrarna tappert med livspusslet och de vill gå ned i tid, för att hitta en balans mellan arbete och familj.

Här ser vi som vanligt hur långt ifrån gräsrötterna socialdemokraterna befinner sig. När gick de senast ut och pratade med det vanliga folket och lyssnade på hur de önskar leva sina liv?

Socialdemokraterna vill strypa valfriheten för småbarnsföräldrar genom att ta bort vårdnadsbidraget och stoppa rätten till deltidsarbete. Istället ska alla välja heltidsförskola till sina barn, från 1 års ålder och samtidigt ska förskolebarnen inte omfattas av en arbetsmiljölag eller en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister) – något som socialdemokraterna avvisade i maj 2006.

Jag tycker att det är bra att socialdemokraterna är så tydliga med sin familjepolitik, det underlättar för alla föräldrar vilket parti de inte ska rösta på, nu när nästa val närmar sig.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Fram för fler deltidsförskolor

Var är valfriheten inom borgerlig familjepolitik

Vi Föräldrar slirar med fakta

Staten fostrar barnen bäst

Låt gräsrötterna bestämma själva

Förskolebarn saknar skydd

onsdag, september 02, 2009

Vi Föräldrar slirar med fakta

Vi Föräldrar är ett föräldramagasin som borde servera objektiva fakta. Men tyvärr de slirar en hel del med sanningen. Tidigare gick de i före detta förskoleministerns Lena Hallengrens koppel och nu Sven Brembergs (Folkhälsoinstitutet).

Redan då inför valet 2006 så reagerade jag på att Vi Föräldrar så ensidigt - i en artikel - lät Lena Hallengren få uttala sig och att artikeln så entydigt publicerade en strålande positiv bild av förskolan, trots att många problem redan då tornat upp sig. Den gången hade de gjort en internetbaserad undersökning - helt ovetenskapligt - där föräldrapanelen fått fylla i frågor (icke representativt urval) och sedan publicerade de det hela som en "sanning" och vävde in slutsatserna i en intervju med dåvarande förskoleministern Lena Hallengren.

Då artikeln skapade fler frågor än svar så skickade jag några uppföljande frågor till Lena Hallengren. (Nu är jag en vanlig mamma men jag tycker nog att det ligger inom journalistikens område att ifrågasätta väldigt mycket mer än vad Vi Föräldrar gör när det handlar om förskolan).

Svaret från Lena Hallengren blev;

"Hej!
Lena Hallengren hade gärna svarat på dina frågor om de hade varit formulerade på ett seriöst och professionellt sätt. Nu är de i vissa fall helt felaktiga och i andra fall insinuanta och Lena Hallengren gör därför bedömningen att hon inte har möjlighet att medverka."


Av svaret från Lena Hallengren att döma kan man se att det här handlade om en person som var van vid att bli struken medhårs. Men det gynnar knappast varken barn eller föräldrar att en tidning (som utger sig för att vara en objektiv föräldratidning) inte presenterar fakta, utan bara ser till att föra ut det budskap som politiker eller andra vill ha ut till folket.

Nu är det snart val igen och vad händer?

Jo, nu plockar Vi Föräldrar fram ensamutredaren Sven Brembergs utredning från i somras, där han utifrån ett material dragit sina egna slutsater kring förskolan. Då talar vi om samma man som påstår att 12-åriga flickor skär sig armarna för att de är oroliga för om de ska få ett jobb eller inte. Det är hans slutsatser kring varför den psykiska ohälsan hos små barn ökar - de är oroliga över situationen på arbetsmarknaden.

Glatt för Vi Föräldrar ut budskapet:
"Förskolan är bra för små och stora barn. Nu bekräftar forskningen vad många småbarnsföräldrar har vetat länge. Förskolan är bra för de minsta barnens utveckling."

Vilken forskning? Vilka bevis?

Det vi vet är den psykiska ohälsan hos små barn bara ökar och redan 2007 kom Barnombudsmannen i sin årsrapport med några varningsord;

"Rapporten visar att den psykiska ohälsan ökar. Drygt 30 procent av alla spädbarn i dag knyter inte an till sina föräldrar under det första levnadsåret och allt fler föräldrar söker hjälp för att de har problem att relatera till sina barn.
- Det allra viktigaste och grundläggande för ett barns välfärd och psykiska hälsa är relationen till föräldern/föräldrarna, säger BO Lena Nyberg.

I samspelet mellan barnet och dess förälder/vårdare skapas den trygga bas av anknytning som är livsviktig för varje barn. Anknytningen är en grundläggande förutsättning för en harmonisk utveckling under resten av livet.

Undersökningar visar att anknytningsproblem hos föräldern ofta har grund i de egna upplevelserna av anknytning, vilket visar att det kan finnas ett mönster med bristfällig anknytning över generationsgränserna.

En annan orsak till psykisk ohälsa hos små barn är stress, vilket kan ha flera orsaker;

-tidig start i förskolan
-stora barngrupper
-låg personaltäthet
-långa dagar i förskolan
-buller

Utvecklingen inom förskolan är inte alltid gynnsam 83 procent av alla 1-5 åringar går i förskola eller hos dagmamma. Genom statistik och Skolverkets uppföljningar, men även genom rapporteringar från olika yrkesgrupper, framgår det att utvecklingen inom förskolan inte alltid är gynnsam. Barngrupperna har ökat under flera år och ligger kvar på en hög nivå, personaltätheten har minskat, även i småbarnsgrupperna. Det är också en stor personalomsättning."

Det är en undersökning som Vi Föräldrar "glömt" att publicera. Icke desto mindre är det information som föräldrar verkligen skulle behöva få ta del av.

Jag är mamma och mitt hjärta brinner för de små barnen. Någon måste stå på deras sida och våga se problemen med familjepolitiken. Det kommer alltid att finnas föräldrar som tacksamt tar emot artiklar av den här typen som Vi Föräldrar regelbundet publicerar. Då kan de snabbt dyka ner i sin "skyttegrav" och skrika;

"Ha, ha, det var väl det vi visste alla ni som kräver att få vara hemma med era 1-åringar - våra barn blir mycket duktigare än era". Och så räknar de upp hur försigkomna deras 1-åringar är jämfört med hemmabarnen.

Åh, hjälp! Vem känner inte som hemmamamma för att dyka ner i sin skyttegrav då och svara med samma mynt. Och sen är vi tillbaka på ruta ett och politikerna och valfrihetsmotståndarna är supernöjda. För de har de oss där vi ska vara - fullt sysselsatta med att attackera varandras val istället för att vi tillsammans kämpar för att åtgärda problemen inom förskolan - istället för att tillsammans arbeta för att det ska finnas många barnomsorgsalternativ att välja mellan.

Och sist men inte minst de försöker få oss att glömma att förskolebarn och fritidsbarn inte omfattas av en arbetsmiljölag eller en Lex Sarah lag (där personalen är skyldig att anmäla brister).

Varför avvisade socialdemokraterna det skyddet för dagisbarn och fritidsbarn - när nu förskolan är en så enastående plats för små barn att växa upp på? Och varför har Göran Hägglund fortfarande inte startat en utredning som tittar på om det finns ett samband mellan den ökande psykiska ohälsan hos barn och tidig dagisstart, i stora grupper med lite personal långa dagar?

Det ligger en hund begraven här men jag är övertygad om att de allra flesta föräldrar har tillräckligt mycket bakom pannbenet för att se det.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Bejaka föräldrars oroliga magkänsla

Modigt Dilba att du vågar säga ifrån

Folkhemmet det dolda "chippet" som styr våra tankar

Familjerna kan avgöra vilket block som vinner valet

Per Kågeson: Sverige borde följa FN:s Barnkonvention

Artiklar om psykisk ohälsa

Hemmaföräldrar svarar Mona Sahlin