söndag, januari 29, 2012

Snart inget skydd mot den vanligaste dagissmittan

Pneumokocker är bakterier som kan orsaka lindrigare infektioner som öron- och bihåleinflammation, men de kan också orsaka mycket allvarliga och ibland livshotande sjukdomar som blodförgiftning och hjärnhinneinflammation. Ofta fungerar det med antibiotikabehandling, men det finns en risk för komplikationer som hörselskada eller olika former av hjärnskada.

De sprids mycket lätt i förskolemiljö. Många barn, trånga lokaler och mycket inomhusvistelse (särskilt vintertid) underlättar spridningen. När resistenta pneumokocker konstaterats på en förskola screenodlas barngruppen för pneumokocker. I vilken omfattning diskuteras ofta i samråd med smittskyddet och/eller vårdcentralen.

Den mesta smittspridningen av pneumokocker sker mellan och från barn i dagismiljöer. Individer som nyligen ätit antibiotika smittar lättare av pencillinresistenta pneumokocker (PRP) och smittspridning är vanligare i förskola och på orter med hög antibiotikaförbrukning bland små barn.

De senaste åren har pencillinresistenta pneumokocker (PRP) ökat och detta har gjort att behandling blir svårare. För att undvika dödsfall bland dagisbarn och för att minska på de allvarliga skadorna som hittills många drabbats av, så inledde man i Sverige för ett år sedan en vaccinationskampanj.

Nu kommer nya rön som visar att bakterierna anpassat sig efter vaccinet och att det därmed blir verkningslöst. Situationen kommer därmed snart att bli mycket allvarlig. Många små barn tätt ihop vilket ökar smittspridningen, resistenta pneumokocker och ett vaccin som bakterierna överlistar och som då blir verkningslöst.

Vi befinner oss i ett mycket allvarligt läge med andra ord. Nu är frågan vad politikerna tänker göra åt det här.

Madeleine Lidman

Läs också:












torsdag, januari 26, 2012

Politiker som bestämmer åt det "dumma" kvinnosläktet

Maken: "Jag hörde Reinfeldt på radion, han sa att M inte vill sänka maxtaxan eftersom fler kvinnor kanske stannar hemma då. Och då hamnar de i kvinnofällan".

Jo, då ... man har ju förstått den poängen. Speciellt kvinnor är tydligen så dumma att de med politiska medel måste styras att göra "rätt" val. Och "rätt" val är att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Den som inte arbetar heltid från det barnet är ett år - JOBBSKOLKAR. Här ska det nämligen arbetas och betalas in pengar till statskassan. För statskassan har pengar som ska betalas ut, till exempel kostnaden för de 456 817 barn som var inskrivna på dagis 2010 - där landade notan på 53,4 miljarder.

Samtidigt signalerar en majoritet av kvinnorna att de skulle vilja vara hemma längre om de hade ekonomiska möjligheter, vilket de flesta inte har på grund av de höga skatterna i Sverige, som gör det omöjligt att försörja en liten familj på en lön ... efter skatt. Hemmafamiljen betalar dessutom ofta mer i skatt på grund av särbeskattningen, så människors önskemål om hur de vill leva sina liv och deras möjligheter - går inte hand i hand.

Moderaterna signalerar att de tar sig rätten (precis som socialdemokraterna gjort i alla år) att bestämma ÅT människor hur de ska leva sina liv. Kvinnor ska arbeta heltid från det barnet är ett år - annars hamnar de i en kvinnofälla - basta! Och så anpassas familjepolitiken efter det. (Vad hände med de frihetsälskande moderaterna?)

Men vad är den här kvinnofällan då egentligen. Jo, kvinnor som inte har en obruten karriär (mer än för lite föräldraledighet) bakom sig, har i en del fall, för alltid diskvalificerat sig för en plats på arbetsmarknaden, eller för en fortsatt karriär. Väljer du hemmakarriären och vården och omsorgen om de egna barnen under några år, så ska du anses förbrukad.

Den attityden, för det handlar faktiskt om en attityd - är ju faktiskt något man kan ändra på. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - gör hemmatiden till en merit i en cv. Släpp in kvinnorna i arbetslivet igen efter hemmatiden. Kanske blir det mest mammor som är hemma, precis som det mest är kvinnor som väljer att arbeta med barn. Men accepterar vi det fria valet när det kommer till vilka som väljer att arbeta i förskolan, så måste vi också acceptera det fria valet när det kommer till vilka som blir hemmaföräldrar.

Jag ser helt enkelt att tiden är mogen att våga lita till att människor både kan och ska få fatta beslut över hur de vill leva sina liv.

Politiken ska inte styra vilka val människor gör - politiken ska underlätta människors val. DET är politikens uppgift.

Så istället för mer styrning och tvång, så vill jag se att vi försöker underlätta för de föräldrar som vill vara hemma längre OCH för de föräldrar som vill arbeta mindre för att ge sina barn tid. Och faktiskt för de föräldrar som föredrar att satsa på en karriär utanför hemmet - de föräldrarna ska ha en bra barnomsorg till sina barn, som håller en hög kvalitet med små barngrupper.

Vi har en hel del att arbeta med - med andra ord :)

Madeleine Lidman


onsdag, januari 18, 2012

När barnen blir vuxna får vi facit på föräldraskapet

Bäva månde alla föräldrar den dagen barnen ska se tillbaka och värdera sin barndom. Jag tror att alla föräldrar får sin del av den skopa de förtjänar - och precis så ska det vara. Alla gör vi upp med vår barndom och våra föräldrar. Ibland är såren så stora att det inte går att förlåta och man får gå vidare på egen hand. Men för de allra flesta så kan en orosperiod med uppgörelser efter barndomen leda till att man kommer ut som vuxen på andra sidan, med större förståelse för livet som helhet och med nya dimensioner om vad det innebär att vara människa.

Jag tänker förstås på Felicias bok - ”Felicia försvann” - som alla talar om. En bok jag inte har läst men det jag sett i artiklar är skrämmande läsning så att det räcker. Tittade också på Skavlan när Felicia var med och berättade om boken. Det är omöjligt att inte bli berörd av sorgen i hennes ögon. Det hon har varit med om är naturligtvis alldeles omöjligt att ursäkta eller bortförklara och jag tycker att hon har fattat helt rätt beslut som brutit med sin mamma Anna Wahlgren. Just Annas egen reaktion på dotterns bok, där hon pratar om att inte ta "heder och ära av dottern" (som hon underförstått har gjort av sin mamma), säger på något sätt att Felicias beslut var det enda rätta. Hade Wahlgren sagt något i stil med:

"Jag vet att det var en orolig tid och att jag gjorde oförlåtliga saker, men jag har utvecklats som människa och jag ber verkligen Felicia om ursäkt. Jag ska inte skylla på min egen barndom, men det är en förklaring till mycket som hände. Inget jag gör eller säger kan göra något ogjort, men jag älskar min dotter och önskar att vi kan hitta tillbaka till varandra."

Istället upplevde jag att Anna tog ett kliv tillbaka och la skulden på Felicia. Utan att blinka tog hon snabbt på sig offerrollen (lätt och enkel = stackars mig som blir påhoppad av mitt barn) och inväntade att det hov av människor som hon omger sig med, skulle rycka ut till hennes försvar.

Felicia har inget hov av människor som dammsuger nätet och kommenterar överallt för att stötta henne. Jag tycker att Felicia är otroligt modig, för det drev hon har fått emot sig från Annas hov, kommer att förfölja henne i många år. Oförtrutet och utan paus kommer de att förfölja Felicia och försöka underminera henne - och Anna kommer att dra i trådarna.

Vad kan vi lära oss av uppgörelser med föräldrar (även om den här uppgörelsen vi bevittnar nu är exceptionell) - ja, kanske att alla föräldrar har dåligt samvete och en känsla av inte räcka till. Det gör att alla oroar sig för den dagen barnen växer upp och kommer att ifrågasatta ... en hel del. Men de allra flesta föräldrar försöker verkligen och gör sitt bästa. Och den dagen ett barn står där med svarta ögon och vill diskutera händelser eller barndomen i största allmänhet, så ska man nog bara snabbt lägga ned att gå i försvarsposition och försöka skylla ifrån sig. Jag tycker att det är bättre att omgående sätta sig ned och lyssna, lyssna och lyssna. För att så ärligt som möjligt sedan bemöta (utan att försvara sig) och prata kring det som upprör. Det kan bli en lång process men jag tror att alla barn behöver få bekräftelse från föräldern att ”så här kan det ha varit och jag förstår att du känner dig ledsen”.

Det är början på försoning men också utveckling. Föräldrar är inte felfria. Men hur vi bemöter våra barn, den dagen de vill summera sin barndom - är nog helt avgörande för den framtida relationen.

Madeleine Lidman

Läs också:












söndag, januari 01, 2012

Samspel är själva grunden för hur vi utvecklas

Foto: Diane Nelle (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Ett nytt år och då är det dags att summera det gamla som gått. Livet börjar med barndomen - den bär vi med oss resten av vårt liv. Jag minns ett amerikanskt program för länge sedan där man gjorde olika känslomässiga experiment på små barn. Vi människor formas nämligen i samspel med våra medmänniskor och starkast av de som tillbringar mest tid med oss under våra första år i livet. När vi samspelar så sätter våra erfarenheter spår i hjärnan som ska förbereda oss för livet som vuxna.

I en scen i den här amerikanska filmen så testade de samspelet mellan ett litet barn och mamman. Den lilla var bara några månader och mycket handlade om att barnet log och mamman log tillbaka. Men så ändrade de på förutsättningarna, när barnet tog kontakt med mamman och log och skrattade så tittade hon bara gravallvarligt tillbaka utan att reagera. Barnet slutade le och tittade åt sidan en stund för att samla sig, sedan försökte den lilla få kontakt igen genom att le och skratta mot mamman. När hon även den här gången bara stirrade utan att visa på någon reaktion blev barnet så stressat att det började dregla och sedan gråta.

Ett sunt socialt samspel och en god anknytning är själva grunden för att vi ska utvecklas till socialt kompetenta och välfungerande individer som vuxna. Brister det på det området så får det konsekvenser längre fram. Vi drar slutsatser och formas av det vi är med om helt enkelt.

Därför är det så klokt av föräldrar att till exempel ha sina barn i barnvagnar som är vända mot föräldern, så att barn och förälder kan samspela och interagera när de är ute och går. På något sätt har det i alla tider sedan barnvagnen kom varit en självklarhet att man under barnets första år har barnet vänt mot sig, så att man se varandra. Först när det började bli dags för en sulky så satte man barnet vänt ifrån sig.

Idag tycks den kunskapen ha försvunnit och många nyfödda sätts i barnvagnar vända ifrån föräldrarna. Innan jul såg jag den "nya typen av mamma" stå i kön till bankomaten. Hon hade en tvillingvagn av modern trehjulsvariant. Med en liten nyfödd knodd vänd i läge ifrån sig och den andra delen av vagnen som gapade tom. Förmodligen för att det lilla syskonet på gissningsvis drygt ett – två år var på dagis. I sufletten låg en nappflaska med välling och så pratade hon förstås i mobilen.

Det är lite sorgligt, för små barn behöver se den förälder som kör vagnen. Det finns faktiskt undersökningar som visar att det är enormt stressande för små barn att köras i vagn vända från föräldrarna.

Och så det här med att syskon inte får tillbringa tid tillsammans. Hur mycket förstår ett litet barn under tre år som får ett syskon av vad som egentligen händer, när det lämnas på dagis varje dag, trots att mamma eller pappa är kvar hemma och myser med syskonet? Hur känns det i själen? Vad sätter det för spår? Dessutom behöver även syskon få knyta an till varandra och hela familjen måste ställa om sig när man blivit fler, hitta rutiner och som förälder behöver man lära sig att det går att älska mer än ett barn ... i taget.

Så har vi det här med nappflaska till små nyfödda av jämställdhetsskäl. Jag vet att föräldrar idag uppmuntras att hoppa över amningen, "för då kan pappan ta lika stor del". Jag vet också att en del inte får amningen att fungera och då är det inte så mycket att göra. Men jag skulle verkligen önska att inte någon förälder valde bort amningen av jämställdhetsskäl, utan att alla verkligen försökte först att ge amningen en chans. Det är faktiskt lite sjukt att välja bort amningen enbart av jämställdhetsskäl, när amningen är så viktig av många orsaker.

De senaste åren har saker och ting gått i raketfart. Den storskaliga satsning som inleddes på allvar med införandet av maxtaxan, där målet var att få samtliga barn att börja på dagis tidigt, långa dagar medan föräldrarna heltidsarbetade, har genomförts. Dagis har blivit en helig ko och föräldrar förväntar sig att få ha sina barn där gratis även när de är hemma med syskon. Helst ska barnen gå alla lov också, gärna även på sommarloven så att föräldrarna kan vara lite lediga och vila upp sig och fixa med huset.

Mitt i allt det finns det en liten klick som fortfarande satsar på att ge sina barn tid - som trots mindre pengar i plånboken ändå vägrar att göra som majoriteten. Och det borde ju vara alldeles finemang eftersom vi med Alliansregeringen faktiskt har sagt att föräldrar ska ha valfrihet och många olika barnomsorgsalternativ att välja på - även hemmaalternativet.

Men här ligger en hund begraven.

Trots att en majoritet av föräldrarna väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder, så slutar inte varken politiker eller proffstyckare att flera gånger i veckan på olika sätt klanka ner på de som väljer att ge sina barn tid. Föräldrar som väljer dagmamma eller hemmaalternativet får hela tiden höra att dagisbarn blir bättre i skolan - trots att det är en myt, då sanningen är att det är mammans utbildningsnivå som avgör hur det går i skolan (och naturligtvis även skolan kvalitet, lärarnas engagemang och så vidare).

Går man in på tidningen Förskolan och söker på vårdnadsbidrag, så kommer artikel efter artikel upp som ömsom talar om att vårdnadsbidraget hotar förskolan, till att det är en kvinnofälla, eller ger barnen sämre språkutveckling. Trots att till exempel språkutvecklingen är beroende av samspel och på senare år med större barngrupper på dagis, så har barn fått en sämre språkutveckling. Så inte är det hemmabarnen som har ett gott socialt samspel som är drabbade även om det är en myt man försöker sälja in. Varför lägger en tidning som Förskolan så mycket tid och energi på att motarbeta att föräldrar ger sina barn tid? De har ju fått som de ville - en majoritet av barnen går på dagis. Måste verkligen 100 procent göra det innan de är nöjda? Det känns inte seriöst.

Vad är det som stör så ofantlig mycket med föräldrar som ger sina barn tid? Vad är det som skrämmer så mycket att media och vissa politiker bara inte kan låta bli att hoppa på dem?

En del försöker hävda att det har med ekonomi att göra "gå hemma ni bara men kräv inte att jag ska betala för det med MINA skattepengar", säger de föräldrar som utan att tveka gladeligen utnyttjar pengar från skattekakan när de själva är föräldralediga. Samtidigt som de har syskon på dagis och sedan går till öppna förskolan. De hämtar alltså ut föräldrapenning, dagissubvention och subvention för öppna förskolan utan att skämmas det minsta - och framförallt utan att jobba.

Hemmaföräldrarna som inte är välkomna till öppna förskolan med sina äldre barn, som betalar mer i skatt på grund av särbeskattningen och som själva får nätverka och arbeta ideellt för att hitta andra som är hemma, får ingenting trots att de faktiskt utför ett arbete när de själva ansvarar för vården och omsorgen om sina barn.

När accepterar vi annars så stora orättvisor i samhället? Den typen av diskriminering?

Svar: Aldrig.

Här har vi lite att jobba med under kommande år. Lev och låt leva. Till alla de politiker och proffstyckare som är så övertygade om att standardlösningen är den bästa för alla barn vill jag bara säga en sak: Det får ni gärna tro och ni får jättegärna berätta varför ni tror det, så länge ni håller er till sanningen och till fakta. Men fokusera på ert eget val och dissa inte andras i samma andetag. Släpp med andra ord er fixering vid de som inte gör samma val som ni. För vet ni ... är ni trygga med ert val så behöver ni inte "bekymra" er så vansinnigt mycket om föräldrarna som istället väljer att ge sina barn tid under de första åren. Och lägg ned det där med att kalla dem för "jobbskolkare" eller skrämma upp dem med att deras barn blir sämre i skolan. Ja framförallt sluta försöka stämpla barnen, ni försämrar faktiskt deras livschanser. Den typen av vuxenmobbning mot barn ska vi inte acceptera i ett sunt samhälle.

Jag hoppas att det här blir ett år utan fula tricks från media, där man ihärdigt försöker sätta hemmaföräldrarna i sämre dager. Ni kanske inte förstår det själva men det här beteendet med att lura föräldrar under falska förespeglingar att ställa upp i tidningar eller radio säger ganska mycket om er själva och de demoner ni lider under. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - vi föräldrar kommer alltid att göra olika val och det är helt okej. Vi kan fortfarande finnas där för varandra och stötta varandra, oavsett vilket barnomsorgsalternativ vi har valt.

Madeleine Lidman

Läs också: