Jag kanske är helt fel ute men igår slog det mig att förr i tiden så var vi människor tvungna att bygga relationer för vår överlevnad. Det gällde att ha en kärleksfull, nära och trygg relation till sina barn - för vem skulle annars ta hand om en på ålderdomen? Nu tror jag inte att det var en medveten strategi - "smöra så har du ditt på det torra när du är gammal" - utan mer en livsstil som för homo sapiens vuxit fram och blivit ett framgångsrecept.
Lika viktigt var det att ha en bra relation till övrig släkt och till sina grannar. I tider av nöd, så behövdes släktens eller grannarnas hjälp.
Idag när en majoritet av barnen växer upp på dagis, de gamla tas om hand av andra och människor knappt hinner umgås eller orkar umgås eftersom de jobbar heltid, så heter framgångsreceptet "se till att tjäna mycket pengar så att du är oberoende och kan klara dig själv".
Men hur mår människor i själen när själva grunden för vår existens dragits undan på bara några decennier? När vi inte längre bygger relationer till våra medmänniskor på samma sätt (jag vet att facebook finns men det är inte samma sak), när vi inte har tid eller ork att hjälpa de runt omkring oss som har det svårt?
Nu är jag stadsmänniska och det kanske ser annorlunda ut ute i landet, eller finns olika grader av det här "relationsförfallet" men lite sorgligt är det. Jag tror inte att det går att köpa sig trygghet. Läste i tidningen här om dagen om personal på ett sjukhus som stått inför en döende medmänniska och slagit vad om när han skulle dö. Hörseln är det sista som försvinner hos människan. Jag har själv suttit vid en döende släktings sida och pratat om alla härliga glada minnen, kramat henne, hållit hennes hand, gett henne dricka och berättat hur älskad och viktig hon var för oss.
Och det var inte för att någon betalade mig. Inte heller var det för att jag är en så god eller fantastisk människa - det var bara så självklart att finnas där eftersom hon alltid funnits vid min och min familjs sida under alla år.
Gudrun Schyman var först ut med att skrika "död åt familjen". Jag hoppas att det vi upplever nu bara är en tråkig parentes i historien, för vi människor behöver varandra och familjen är själva grunden för hur vi lär oss det sociala samspelet och vikten av att bygga relationer med våra medmänniskor.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Den lilla människans klokskap
Kärnfamiljen är inte den enda som räknas
Mary 82 år;
– Vi har gemenskap och bryr oss om varandra. Det är som ett sånt där gammaldags hushåll där farmor satt på undantaget. Det är svårt för andra att förstå att man kan vara så nära inpå varandra hela tiden. Begravningsentreprenören sa att han aldrig träffat en så enad familj, annars brukar det bli bråk, säger Mary.
5 kommentarer:
Hej! Jag tycker att det är enormt viktigt det du skriver.
Få saker anses så fint idag som att kunna säga att man klarar sig själv, att man är oberoende och självständig både ekonomiskt och på andra sätt. Problemet är ju bara att vi människor per definition inte är självständiga varelser. Vi är helt beroende av andras välvilja och omvårdnad åtminstone de första 16-18 åren av vårt liv, likaså när vi blir sjuka, likaså när vi blir gamla. Och ofta i en mängd andra situationer däremellan och därutöver. Ändå hyllas självständighetsidealet, och det är ett självändamål att barnen ska uppnå det så tidigt som möjligt. Ju mindre mammiga spädbarn desto bättre, ju fler ettåringar som "älskar sitt dagis" desto bättre. Ju kaxigare, tuffare och ju mer man "tar för sig" desto bättre. Men hur kul blir ett samhälle fyllt av individer som sätter sig själva främst i alla lägen? Inte särskilt är min personliga uppfattning.
Men med det sagt tror jag ändå att man ska vara försiktig med att romantisera gamla tider utan socialt skyddsnät och utan institutioner som bvc, socialen etc som kan se och gripa in när de nära relationerna inte fungerade. Jag har förvisso inga siffror, men jag vågar ändå påstå att det förr förekom att man misshandlade både sina fruar, barn och sina gamla svaga föräldrar. Precis som det förekommer idag,men på den tiden fanns inget alternativ tilll familjen. Det skulle vara fattighuset då, där man satte gamla mamma och pappa när man inte ville/kunde försörja dem längre.
Hemmaförälder som jag är så är jag förstås ingen dagisivrare, men det faktum att många barn går på dagis gör det nog svårare för föräldrar att komma undan med åtminstone grov barnmisshandel. Och kommunala äldreboenden är nog trots allt ett bättre alternativ än en son/dotter som hatar en och tar chansen att ge igen för gamla kränkningar. Själv vet jag att jag behandlar mina barn väl, och att jag även skulle behandla mina föräldrar väl om jag blev tvungen att ta hand om dem. Men många gör inte det, och därför anser jag att den samhällsstruktur vi byggt upp med många institutioner har enormt många vinster också. Det är onekligen ett komplicerat ämne.
Hej Loppan!
Nej man ska verkligen inte romantisera gamla tider. Jag älskar mina föräldrar men jag skulle inte vilja bo ihop med dem.
Däremot så är jag glad att vi har en bra relation och att mina föräldrar investerade tid i mig när jag var barn :)
Vi kan inte och ska inte gå tillbaka till ett gammalt system där vi lever i klaner och enbart är beroende av varandra men idag saknas det balans kan jag känna.
Jag hoppas att vi får tillbaka ett samhälle som ger oss tid att bygga relationer, att knyta an för jag tror att det är det som gör oss mänskliga och som gett oss evolutionella fördelar framför andra djur.
p.s tack för att du spann vidare på mina tankar och utvecklade resonemanget. Det behövdes - jag tänkte inte alls i de banorna att det skulle kunna tolkas som ett förhärligande av gamla tider ;)
Ja det här med relationer ja...
Jag var på en Bris-föreläsning häromveckan, där man fick reda på att de har 21 848 dokumenterade kontakter och om jag inte har antecknat alldeles fel så är det 400 000 som ringer till barnens hjälptelefon, ex utanför öppettider eller ej fått svar...
Har jag nu helt fel så är det 40 000 som totalt försöker nå Bris per år.
Detta blir ännu mer intressant när man ser att av de dokumenterade kontakterna bor 54 % i kärnfamiljer, vilket torde innebära just detta- nätverk saknas.
De avslutade föräläsningen med att poängtera just detta, att vi tror alla andra klarar det, och att kvalitetssäkring idag innebär att rannsaka sitt föräldraskap.
Men hur ska vi hinna det i den här världen, där en vägg måste rasa in innan vi tar tag i livet?
För det är skrämmande om inte alla inser hur viktiga de små är, de vi satt till världen och vad de påverkas av vår inställning och vårt leverne.
vill avsluta med att kommentera Loppan- alla ska vara tuffa och kaxiga små individer som tar för sig, det är hemskt, för de lesta gillar ju inte att andras ungar kaxar emot sen och käftar.
Individualismen är fullt utvecklad som den är idag, det är liksom dags att vända nu och fokusera mer på mjukhet och empati för sin nästa.
så vi fortsätter kämpa!
Mia Alfredsson
Ja, visst är det dags att vända skutan och bygga ett samhälle som är lite varmare och mer medmänskligt - där det ges tid också till relationer :)
Skicka en kommentar