måndag, maj 14, 2012

Dags för Barnlinjen - barnen behöver det!

Foto: Phil Romans (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Varför går det stora belopp från vår gemensamma skattekaka till att subventionera förskolan så att båda föräldrarna kan gå ut och arbeta - trots att det inte blir ekonomiskt lönsamt? Staten betalar mer pengar än vad som kommer in. Få familjer drar helt enkelt in de belopp som behövs för att att det ska bli ekonomi i standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder.

Dessutom räcker pengarna som staten petar in i förskoleverksamheten inte längre. 2010 handlade det om 53,4 MILJARDER - så mycket kostar förskolan ... och pengarna räcker ändå inte. Barngrupperna är för stora, personalen för få, skadorna ökar, barn rymmer, tappas bort, glöms bort på utflykter. Inte på alla förskolor men på tillräckligt många för att det numera är ett allvarligt problem. Hur allvarligt vet vi egentligen inte eftersom det inte finns någon samlad statistik.

Ett införande av Lex Sarah (som Hemmaföräldrars nätverk drivit i flera år) skulle kunna hjälpa till att få fram information om hur allvarligt läget är. Med en Lex Sarah så blir personalen skyldig att anmäla brister i förskolan. Och självklart tvekar folkpartiet och Nyamko Sabuni här. Utredningen är klar, Lex Sarah ska införas är det sagt. Men inget händer. Med en Lex Sarah kommer många dagismyter nämligen att spricka som troll i solen och de politiker som i alla år vägrat lyssna på den kritik mot de allvarliga problemen i förskolan - som bland annat Hemmaföräldrars nätverk fört fram - kommer att stå där med skammen för att de inte lyssnat.

Ja, det är ett konstigt system vi har men förklaringen till att det fortsätter handlar förstås om jämställdhet. Jag förstår tanken - man vill ge kvinnor samma frihet som män - samma självständighet och den ska uppnås genom eget arbete ... utanför hemmet. Men tänk om det här inte är den enda lösningen för jämställdhet? Tänk om det faktiskt är som vi i Hemmaföräldrars nätverk sagt i alla år - att det går att angripa problemet på fler fronter?

Självklart ska vi ha en väl fungerande förskola av hög kvalitet att erbjuda till de föräldrar som känner att de vill och behöver den lösningen. Men vi måste också ha respekt för att alla familjer, alla föräldrar och alla barn är olika.

Därför ska vi också ha en flexibel familjepolitik som gör det möjligt för föräldrar att sy ihop sina egna lösningar under småbarnsåren. Vi måste inte alla göra likadant, det finns inget självändamål i det.

Men borde vi inte också arbeta med attityderna i samhället? Skapa en acceptans för att det är okej att man väljer att stanna hemma längre. Och då se till att man är välkommen tillbaka till arbetslivet igen. När ska hemmatiden bli en merit i en cv? Typ nu, tycker jag.

Är det inte dags att också börja tänka lite nytt kring pensionerna? Kan vi öka flexibiliteten där? Hitta andra lösningar där man kan skriva över belopp på varandra. Det är faktiskt de egna pengarna man talar om, varför då inte också få bestämma över vad man gör med sina pensionspengar. Ska staten verkligen sätta gränserna där och bestämma det med?

Sveriges föräldrar är på hugget nu. Det kräver att vi också börjar följa Barnlinjen och Relationslinjen, som ett komplement till den ensidiga Arbetslinjen vi nu drivit i flera år. Men vi kommer bara att kunna åstadkomma en förändring om vi samarbetar - ALLA vi föräldrar - oavsett vilken typ av barnomsorg som vi föredrar. Det måste bli ett slut på skyttegravskriget mellan olika alternativ - här och nu. Det finns inte bara en lösning som passar alla - och det ska vi ha stor respekt för. Genom samarbete blir vi starka, tillsammans kan vi kräva att förskolan blir tryggare och säkrare för alla barn samtidigt som vi ser till att genomdriva att vi får en ny och modernare familjepolitik som ger föräldrar valfrihet.

Vill DU vara med i den här förändringen, så gå med i Hemmaföräldrars nätverk, engagera dig politiskt och driv de här frågorna och framförallt ... tänk efter väldigt noga vilket parti du lägger din röst på ;)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också: Myt att vi tjänar på att föräldrar väljer jobb framför barn



onsdag, maj 09, 2012

Ny rön om neurobiologi och anknytning visar att vi måste ha valfrihet

Foto: Robert Whithehead (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Tänk att vi är så måna om att göra "följa John" i det här landet. ALLA ska göra likadant, annars har vi ett problem. Om inte alla genom noll valfrihet kan tvingas att gå i en kommunal skola (den som ligger närmast) utan vi får lite valfrihet - så att som i dag cirka 12 procent väljer friskola - så är den allmänna uppfattningen hos många att det blir stora problem i den kommunala skolan.

Varför kan inte någon egentligen svara på men det låter som att det största problemet är att "de studiemotiverade eleverna försvinner". Och då försämras skolans resultat och då heter lösningen "stäng friskolorna och slussa tillbaka barnen till den kommunala skolan".

Varför inte bara satsa på den kommunala skolan och göra något där. Eller börja arbeta förebyggande och ta in den forskning och kunskap som finns för att lära sig om hur barn ska vara redo, studiemotiverade och kunna koncentrera sig när de kommer till skolan. Det är under de första sex åren som barnens personlighet grundläggs.

Samma sak med barnomsorgen. Det blir tydligen stora problem om några barn får stanna hemma längre. "Förskolan dräneras på pengar", "förskolor får slå igen, när barnen inte väljer den förskolan" och så vidare. Men förutom att barnen inte tillhör förskolan så varför väljer då inga andra föräldrar den nedläggningshotade förskolan heller? Kanske för att den är dålig. Nej, istället ska man försvåra för hemmaföräldrarna och ta bort vårdnadsbidraget så att barnen ska tvingas in i förskolan och fylla de tomma platserna (som i Svenljunga till exempel).

Sedan har vi ett annat problem. När nu allt fler väljer att stanna hemma längre, så "känner sig de mammor som placerar sina barn i förskolan utpekade som sämre mammor".

Hilfe, hilfe ... den som kan sin historia vet att det faktiskt är hemmaföräldrarna som i alla år fått löpa gatlopp för sitt val att stanna hemma längre. Allmänna slagpåsar har de blivit på ledarsidorna (framförallt Expressens, DNs och Sydsvenskans) och i proffstyckarnas artiklar. Själva har hemmaföräldrarna sällan fått göra sin röst hörd och om de mot all förmodan fått chansen, så har de ägnat den tiden åt att tala sig varma om varför de valt att stanna hemma längre. INTE lagt tid på att dissa andras val att lämna bort sina barn.

Dessutom har hemmaföräldrarna fått alla dessa falska myter om dagis slängda i ansiktet så fort de glatt berättat att "vi tänkte låta lilla X stanna hemma längre". För tyvärr det handlar om myter och med den nya forskning som nu finns om neurobiologi och anknytning så är det precis som psykologen Eva Rusz säger: - Förskola före två års ålder kan skada barn.

Ja, självklart kan förskolan skada en del barn, eftersom alla barn är olika. Men hon säger faktiskt inte att det gäller alla barn, utan talar om att om vi fortsätter som vi gör i dag så kommer 30-40 procent att drabbas av anknytningsskador. som kommer att visa sig först i vuxen ålder. Ingen anledning till panik alltså eller högljudda körer om skuldbeläggande.

Tänk om vi kunde få in lite barnperspektiv. Då skulle det självklara bli så uppenbart. Alla barn är olika och då kan det omöjligen finnas en och samma lösning som kan passa alla. Så istället för alla dessa panikattacker för att det finns hemmaföräldrar och alla dessa försök till rättning i ledet - varför inte bara acceptera att när nu alla barn är olika så ska vi självklart ha många olika barnsomsorgsalternativ att välja mellan - även hemmaalternativet.

Hur svårt kan det vara på en skala?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också: Barn som lämnas bort tidigt kan känna sig övergivna

fredag, maj 04, 2012

Att lära små barn hata är aldrig okej

Barn gör inte som vi säger - det gör som vi gör. Vuxna måste därför vägleda barn på ett bra sätt. Jag hade nyligen en diskussion med några högstadiebarn om Breivik och hans ilska mot rådande system som han valde att kanalisera med våld. Vi pratade mycket om vad som skulle ha hänt om han istället valt att engagera sig politiskt och försökt driva igenom en förändring den vägen.

Politik är ett långsamt sätt att bedriva förändringar och en förutsättning är att man för fram en politik som många vill ha. Hur som helst så blir inflytandet efter antal som röstar.

Eller så kan man som kommunisterna gjorde en gång bestämma sig för att man har den "rätta" politiken och då dödar man alla som inte delar den, tar deras tillgånger och fördelar ut till andra som delar den "rätta" politiska åsikten. Och om  människor till syvende och sist upptäcker att det hamnat ur askan i elden och vill fly, så bygger man en hög mur runt landet, skapar en organisation som håller koll på medborgarna och deras åsikter och ser till att döda de som vill fly eller har "fel" åsikter.

Vi har sett detta på nära håll i bland annat gamla Sovjet och DDR. Men åren går och nya unga generationer kommer som inte kan sin historia. Kunde de det så skulle de vara försiktiga med de här tendenserna att uppmuntra våld mot politiker för att få igenom sin politik. Nej, jag tycker inte att det är ett harmlöst tilltag, det visar på ett problem - ett demokratiproblem - en bristande förståelse för vad man egentligen lär ut till barn.

Det är som när människor skrattar bort den ökning av våld mot djur som vi ser i vårt land. "Vad då en torterad ihjälplågad hund, katt, kanin, igelkott - tänk på alla svältande barn i Afrika". De är duktiga med att försöka dra paralleller till ett stort problem för att bagatellisera våldet. Men faktum är att det är allmän kunskap att de som plågar djur, går sedan över till människor och alla seriemördare har börjat som djurplågare.

Jag tycker att man i alla lägen ska tänka sig för vad man lär ut till barn. Att som vänsterpartiet lära små att slå med ett basebollträ mot ett "huvud" av en politiker är aldrig okej. Sedan kan de bortförklara det med de problem de ser och försöka förminska de våldsidéer de lär ut. Men ett bra sätt att vägleda barn blir det aldrig, som jag ser det.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

”Borgarpinatas” slogs sönder av små barn

En hammare i huvudet på Alliansen