lördag, september 16, 2006

Staten fostrar barnen bäst

Idag tog jag en sväng till Solna Centrum för att informera lite om Föräldraupproret. Det var givande och trevligt som vanligt. Det var bara en person som kom fram och läste lagen för mig när jag sa att vi vill ha fler barnomsorgsalternativ än förskolan - en äldre herre som tyckte att "det behövs inga dagmammor, familjenätverk eller hemmaföräldrar, vi ska bara ha förskolor från ett år för";

"staten tar mycket bättre hand om barnen än föräldrarna".

När jag förklarade att alla barn är olika och att ett infektionskänsligt barn kanske inte mår bra av att gå på dagis från ett års ålder, utan man vill kanske vänta då tills barnet är två eller tre år, så avbröt han mig bara genom att hotfullt krypa tätt intill mitt ansikte och säga "att så är det inte alls - alla barn passar bäst på dagis från ett år! Och förresten så visar alla statliga undersökningar på att det är det bästa och så blir barnen bättre i skolan".

Det var omöjligt att få en syl i vädret och när denne aggressive man var klar så spatserade han stolt iväg till socialdemokraternas valstuga. Där stod han sedan lite malligt och pratade och skrattade med deras valarbetare och nickade hånfullt åt mitt håll. Han tyckte säkert att han gjort en stor insats som läxat upp mig efter noter, utan att ge mig en chans att förklara hur vi gräsrötter i Föräldraupproret ser på saken.

Men vad hade han åstadkommit egentligen?

I en demokrati så har man en dialog med människor, alla människor har rätt till en egen åsikt som ska respekteras. Men om man går fram och "läxar upp" oliktänkande och vägrar låta dem komma till tals så visar det på ett "härskarbeteende" som i alla fall jag inte tycker hör hemma i en riktig demokrati.

Innan jag begav mig av hemåt så besökte jag alla valstugor utom (v) och (s) och berättade lite om Föräldraupproret. Alla tyckte att det var intressant och ställde frågor (även miljöpartiet) - men för att slippa aggressiva påhopp så gick jag inte till vänsterpartiet och socialdemokraterna. Tyvärr är det inte första gången (s) går till frontalangrepp när de möter människor med en annan syn på familjepolitiken än deras egen. Lena Hallengren ville inte heller besvara mina "oproffesionella, insinuanta och direkt felaktiga frågor" när jag mejlade lite frågor kring familjepolitiken. Betongmakten visar hela tiden hur totalt ointresserade de är av att ha en dialog med

"dessa små gräsrötter som inte fattar vad som är bäst för dem".

För de som tror på demokrati och alla människors lika värde, så tror jag att det är väldigt viktigt att se hur de politiska partierna behandlar "den lilla människan" och hur de ser på begreppet demokrati. Parollen för betongmakten heter

"alla ska med"

och det verkar vara

"alla ska med vare sig de vill eller inte"

- jag hade gärna sett en större ödmjukhet för att låta människor bestämma själva om de vill vara med på en viss politik eller inte.

Madeleine Lidman
En dag innan valet

tisdag, september 12, 2006

Valets välregisserade skandaler

Nu närmar sig valet med stormsteg och många små gräsrötter ser med spänning fram emot att få veta vad de olika partierna ska erbjuda för politik. Eftersom jag själv tillhör skaran med åsikter som inte är riktigt comme-il-faut - jag tycker ju att hemmaförälder ska vara ett barnomsorgsalternativ - så vet jag hur tröstlöst det är att få en chans att framföra en åsikt i det här landet.

Jag och många med mig har upplevt hur våra insändare, debattartiklar, frågor till debattprogram i tv ständigt refuseras. Vi får inte en chans att berätta vad vi vill och varför och då finns vi inte heller. Som Mona Sahlin spydigt sa när vi från Föräldraupproret skulle överlämna våra 40.000 namnunderskrifter för valfrihet; "föräldrar som vill vara hemma längre med sina barn, det har jag aldrig hört talas om att det finns några".

Vi är så väl bekanta med vilka mekansismer som styr vår så kallade demokrati och har ofta känt vanmakt när vi märkt hur svårt det varit att få komma till tals. Men så finns då tack och lov nätet. Utan nätet hade svenska folket fortfarande levt med myten "att det inte finns några föräldrar som vill vara hemma längre än ett år med sina barn".

Sedan har vi problemet med pengar. Vad har en litet ideellt nätverk som Hemmaföräldrar att komma med jämfört med betongmaktens enorma penningaresurser. Där inhämtas pengar från fackföreningar, spel, medlemsavgifter. Det blir extra tydligt så här i valtider.

I Solna vill vi ha valfrihet och här pågår också en namninsamling i frågan. Vi vet att 64 procent av Sveriges befolkning vill att föräldrar ska kunna stanna hemma med någon form av ersättning tills barnet är fyra år. Men vi saknar pengar för att nå ut med information inför valet.

Orättvisan blir extra tydlig när jag i dagarna nu fick ännu en fyrfärgsbroschyr från socialdemokraternas Johanna Graf där hon nöter sina valslogans som verkligen skulle behöva bemötas.

Ibland blir det nästan löjeväckande - Johanna Graf "vill minska segregationen och de sociala klyftorna" - men bor själv i en fyramiljoners villa (Robban Brobergs gamla villa i Råsunda). Samtidigt motarbetar hon att hyresgästerna i Signalistens bostäder i Hagalund (med hög andel invandrare) ska få köpa ut sina lägenheter. Trots att de då har en möjlighet att också få äga sin bostad. De får likaså en chans att kunna byta bostadsområde om de önskar - och segregationen bryts. Varför vill inte Johanna Graf låta alla människor få samma möjligheter?

Och sedan detta ständiga tjat om skattehöjningar. Finns det några undersökningar som visar att skattehöjningar per automatik ger bättre kvalitet inom skola, vård och omsorg? Nej, det handlar om hur skattepengarna används. Istället för att höja skatten så borde Johanna Graf se till att hennes parti slutar plundra Solnaborna på deras intjänade skattepengar - ta bort Robin Hood skatten - och låt det stödet till kommunerna komma från staten istället. Varför ska en kommun med välskött ekonomi straffas?

Jag försökte skriva en insändare till lokaltidningen om vanvettet med att höja skatterna ytterligare istället för att låta oss behålla de pengar vi tjänat in i Solna.

Den refuserades.

Många läser lokaltidningen Mitt i Solna och då vill vi Solnabor förstås vara säkra på att vi får objektiv information och att tidningen inte bara är ytterligare en del i ett stort imperium som syftar till att delge oss en och samma "sanningar". Men jag har en hel del frågetecken;

Eftersom det är valår i år så har alla partier haft olika platser i Solna Centrum där de stått för att informera om sin politik. När Anders Gustâv, en av Solnas välkända politiska ansikten, gick bort så ville naturligtvis de valarbetare som stod i centrum hedra honom på något sätt. Därför ställde de ut ett fotografi med ett ljus framför. Som ett brev på posten kom en stor artikel i lokaltidnigen Mitt i där två "upprörda medborgare" klagade på att moderaterna "värvade röster" med hjälp av Gustâvs bortgång. För den som luskade lite mer så visade sig att "de upprörda medborgarna" var två politiskt aktiva socialdemokrater.......

Sådant känns inte bra. Faktum är att det känns riktigt obehagligt.

När Göran Hägglund pratade i "oberoende Sveriges Television" så skulle en "vanlig pappa" från publiken få ställa en fråga; "Varför vill du ha vårdnadsbidrag Göran, tycker inte du att barnen ska få tillgång till sina pappor". Frågan i sig är väl klassisk problemet är bara att mannen i publiken var Tommy Jensen (s) som propagerar (s) familjepolitik på sin pappablogg, som han fick göra reklam för i programmet.

Varför inte köra med öppna kort och berätta om var Tommy stod politiskt och att han driver dessa frågor väldigt hårt?

Tommy fick vara med i Debatt också och skriva en liten artikel (som en vanlig liten pappa) och berätta om vilken kvinnofälla vårdnadsbidraget är......

Var är länkarna till Föräldraupproret på "oberoende Sveriges Televisions" hemsida?

Och så alla dessa skandaler som inleddes med (s) högkvarterets frekventa mejlutskick till alla tidningsredaktioner där Fredrik Reinfeldt smutskastades med en massa lögner. För att nu i valrörelsens sista dagar (trots att det varit känt länge) avslutas med Folkpartiets spionage på socialdemokraternas valstrategi. Det finns ingen ursäkt för Folkpartiets intrång, det var fel, men i en demokrati som ibland inte känns och fungerar som en riktig demokrati finns det förstås en risk att ett beteende, där betongmakten satt ramarna för hur en valkampanj ska gå till, smittar av sig.

Inför förra valet hotade Göran Persson chefen på tv 4, Jan Scherman. (Jag har skrivit till Jan och ställt frågor kring detta som jag, liksom alla andra som försökt, inte fått något svar på), gamla lurades att rösta på socialdemokraterna och två valarbetare dömdes (men det kan knappast ha varit en engångsföreteelse), det visade sig att ssu skaffade medlemmar på ett ohederligt sätt och fifflade med antalet medlemmar och på så sätt fick mer pengar. Det senaste nu är att en person på "oberoende Sveriges television" mobbade Lars Leijonborg inför utfrågningen i tv genom att skicka hånfulla mejl.

Ska vi få en riktig demokrati så måste vi också förstå de mekanismer som styr det här årets valkampanbeteende. Det finns en stor orättvisa idag där betongmakten har för stor möjlighet både penningamässigt och genom att dra i osynliga trådar - att kunna få fram just sitt budskap.

Med några dagar kvar till valet så vill nog de små gräsröttena helst av allt få ta del av vad de olika partierna har för politik istället för att tvingas se det ena efter det andra av välregisserade skandaler som mest verkar syfta till att dölja avsaknaden av egen politik. Vi vill också få objektiv information och har rätt att kräva att den statliga televisionen liksom olika tidningar faktiskt redovisar saker och ting så ett så objektivt sätt som möjligt.

Madeleine Lidman

Läs också debattartikel i Svenska Dagbladet:

Varför tiger "den tysta majoriteten"
Den elaka misstanken infinner sig helt naturligt: Den är tyst därför att den inte har något vettigt att säga. Eller har jag fel?

Min kommentar:
Det är just den här typen av artiklar som känns så orättvisa. I Föräldraupproret så kämpar mammor och pappor tillsammans. Till fots vandrar dessa människor och samlar in namn efter namn för att få ökad valfrihet och rättvis barnomsorg. Men vilka tidningar rapporterar om den här folkrörelsen? "Det skrivs inte om oss alltså finns vi inte" - och nu blir vi dessutom idiotförklarade....... tro mig vi har väldigt mycket att säga - för den tidning som vågar låta oss komma till tals så kan vi kanske överlåta till läsarna att bedöma om vi har något vettigt att säga eller inte.

fredag, september 01, 2006

Alla barn är olika

Nu när vårdnadsbidraget äntligen införs så ropar vänstern i unison kör "att alliansen svikit arbetslinjen". För vänstern anser nämligen att omsorg om barn är arbete bara när det utförs av någon annan än barnets föräldrar.

Sedan skriker vänstern förstås om att ”jämställdheten nu tar ett stort kliv tillbaka”, för om flest kvinnor väljer barnomsorgsalternativet hemmaförälder så är det helt fel för jämställdheten. Och så vänsterns favoritslogan (ofta framförd med det tårdrypande tillägget - det ska ni väl inte förvägra dessa små barn); ”barn behöver sina pappor”.

Säg den kvinna - som efter att ha varit hemma med ett spädbarn hela dagen - som inte per omgående överlämnar barnet i pappans vård (och det kan nog bli åtskilliga timmar varje kväll). Men då syns pappans tid med barnet inte i statistiken någonstans och då räknas de timmarna som barnet tillbringar i pappans vård naturligtvis inte i vänsterns värld.

Pappa, mamma – det är du hela livet och inte bara under första året. Någon som sett några engagerade pappor i skolan?

- Ja, det har i alla fall jag och säkert många med mig. Det handlar inte bara om hur du tar ut föräldraförsäkringen – det handlar om hur närvarande du är som förälder under barnets hela uppväxt.

Men enligt vänstern syn på jämställdhet är det helt ok att 96 procent av alla förskollärare är kvinnor. Då är det inte någon kvinnofälla att så många kvinnor väljer att jobba med omsorg om barn – för då vårdar de ju i alla fall inte sina egna barn.

Som en förskollärare sa till mig i samband med namninsamlingen för fler barnomsorgsalternativ (hon skrev naturligtvis på):

- Jag är ensamstående och kämpade för att vara hemma i två år med min son, sedan hade jag inte råd att vara hemma längre. Det kändes väldigt konstigt för mig att lämna bort mitt barn till någon annan för att själv gå och vårda andras barn.

Det är den lilla människans perspektiv och knappast något som intresserar en regering som vet så mycket bättre än oss andra vilka val som är ”rätt” och ”fel” när det handlar om våra egna barn.

Eftersom jämställdhetsperspektivet hela tiden kommer upp och där vänstern ständigt vill använda barnen som en murbräcka för jämställdheten (en politik vi prövat i över 30 år nu och jämställdheten har ändå inte blivit bättre) så frågade vi på Hemmaföräldrar förskoleminister Lena Hallengren varför hon är så starkt negativ till att en majoritet av kvinnor väljer alternativet Nackamodellen samtidigt som hon inte tycker att det är fel att nio av tio som arbetar i barnomsorgen är kvinnor? På det svarade förskoleministern:

- Det är inte en majoritet av varken män eller kvinnor som arbetar i förskolan, det är utbildade pedagoger och barnskötare.

Jaha, så i förskolan är det inte viktig om det är en majoritet av kvinnor som arbetar där. Då borde det inte heller spela någon roll om det är en majoritet av kvinnor som väljer att Nackamodellen eller vårdnadsbidrag

för det är inte en övervägande majoritet av män eller kvinnor som väljer att vara hemma – det är föräldrar som känner sitt barn bäst.

I vänsterns värld ska allt bevisas med statistik – men som alla vet har statistik sina brister och föräldrar känner sina barn bättre än staten. Dessutom är alla barn är olika. Undersökningar som visar att en och samma lösning – dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar – inte alltid är det bästa för det enskilda barnet, avfärdas alltid av vänstern ”som oseriösa”. Magnus Kihlbom, barnpsykiater, har i sin kunskapsöversikt (pdf dokument):

Om små barn behov och utveckling
- Nyare utvecklingspsykologiska och neurobiologiska rön

visat att det finns ett starkt stöd för att vi måste ta hänsyn till att alla barn är olika.

Vårdnadsbidraget är ett steg i rätt riktning mot att skapa ett samhälle som tar hänsyn till att barn är olika – men det finns mycket kvar att göra vad gäller attityder. I Sverige har vi styrt in oss så hårt på att tycka att omsorg om barn inte är något värt (vilket syns inte minst i lönestatistiken för förskolelärare och barnskötare samt i vänsterns attityd mot hemmaföräldrar) nedvärderingen av hemmaföräldrarna drabbar säkert även dagispersonalens yrkesval - och här finns det mycket kvar att göra.

Små barn behöver en bra omsorg för att överleva och bli trygga stabila vuxna. Hur den omsorgen ska se ut – om den ska ske hemma eller i förskolan – ska varje familj få bestämma själva. Och samhället ska inte stämpla ett val som varken sämre eller bättre.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk