Nu när vårdnadsbidraget äntligen införs så ropar vänstern i unison kör "att alliansen svikit arbetslinjen". För vänstern anser nämligen att omsorg om barn är arbete bara när det utförs av någon annan än barnets föräldrar.
Sedan skriker vänstern förstås om att ”jämställdheten nu tar ett stort kliv tillbaka”, för om flest kvinnor väljer barnomsorgsalternativet hemmaförälder så är det helt fel för jämställdheten. Och så vänsterns favoritslogan (ofta framförd med det tårdrypande tillägget - det ska ni väl inte förvägra dessa små barn); ”barn behöver sina pappor”.
Säg den kvinna - som efter att ha varit hemma med ett spädbarn hela dagen - som inte per omgående överlämnar barnet i pappans vård (och det kan nog bli åtskilliga timmar varje kväll). Men då syns pappans tid med barnet inte i statistiken någonstans och då räknas de timmarna som barnet tillbringar i pappans vård naturligtvis inte i vänsterns värld.
Pappa, mamma – det är du hela livet och inte bara under första året. Någon som sett några engagerade pappor i skolan?
- Ja, det har i alla fall jag och säkert många med mig. Det handlar inte bara om hur du tar ut föräldraförsäkringen – det handlar om hur närvarande du är som förälder under barnets hela uppväxt.
Men enligt vänstern syn på jämställdhet är det helt ok att 96 procent av alla förskollärare är kvinnor. Då är det inte någon kvinnofälla att så många kvinnor väljer att jobba med omsorg om barn – för då vårdar de ju i alla fall inte sina egna barn.
Som en förskollärare sa till mig i samband med namninsamlingen för fler barnomsorgsalternativ (hon skrev naturligtvis på):
- Jag är ensamstående och kämpade för att vara hemma i två år med min son, sedan hade jag inte råd att vara hemma längre. Det kändes väldigt konstigt för mig att lämna bort mitt barn till någon annan för att själv gå och vårda andras barn.
Det är den lilla människans perspektiv och knappast något som intresserar en regering som vet så mycket bättre än oss andra vilka val som är ”rätt” och ”fel” när det handlar om våra egna barn.
Eftersom jämställdhetsperspektivet hela tiden kommer upp och där vänstern ständigt vill använda barnen som en murbräcka för jämställdheten (en politik vi prövat i över 30 år nu och jämställdheten har ändå inte blivit bättre) så frågade vi på Hemmaföräldrar förskoleminister Lena Hallengren varför hon är så starkt negativ till att en majoritet av kvinnor väljer alternativet Nackamodellen samtidigt som hon inte tycker att det är fel att nio av tio som arbetar i barnomsorgen är kvinnor? På det svarade förskoleministern:
- Det är inte en majoritet av varken män eller kvinnor som arbetar i förskolan, det är utbildade pedagoger och barnskötare.
Jaha, så i förskolan är det inte viktig om det är en majoritet av kvinnor som arbetar där. Då borde det inte heller spela någon roll om det är en majoritet av kvinnor som väljer att Nackamodellen eller vårdnadsbidrag
– för det är inte en övervägande majoritet av män eller kvinnor som väljer att vara hemma – det är föräldrar som känner sitt barn bäst.
I vänsterns värld ska allt bevisas med statistik – men som alla vet har statistik sina brister och föräldrar känner sina barn bättre än staten. Dessutom är alla barn är olika. Undersökningar som visar att en och samma lösning – dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar – inte alltid är det bästa för det enskilda barnet, avfärdas alltid av vänstern ”som oseriösa”. Magnus Kihlbom, barnpsykiater, har i sin kunskapsöversikt (pdf dokument):
Om små barn behov och utveckling
- Nyare utvecklingspsykologiska och neurobiologiska rön
visat att det finns ett starkt stöd för att vi måste ta hänsyn till att alla barn är olika.
Vårdnadsbidraget är ett steg i rätt riktning mot att skapa ett samhälle som tar hänsyn till att barn är olika – men det finns mycket kvar att göra vad gäller attityder. I Sverige har vi styrt in oss så hårt på att tycka att omsorg om barn inte är något värt (vilket syns inte minst i lönestatistiken för förskolelärare och barnskötare samt i vänsterns attityd mot hemmaföräldrar) nedvärderingen av hemmaföräldrarna drabbar säkert även dagispersonalens yrkesval - och här finns det mycket kvar att göra.
Små barn behöver en bra omsorg för att överleva och bli trygga stabila vuxna. Hur den omsorgen ska se ut – om den ska ske hemma eller i förskolan – ska varje familj få bestämma själva. Och samhället ska inte stämpla ett val som varken sämre eller bättre.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar