lördag, juli 14, 2018

Fakta om små barns behov väcker starka känslor hos vissa

Foto: Nestlé (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag har arbetat med opinionsbildning i två decennier för att förbättra familjepolitiken, för att förbättra för familjer och barn. I mitt arbete ingår det också att sprida fakta som visar på varför det behövs en flexibel familjepolitik. Fakta är ju så viktigt också, eftersom det bör ligga till grund för de beslut som föräldrar fattar kring sina barn. Vi lever bara en gång och kan jag få föräldrar att tänka till kring de viktiga första åren, när grunden läggs för barnens framtida mående - så känner jag att jag gjort något viktigt. För varje familj, för varje barn som får ett annat liv är guld värt.

Vi har ju en väldigt hård styrning av familjer i det här landet, vilket gör att en majoritet med ekonomiska styrmedel styrs att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det är den lösning staten bestämt är den bästa och många har inte något annat val än att flyta med. För att de inte ska oroas av sitt val så ser staten till att propaganda matas ut från politiskt styrda myndigheter om förträffligheten i att alla små barn lämnas bort. Och har också knutit till sig ett antal forsningsförnekare som ska hjälpa till att övertyga föräldrar att det bara finns en lösning för alla barn och alla familjer. Men så är det ju självklart inte. Barn är olika, familjer är olika, därför behöver vi valfrihet så att varje familj kan pussla ihop den lösning som fungerar bäst för dem.

När vissa människor får information om att det går att välja bort standardlösningen samt tar del av fakta vad små barn behöver, istället för den vanliga propgagandan, så väcker det starka känslor. En del reagerar direkt med att ropa högt: "Du skuldbelägger, du skammar - jag mår dåligt. Sluta!"

Själv tänker jag så här:

Att vara förälder är speciellt. Alla föräldrar vill sina barn väl, men att vara förälder innebär också ett ansvar för ett annat litet liv. Då måste man kunna ta till sig fakta och kunna läsa på vad små barn behöver, utan att ropa om skuldbeläggning och "JAG mår dåligt när jag läser det här".

Det är ju så viktigt i livet att stanna upp och reflektera ibland. Om man läser något som väcker starka känslor, så är det bästa att stanna upp och fundera varför. Känner man skuldkänslor, så vänd blicken inåt och fundera över om det kan vara magkänslan som signalerar något. Den kanske säger något som du innerst inne redan vet.

Livet går sina egna vägar. Vi kan inte råda över allt. Men vi kan stanna upp en stund och se vilken väg vi valt och fundera över OM det finns något vi kan förändra när det kommer till våra barn och deras uppväxtvillkor. Kanske något litet som skulle vara bättre både för barnen och för oss själva. Men den som bara stänger av och vägrar lyssna till information om vad små barn faktiskt behöver, missar ju helt den viktiga chansen. Livet går inte i repris. Om det inte finns förutsättningar att förändra, så får man gilla läget och göra det bästa av situationen och se om det går att göra förändringar längre fram.

Det här att reflektera och stanna upp då och då, tror jag förbättrar måendet hos oss själva. Allt är så utstakat i vårt land, av politiker, hur vi ska leva våra liv. Men vem vet egentligen bäst, politiker eller föräldrar själva? Och är du som förälder säker på att du valt själv, eller bara flutit med strömmen? Är det inte ganska skönt att ha egenmakt över sitt liv? För att nå dit krävs det reflektion och fakta. Inte propaganda. Att vi tar tag i starka känslor som väcks, vänder och vrider på dem, analyserar dem och sedan bestämmer hur man ska gå vidare är ju bara positivt och utvecklande. Kör man bara på så kan smällen komma senare, när man upptäcker att man faktiskt hade kunnat göra annorlunda.

Så här uttalade sig Amelia Adamo i Expressen nyligen:

"Finns det något du ångrar i ditt liv?

– Mina stora misstag är inte yrkesmässiga, utan privata. Försummelse av barn, när jag har jobbat för mycket, eller försummelse av män. Om jag hade vetat vilka konsekvenser det här slarvet skulle föra med sig, skulle jag vara mer omsorgsfull. När du slutar på ditt jobb är det ingen som tackar dig, men relationerna med din familj varar hela livet. Det som blev lidande för mig var just familjelivet. Den där lilla handen som jag höll i för kort tid, eftersom jag hade så bråttom från dagis."

Med andra ord, du som är förälder, var inte så rädd för att läsa sådant som väcker starka känslor - stäng inte av och stäng inte in dig i din bubbla och skjut på budbäraren. Stanna upp istället en stund och ta dig tid att reflektera och analysera.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Forskningsförnekarna med Sven Bremberg i spetsen

Sven Bremberg tjänar pengar på att rekommendera sina egna program mot psykisk ohälsa

torsdag, juli 12, 2018

Lena Hallengren, S, vägrar svara på Förskoleupprorets frågor

Foto: Linda Håkansson (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Så är årets Almedalsvecka lagd till handligarna och det är dags att summera intrycken. Av över 4 000 event var det 10 stycken som handlade om familjepolitik. Barn 0-6 år och små barns behov diskuterades inte i någon större omfattning, trots att så många är oroade över den ständigt ökande psykiska ohälsan. DET diskuterades en del, men då handlade det som vanligt mest om vad man ska göra när skadan redan uppstått. Själv vill jag gärna prata om vad man gör för att skadan inte SKA uppstå - och då handlar det om att ge små barn det de behöver. Därför pratade jag för Power to Parents 2018 på följande tema: "Har Sverige blivit barnfientligt". Att intresset är stort för de här frågorna om de allra minsta barnen, märktes inte minst på att eventet hade över 5 000 sidvisningar i progamkatalogen. Eventet var också välbesökt med en engagerad publik. Så intresset för de här frågorna är stort, men det syns inte i media och politikernas intresse är svalt.

Varför?

Vill man ha svaret på den frågan är det bara att lyssna till vad regeringens representanter säger. Min erfarenhet under två decennier handlar om att makten inte är intresserad av den lilla människan, utan bara om att införa sina stora visioner och då reduceras människor till schackpjäser som politikerna flyttar runt efter behag. Vad människor vill med sina liv, vilka drömmar eller behov de har, blir ointressant för politikerna anser sig alltid veta bättre och tar sig därmed rätten att prata ovanför huvudet på människor och bestämma åt dem.

Lena Hallengren, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister, S, visade det tydligt på seminariet: ”Omsorg som förutsättning för hög sysselsättning" i Almedalen 2/7. Trots Förskoleupproret som arbetat i fem års tid för bättre arbetsvillkor för personalen, trots #pressatläge där tystnadskulturen till slut rämnade och personalen berättade om sina faktiska arbetsvillkor - som är rent förskräckliga, så rinner det av dessa förblindade politiker som  Lena Hallengren. Hennes kommentar på seminariet var därför klockren och visar precis hur socialdemokraterna ser på den lilla människan:

"Personalen i förskolan har bra arbetsvillkor och löner i jämförelse med äldreomsorgen. Den måste vi prata mer om." Sedan pratade hon bara om äldreomsorg innan hon lämnade seminariet efter halva tiden.

Övriga diskussioner på seminariet avhandlade mest hur de som har makten ska kunna stoppa dessa arma arbetare inom omsorgsyrken från att arbeta deltid. Inte ett ord om att det kanske finns människor som vill arbeta deltid, utan bara om hur det ska stoppas. Fler som arbetar heltid är nämligen lönsamt för staten. Hur människorna mår eller om de vill arbeta heltid är sekundärt. Det är så kallt och cyniskt att man häpnar.

Jag twittrade om det hela och det var flera som arbetar inom förskolan som reagerade över Lena Hallengrens uttalande. De kommenterade därför i hennes FB-flöde i ett inlägg om Almedalen. Först svarade hon på ett inlägg, men sedan raderade hon en majoritet av alla ifrågasättande kommentarer. Det är ett anmärkningsvärt beteende. Lena Hallengren är minister. Hon är politiker. Hon fattar beslut som påverkar människors vardag. Men hon vill inte ha en dialog med medborgarna. Och det är inte första gången hon agerar så här.

2006 skrev jag till Lena Hallengren och bad om svar på några frågor kring familjepolitiken, men hon vägrade svara på frågorna:

"Lena Hallengren hade gärna svarat på dina frågor om de hade varit formulerade på ett seriöst och professionellt sätt. Nu är de i vissa fall helt felaktiga och i andra fall insinuanta och Lena Hallengren gör därför bedömningen att hon inte har möjlighet att medverka."

Inget nytt under solen alltså och jag är inte förvånad att Lena Hallengren valde att radera två frågor från Katrin Nörthen, en av förgrundspersonerna i Förskoleupproret. Regeringen har inte det minsta intresse av att göra något åt problemen i förskolan, eller i familjepolitiken som helhet. Det hade de inte för 12 år sedan och det har de inte idag. Lena Hallengren var tydlig i sitt FB-flöde med att hon kände till Förskoleupproret, ändå hävdade hon att personalen har bra arbetsvillkor och löner. Det här visar precis på det problem Susanne Nyman Furugård och jag lyft tidigare. Förskoleupproret når inte fram. Därför är det viktigt att de som vill arbeta för en förändring för barnen och personalen i förskolan stöder Power to Parents och skriver på namninsamlingen, så att politikerna avkrävs tydliga besked om vilken politik de går till val på. Det är det enda som fungerar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Slopa heltidsnormen

Lena Hallengren, S: "Vi har världens bästa förskola"

Maria Larsson, KD, ställer en fråga i riksdagen varför Lena Hallengren vägrar svara på en medborgares frågor

måndag, juli 09, 2018

Mamma du gjorde så rätt som tog hem mig från förskolan

Foto:  Carol von Canon  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Inlägg från gästskribent Fredrika Bäck Stiller:

Ett klipp ur mitt liv


Min mamma födde mig och sedan blev hon ensamstående. Efter några år träffade hon en ny man. Det var en fin man med ett stort hjärta, som kom att bli pappa till min bror. Jag var då fem år. Samma dag mamma slutade arbeta fick jag vara hemma med henne. Motståndet var stort både från förskolan och BVC. Men mamma tog hem mig. "Vad skulle du vara där för, när jag var hemma? Det enda du ville var ju att vara med mig" , sa mamma.

En dag när vi var hemma svimmade mamma och föll rakt på magen. Jag "väckte" henne och mamma fick sedan gå på extrakontroller under resten av graviditeten. "Vad skulle hänt mig om du inte varit med mig? Du räddade oss båda. Jag är dig evigt tacksam", sa hon. Så kom han till slut... min bror och jag ville sälja honom, ge bort honom. Varje steg mamma tog med honom övervakade jag. Om hon gjort något med honom så såg jag det direkt. Det syntes om hon hade bytt kläder på honom och så vidare. Jag sov på golvet bredvid hans säng, jag förhörde mamma om allt, om jag inte varit med. Dumma, dumma bebis.

"Det blir bättre om hon är på förskolan så du får vara ifred och hon får stimulans", fick mamma höra. Men hennes kommentar var bara: "Du behövde väl inte stimulans? Du behövde mig och du behövde ha stenkoll. Du hade ju bara känt dig sviken om jag lämnat iväg dig och inte din bror."

Efter några år blev hon ensamstående med oss båda. Hon kämpade hela sitt liv för oss. Vi saknade mamma så mycket när hon var på jobbet, men vi hade varandra jag och min bror. "Kom ihåg att ni har bara varandra. Ni är kärnan. Ni måste ta hand om varandra", sa mamma hela tiden.

Idag har jag en bror som för mig är det viktigaste, viktigaste som finns i mitt liv, utan honom är jag inte hel. Tack mamma!

Fredrika Bäck Stiller




Läs också:

Låt syskonen växa upp tillsammans


tisdag, juli 03, 2018

Hurra nu tvingar vi in alla barn i förskoleklassen, jublar politiskt styrda Lärarförbundet

Foto: Brandon Warren (FLICKR) LICENS: CC BY-SA 
Hurra för att förskoleklassen är obligatorisk jublar Lärarförbundet på sin FB-sida. Nu ska äntligen de två procent av alla barn (där föräldrarna av olika orsaker tidigare valt att vänta), tvingas in i skolan vare sig de mår bra av det eller inte. Lärarförbundet skäms inte heller för sig och för att de stöttar och driver på för en socialistisk politik där det inte ska finnas någon valfrihet kvar, utan säger glatt i nästa mening: "Men det kan verkligen inte ropas hurra för de förutsättningar som en del förskoleklasslärare har." 

Om inte förutsättningarna finns så är det kanske ännu sämre att tvinga in de barn som behöver mogna och förbereda sig mer inför en skolstart. Alla barn föds inte heller i januari, utan många även i december. Det gör att det är stor skillnad i ålder på barnen och då ska det självklart finnas valfrihet och en möjlighet att vänta.

Det är så sorgligt när barnen, deras självklara olikheter och behov försvinner i ett dammoln av betongpolitik där man bara kör på oavsett konsekvenserna. När blev vi så politiskt styrda i det här landet att vi med berått mod började stuva undan forskning om vad små barn behöver och bygga de politiska ramarna enbart utifrån politiska visioner?

Nonchalansen för de små barnens behov börjar tidigt vilket det totala ointresset för familjepolitiken visar tydligt. Barnens behov får alltid stå tillbaka för de vuxnas. Krisen i förskolan har varat sedan 90-talet men det är ändå personalen som kommer i fokus (och det är bra att deras situation uppmärksammas - inget sagt om det, men vem står upp för barnen?). Det är ju bra med ett Förskoleuppror men personalen i förskolan har facket och en arbetsmiljölag att luta sig emot. Barnen har inget av det. Många barn har också 40-60 timmars arbetsveckor medan personalens tid är reglerad till maximalt 40 timmar. Personalen kan också byta jobb, barnen kan inte fly.

När barnens behov många gånger inte tillgodoses under de första året så är ju frågan vilka förutsättningar det sedan finns i förskoleklassen. En dålig miljö för de små barnen under de första åren med ständigt höga påslag av kortisol, buller, ständiga separationer och vuxna som kommer och går samt långa dagar i stora barngrupper. Där många barn dessutom har längre arbetsveckor än de vuxna. Hur påverkar det barnen? Det vet vi inte för det forskas på hur vuxna påverkas av arbetsmiljön, men inte på barnen. I Sverige har vi inte forskat under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på barn.

Varför har vi inte det? Och varför följer man inte upp den stressforskning som Marianne Cederblad gjorde på dagisbarn 1974? (Frank Lindblad vid Uppsala universitet fick avslag när han ansökte om pengar att göra uppföljande forskning). Jag är övertygad om att om dessa fakta kommer upp på bordet så är man rädd för att det ska sätta käppar i hjulet för den socialistiska visionen om en enda barnomsorgsmodell och skolmodell för alla. Om jag har fel varför knyter politikerna till sig så många forskningsförnekare som matar ut felaktig information, istället för att tillåta forskningsanslag till att titta på förskolans effekt på barn? Varför är det så viktigt att ha obligatorisk förskoleklass när det bara var två procent som valde att vänta? Och varför ändrade man reglerna så att hemskolning blev i princip omöjligt i vårt land. Det är ju pinsamt att allt fler familjer flyttar till Åland för att kunna hemskola. Människor lämnar också vårt land för att famijepolitiken är så totalitär. Och extra anmärkningsvärt blir det när det forskas på vilken effekt miljön i förskolan har på personalen - men inte på barnen.

Det är så grymt att göra så här. Ska vi ha barn som klappar igenom och blir utbrända redan i förskoleklass? Idag står knappt de borgerliga partierna upp för valfriheten längre de heller. De har också stuvat undan kunskapen om att barn är olika och både M och L pratar om obligatorisk förskola för barn till föräldrar som flyttar/anländer till vårt land, trots att det inte är en homogen grupp och det finns många andra och bättre saker man kan göra för att de som kommer till vårt land ska lära sig språket, värderingarna och få ett jobb.

Nu lanserar många en valkompass, både tidningar och SVT, men familjepolitik och frågor som rör barn 0-6 år finns inte med. I Almedalen pratar ingen om små barns behov, utom Power to Parents 2018. Barn är tydligen bara en biologisk fotboja - en frihetsinskränkning som ska fördelas lika mellan föräldrarna. HUR har vi kunnat tillåta att politiska krafter fått skapa ett så barnfientligt samhälle? Känns som det är dags att någon står upp för barnen och ger dem en röst. Skriv gärna på namninsamlingen Power to Parents och var med och gör skillnad.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Power to Parents 2018 i Almedalen: "Svensk familjepolitik handlar väldigt mycket om vuxnas situation och önskemål och väldigt lite om barnens behov. Har Sverige blivit barnfientligt?"

Familjepolitiken måste förändras. Barn är ingen biologisk fotboja

År 2002: Kan barn bli utbrända

Stressade småbarn

Barn blir sjuka av stress

Stora grupper skapar stress

Vart femte barn lider av stress

Farlig stress - vad händer när skrikande barn dumpas i förskolan

Föräldrar bör få veta mer om små barns stress

Psykologer larmar om stress hos barn