Lena Hallengren, S, vägrar svara på Förskoleupprorets frågor

Foto: Linda Håkansson (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Så är årets Almedalsvecka lagd till handligarna och det är dags att summera intrycken. Av över 4 000 event var det 10 stycken som handlade om familjepolitik. Barn 0-6 år och små barns behov diskuterades inte i någon större omfattning, trots att så många är oroade över den ständigt ökande psykiska ohälsan. DET diskuterades en del, men då handlade det som vanligt mest om vad man ska göra när skadan redan uppstått. Själv vill jag gärna prata om vad man gör för att skadan inte SKA uppstå - och då handlar det om att ge små barn det de behöver. Därför pratade jag för Power to Parents 2018 på följande tema: "Har Sverige blivit barnfientligt". Att intresset är stort för de här frågorna om de allra minsta barnen, märktes inte minst på att eventet hade över 5 000 sidvisningar i progamkatalogen. Eventet var också välbesökt med en engagerad publik. Så intresset för de här frågorna är stort, men det syns inte i media och politikernas intresse är svalt.

Varför?

Vill man ha svaret på den frågan är det bara att lyssna till vad regeringens representanter säger. Min erfarenhet under två decennier handlar om att makten inte är intresserad av den lilla människan, utan bara om att införa sina stora visioner och då reduceras människor till schackpjäser som politikerna flyttar runt efter behag. Vad människor vill med sina liv, vilka drömmar eller behov de har, blir ointressant för politikerna anser sig alltid veta bättre och tar sig därmed rätten att prata ovanför huvudet på människor och bestämma åt dem.

Lena Hallengren, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister, S, visade det tydligt på seminariet: ”Omsorg som förutsättning för hög sysselsättning" i Almedalen 2/7. Trots Förskoleupproret som arbetat i fem års tid för bättre arbetsvillkor för personalen, trots #pressatläge där tystnadskulturen till slut rämnade och personalen berättade om sina faktiska arbetsvillkor - som är rent förskräckliga, så rinner det av dessa förblindade politiker som  Lena Hallengren. Hennes kommentar på seminariet var därför klockren och visar precis hur socialdemokraterna ser på den lilla människan:

"Personalen i förskolan har bra arbetsvillkor och löner i jämförelse med äldreomsorgen. Den måste vi prata mer om." Sedan pratade hon bara om äldreomsorg innan hon lämnade seminariet efter halva tiden.

Övriga diskussioner på seminariet avhandlade mest hur de som har makten ska kunna stoppa dessa arma arbetare inom omsorgsyrken från att arbeta deltid. Inte ett ord om att det kanske finns människor som vill arbeta deltid, utan bara om hur det ska stoppas. Fler som arbetar heltid är nämligen lönsamt för staten. Hur människorna mår eller om de vill arbeta heltid är sekundärt. Det är så kallt och cyniskt att man häpnar.

Jag twittrade om det hela och det var flera som arbetar inom förskolan som reagerade över Lena Hallengrens uttalande. De kommenterade därför i hennes FB-flöde i ett inlägg om Almedalen. Först svarade hon på ett inlägg, men sedan raderade hon en majoritet av alla ifrågasättande kommentarer. Det är ett anmärkningsvärt beteende. Lena Hallengren är minister. Hon är politiker. Hon fattar beslut som påverkar människors vardag. Men hon vill inte ha en dialog med medborgarna. Och det är inte första gången hon agerar så här.

2006 skrev jag till Lena Hallengren och bad om svar på några frågor kring familjepolitiken, men hon vägrade svara på frågorna:

"Lena Hallengren hade gärna svarat på dina frågor om de hade varit formulerade på ett seriöst och professionellt sätt. Nu är de i vissa fall helt felaktiga och i andra fall insinuanta och Lena Hallengren gör därför bedömningen att hon inte har möjlighet att medverka."

Inget nytt under solen alltså och jag är inte förvånad att Lena Hallengren valde att radera två frågor från Katrin Nörthen, en av förgrundspersonerna i Förskoleupproret. Regeringen har inte det minsta intresse av att göra något åt problemen i förskolan, eller i familjepolitiken som helhet. Det hade de inte för 12 år sedan och det har de inte idag. Lena Hallengren var tydlig i sitt FB-flöde med att hon kände till Förskoleupproret, ändå hävdade hon att personalen har bra arbetsvillkor och löner. Det här visar precis på det problem Susanne Nyman Furugård och jag lyft tidigare. Förskoleupproret når inte fram. Därför är det viktigt att de som vill arbeta för en förändring för barnen och personalen i förskolan stöder Power to Parents och skriver på namninsamlingen, så att politikerna avkrävs tydliga besked om vilken politik de går till val på. Det är det enda som fungerar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Slopa heltidsnormen

Lena Hallengren, S: "Vi har världens bästa förskola"

Maria Larsson, KD, ställer en fråga i riksdagen varför Lena Hallengren vägrar svara på en medborgares frågor

Regeringens jämställdhetspolitik ökar otryggheten och gör fler arbetslösa

Foto: Joe Jungmann (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Regeringen stoltserar nu med att de "tagit ett helhetsgrepp på jämställdhetsarbetet". De har också skapat en ny Jämställdhetsmyndighet - med ännu fler anställda tjänstemän betalda av våra skattepengar som ska klura på verklighetsfrånvända lösningar.

Vi ser nu en allt grövre brottslighet mot kvinnor i vårt land. Tryggheten minskar och kvinnor får allt svårare att leva fritt och röra sig i det offentliga rummet. Redan idag berättar många att de ändrat sitt beteende på grund av den ökade otryggheten. I Skaraborg har till exempel 30 våldtäkter skett det senaste halvåret som polisen inte hinner utreda. I Malmö plågas kvinnorna svårt av ständiga gruppvåldtäkter. Inte ens skolorna är trygga och även lärarna utsätts för våld och sexuella trakasserier. För att bara nämna några exempel.

När det behövs krafttag mot den grova, ständigt ökande brottsligheten som raserat jämställdheten och försämrat livsvillkoren för kvinnor - då inrättar regeringen en ny myndighet med fokus på flera helt felaktiga saker och stoltserar sedan med bland annat följande i en debattartikel i GP:

"Vårdnadsbidraget, som innebar att främst kvinnor fick bidrag för att vara hemma med sina barn i stället för att arbeta och låta barnen ta del av förskolan, avskaffade vi."

I detta skarpa läge när kvinnofriden och jämställdheten är i botten, så fortsätter regeringen bara på den inslagna vägen som Gunnar och Alva Myrdal stakade ut på 1930-talet. De tror alltså att bara för att de tagit bort vårdnadsbidraget så ska det leda till att de kvinnor som valt hemmaomsorg till sina barn, nu ska sätta in barnen i förskola och gå ut och arbeta. För i deras snäva världsbild så finns det inga andra sätt att uppnå jämställdhet.

Till att börja med så fanns det ju en grundläggande ORSAK till att familjerna valt hemmaomsorg och ansökt om hemmasubventionen vårdnadsbidraget. En vanlig orsak till att vänta med eller hoppa över förskola helt är ju att barnen till exempel inte mår bra i förskolegrupper. Fördelen med VB var då att det gick att ha hemmaomsorg i tre år med anställningen och SGI:n skyddad. Nu måste föräldrar säga upp sig för att kunna ha hemmaomsorg.

Regeringens beslut har alltså lett till att fler föräldrar (både mammor och pappor) förlorar en fot på arbetsmarknaden. För många har inte ett val. I många  kommuner har ju alternativen för de som behöver en annan omsorg än förskola försvunnit. De kommunala dagbarnvårdarna har fasats ut, samtidigt som politikerna sänkt barnomsorgspengen drastiskt för de privata dagbarnvårdarna, så att de tvingats slå igen sin verksamhet.

Det här att skruva till familjepolitiken in absurdum, begränsa valfriheten och försöka TVINGA på föräldrar en enda barnomsorgsmodell, leder till en mängd negativa sidoeffekter som regeringen inte tänkt på. Och inte ens när de faktiskt fått kunskap om de negativa sidoeffekterna så bryr de sig. De är helt förblindade av ideologi. Barnperspektivet och barnets behov är aldrig i centrum för regeringen, vilket jag lyft tidigare i samband med förslagen till försämringar i föräldraförsäkringen.

Den enda ljusningen i allt elände är att det är valår i år. Kommer Sveriges föräldrar rösta för ytterligare fyra år med politiker som kör över människor som en ångvält och struntar i konsekvenserna, eller kommer väljarna i år att rösta för något nytt och bättre - för seriösa partier som stöttar föräldrar istället för att styra dem.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Vill du ge barn 0-6 år en röst i valet,  så skriv på namninsamlingen Power to Parents.

Läs också:

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

De svagaste offras när S satsar valfläsk på priviligierade grupper

Foto av: James Doepp  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Betongmakten S har sedan de kom till regeringsmakten visat att de med lätthet och utan att tveka kör över små svaga icke resursstarka grupper. De hann bara komma till makten så var det barn som inte mår bra i förskolegrupper som skulle kastas ut till vargarna. De räknade iskallt med att gruppen hemmabarn var så liten och protesterna skulle bli så få - att det var värt att köra på som en ångvält i ideologins namn. Bort med vårdnadsbidraget alltså. All information om varför det var bra för de barn vars föräldrar kunde använda det för att vänta med förskola, eller minska tiden i förskola - var helt ointressant för socialdemokraterna som slog dövörat till som vanligt. De hade sedan länge lagt upp riktlinjerna och barn ska inte vara hos sina föräldrar efter ett års ålder - för alla föräldrar ska ut och arbeta heltid när barnen är små - och betala skatt till ett alltmer svällande välfärdsuppdrag.

Nästa svaga grupp de riktade in sig på var föräldrar med barn som har diagnoser som ADHD och Asperger och har vårdbidrag för att kunna stötta sina barn. Här fanns det mer pengar att skära bort utan att riskera några protester. Det dröjde inte länge förrän de aviserade att här skulle det också komma att skäras ner på subventionerna.

Nu senast blev det barnen som har LSS, svårt sjuka barn, varav många som behöver dygnet-runt-vård för att överleva, som med den socialdemokratiska regeringen plötsligt får se alla assistanstimmar indragna och där föräldrarna uppmanas att ta sitt föräldraansvar.

Eftersom ideologi går före sunt förnuft och beprövad vetenskap så blev nästa förslag att satsa på att få alla små barn att gå ännu längre dagar i förskola samt slänga ut lite valfläsk. Därför kom förslaget upp att införa heltid eller obegränsat med tid (60 timmar i veckan) för föräldraledigas barn. Stockholm skulle bli först ut. Men i sin iver att snabbt omfördela pengar från mindre resursstarka grupper till redan gynnade och priviligierade så glömde de personalen i förskolan. De räknade tydligen med att tystnadskulturen och personalens utsatta läge skulle göra att det hela skulle gå smidigt och utan protester. De var så självsäkra att de inte ens kände ett behov av att tillföra mer pengar. En alarmerande förskollärarbrist i Stockholm var inte heller ett problem. Personalen brukar ju vara så foglig och skulle de protestera så kläm direkt till med: "Vi ska inte skuldbelägga föräldrar som har sina barn långa dagar". Allt för att få tyst på alla diskussioner och protester.

Sedan socialdemokraterna införde maxtaxa, allmän förskola och började låta barn till föräldralediga ha en plats i förskolan - har uppdraget för förskolan utökats under snart två decennier utan att mer pengar har tillförts. Personalen har kämpat på och de får ju höra många fina saker: "Våra superhjältar", "ni tar hand om det viktigaste vi har", "en förälder kan aldrig ersätta en pedagog". Och snällt har de tigit och fortsatt arbeta - till följd att de tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår. Jag har till och med fått ta del av information där en förskollärare skryter om att hon klarar av att ta hand om 19 barn själv. Men är det verkligen ett rimligt krav att ställa? Och är det en förebild för andra verkligen? Och hur blir omsorgen och lärandet (som det pratas så mycket om), säkerheten och tryggheten, i en grupp på 19 barn och en personal? Det är väl inget att skryta om, eller försöka inspirera fler att klara av.

Men nu har pedagogerna i förskolan fått nog. Jag tror att kombinationen av rika, kända och priviligierade mammor som så självklart tycker sig ha rätt till heltid eller obegränsat med tid - och den totala nonchalansen mot personalen från de socialdemokratiska politikerna, har gjort att framförallt pedagogerna i förskolan har tröttnat. Det sorgliga är att förskollärarna har stöd av Lärarförbundet som kritiserat heltidsförslaget i ett remissvar men även demonstrerat. De som sviks däremot är barnskötarna som tillhör Kommunal. Kommunal lever i total symbios med socialdemokraterna och väljer att inte agera för de vill inte kritisera det parti som de är en del av och bidrar med pengar till: socialdemokraterna.

Det intressanta är att när de nu mullrar bland pedagogerna och Förskoleupproret samlat in nästan 4 000 namn på kort tid, samtidigt som även de demonstrerat mot heltidsförslaget, så väljer socialdemokraterna att bara köra på. Det visar på en total brist på medmänsklighet och respekt för den lilla människan. Ideologin går före allt i alla lägen. Det här kanske var lättare för många att bortse ifrån när en liten grupp som hemmaföräldrarna och deras barn kördes över och drabbades hårt av all styrning och alla försämringar i familjepolitiken, men nu när alltfler människor drabbas av ångvältsideologin så kanske det blir mer uppenbart vilket samhälle socialdemokraterna är på väg att skapa.

Valet 2018 närmar sig med stormsteg. Vill du vara med och sätta press på de politiska partierna att ta fram en familjepolitik som utgår från verkligheten och som tar hänsyn till att barn är olika? Skriv då på namninsamlingen i Power to Parents.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

70 miljoner i LO-stöd till S

Föräldrar erbjuds mer tid i förskolan för sina barn - trots att forskning visar på risker

Var finns solidariteten med de föräldrar vars barn inte passar i förskolan

S ägnar sig åt fördomsfull och diskriminerande klassificering av människor

Foto: Christine Szeto (FLICKR) LICENS: CC BY-SA (Personerna på bilden har inget samband med inlägget)

Som vanlig gräsrot är det inte lätt att komma i kontakt med makten som fattar beslut ovanför människors huvuden. I Stockholm prioriterade de rödgrönrosa som ett av de första politiska besluten att ta bort vårdnadsbidraget. En annan sak de bestämde var att alla som ansökte innan årsskiftet och innan det skulle tas bort den 1 januari - var att de föräldrar som sökte bara skulle få det beviljat fram till sommaren 2015 - och inte den tid de planerat för och som de hade behövt ha det.

Hemmaföräldrars nätverk skrev därför till Olle Burell, S, ordförande i Utbildningsnämnden för att få fram hur de utvärderat och tänkt igenom att beslutet att inte ge föräldrar den tid de ansökt för:

"Hej,

Jag tänkte bara höra om det stämmer att Stockholm stad redan i december gick ut och bestämde att alla de som ansökte om vårdnadsbidrag innan årsskiftet bara skulle få vårdnadsbidraget beviljat till och med juli 2015, även om de ansökt om att få ha det längre?

För att få ta ut vårdnadsbidraget krävs det ju att föräldern har tagit ut 250 dagar, vilket får stor påverkan för berörd familj om saker och ting ändras för snabbt. Därför undrar jag också om ni i så fall innan ett beslut om att bara bevilja vårdnadsbidrag en kort tid , tog och gjorde en barnkonsekvensanalys av det beslutet? Jag skulle också gärna vilja ha en länk till det möte i Utbildningsnämnden där ni fattade beslut om att bara bevilja vårdnadsbidraget till juli 2015."

Efter ytterligare en påminnelse och ett telefonsamtal, så kom till slut ett svar från en borgarrådssekreterare. Hon skriver att stadsledningskontoret tagit fram en plan och att hon bifogar den till mig ... men ... den fanns inte med i mejlet, varför jag fått skriva igen och eftersöka den.

Sedan skriver hon att det inte är Stockholm stad som gör några analyser inför politiska beslut utan:
"Det är ett politiskt beslut och prioritering som bygger på forskning om förutsättningar för individer i skola och yrkesliv, för så väl hemmavarande barn och i de flesta fall kvinnor."

Då blir det lite spännande att höra på vilka grunder de anser sig ha rätt att gå in och detaljstyra i människors liv. Just det här att de säger sig grunda sitt beslut på "forskning om förutsättningar för individer i skola och yrkesliv, för hemmavarande barn och i de flesta fall kvinnor".

VAD betyder det? Vilken forskning ligger till grund för att de bara beviljade de föräldrar som ansökte innan årsskiftet, sex månader?

Skam den som ger sig, även om det mesta är rena "God dag yxskaft svar" så måste man ju ändå försöka förstå hur makten tänker (eller egentligen inte tänker - bara bestämmer) - och jag skrev därför till dem igen:

"Hej, Och tack för svar. Eftersom du skriver att det är ett beslut som vilar på den forskning som finns - så vill jag väldigt gärna ha tillgång till vilken forskning det handlar om - som rör barn och kvinnor."

Svaret kom ganska snabbt ... i form av en länk:
"Slopat vårdnadsbidrag ger bättre integration"

Den slutsats man kan dra då är att alla familjer i Stockholm som nu blir av med vårdnadsbidraget och alla som bara fått det beviljat i sex månader ... kan då enligt socialdemokraterna trösta sig med att de kommer att bli bättre integrerade i det svenska samhället. Eller vad menar de? Det vägrar de svara på. End of discussion. Punkt slut - de har sagt sitt. Min uppföljande fråga lämnas obesvarad.

Tilläggas kan också att jag har pratat med en av de forskare som tog fram studien för arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att integrera invandrare bättre i samhället, som presenterades 2011. Det är en tidningsanka att lägga fokus på vårdnadsbidraget som tidningarna gjorde när de återrapporterade om studien. När jag ringde upp en av forskarna bakom studien så var vårdnadsbidraget den minsta faktorn i det hela och hon var själv förvånad att just den lilla biten slagits upp så stort. (Det var inte jag ... ;) ).

Av de som tog ut vårdnadsbidraget 2011 - cirka 8 000 familjer så hade 3 000 invandrarbakgrund. Det betyder inte att de hade behov av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utan bara att de klassificerats som personer med invandrarbakgrund ... och jag måste säga att det är ganska fördomsfullt och diskriminerade att säga att det är samma sak som att de inte är integrerade i det svenska samhället. Nyanlända som är i olika åtgärder får inte heller ta ut vårdnadsbidrag, så att försämra för familjer som använder och som har behov av att använda vårdnadsbidraget som ett verktyg för att få ihop livspusslet under småbarnsåren ... är faktiskt inte okej.

När SSU som har kommit med förslaget om obligatorisk förskola fick en fråga om varför de anser sig ha rätt att bestämma åt föräldrar så svarade de i samma stil som moderpartiet:

”Ursäkta om det låter hårt, men dina barn har ju trots allt inte fått välja om de ska vara hemma med dig eller inte.”

Dessa svar andas i mitt tycke .... både bristande respekt för människor men visar också väldigt mycket på att de har stora problem att dra gränser för vad politiken ska ha rätt att gå in och bestämma i detalj kring människors liv. Enda fördelen är att det blir mycket tydligt på vilken ideologisk grund de vilar sitt maktutövande på.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Myten om vårdnadsbidraget

Malmö stad knackar dörr hos föräldrar som väljer bort förskola

Foto: Mats Eriksson (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I Malmö har krisen i förskolan slagit hårt. De har problem att erbjuda plats inom fyra månader, de har i flera år löst platsbristen i förskolan genom att ha förskolor i bussar, de bygger nya förskolor på förgiftad mark, och de har förskolor i en del stadsdelar där personalen varken pratar svenska … ELLER barnens modersmål.

Trots den ganska extrema krisen i Malmö stad så är staden som styrs av de rödgröna nu bekymrade över att det finns föräldrar som i vissa stadsdelar väljer bort att ha barnen i förskola. Därför ska de nu gå ut och knacka dörr hos de föräldrar som valt bort förskola samt skicka ut enkäter. Här ska "förskoleskolkarna" identifieras, dokumenteras och åsiktsregistreras.

– Vet man inte om att det är bra med förskola, eller har föräldrarna bedömt att mitt barn mår bra av att vara tillsammans med mamma eller pappa? Vi vill ha underlag för att veta varför man inte går, säger Ana Maria Deliv, kvalitets- och myndighetschef på förskoleförvaltningen i Malmö.

Det KAN ju vara så också att föräldrar inte tycker att den förskoleverksamhet som Malmö stad erbjuder alltid håller hög kvalitet. Men se även där har de rödgröna i Malmö tänkt till. Innan Alliansen införde en barnomsorgspeng så stoppade S alla som försökte starta privat pedagogisk omsorg. Under flera år har kommunen också fasat ut de kommunala dagmammorna, då verksamheten anses för dyr: "de kan inte ta emot lika många barn som förskolan". Inte heller har de infört vårdnadsbidrag - så då finns det ju bara förskola, som då en majoritet måste välja - men nu alltså många ändå väljer bort.

När jag chattade med Anders Rubin, S, kommunalråd i Malmö om krisen i förskolan (jag var inbjuden av Sydsvenskan att delta), så tryckte han mycket på att det är viktigt att barn vars föräldrar har invandrarbakgrund går i förskola. Det kan säkert vara en fördel för barn att gå några timmar i veckan, men … då måste naturligtvis förskolan hålla en hög kvalitet - och framförallt ha svensktalande personal, för annars risker barnen att fara mycket illa - kanske mer än andra barn, som kommer från mindre utsatta områden.

Tills de rödgröna har fått ordning på alla problem som följer i spåren av förskolekrisen i Malmö, borde de i ärlighetens namn göra två saker: Införa fler barnomsorgsalternativ - även vårdnadsbidrag, men kanske även tänka lite större än att förskolan ska vara lösningen på allt. Vill de satsa på att lära barn svenska och samtidigt integrera människor i samhället, varför inte prova Flens exempel och satsa på "mammasvenska".

Ett annat problem är att det alltid hänvisas till att förskolan är bra för barn i utsatta områden … enligt utländska undersökningar. För i Sverige har finns det ingen forskning under de senaste 30 åren som visar vilken effekt förskolan har på barns utveckling och lärande. Vi vet alltså inte vilken effekt dagens förskola har på barn. Det enda vi vet är att svenska barn under över två decennier uppvisat allt sämre resultat i skolan enligt PISA-undersökningen. Och … skolresultaten har försämrats i samma takt som allt fler barn gått i förskola, men om de försämrade skolresultaten beror på förskolan vet vi inte eftersom de forskare som vill forska på det här hela tiden får avslag när de söker pengar för forskning. Varför nöjer sig svenska journalister med hänvisningar till utländsk forskning, som ändå inte säger något om svenska förskolor och deras effekt på barn i Sverige och varför ifrågasätter inte några journalister - eller Uppdrag Granskning att det saknas forskning och att forskarna får avslag på att forska kring det här?

Sedan undrar jag verkligen över varför de rödgröna stoppar privata förskolor, när de nu har en sådan total kris och inte ens klarar av att erbjuda plats till de barn som står i kö. Malmö stad silar mygg och sväljer kameler, när de släpper igenom mobila förskolor, förskolor på giftig mark - men på tveksamma grunder stoppar privata alternativ.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Var fjärde förskola fastnade i kontroll i Malmö

Förskolorna tvingas bryta mot reglerna

SSU vill ha obligatorisk förskola

Rekordmånga anmälningar mot Malmö stad

Skolinspektionen granskar förskolekön

Skolinspektionen riktar kraftig kritik mot förskolor i Rosengård

Stressade barn i stora barngrupper oroar personal

Gift i marken vid förskola

Många är nyfikna på oss hemmaföräldrar - och vill gå med i HFN

Foto: cjggbella (FLICKR) LICENS: CC BY-SA Personen på bilden har inget samband med inlägget.

Många tycker att det är lite spännande det här med tid för barn och balans mellan familj och arbete. Men även partipolitiskt engagerade från partier som helt saknar familjepolitik och rent ideologiskt är emot att barn är hemma längre - är nyfikna på den lilla folkrörelse som Hemmaföräldrars nätverk, HFN, dragit igång där föräldrar samlas och stöttar, inspirerar och ger varandra råd i hur man kan vara hemma längre. Där allt fler föräldrar samlas som vill ha mer flexibla politiska ramar som gör det möjligt att välja fler lösningar än standardlösningen med två heltidsarbetande och barnet i förskola från ett års ålder. Föräldrar som sedan sprider budskapet om valfrihet vidare som goda ringar på vattnet …

Att Hemmaföräldrars nätverk är framgångsrika i det arbetet förstår man av det spirande intresset hos de partipolitiskt engagerade från partier som inte har en politik som bygger på valfrihet.

Men … HFN:s slutna facebookgrupp är just sluten för att medlemmarna ska känna att det som skrivs där inte sprids hur som helst. Därför får inte materialet skärmdumpas eller spridas på ett otillbörligt sätt, av respekt för den enskilda personen och dennes familj. Vilket man i och för sig aldrig kan garantera, men de som går med i gruppen måste respektera de reglerna. Inte heller är det en diskussionsgrupp där de som inte delar valfrihetstanken ska gå in och läxa upp de som vill stanna hemma längre - eller debattera och argumentera mot de som är för valfrihet. Också mycket viktigt att respektera med tanke på att hemmaföräldrarna redan är så utsatta.

Vi ser nu hur standardlösningen är på väg att haverera. De som intensivt pratar ideologi och hävdar att föräldrar MÅSTE välja standardlösningen på grund av arbetslinjen eller jämställdhetslinjen - får allt svårare att motivera det, när vi nu ser hur dessa två linjer leder till … sjukskrivningslinjen. Där framförallt småbarnsmammorna är de som drabbas och blir sjukskrivna när de väljer (eller med ekonomiska styrmedel tvingas välja) standardlösningen.

Efter andra barnet ökar sjukskrivningarna bland mammor i hela landet och i Stockholm redan efter första barnet. För den som har lite bakom pannbenet är det en ganska anmärkningsvärd nyhet, som borde resultera i en VALFRIHETSLINJE - där de politiska ramarna i större utsträckning ger föräldrar möjlighet att få ihop livspusslet bättre. Där de politiska ramarna ger föräldrar möjlighet att hitta balans mellan familj och arbete. Och då talar vi bara vuxenperspektivet. Lägger vi sedan till det viktigaste av allt - barnperspektivet - så bör vi tänka på att vi i dag har en ökande psykisk ohälsa hos barn i Sverige. Något som det inte längre går att ignorera: Kejsaren ÄR naken = vi behöver en nyare, modernare och mer flexibel familjepolitik som vilar på vetenskaplig grund - inte på ideologi.

Med det vill jag egentligen säga till de politiska partier som är nyfikna på Hemmaföräldrars nätverk och alla hemmaföräldrar som går mot strömmen och tänker utanför boxen. Visst kan ni få ta del av våra tankar, men använd i så fall den information ni får till att ta fram en mer flexibel familjepolitik … eller för de som saknar det helt … till att ta fram en familjepolitik. Men försök inte krypa under skinnet på hemmaföräldrarna för att klura på hur ni ska förändra de politiska ramarna mot ännu mer styrning … tack! :)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Alla barns "rätt" till lika dåliga uppväxtvillkor

Socialdemokraterna fortsätter sin familjepolitik som innebär mer styrning och mindre valfrihet. Trots att SVT nyligen rapporterat om den totala krisen i förskolan, med stora barngrupper och få personal, ökade olyckor och personal som förtvivlat säger att de inte kan garantera barnens säkerhet - än mindre bedriva någon form av pedagogisk verksamhet på många förskolor - så ska nu förskolan bli allmän från två års ålder, enligt S nya förslag. Då ska man vara medveten om att dagens situation i förskolan till stor del beror på maxtaxans införande. En maxtaxa som dessutom inte indexreglerats sedan den infördes för nästan tio år sedan. Det gör att förskolan saknar pengar och då blir verksamheten därefter.

Och Svenska Dagbladet (som glömt att rapportera vidare till sina läsare om alla de problem som SVT, efter mycket om och men, kommit fram till) är förstås snabba att rapportera nyheten. Propagandamakarna hos S tycker visst att de hittat den ultimata sloganen för att få människor att tycka att det här är ett toppenförslag: Med allmän förskola barnfattigdomen utraderas och alla barn ska få ”lika bra och jämlika uppväxtvillkor". Lika dåliga uppväxtvillkor då med andra ord, för med allmän förskola från två års ålder - så blir det ännu mindre pengar till förskolan, fler barn, mer överutnyttjande och en ännu sämre verksamhet.

Socialdemokraterna nämner förstås ingenting om hur de ska finansiera ännu mer gratis förskola, till ännu fler barn. Men alla har väl märkt att vi trots världens högsta skatter, inte har världens bästa sjukvård, skola eller äldreomsorg ... inte heller har vi världens bästa barnomsorg, som sagt. Så tänkte de sig ännu högre skatter så bör de nog tänka en gång till. Och alla skattebetalare borde verkligen tänka till både en och två gånger: Vill vi verkligen att våra intjänade inkomster ska gå i skatt till ännu mer gratis förskola, till ännu yngre barn? Eller ska dessa pengar användas till att förbättra sjukvården till exempel? (Visst skulle det vara mysigt att veta att om man nu hamnar på sjukhus så är det städat där till exempel).

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Barn under tre år har inte utvecklat sitt immunförsvar

Mer styrning i framtiden - eller mindre

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Föräldralediga bör inte få ha små barn i förskolan

Myt att vi tjänar på att föräldrar väljer jobb framför barn

Det måste finnas gränser för välfärdsuppdraget

En förskola i fritt fall

Svenska föräldrar är grundlurade

Borttappade barn i förskolor - stora barngrupper möjlig orsak

Media tar krafttag mot valfriheten

Tänk vad det måste reta media och proffstyckarna att människor i omröstning efter omröstning visar med en förödande majoritet att de vill bestämma själva - att de vill ha valfrihet. Men icke att de ger sig och accepterar att människor inte vill låta sig styras. I nummer efter nummer i gammelmedierna ska det bankas, nötas och indoktrineras - så att vi ska börja göra som de vill.

Men människor är inte som fåren i George Orwells bok "Djurfarmen" där makthavarna hela tiden formulerar nya budskap som de tvingar fåren att upprepa - allt så att de ska passa makten. Människor tycks tänka själva och människorna vill inte ha kvoterad föräldraledighet.

Då gäller det att nöta och tjata och hoppas på ett resultat tycks journalisterna resonera.

I Expressen idag slår man på stort. Först ut är Allombarn som vill marknadsföra Miljöpartiets nya "tvångslinje" (helt i linje med "moderpartiets" - socialdemokraternas - linje) med tvångsdelad föräldraförsäkring. Lite längre ner på sidan så har man placerat en politiskt korrekt artikel av Martin Melin som naturligtvis delar millimeterfeministernas syn på hur föräldraledigheten ska fördelas.

Nöta och tjata, nöta och tjata. Och så slänga in en ny sifoundersökning och se om det "dumma" folket ändrat uppfattning.

Det är bara ett problem som media och politikerna som är för "tvångslinjen" inte förstår...... teori och praktik är två helt skilda saker. Alla familjer, alla föräldrar, alla graviditeter och alla barn är olika. Det går inte att tro att en lösning fungerar för alla. Och som sagt hur vi än försöker så går det inte att låtsas att barnet inte bärs av kvinnan under 9 månader, med allt vad det innebär. Förutsättningarna är inte så att barnet beställs på postorder, förutsättningarna är olika från början och det ska man ha all respekt för.

Man ska ha respekt för den omställning det är att bära fram ett barn.

Pappan är oerhört viktig och det finns många sätt han kan vara ytterst närvarande på. Jag litar helt på att människor satsar på team work när de får barn. Det handlar om att bygga en tillvaro där man hjälps åt och satsar på att ge sina barn tid. Uppmuntra och stöd föräldrar i att de är viktiga.... hela barnets uppväxt och inte bara under några månader under barnets första år.

Och till media och proffstyckarna samt de politiker som står för "tvångslinjen" vill jag bara säga;

- Lägg ner och börja respektera att människor vill ha sin valfrihet.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

p.s

Jag har försökt kommentera artikeln inne på Alltombarn men det verkar som jag är spärrad. Det går inte att logga in på något sätt. Synnerligen skumt.... eller kanske inte.... kanske bara vad man kan förvänta sig. Någon som sett Alltombarn skriva ett positivt reportage om hemmaföräldrar? Om dagmammor? Om valfrihet? Om vårdnadsbidraget?

Läs också:

Feministmaffian styr våra liv - men vilka är de?

Livet följer inte någon mall

Teori och praktik - Birgitta Ohlsson

Rätten att få vara hemma med barnen

8 av 10 säger nej till kvoterad föräldraledighet

Föräldrar vill inte ha kvoterad föräldraledighet

Föräldrar vill bestämma själva

Klent stöd för kvoterad föräldraledighet

Stor majoritet emot mer kvoterad föräldraledighet

Motstånd mot kvoterad föräldrapeng

Familjepolitiken en valvinnare

I SvD står det att socialdemokraterna dragit igång sin valkampanj. Även DN rapporterar om samma sak. Socialdemokraterna har insett att det i nästa val handlar om att få kvinnornas röster. Ändå forsätter de på sitt vanliga spår, där det handlar om att ge sken av att man vill förbättra något för kvinnorna när det egentligen handlar om att genom politiska beslut styra kvinnor att leva "rätt".

2005 överlämnade Föräldraupproret 36.000 namnunderskrifter till en motsträvig Mona Sahlin. Hon visade noll och nix i förståelse för våra krav (Hemmaföräldrar ingår i Föräldraupproret) och jag fick chansen att en kort stund argumentera öga mot öga med henne och märkte snabbt vilket hav som fanns emellan oss. Vad jag än sa så upprepade hon i princip bara "vi har världens bästa föräldraförsäkring". Det är så det börjar ryka ur öronen, när jag tänker på hur totalt omöjligt det är att nå fram till socialdemokratiska politiker.

Det sorgliga är att de inte alls är i fas med sina väljare.

Men de har trogna väljare. Hederliga väljare som vill väl, som kanske har en tradition av att "alltid" har röstat rött och som känner sig som svikare om de skulle ta och rösta på något annat. Det sitter säkert väldigt djupt och många av de här väljarna känner säkert inte att de har hittat något annat alternativ ännu. De rö(s)tar på en dröm om ett gott samhälle men ser inte att metoderna för att nå dit inte direkt är de bästa eller ens i samklang med vad de egentligen vill.

Ett exempel på att de inte är i fas är till exempel att 76 procent av LO kvinnorna kan tänka sig någon form av ersättning för vård av barn tills dess barnet är fyra år. Men socialdemokraterna är helt emot vårdnadsbidraget.

I sitt sommartal pratade Mona Sahlin om deltidsarbetandes rätt till heltidsarbete. Men det som gräsrötterna vill ha är rätten till en balans mellan arbete och familj. Sex av tio TCO-medlemmar önskar mer tid för sig själva och sin familj, tid för barn, fritidsintressen och vänner enligt en undersökning 2007. Balansen för att orka med och inte bli utbränd är en stor kvinnofråga som (s) helt missat tydligen, för inte är det mer som småbarnsmammor vill arbeta.

Istället för mer arbete så borde skatterna sänkas, som jag ser det. Lägre skatter ger mer pengar i plånboken och större makt över att fatta egna beslut hur man vill leva sitt liv. Det är aldrig bra att hamna i en situation där man betalar in så mycket skatt att det inte går att leva på den lön man tjänat in. Då får man stå där "med mössan i hand" och snällt be att få tillbaka lite pengar i olika subventioner för att överleva. Problemet är bara att man får rätta sig efter vad politikerna ställer för krav angående olika livsval, för att göra sig "förtjänt av" att få något tillbaka. (Dagissubventionerna är ett klassiskt exempel).

Målet för (s) är också att lagstifta om delad föräldraförsäkring. Föräldrar ska inte få välja själva, det ska politikerna göra åt dem. Men alla familjer och alla barn är olika och att bestämma så är som att säga att man ska lagstifta om att alla kvinnor i alla lägen ska föda vaginalt - "för det är det bästa för kvinnan och barnet". För den som uppmärksammat att livet inte följer en standardmall blir det förstås ganska uppenbart att en förlossning inte är den andra lik och att i ett sådant läge lagstifta om bara vaginal förlossning i alla lägen, skulle naturligtvis få förödande konsekvenser för mor och barn.

Det behöver man inte vara någon Einstein för att förstå och följaktligen så borde det inte heller vara så svårt att förstå att det kan bli allvarliga problem för de familjer som av olika orsaker inte kan ta och dela föräldraledigheten rakt av. (Undertecknad som led av havandeskapförgiftning med allt vad det innebar av efterföljande svårigheter kan lätt skriva under på det).

(s) vill höja kvinnolönerna inom offentlig sektor - varför inte sänka skatten istället. Minimumkravet borde väl ändå vara att man ska kunna leva på sin lön efter skatt. Den riktiga fällan är väl ändå att låsa fast kvinnor i offentliga yrken, där de har liten eller ingen möjlighet alls att påverka sitt yrke eller dess löneutveckling. Ett sätt att komma ur det är (enligt ett förslag) genom att privatisera den offentliga tjänstesektorn. Det gäller att höja blicken ovanför de vanliga politiska svammlet för att hitta lösningar och det bästa är alltid i alla lägen att stämma av vad gräsrötterna vill. Det är ändå de som lever där ute i det verkliga livet och som drabbas av de politiska besluten.

Socialdemokraterna har tydligt visat att de inte greppat läget. Nu återstår att se vad övriga partier har att komma med, om de nu är intresserade av de kvinnliga rösterna.

Jag vill se ett parti som på allvar vågar stå upp för en ny och bättre familjepolitik som släpper ut kvinnorna ur ekorrhjulet och ökar deras livschanser och livskvalitet. Moderaterna är bekymrade över att de har så få kvinnliga väljare (ni får gärna höra av er till mig så kan jag berätta varför) och Kd är bekymrade över sina vikande siffror (tyvärr men ni framstår inte längre som ett tydligt alternativ inom familjepolitiken - nya krafter har tagit över som inte tycks tro på de riktlinjer för familjepolitiken som Alf Svensson och Inger Davidsson en gång la).

Helt enkelt - de partier som är intresserade av de kvinnliga rösterna bör snabbt komma med ett program som visar att man lyssnar och är intresserad av hur kvinnors liv och vardag ser ut. Hittills är det dock väldigt tomt på den fronten.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Familjerna kan avgöra vilka som vinner valet

Låt kvinnor välja själva - utan pekpinnar

3-barnsmamma fick sparken när hon inte kunde jobba 10-12 timmar per dag

Därför går kvinnors hjärtan sönder

6 av 10 kvinnor känner stress i ekorrhjulet

"Ruttna dagar" undrar jag varför jag är född kvinna

Blind feminism har skadat våra barn

Kvinnorna fick betala ett högt pris när pensionssystemet ändrades

Offentlig sektor - en riktig kvinnofälla

Socialdemokraterna fortsätter köra över människor

Nalin Pekgul, ordförande i socialdemokraternas kvinnoförbund, fortsätter på den väg socialdemokraterna har slagit in på för länge sedan och tar nu sista steget i den totalitära vision som präglat socialdemokraternas familjepolitik - "dygnet-runt-dagis".

Barnen ska användas som en murbräcka för jämställdhet, en bekväm och enkel lösning för då slipper sossarna titta på de orättvisor som faktiskt drabbar kvinnor inom till exempel sjukvården. Men också en farlig lösning för även om det i ett första läge är så att tanken är att de som arbetar natt ska ha tillgång till barnsomsorg, så känns det som att målet i förlängningen är att med barnomsorg tillgänglig dygnet runt för alla barn, så behöver inte barnen längre tillbringa ens de där 1 ½ timme i hemmet varje kväll som de allra flesta idag får mellan hämtning på dagis och läggdags.

Nalin tycker att vårdnadsbidraget är en kvinnofälla eftersom det är flest kvinnor som förväntas ta ut det. Men hon "glömmer" eller vill inte se det faktum att det redan idag är flest kvinnor som väljer att ta hand om barn, då 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor.

Av någon "konstig" anledning så är det flest kvinnor som väljer att arbeta med barn - oavsett om det handlar om arbete som förskollärare, barnskötare eller hemmaförälder. Men i Nalins och socialdemokraternas ögon är det helt okej när det handlar om att kvinnor arbetar som förskollärare och barnskötare men inte som hemmaföräldrar. När det kommer till att välja att arbeta som hemmaförälder några år så får kvinnor absolut inte göra det valet.

Om Nalin nu anser att det är en kvinnofälla att arbeta med barn så tycker jag att hon per omgående bör starta ett korståg mot att så många kvinnor arbetar inom vård och omsorg.

Nalin tycker att det är fel att hemmaföräldrarna under några ynka år ges en möjlighet att få ut 3.000 kronor i månaden för den vård och omsorg de ger barnen - en kostnad om 36.000 kronor per år och barn. Istället ska barnen in på dagis till en kostnad om 150.000 kronor per barn och år. För i hennes värld så är det billigare om barnen går på dagis än är hemma....... (Och glöm inte att det idag inte är något krav att man måste arbeta för att ha barnen på dagis - det går lika bra att vara sjukskriven, arbetslös, föräldraledig eller hemmaförälder).

Det Nalin glömmer bort är att många föräldrar kommer att välja hemmaalternativet oavsett om de får ersättning eller inte. Samtidigt som en i familjen kommer att få arbeta mer och hårdare under det att hemmafamiljen kommer att få betala mer i skatt på grund av särbeskattningen. Dagisfamiljerna däremot betalar mindre i skatt (därför att den gemensamma familjeinkomsten fördelas på två personer) och samtidigt får en ersättning om 150.000 per barn och år plus alla vabb pengar.

Man behöver inte vara ett mattegeni för att se att socialdemokraternas resonemang stinker. De vill helt enkelt inte att det ska finnas några barn som har en möjlighet att få vara hemma lite längre än ett år.

Frågan man bör ställa sig är om det är socialdemokraterna eller barnens föräldrar som ska bestämma hur deras uppväxt ska se ut?

Jag tror att Nalin och socialdemokraterna vet svaret på den frågan och det är därför som de - som i Östra Göinge till exempel - är så livrädda för att låta folket få säga sitt och folkomrösta i frågan om vårdadsbidraget införande eller inte. Liksom de vet att deras familjepolitik får långtgående konsekvenser för barnens uppväxt och psykiska samt fysiska hälsa och de därför i maj 2006 avvisade att förskolebarn ska ha skydd i en arbetsmiljölag.


Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Artiklar om familjepolitiken

Artiklar om jämställdhet

Artiklar om föräldraskap

När oliktänkande förföljs på ett aggressivt sätt

Madeleine Lidman 1976 Foto: Privat

Min pappa var inte särskilt förtjust i facket efter en obehaglig upplevelse som ung när han vägrade gå med. Därför tackade han väldigt bestämt nej till att gå med även senare i livet. Gissningsvis så sa han inte bara nej utan talade även om varför och det var inte populärt i Sverige på 70-talet. Under en period kunde vi inte svara i telefon hemma. Jag minns än idag hur rädd jag blev som liten flicka när jag råkade svara i telefon en gång och hotelserna från en fackföreningsrepresentant haglade. Den arga aggressiva rösten i andra änden skrämde mig så att det satt i under hela 80-talet. Jag rös av obehag bara någon pratade om att gå med i facket.

Det är nog så att vi alla har ett bagage med oss som påverkar hur vi ser på olika saker. Mitt bagage är helt klart mina upplevelser från Sverige på 70-talet - ett samhälle som inte accepterade olika åsikter och uppfattningar - allt var så styrt och likriktat. Alla minns väl bilarna med klistermärken av socialdemokraternas ros. Men var fanns bilarna med klistermärken från de andra partierna? Socialdemokraterna kunde tryggt och stolt berätta var de stod - alla andra fick vara försiktiga för de kunde drabbas av påhopp eller en repa i lacken. Det var "fult" att inte vara socialdemokrat.

I 70-talets Sverige var det bäst att tala tyst om att man inte delade de socialdemokratiska värderingarna. Jag har pratat med många som kände rädsla och inte vågade säga öppet om de hade en annan politiskt åsikt. Vi barn fick snabbt lära oss att det inte var någon idé att fråga föräldrarna om var de stod politiskt, "sådant pratar man inte om". De var likadant hemma hos flera av mina kompisar - de som inte hade en socialdemokratisk ros på bilen.

En dag kom syrran hem och ville gå med i unga örnar - "en jättekul klubb där man fick göra en massa roliga saker". Syrrans kompis Annika var med där. Mamma sa nej, men hon sa aldrig varför. 

Skolan skulle vara politiskt oberoende men jag minns tydligt hur vi i årskurs 6 fick en lärare som predikade om hur fantastiska socialdemokraterna var. Varje dag matades vi med samma politiska budskap och vi tröttnade allt mer. Det här var år 1976, vi var tolv år gamla och naturligtvis inte särskilt duktiga på att bemöta lärarens indoktrinering. Sedan var vi sårbara, vi var i en beroendeställning till läraren, han satte våra betyg. Hur mycket skulle vi våga käfta emot med tanke på det? Det mest nesliga var att det var valår och vi fick jämt höra "socialdemokraterna kommer att vinna, de vinner alltid. De har alltid haft makten och de kommer alltid att ha makten".

Just den kommentaren retade oss enormt och jag minns hur en av killarna i klassen en dag gjorde något som jag tyckte var väldigt modigt. Och då ska man minnas hur det politiska klimatet var, hur gamla vi var och hur underlägsna vi var. En dag gick han fram till vår socialdemokratiske lärare och överräckte ett tändsticksplån med ett moderatmärke på. Alla som såg applåderade. Det var en protest "jag vågar utmana dig och jag vågar stå för att jag inte delar dina åsikter". Killen hette Niklas Johansson och den där lilla händelsen har etsat sig fast hos mig - den lilla människan som protesterar mot överheten (makten).

Det är modigt när man inte vet vad repressalierna blir.

Vi fick vår "hämnd" och vi fick tillbaka tron på rättvisan och demokratin det året eftersom socialdemokraterna inte vann (som läraren sagt). Även skolvalet gick som det brukade - moderaterna vann. Jag tror man måste ha levt i Sverige under de "kalla åren" för att förstå hur stort just det maktskiftet var för många som inte delade socialdemokraternas åsikter. Min farbror var så till sig av lycka att han sprang med svenska flaggan upp och ner framför riksdagshuset. Nu blev inte resultatet så lyckat, men då måste man också förstå hur genomsyrat samhället var av socialdemokraternas långa maktinnehav (och är än idag), men det är en annan historia.

Jag tror att det är farligt om ett parti regerar för länge i ett land. Goda tankar och idéer riskerar att skruvas till och få helt andra effekter än vad som var tänkt från början. Och om debatten då stryps med allehanda medel, så går det inte heller att komma tillrätta med avarterna. Men det värsta är att när ett parti har haft makten för länge så tror en del människor att det bara kan (får) finnas just det partiets åsikter. De reagerar otroligt aggressivt när andra människor ger uttryck för sina (annorlunda) åsikter.

Det skrämmer mig lika mycket som de hotfulla samtalen från facket som drabbade min far (och mig som barn). Här på bloggen har jag tidigare skrivit "Med rädslan som följeslagare" om mina känslor inför att som liten gräsrot utmana socialdemokraternas familjepolitik (anammad även av många inom alliansen tyvärr).

På senare tid har min blogg fått en hel del anonyma kommentarer från nyupplagda namn (som saknar en riktig blogg till) och en av dessa har klivit över en gräns. När inläggen blir aggressiva och går på mig som person, då kommer den gamla obehagskänslan från barndomen tillbaka.

Jag berättar vad jag heter och var jag står och vilka mina mål är. Det är helt okej för mig att debattera mina inlägg på bloggen - så länge nivån är seriös och konstruktiv. Mitt mål är att väcka tankar och ifrågasätta nuvarande system. Nu är jag inte politiskt "skolad", jag tillhör inte makten - inte heller "den första statsmakten journalisterna" - utan jag representerar gräsrötterna.

Det är viktigt att komma ihåg. Jag är bara en vanlig mamma.

Tydligen finns det människor som börjar se mig som ett hot och till "Henrik" som vill att jag ska publicera ett av hans inlägg som dryper av påhopp mellan raderna vill jag bara säga:

- Visst kan du hoppa på mig som person och få mig att känna obehag och rädsla. Är det inte bättre att kliva fram ur anonymiteten och ha en seriös debatt med argument som inte dryper av hat? En öppen debatt sker mellan människor som vågar stå för och berätta vilka de är.

Mitt arbete som gräsrot med att ifrågasätta familjepolitiken och arbeta för att den ska bli bättre ska inte ske genom att någon försöker tvinga mig i försvarsställning, där all energi ska gå åt till att besvara en massa påhopp. Den fällan tänker jag inte falla i. Den som vill "diskutera" är välkommen att göra det - men berätta gärna vem du är och var du står. Det är ärligare och mer givande för alla läsare. Berätta också gärna varför du inte håller med och hur du tycker att man kan göra istället.

Madeleine Lidman

Läs också:

Staten fostrar barnen bäst

Valets välregisserade skandaler

Gräsrötterna vill ha en ärlig valrörelse

En hammare i huvudet på alliansen

LO hotar alliansens väljare

Hallengren vågar inte debattera

Almedalen -ssu marscherar
Lena Hallengren vägrar svara på Madeleine Lidmans frågor

Folkhemstanken kontra valfrihetstanken

Sverige ett intolerant land

Media mörklägger problemen kring familjepolitiken

Journalisterna - den första statsmakten

Vårdnadsbidraget triggar till elakheter

Mamma, pappa eller staten

Januari 2004

Med spänning satte jag mig att läsa artikeln "Världens yngsta elever", i DN den 31 december 2003. "Nu kommer jag äntligen att bli varse en journalist som tittat kritiskt på det nya skollagsförslaget, där barn ska bli elever från ett års ålder," tänkte jag förväntansfullt.

Men tyvärr - det var många kritiska frågor som jag saknade. Efter att ha dragit bakgrunden till förslaget, får förskoleministern Lena Hallengren breda ut sig och förklara att det mesta bara handlar om "juridisk terminologi". Som svar på varför föräldrarna bara ska ha friheten att fostra sina barn som de själva önskar i ett års tid, innan de ska in i "undervisningssystemet", säger förskoleministern;

- Vi ser att de barn som deltar i förskolan har lättare att klara sig i skolan. (Och detta som en kommentar från en förskoleminister som själv var hemma med mormor och själv aldrig gått på dagis).

Några kritiska frågor med anledning av det påståendet skulle ha kunnat vara:
"Enligt vilka undersökningar?"
"Hur var de utformade och hur genomfördes de, i vilket land och framförallt vilket år?"
"Ministern kan ju inte vara omedveten om alla larmrapporter som cirkulerat i media under senare år om allvarliga problem i vår storskaliga kollektiva svenska barnomsorg"
"Vilken "undervisning" ska de små ettåriga eleverna få och vilken politisk prägling kommer de att utsättas för?"

I 30 år har politikerna haft en övertro på att ju tidigare barnen separeras från mammorna och placeras i vård utanför familjen, desto större jämställdhet får vi. Med facit i hand kan vi nu se att det är en dålig lösning att använda barnen som en murbräcka för jämställdhet - det leder inte till några förbättringar för kvinnorna.

För det är inte bara i arbetslivet vi kvinnor vill ha jämställdhet. Trots att så många barn lämnas bort till dagis vid ett års,
så får kvinnor fortfarande sämre vård och sämre mediciner.
Nästan all forskning och framtagning av mediciner sker på den manliga kroppen.
Små fyraåriga flickor får sämre medicinsk behandling för sin astma och sämre mediciner än små fyraåriga pojkar, vilket gör att de riskerar att få kronisk astma som vuxna osv.
Listan över bristande jämställdhet kan göras hur lång som helst.

Artikeln i DN avslutas med: "Den svenska och nordiska förskolelösningen där bebisar möter både barnskötare och förskolelärare i daglig pedagogisk verksamhet är unik. Att bebisar kommer att kallas elever och gå i skola i ett undervisningssystem kommer att göra oss ännu mer unika."

Nej, vi kommer inte att bli mer unika, bara mer likriktade.
En lösning, en åsikt och ett sätt att leva som det enda rätta, kännetecknar totalitära socialistiska regimer som resten av världen, sedan Sovjetunionens och Berlinmurens fall, är på väg bort ifrån, men vi tycks vara på väg mot. Vi står inför ett vägval i Sverige, vill vi leva i en demokrati, där människor betros med rätten att bestämma över sina egna val här i livet. Ska vi ha valfrihet inom barnomsorgen och ett brett utbud av olika sorters dagis, dagmammor och hemmaföräldrar, eller ska vi ha ett alternativ som det står i nya skollagen?

Inför genomförandet av skollagen försöker politikerna lugna människor med att det inte finns ett tvång att barnen blir elever från ett års ålder. När 6-årsverksamheten infördes var den frivillig och det hävdas fortfarande att den är frivillig. En undersökning från Skolverket i höstas visar att "nästan alla föräldrar väljer 6-årsverksamheten" och därför drar Skolverket slutsatsen att det blivit en succé. Men hur ser den här frivilligheten ut i praktiken?

I en vanlig informationsbroschyr från en kommun, där de informerar om den barnomsorg som finns, så står det att;
"förskola erbjuds från 1-5 års ålder".
I utskicket inför 5-årskontrollen, från Stockholms Läns Landsting - Barnhälsovården står det;
"5-årsundersökningen är den sista hälsokontrollen av Ditt barn på BVC innan barnet börjar i förskoleklass vid 6 års ålder".

Frivilligheten finns kanske kvar i teorin men det är inte de signaler som föräldrar får och följaktligen så väljer de flesta 6-årsverksamhet till sina barn.

Inför antagandet av den nya skollagen ska nu föräldrar återigen invaggas i en falsk känsla av att de kommer att ha kvar sin valfrihet, för att efter några år finna att den bara existerar i teorin. Är det verkligen så vi medborgare vill ha det?

Om inte är det dags att börja protestera så att våra politiska företrädare tydligt uppfattar signalerna.

Madeleine Lidman

Folkhemstanken kontra valfrihetstanken

I kommun efter kommun så börjar allt fler protestera mot det tvång och de orättvisor som rådande familjepolitik innebär, men varför händer ingenting? Varför lyssnar inte regeringen på de föräldrar som vill ha en förändring. Hur ser respekten för individen ut? Kan vi vanliga små gräsrötter verkligen anförtros något så viktigt som att själva bestämma hur vi vill leva våra liv eller spökar folkhemstanken fortfarande, där endast stora kollektiva lösningar ska gälla?

Är det en tillfällighet att regeringen hårdnackat vägrar diskutera just det självklara i att ha hemmaföräldrar, som ett alternativ inom barnomsorgen. Eller finns det en lång historia i Sverige av brist på valfrihet, där politikerna tar på sig den självklara rätten att bestämma över våra liv och hur det ska levas?

I DN den 20 maj 2001 intervjuas Gunnar och Alva Myrdals barnbarn, uppvuxen i Tyskland men numera boende i Sverige och chefsekonom för Svenskt Näringsliv.

Saxat ur artikeln;

"Hans morföräldrar var med och byggde folkhemmet och nu kommer han, uppvuxen i Tyskland och ifrågasätter det. Vill riva ner och bygga om. En avfälling?"

"År 1985, mitt i Myrdalsfejden, kom han till Sverige "för att hjälpa Alva och Gunnar att flytta". Paret skulle lämna den lägenhet i Gamla stan, som sedan Olof Palme bodde i. Barnbarnet Stefan hade träffat dem då och då på somrarna, men inte upplevt deras guldålder i svensk politik. När han nu råkade dem var de gamla, sjuka och frustrerade. De tvingades skilja på sig, bo på var sitt hem. Och väl där fick Gunnar ta taxi till Alva för att träffa henne. Det han nu såg gjorde intryck. Morfar och mormor kunde inte forma livet som de själva ville. "

"- Det jag nu såg var att människors möjligheter var så kringskurna. Taxi var reglerat och svårt att få tag på. Livsmedelsbutikerna var små, tråkiga affärer där man kunde välja mellan knäckebröd och mjuklimpa.
- Man tillhörde ett sjukhus, kunde inte välja, inte bygga livet som man själv ville. Han säger att han såg samma tendenser i skolan och att Sverige var det enda landet i Europa där allt färre gick vidare till universitetet.

Han såg att tillväxten i Sverige inte längre var bra och han tänkte att förr eller senare måste en revolt komma.

- Jag hade långa diskussioner med Gunnar och Alva om det här. De var ju stolta över välfärdsbygget som de varit delaktiga i. Men de var också kritiska. Gunnar menade att Sverige blivit ett samhälle fullt av skattefifflare.
- Alva ville ha en jämn fördelning av levnadsstandarden, men hon hade tänkt sig att valfriheten, möjligheten att själv utforma sitt liv skulle vara större än den hade blivit. När hon engagerade sig i kampen för Adolf Fredriks musikskola, då socialdemokraterna ville stoppa finansieringen, fick hon mycket kritik av sina partikamrater."

"Jag ber honom reagera på några ord och begrepp, som vi ofta slänger oss med i tron att vi vet vad vi menar och vi menar samma sak.

Folkhemmet?
- En vision som gick överstyr runt 1970 och som betydde något annat när det myntades. I folkhemmet är staten föräldrar. De bestämmer och tar hand om sina barn, medborgarna. Idag vill allt fler, även mindre privilegierade, forma sina egna liv efter egna önskemål."

"Rättvisa?
- Rättvisa kan i sin ideologiska tappning slå hårt mot dem man mest vill hjälpa. Systemet, utformningen, kan motverka sitt syfte. Den offentliga sektorn ska till exempel klara av de hemlösa, men misslyckas. Alltså borde fler frivilliga få vara med i arbetet.
- Rättvisa kan i Sverige också vara att inte få välja mat på sjukhusen, för ingen ska kunna köpa sig bättre mat än någon annan. Samtidigt svälter många gamla ihjäl för att de saknar aptit och inte tycker om maten. Men ingen inom socialdemokratin eller vänstern tar i detta, för det passar inte in i ideologin."

"Vad är jämlikhet för dig?
- En jämn fördelning av levnadsstandard. Men trettio år gamla metoder för att nå dit fungerar inte. Skatterna räcker inte, eftersom vi har fått en stor svart arbetsmarknad och för att stora förmögenheter flyttas utomlands. Som jag ser det är de nya vägarna till en jämnt fördelad levnadsstandard att fler utbildar sig och att fler ges möjlighet att bygga ett sparkapital. "

Artikeln (som jag här bara har tagit med vissa stycken ur) är intressant och förklarar en del av ideologin bakom motståndet mot att vi föräldrar ska ha valfrihet. Den ger oss också en viktig pusselbit som förklarar vad vi har att kämpa emot, när vi arbetar för ett bättre samhälle där vi själva kan få fatta de beslut som passar oss och våra barn bäst.

Madeleine Lidman