Vilken personlighet ditt barn har bör styra val av barnomsorg

Lyckan är fullständig, äntligen har ni er lilla knodd hos er och du tittar för första gången in i ditt barns klara ögon. Livet går sina egna vägar och en del barn kommer från magen och andra genom adoption. Gemensamt för alla är att vi som nyblivna föräldrar inte har en aning om vilken liten individ vi har framför oss.  Det är nu det spännande börjar och du/ni ska lära känna just ert barn. Är det en liten blyger, en högkänslig, ett barn med NPF, eller en liten som är introvert eller extrovert?

I Sverige har vi en norm att vi ska få cirka 12 månader där barnet är med någon av föräldrarna. Därefter förväntas föräldrarna börja arbeta heltid och lämna bort sin ögonsten. Sedan har vi idag nästan bara förskola som alternativ, så vad händer då om du har ett barn som inte mår bra i förskolegrupper? DET kommer inte någon att prata med dig om som förälder, utan den fråga du kommer att få höra ganska omgående som nybliven förälder är: "När ska liten börja i förskola?"

Kanske märker du tidigt vilket vilken liten individ du fått så du kan börja orientera dig bort från normen med standardlösningen och två heltidsarbetande föräldrar samt barnet i förskola från ett års ålder. Kanske känns det som tidig förskolestart enligt normen kommer fungera bra för er. Det vill säga fram tills inskolningen startar och teori blir till praktik. Där och då märker du som förälder kanske att "det här går inte - något är fundamentalt fel". När det är inskolningstider så ökar söktrycket till Hemmaföräldrars nätverk något enormt. Det är föräldrarna som upptäckt att de har ett barn som inte mår bra i förskolegrupper som känner att de behöver välja något annat, som söker sig till människor som kan ge ett mer nyanserat råd än de är vana vid. Och det är inte lätt att kliva av och följa sin magkänsla. En del barn har tagit inskolningsförsöken hårt och sover dåligt, utagerar, är rädda och har ångest. Frågan som dyker upp är då ofta om barnet har tagit skada.

Så kan det vara, men det går att reparera. Genom att faktiskt lyssna till barnet och förändra det som går att förändra, så är första steget taget mot att reparera skadan. Du har visat barnet att du lyssnar till vad ditt barn signalerar. Det viktiga är nu att vara barnets trygga hamn och ge extra mycket kärlek och närhet tills barnet är tryggt igen och vet att du inte kommer att lämna bort det till en miljö som det inte mår bra i. Många som avbrutit inskolningar har sedan när barnet är äldre märkt att det fungerar väsentligt bättre att skola in - och för en del kommer det aldrig att fungera. Per Kågeson beskriver i boken "Tid för barn" väldigt väl varför det bästa är att inte ens försöka skola in barnet innan tre års ålder. Det betyder inte att man SKA skola in barn vid tre års ålder, bara att det bästa är att hoppa över förskola helt när barnet är under tre år - om det går. Många glömmer också att det finns andra utmärkta alternativ till förskola som pedagogisk omsorg i form av dagbarnvårdare (familjedaghem) eller flerfamiljssystem och tvåfamiljssystem - samt självklart även hemmaomsorg.

Trots att den första frågan nyblivna föräldrar får ofta handlar om när barnet ska lämnas bort, så är den viktigaste frågan som föräldrar borde få: "Hur ska du se till att ditt barn får det som barnet behöver under de första viktigaste åren". Som nybliven förälder är det med andra ord inte det viktigaste att börja titta på vilken förskola barnet ska gå i - utan att läsa in sig på viktig forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Med den kunskapen i ryggen är det lättare att fatta kloka beslut hur du/ni ska pussla kring barnets första år. Och hur man än vänder och vrider på det - för barnet finns det inte någon viktigare person i barnets liv, än du som förälder. Och till dig som förälder är det viktigaste rådet också att tänka på att #livetgårinteirepris

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Farlig stress. Vad händer när skrikande barn dumpas i förskolan?

Fakta om små barns behov väcker starka känslor hos vissa

För att undvika psykisk ohälsa - måste vi börja titta på små barns behov

Brist på kunskap om små barns behov kan skapa en skadlig miljö i förskolan

Foto:Chris and Jenni  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

En förskolechef stolt om små ettåringar:

”De tar sin egen mat från lunchbuffén.
– De hade pipmuggar när jag kom, det signalerar bebis.
Det är lärande att kunna balansera en tallrik."

Hela artikeln i DN andas hur små ettåringar ska dresseras att bete sig som skolelever redan från ett års ålder och förskolechefen fortsätter obekymrat:

”Barnen byter blöjor själva, klär sig själva och äter själva. 
– Höj ribban för ettåringar, det är fantastiskt att se samarbetet mellan dem. I början blev föräldrarna chockade, men vi har en skyldighet att ge våra juveler de bästa förutsättningarna, säger Tuula Aula.

– Absolut! säger Karin Mattsson. Efter lunchen hämtar barnen sina täcken och kuddar och går in i ett nedsläckt rum för att sova en stund på maten.”

Jag menar att låta barnen byta blöjor på sig själva??!! Inte ens en femåring klarar av att sköta sin hygien ordentligt som regel, utan behöver hjälp att torka sig när de gjort nummer två. Och att ta sitt täcke och självständigt gå in och lägga sig i ett mörkt rum. Allt det här om att mana fram självständighet hos en ettåring. De är för små att lämnas och vara självständiga. Barn skadas ofta under sovstunderna just för att de lämnas ensamma. Det står i artikeln att förskollärarna får en bättre utbildning ... det de verkligen skulle behöva utbildning i är om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Ja ettåringarna dresseras till att lära sig byta blöjor på sig själva (men jag betvivlar att det kommer att vara hygieniskt eller sluta tätt), men på bekostnad av vad? Oavsett vilken pedagogik förskolechefen hänvisar till så har faktiskt förskolans effekt på barn inte utvärderats under 30 år. Därför blir det extra farligt med detta experimenterande.

Vi vet vad små barn behöver när de är ett år, enligt den forskning som finns kring neurobiologi, anknytning och utvecklingspsykologi - att  lära sig byta blöja, ta mat från "skolbespisningen", eller självständigt gå och lägga sig i ett "mörkt rum" - är inte vad en ettåring BEHÖVER. Barnet riskerar därför att drabbas negativt i sin utveckling. Reggio Emilia får också kritik i en studie för den här "självständighetspedagogiken".

Har vi alltså kommit dithän nu att vi har så stora barngrupper och få personal att barnen under täckmantel av pedagogik, måste börja ta hand om de mest basala behoven själva.

Små barn behöver närhet, kärlek, god omsorg för att utvecklas optimalt. Och för att kunna ta in nya kunskaper så måste de först och främst vara trygga.

Mitt tips är ett enda: Läs på, gör om och gör rätt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk



Läs också:

Förskolechef Tuula Aula: Självständiga barn ger pedagogerna mindre arbete med omsorg och mer tid för det pedagogiska arbetet med läroplanen

Trygghet går före inlärning

"Små barn behöver en egen Läroplan"

Människobarnet föds för tidigt och outvecklat

Trygga barn lär sig lättare i förskolan

Anknytningsteori

Självständighet ska inte forceras fram

Nej barn måste INTE gå i förskola för att utvecklas optimalt (länksamling)

Kritisk studie av Reggio Emilia

Politiker blundar för sambandet med ungas psykiska ohälsa

Forskning om förskolans effekt saknas

Fel att utgå från att alla barn behöver förskola

Har förskolan blivit vår tids barnhem

Förskolan: "Vuxenvärldens svek slår rot i barnen" (Jesper Juul)

"Tidigare skolgång är ingen mirakelmedicin"

Professor Ulla Waldenström: Vi vet för lite om hur förskolan påverkar barn

Professor: Problem med förskolan slätas över

Dagens förskola har blivit ett experiment

Svenska föräldrar vill bli förda bakom ljuset - det är bekvämast så

Foto:Fansisco Osorio(FLICKR) LICENS: CC BY-SA

När en majoritet flyter med strömmen och gör likadant, är det viktigt att de stryks medhårs ... även om det blir ett slags lurendrejeri över det hela. Vi får ju inte "skuldbelägga" och säger vi att Kejsarens nya kläder ... inte finns där på riktigt ... så kan ju någon bli arg ... och välja att läsa en annan tidning, se en annan kanal ... eller köpa en annan bok, välja en annan vara och så vidare. Det gäller att hålla sig vän med majoriteten.

Ta bara som exempel alla föräldrar som väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Även om den lösningen fungerar för många föräldrar och barn ... så finns det flera andra som inte mäktar med det hela. Barn som mår urdåligt över sina 50-timmars veckor i förskolan, föräldrar som blir sjukskrivna av stressen att få ihop det tuffa livspusslet ... en räkning som skjuts på framtiden där många barn kommer att få men i form av psykisk ohälsa ... och där föräldrar blir utbrända och långtidssjukskrivna.

Men det får vi  inte prata om får då skuldbelägger vi. Alltså hyllas föräldrar som väljer standardlösningen och "gör rätt för sig" - till skillnad från de som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete ... som "parasiterar" på samhället. Fast de som väljer efter sin magkänsla, sitt sunda förnuft och det som är bäst där och just då, bidrar väsentligt mer till samhället och kostar väsentligt mindre - än de som dukar under ... en sanning som aldrig presenteras. Svart eller vitt ska det vara.

Barnpsykologer som uttalar sig i tv bör falla in in samma fålla och vakta sina ord. Det gäller att hålla sig vän med majoriteten. Enligt olika källor fick till exempel Lousie Hallin inte fortsätta på TV 4 för att hon inte strök majoriteten medhårs. Hon hade mage att utifrån barnets perspektiv och nya rön kring utvecklingspsykologi, neurobiologi och anknytning ge lite andra råd till de heltidsarbetande föräldrarna än vad som var lämpligt. Det var inte sanningar de ville höra ... och där försvann hon ur rutan.

Imorse pratades det i TV 4 om separationsångest hos barn. Barn är olika till att börja med, men barn som inte har en trygg anknytning i botten kan faktiskt ha svårare med separationer. Det ska då "tränas bort" enligt psykologen som fick besvara föräldrars frågor. Svaren indikerade att lyhörda föräldrar är ett problem och de måste tuffa till sig och låta barnen "träna på att ha ångest". Men för ett barn som är  i en känslig fas i livet, eller som inte är redo ... kan en sådan "träning" där man inte är lyhörd för barnets signaler få framtida konsekvenser. Det här är fakta som föräldrar behöver få ta del av. Alla svar finns där för den som orkar läsa på om anknytningen och hur den fungerar. Och ett barn som lämnats skrikande i förskolan - kan faktiskt bara på grund av det ha mycket svårare med en separation när det är lite äldre.

Överlag så finns det en slags anda att göra lyhörda föräldrar till ett problem. Är barnen inte mogna för att skolas in i förskolan - en del barn blir aldrig mogna eftersom det är en miljö som inte fungerar för alla barn ... så ligger problemet hos föräldrarna. De är för mjäkiga, sänder fel signaler till barnet och så vidare. De måste lära sig att vara mer hårdhudade inför barnets gråt och signaler - "och bara gå sin väg" ... barnet ska "tränas" att acceptera lämningssituationen.

Nej, det ska de inte alls "lära sig". Alla föräldrar borde läsa på om hur anknytningen fungerar INNAN  de fattar beslut om vilken omsorg de ska välja under småbarnsåren: förskola, dagmamma, flerfamiljssystem, eller omsorg i hemmet - och lämningar ska ske utifrån ett barnperspektiv och med anknytningsforskning som en grund för HUR det ska gå till.

Det finns mängder med alternativ - och föräldrar som lär sig att vara lyhörda och ta in barnens signaler när de är små har mycket att tjäna på det. Barnen blir trygga, de får en trygg inre arbetsmodell för hur livet fungerar - föräldern/föräldrarna blir en trygg hamn ... varifrån barnen upptäcker livet. Med det som grund behövs ingen "träning" för att få barn att finna sig i olika saker. Det behövs bara trygg vägledning ... ut i livets olika situationer, när barnet är moget för det.

Och precis som vi människor är olika - är barn olika. Det finns ingen mall som passar alla ... som vi ska försöka pressa alla barn igenom ... tror vi det ... kör vi över barnen ... men vi gör även våld på våra egna känslor som vi tvingas trycka undan och gömma långt inne någonstans. Kanske är det därför en del föräldrar blir direkt aggressiva när de får fakta i stället för myter. De känner starkt att de måste gå i försvarsposition ... för hur de än försöker ... så vet de ... längst inne vad som är bra för deras barn ... och inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nej barn MÅSTE inte går i förskola för att utvecklas optimalt

Mer tid med barnen - gör att du utvecklas som förälder

Foto: Allie Mullin (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Vi människor är biologiska varelser som hela tiden är under utveckling. Allt vi gör förändrar våra hjärnor och faktiskt även vårt DNA. Naturen har ordnat det så snillrikt - att vi hela tiden förändras utifrån den omsorg vi får och den miljö vi lever i. Men att vi är biologiska varelser glöms ofta bort.

Nu går en serie på Kunskapskanalen som avhandlar våra hjärnor , men som också berör det vetenskapligt som många av oss redan känt med vår magkänsla: allt vi gör med våra barn förändrar deras hjärnor men faktiskt också våra egna. Allt vi gör påverkar inte bara våra barn här och nu, utan det påverkar också kommande generationer.

Ju mer du är med dina barn - desto lättare blir det att vara förälder

I Kunskapskanalen så berättar de det jag redan berört tidigare. De berättar ur ett neurobiologiskt och anknytningsmässigt perspektiv varför tid för barn är bra. Det påverkar barnet positivt att få den närhet, kärlek, anknytning, goda omsorg och sociala sampsel som det behöver för att utvecklas optimalt, men det påverkar även föräldrarna. Ju mer en förälder är med sitt barn - desto lättare blir föräldraskapet. Helt enkelt för att omsorgen om barnet förändrar våra hjärnor. Det gör att vi utvecklar vår empati, vår förståelse för andra människor - ja det utvecklar vår hjärna och amygdala på ett väldigt positivt sätt. Vi utvecklar vår lyhördhet, lär oss förstå barnets signaler och blir tryggare i vår föräldraroll och det blir lättare att vägleda barnet ut i världen på ett bra sätt.

Samtidigt som vi ger det barnet det som det behöver, så att det får sin inre arbetsmodell av hur livet fungerar, så förändrar vi också barnets DNA i en positiv riktning vilket får en påverkan på kommande generationer.

Det här är inte helt ny kunskap, utan den kom redan för femton år sedan, men av någon anledning så får det här inte spridning i Sverige. Kunskapen om att vi också är biologiska varelser har hamnat i skymundan i det här landet. För den som vill lära sig mer så rekommenderar jag Kunskapskanalens serie, men även boken "Kärlekens roll" av Sue Gerhardt.

I korthet kan man säga att det handlar om följande:

"Studier av djur att även mammornas sätt att ta hand om sina ungar under den första tiden efter födelsen har djupgående effekter på nästan alla fysiologiska funktioner och stor betydelse för ungarnas möjligheter att hålla sig friska. En grupp forskare vid McGill University i Montreal har i försök visat att stressade djur lägger mindre tid på att slicka, klappa och putsa sina ungar. Ju mindre omvårdnad under tiden närmast födelsen, desto sjukligare blir ungarna. För möss- och råttungar visar försöken att de första veckorna är mest kritiska, för ekorrapor de första månaderna. Det antyder att känsligheten är stor till dess ungarna påbörjat sin frigörelse från mamman.

Om resultaten kan överföras på människan torde det för människobarn innebära att känsligheten i detta avseende är mycket stor åtminstone under de första 3–4 åren. Det mest uppseendeväckande med resultaten från den kanadensiska studien är att honornas sätt att ta hand om sin avkomma under den första tiden också avsätter spår i ungarnas arvsmassa. Kopieringen av arvsmassan i cellerna påverkas av hur mammorna tar hand om sina ungar. Det betyder att goda anlag fortplantas i större utsträckning om ungarna får en god omvårdnad och att sämre anlag får större utrymme vid vanvård. Dessa förändringar kunde forskarna också se hos barnbarnen, alltså i tredje generationen. Att generna inte bara formas av det biologiska arvet utan också påverkas av miljön bekräftas av en nyligen utförd studie på enäggstvillingar som visar sig successivt utveckla skillnader i genetisk aktivitet trots att de fötts med identisk arvsmassa.

Tatjana Sivik, docent i psykosomatisk medicin, menar i Forskning och Framsteg (7/00) att resultaten från den nyss nämna kanadensiska studien och annan molekylärbiologisk och experimentell neurovetenskaplig forskning stödjer den psykoanalytiska teorin att relationen mellan mor och barn är avgörande för människans fortsatta utveckling. Hennes slutsats blir att om mamman under graviditeten, amningsperioden och småbarnsstadiet kan känna tillit, lugn, kärlek och välbehag så ger det hennes barn goda förutsättningar att också bli lugna, harmoniska, sociala och kärleksfulla individer. Denna slutsats stämmer med resultaten  av en studie som, enligt Barnrapporten, visar att föräldrar som själva har trygga anknytningsmönster har 3–4 gånger större sannolikhet än andra föräldrar att få ett barn som också utvecklar ett tryggt anknytningsmönster."

Det här visar återigen att vi behöver en familjepolitik som vilar på vetenskaplig grund och inte på ideologi.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Äldre som tar hand om sina barnbarn lever längre

Myt att vi tjänar på att föräldrar väljer jobb framför barn

Foto: adwriter (FLICKR) LICENS: CC BY-SA 

Hemmaföräldrars nätverk: Sveriges föräldrar har insett det som många politiker fortfarande inte har förstått: alla familjer, alla föräldrar och alla barn är olika. De fixar och trixar därför för att kunna sy ihop den bästa lösningen när barnen är små - och de väljer olika lösningar. Problemet är bara att familjepolitiken fortfarande inte är anpassad för valfrihet och inte heller utifrån ett barnperspektiv.

Svensk familjepolitik har nått vägs ände och det är hög tid att alla partier tar och presenterar något nytt. De som har valt förskola till sina barn är missnöjda med barngruppernas storlek och antal personal per barn. De är oroliga över den kraftiga ökningen av allvarliga olyckor i förskolan, rymningar och borttappade barn. Men även de föräldrar som valt att stanna hemma längre är missnöjda. De ser hur alternativen för hemmabarnen som öppen förskola även för äldre barn, ”lekis” (deltidsförskola riktad till hemmabarn och dagmammebarn, i åldrarna 3-6 år), läggs ned. Hemmaföräldrarna tvingas arbeta ideellt för att ordna träffpunkter för andra som är hemma längre, samtidigt som de som bor i kommuner utan vårdnadsbidrag förlorar sin SGI, sjukpenninggrundande inkomst samt sin anställningstrygghet, om de väljer att stanna hemma längre.

Ändå gick Alliansen till val 2010 på att föräldrar skulle erbjudas ett brett utbud av många olika barnomsorgsalternativ – de gick till val på att föräldrar skulle få valfrihet.

Nyligen var psykologen Eva Rusz ute och talade om hur viktigt det är för föräldrar att få kännedom om de nya rönen kring anknytning och neurobiologi – och poängterade att det finns risker med att sätta små barn under två år i förskola. Just därför att barn är olika och förskolemiljön inte alltid passar alla små barn i tidig ålder. Även om en del klarar det utmärkt. Det viktiga är att någon vågar berätta sanningen för föräldrar, så att de får en chans att lita till sin magkänsla och fundera över hur just deras barn ska få tillbringa de första viktiga åren.

Förskolepsykologen Gunilla Niss, en av författarna bakom boken ”Förskolan för de allra minsta. På gott och ont”, har också länge varit ute och pratat om att dagens förskola i det format den erbjuds, med stora barngrupper och få personal – kan skada barnen i deras utveckling.

Något måste göras - men pengar saknas.

I dag fixar och trixar allt fler föräldrar för att hitta de lösningar som passar den egna familjen – de egna barnen bäst. En del känner att barnet är moget för förskolan tidigt och väljer standardlösningen, med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. De gör ”rätt” enligt dagens familjepolitik och belönas med kraftiga förskolesubventioner och en låg kostnad för att ha barnen i förskola.

Men många väljer faktiskt också att gå ned i arbetstid och försöka hämta barnet tidigare i förskolan, eftersom de känner att just den lösningen är det bästa för det egna barnet.

Andra väljer att låta en förälder stanna hemma längre och väntar med förskola eller väljer dagmamma, när de anser att barnet är moget för en separation. En del känner att det räcker med att vara hemma i två – tre år. Andra är hemma till skolstart. En del föräldrar väljer att arbeta 50 procent var och dela på hemmatiden, andra arbetar extra kvällar och helger, om en är hemma. Lösningarna är många och olika … men svensk familjepolitik är fortfarande bara utformad för att stimulera föräldrar att välja en enda lösning – standardlösningen.

Något som inte längre fungerar, särskilt inte med tanke på att särbeskattningen gör att den familj som väljer hemmaalternativet ofta får betala mer i skatt, men de får inget tillbaka i form av subventioner. Samtidigt vet alla som är insatta i de ekonomiska aspekterna av familjepolitiken att när en familj bestående av låg- och medelinkomsttagare sätter barn nummer två i förskolan, så blir det inte längre lönsamt. Kostnaden för förskolan blir helt enkelt större än vad föräldrarnas arbete genererar i skattepengar.

Det finns alltså inga ekonomiska incitament för att med politiska medel ”tvinga ut” föräldrar till heltidsarbete när barnen är små. Då hamnar vi i den fråga som vänstern och folkpartiet driver hårt: jämställdheten. Även om det inte är ekonomiskt lönsamt med standardlösningen så måste båda föräldrarna arbeta heltid när barnen är små, precis som lagstiftad delad föräldraledighet måste införas – för då är vi ”jämställda” – enligt deras sätt att se det.

Förutom att det finns en mängd andra vägar att arbeta med jämställdhet – så uppenbarade sig en annan intressant aspekt nyligen. Som en folkpartist uttryckte det i en facebookdebatt: ”Om en stor del av den kvinnliga befolkningen slutar jobba brakar den offentliga sektorn samman”. HUR jämställt är det att med politiska styrmedel tvinga ut just kvinnor att arbeta i offentlig sektor, med låga löner och många gånger dåliga arbetsvillkor?

Personligen tror jag inte på att sätta snäva trånga ramar ovanifrån där man plockar av människor så mycket skattepengar, att de inte längre har någon frihet kvar att fatta egna beslut hur de vill leva sina liv. Sovjet och DDR testade den varianten att alla skulle leva exakt lika eftersom det fanns ett övergripande mål som var det "rätta". Det slutade med att man fick bygga murar för att hålla kvar människor i landet …

Med en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn så är det nu hög tid för "barnlinjen". Vi måste få in ett barnperspektiv i politiken. Mer pengar till psykiatrin, för att komma tillrätta med den psykiska ohälsan hos barn, i all ära. Men vi måste också börja arbeta förebyggande och det gör vi bäst genom att ta till oss den kunskap som faktiskt finns kring vad små barn behöver. En annan viktig faktor som omöjliggör storskaliga politiska lösningar är det enkla faktum att alla familjer, alla föräldrar och alla barn är olika. Därför är det nu dags att vi får en familjepolitik som tar hänsyn till det.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad första gången på newsmill.se 2012-05-28

Det räcker inte att älska sina barn - man måste visa det också

På facebook cirkulerar just nu en skärmdump av en bild som en förskola lagt ut. Där skriver de att de arbetar kväll för att ta hand om barnen så att föräldrarna kan julhandla "och pusta ut". Sedan får föräldrarna gröt och skinkmacka när de kommer och hämtar barnen. En liten tradition som förskolan haft i 20 år, eftersom de "älskar sina barn".

Ibland är det svårt att veta om det man läser är sant eller inte. Om inlägget är äkta så ser jag flera problem. Det första är att förskolan används som barnvaktslyx på skattebetalarnas bekostnad. Är det till sådant här som våra skattepengar ska gå? Är förskoleföräldrarna som lämnar in sina barn när de är föräldralediga med syskonet, därför att de vill "mysa med nya bebisen", eller de föräldrar som lämnar in barnen "därför att de vill ha lite egentid tillsammans eller fixa med huset", eller de föräldrar som vill gå och träna eller shoppa - den nya överklassen i Sverige? Det verkar nästan så för hej och hå vilket pengaregn det är över dessa föräldrar. Alla är vi med och betalar för att de ska få lite tid ... UTAN sina barn.

Men ve och förbannelse över den som vågar dryfta sig till att säga något, för alla föräldrar älskar ju sina barn, eller hur ... även de som lämnar bort dem, fastän de inte behöver. Ja, naturligtvis även de som skriker högst av alla efter mer tid i förskolan än de lagstadgade 15 timmarna, när de är föräldralediga. Varför inte 30 timmar, 35 timmar, eller 40 - 50 timmar ... med 20 andra barn (eller fler) i stoj och stim, en härlig lång dag i förskolan, under överinseende av utbildade pedagoger? Med buller, stress och en ständig kamp i en tuff grupphierarki. Det mår de små säkert jättebra av ... eller inte. För läser man som förälder på lite om utvecklingspsykologi, anknytning och neurobiologi - så inser man direkt vad ett litet barn behöver och det är: Närhet, kärlek, en god omsorg, en god anknytning och att få upptäcka världen i tryggt sällskap av en vuxen, så att de i socialt samspel kan lära sig saker och utvecklas till socialt välfungerande, trygga och empatiska barn.

Jag tror att kärlek är olika saker för olika människor. Till skillnad från många människor i dag, så tror jag inte att det räcker att känna kärlek till sina barn - jag tror att man i handling också måste visa det. Jag tror att man i största möjliga mån måste finnas där och ge sina barn tid. Men det är inte en åsikt som premieras och det är definitivt inte en handling som premieras i Sverige i dag. Och det må så vara - var och en får göra som de vill, men - jag tycker inte att vi med skattemedel ska premiera de föräldrar som väljer bort tid med sina barn. Jag tycker att det är viktigare att börja premiera de som väljer tid för sina barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Ny rön om neurobiologi och anknytning visar att vi måste ha valfrihet

Foto: Robert Whithehead (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Tänk att vi är så måna om att göra "följa John" i det här landet. ALLA ska göra likadant, annars har vi ett problem. Om inte alla genom noll valfrihet kan tvingas att gå i en kommunal skola (den som ligger närmast) utan vi får lite valfrihet - så att som i dag cirka 12 procent väljer friskola - så är den allmänna uppfattningen hos många att det blir stora problem i den kommunala skolan.

Varför kan inte någon egentligen svara på men det låter som att det största problemet är att "de studiemotiverade eleverna försvinner". Och då försämras skolans resultat och då heter lösningen "stäng friskolorna och slussa tillbaka barnen till den kommunala skolan".

Varför inte bara satsa på den kommunala skolan och göra något där. Eller börja arbeta förebyggande och ta in den forskning och kunskap som finns för att lära sig om hur barn ska vara redo, studiemotiverade och kunna koncentrera sig när de kommer till skolan. Det är under de första sex åren som barnens personlighet grundläggs.

Samma sak med barnomsorgen. Det blir tydligen stora problem om några barn får stanna hemma längre. "Förskolan dräneras på pengar", "förskolor får slå igen, när barnen inte väljer den förskolan" och så vidare. Men förutom att barnen inte tillhör förskolan så varför väljer då inga andra föräldrar den nedläggningshotade förskolan heller? Kanske för att den är dålig. Nej, istället ska man försvåra för hemmaföräldrarna och ta bort vårdnadsbidraget så att barnen ska tvingas in i förskolan och fylla de tomma platserna (som i Svenljunga till exempel).

Sedan har vi ett annat problem. När nu allt fler väljer att stanna hemma längre, så "känner sig de mammor som placerar sina barn i förskolan utpekade som sämre mammor".

Hilfe, hilfe ... den som kan sin historia vet att det faktiskt är hemmaföräldrarna som i alla år fått löpa gatlopp för sitt val att stanna hemma längre. Allmänna slagpåsar har de blivit på ledarsidorna (framförallt Expressens, DNs och Sydsvenskans) och i proffstyckarnas artiklar. Själva har hemmaföräldrarna sällan fått göra sin röst hörd och om de mot all förmodan fått chansen, så har de ägnat den tiden åt att tala sig varma om varför de valt att stanna hemma längre. INTE lagt tid på att dissa andras val att lämna bort sina barn.

Dessutom har hemmaföräldrarna fått alla dessa falska myter om dagis slängda i ansiktet så fort de glatt berättat att "vi tänkte låta lilla X stanna hemma längre". För tyvärr det handlar om myter och med den nya forskning som nu finns om neurobiologi och anknytning så är det precis som psykologen Eva Rusz säger: - Förskola före två års ålder kan skada barn.

Ja, självklart kan förskolan skada en del barn, eftersom alla barn är olika. Men hon säger faktiskt inte att det gäller alla barn, utan talar om att om vi fortsätter som vi gör i dag så kommer 30-40 procent att drabbas av anknytningsskador. som kommer att visa sig först i vuxen ålder. Ingen anledning till panik alltså eller högljudda körer om skuldbeläggande.

Tänk om vi kunde få in lite barnperspektiv. Då skulle det självklara bli så uppenbart. Alla barn är olika och då kan det omöjligen finnas en och samma lösning som kan passa alla. Så istället för alla dessa panikattacker för att det finns hemmaföräldrar och alla dessa försök till rättning i ledet - varför inte bara acceptera att när nu alla barn är olika så ska vi självklart ha många olika barnsomsorgsalternativ att välja mellan - även hemmaalternativet.

Hur svårt kan det vara på en skala?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också: Barn som lämnas bort tidigt kan känna sig övergivna