Jag har uppnått den intressanta 40-års åldern. Det känns som en brytpunkt, äldre släktingar som alltid funnits där vandrar vidare och deras röster tystnar. Det betyder också att de tagit med sig en bit av mitt liv, nu försvinner de som känner ”hela” mig från barndomen fram till nu. Med dessa äldre släktingar försvinner för mig en stor trygghet och ett viktigt ”bollplank”.
I min familj har man alltid tagit barn på allvar. På skoj skämtades det ofta ”att barn ska synas men inte höras” men när det kom till kritan så fick vi ta plats. Vi fick sitta med de vuxna vid bordet och vi fick vara med i diskussionerna senare på kvällen. På släktmiddagarna så samlades alla åldrar. Det jag minns mest är nog att det fanns så många vuxna som lyssnade.
Min röst och mina åsikter hade ett värde.
Det har naturligtvis kommit att prägla min människosyn – alla människor har rätt att få göra sin röst hörd – även barnen. Och tro mig de har mycket klokt att säga.
Mina föräldrar har lärt mig att det är bättre att ställa ”korkade” frågor än inga alls och att fråga tills man förstår. Jag uppfattas säkert som lindrigt begåvad emellanåt och en viss förskoleminister har avfärdat frågor jag ställt som ”oprofessionella, insinuanta och felaktiga” – men jag frågade och jag fick svar till slut (även om svaren inte gick till mig) och lite mer förstod jag av ”maktens” språk och förutsättningar. Hela mitt liv har nog präglats av att jag ställt frågor. Poängen har inte varit att glänsa med briljanta frågor, mitt mål har varit att lära mig mer och det har jag gjort. Kunskaper som aldrig kommer att synas i något betyg men som följer mig på livets väg.
Varje människa är unik och min viktigaste lärdom i vuxen ålder har varit att det är hos den lilla människa som aldrig vågat göra sin röst hörd, som inte tror att just han eller hon har något att säga, som de viktigaste svaren över livets lärdomar finns. För deras ambition har bara varit att dela med sig av vad livet lärt dem – de har aldrig försökt göra sig märkvärdiga eller skapa sig ett namn, eller kändisskap.
I arbetet med att öka valfriheten för småbarnsföräldrar och i arbetet med att uppvärdera det arbete som hemmaföräldern faktiskt gör – ja i arbetet med att uppvärdera föräldraskapet över huvud taget – så har jag haft förmånen att få ta del av så många kloka tankar från människor (som jag också försökt förmedla på Hemmaföräldrar - www.hemmaforaldrar.se).
Det som gör mig allra gladast är att jag nu ser hur hemmaföräldrar och dagisföräldrar arbetar sida vid sida för att skapa en familjepolitik som är bättre anpassad efter den unika individ som varje barn är. Föräldrar har insett det som proffstyckarna och vänsterpolitiker totalt missat – barn är olika och det går inte att ha en och samma lösning för alla – barn mår bra av att deras föräldrar kan välja mellan många olika barnomsorgsalternativ. Större dramatik än så är det inte.
Under 2005 och 2006 har jag förlorat två viktiga personer som varit med och hjälpt mig på "livets väg" så dessa rader tillägnar jag speciellt Faster Mary som gick bort i juni 2005 och Inga-Maj som gick bort nu i augusti 2006.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar