torsdag, december 31, 2009

Ett nytt år och hopp om samarbete

Vid ett tillfälle uttryckte Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut en åsikt i stil med att vi hemmaföräldrar inte får bita tillbaka alltför hårt när vi blir påhoppade. Jag kan hålla med till viss del, självklart så ska alla diskussioner hålla en bra nivå men frågan är väl också hur den inleds.

Ibland måste man sätta ner foten och bita ifrån och det är när det handlar om en massa fördomar och kränkande åsikter om det livsval vi hemmaföräldrar gjort. Jag hade själv inte ekonomiska möjligheter att vara hemmaförälder men än 5 år men sedan försökte jag verkligen hitta en balans mellan arbete och familj. När man ger sina barn tid, när man som familj pusslar och fixar, går ned i tid, downshiftar och hittar kreativa lösningar för att få tillvaron att gå runt - så gör man faktiskt något bra. Därför är det inte okej när vissa tar sig rätten att placera mig eller andra hemmaföräldrar i "dumfacket" bara för att vi valt annorlunda än vad de själva gjort.

Varför inte berätta varför de inte valde tid med barnen istället för att hugga med dumma tillmälen mot oss som valt annorlunda? Genomgående så har de som håller en låg nivå mycket kritik mot vårt val men berättar inte något om sitt eget eller hur deras tillvaro ser ut.

Patricia Olby Kimondo VD för Lärarförmedlarna som hyr ut och rekryterar personal till jobb i förskola och skola höll i ett inlägg på sin blogg inte en bra ton och kom med väldigt mycket fördomsfulla kommentarer om hemmaföräldrar. Detta med anledning av en debattartikel jag skrivit i Svenska Dagbladet. Det kunde jag naturligtvis inte bara låta passera, speciellt inte med tanke på att jag vid ett tidigare seminarium, som jag blivit inbjuden till också blev påhoppad. Där försökte jag och flera andra berätta varför det är viktigt med många olika barnomsorgsalternativ - även hemmaalternativet. När jag berättade om hur jag själv varit hemma med mina barn kom kommentaren från just Patricia "men dagisbarn blir mycket duktigare i skolan, det vet alla".

Indirekt så talade hon alltså om för mig att mina barn genom mitt och makens livsval fått sämre livschanser och det är inte okej att sprida den felaktiga myten. Sanningen är att samtidigt som allt fler barn börjat allt tidigare på dagis så har svenska barns skolresultat försämrats kraftigt. Något som visar sig varje gång OECD Pisa undersökningen publiceras, där Sverige hela tiden halkar ned på listan omsprungen av andra länder. 25 procent av barnen som lämnar nian har ofullständiga betyg och svenska barns matematikkunskaper blir allt sämre.

Nu börjar ett nytt år och det går att lära sig av de här konflikterna som dyker upp. Det jag skulle vilja se är;
- att media (som har en stor del av ansvaret för den här konflikten i och med att de ser till att upprätthålla en massa dagismyter), nu istället börjar rapportera objektivt. Berätta gärna att många dagisföräldrar är nöjda med sina förskolor men glöm då inte att berätta att "den bästa förskolan är en dagmamma". Föräldrar som valt familjedaghem är mycket mer nöjda med sin verksamhet än vad dagisföräldrarna är. Och anledningen heter - små barngrupper, hemlagad mat och att barnen får göra utflykter.

- Istället för att sprida myten att dagisbarn blir bättre i skolan, så berätta sanningen. Det som gärna framhävs är att dagisbarnen uppvisat en något bättre kognitiv förmåga men det som media "glömmer" att berätta är att det är ett försprång som är borta när barnen fyllt 12 år och dessutom visar det sig att om det är något dagens lärarstudenter har brister i så är det den kognitiva förmågan - trots att en majoritet borde ha gått på dagis - en motsägelse om något. Vid 12 års ålder ligger dagisbarn och hemmabarn på samma nivå - men många av dagisbarnen har fått betala ett pris. Media "glömmer" nämligen också att berätta om de tre stora studier där samtliga forskare är eniga om att förskola för barn under tre år, för vissa barn, kan leda till något ökade observerbara beteendeproblem, även på förskolor av högsta kvalitet.

De ökade beteendeproblemen består av;

* något sämre social utveckling
* sämre förmåga att hantera sina känslor
* ökad aggressivitet
* sämre förmåga att umgås med andra
* större ohörsamhet
* störande uppträdande
* anti-socialt beteende
* sämre samarbetsförmåga
* och mindre vilja att följa regler.

Tittar vi på hur det ser ut i dagens skolor där barn med beteendestörningar bara ökar, så inser man hur viktigt det är att den informationen når ut. Men det är en sanning som undanhålls föräldrarna. Och än har inte någon politiker vågat titta på om den ökande psykiska ohälsan hos Sveriges barn kan bero att de börjar på dagis alltför tidigt och går i alltför stora barngrupper med för få personal. Därför är det dags att göra det nu under 2010. http://www.politikerbloggen.se/2009/03/09/14158/

Det är allvarligt att svenska föräldrar får så många myter och så få sanningar. Därför är det viktigt att 2010 blir året då vi föräldrar enas - oavsett vilken typ av barnomsorg vi har valt - och börjar arbeta tillsammans för att förbättra tillvaron för våra barn och oss själva.

Inför valet 2010 ser jag följande viktiga frågor där vi kan samarbeta;

- Vi ska kämpa för en familjepolitik som innebär många olika barnomsorgsalternativ; förskola, deltidsförskola, familjedaghem och hemmaalternativet (vårdnadsbidrag)

- Vi ska kämpa för att barngrupperna i förskolan minskas och personalen blir fler, vi ska kämpa för att deltidsförskolor införs i kommunal regi igen, vi ska stoppa utfasningen av dagmammorna där vissa kommuner på så sätt försöker inskränka föräldrarnas valmöjligheter och vi ska kämpa för att ALLA kommuner får ett vårdnadsbidrag och att det höjs och förlängs

- Vi ska kämpa för att förskolebarn och fritidsbarn ska omfattas av en arbetsmiljölag

- Vi ska tillsammans sprida budskapet att det är helt okej att välja olika barnomsorgsalternativ och sätta stopp för mobbingen av människor som väljer dagmamma eller hemmaalternativet. Det är inte okej i ett upplyst samhälle att diskriminera eller förfölja en grupp föräldrar bara för att de väljer att vänta med dagis eller helt väljer bort den lösningen till förmån för något annat.

Det finns verkligen hopp inför 2010, så många föräldrar börjar inse att standardslösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett år inte är ett måste, utan att det går att hitta andra lösningar. Det här föräldrarna förtjänar vår respekt och det bästa vi kan göra är att stötta dem och uppmuntra dem.

Tyvärr är det inte så lätt att bara säga "vill du stanna hemma längre, så gör det då". Till syvende och sidst så handlar allt ändå om politik. En begränsande politik som bara supportar standardlösningen och ett barnomsorgsalternativ med stora belopp - sänder signalen till arbetsgivare och till samhället i stort att det är den enda och korrekta lösningen. Vilket drabbar alla som väljer något annat hårt.

Därför kommer 2010 att bli ett ödesår.

Allt kommer att handla om vilket parti du som väljare lägger din röst på. Blir det alliansen som vinner så kommer valfriheten att fortsätta under förutsättning att Kristdemokraterna står sig starka. Kommer de rödgröna till makten så ryker valfriheten per omgående. (S) med Mona Sahlin i spetsen har stolt deklarerat att de tänker ta bort vårdnadsbidraget direkt. Sorgligt nog för det ligger många gånger helt stick i stäv med vad de socialdemokratiska väljarna önskar.

Det är den bistra sanningen men valet är också en möjlighet att vara med och påverka framtiden för våra barn och så länge vi kan påverka så finns det hopp!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Skolelever kan allt sämre svenska

söndag, december 20, 2009

När ingenting är heligt

Som alltid här i livet så måste stanna upp då och då och reflektera. Eftersom jag valde att inte gå tillbaka och jobba efter ett års föräldraledighet i ett land där ständig närvaro på en arbetsplats är ett måste, snarare än prestation (om man överhuvudtaget vill ha en karriär att tala om) - så får man återkommande fundera över om det var rätt val.

Och trots den ekonomiska otrygghet ett sådant beslut innebär, så går det inte annat än att om och om igen konstatera att det var rätt val. Småbarnsåren gick precis så där fort som alla sa, livet efter 30 har snurrat på precis lika fort och med åren så kom också insikten om hur kort livet verkligen är och att vi bara har ett liv.

Vi väljer så olika. I bekantskapskretsen såg jag vännen som valde att göra precis så som samhället kräver. Barnen på dagis från ett år och heltidsarbete. Vi har sprungit på varandra under årens lopp och sakta men säkert har jag sett hennes glada uppenbarelse med det smittande skrattet förvandlas till en allt mer tyst och sammanbiten kvinna med allt djupare fåror i ansiktet. Från att ha sprudlat av livsenergi så förmedlade hon istället bara sorg och stress. Ständigt på språng och på väg någonstans. Ibland ett kort ord om hennes spännande arbete och allt som hände där. Inombords så sörjde jag lite över att se henne så förändrad men tröstade mig med att hon ändå verkade ha ett roligt arbete och säkerligen hade en trygghet i att ha en bra inkomst.

Men ingenting är heligt även den som gjort "rätt" kan offras lätt. För ett tag sedan fick jag veta att hon fått sparken från jobbet. All tid hon lagt ned, allt hon försakat var inte längre värt något. I lågkonjunkturens spår så rök hennes tjänst och chocken och bitterheten var naturligtvis stor.

Varför känns det som vi kvinnor blir lurade? Vad är egentligen meningen med att lura oss? Är det med flit, finns det en tanke bakom eller är det tillfälligheter?´

Hur vi än gör så blir det i slutändan fel och då får vi minsann skylla oss själva. Hemmaföräldrarna "straffar ut sig" från arbetslivet genom att inte offra barnen på karriärens altare - ett altare som heter ständig närvaro i arbetslivet. De som satsar på att så fort som möjligt gå ut och jobba heltid får visserligen höra att de gör rätt för sig och är jämställda men kommer snart att märka att det inte finns någon tolerans för att hitta en balans mellan arbete och familj. Trots att de väljer heltid direkt så finns det inte några garantier för att de en dag inte är ute i kylan.

Vi är så lurade därför att vi tvingas att offra något - bara för att vi lever i ett samhälle som kräver att vi ska använda barnen som murbräcka för jämställdhet.

Varför måste vi offra något? Varför kan vi inte bara stanna upp här och nu och tänka till lite? Höja blicken från vänsterns unka debatt om jämställdhet där barnen är ett problem som måste undanröjas?

Vi måste inte alls offra något men då måste vi ändra attityden till föräldraskap och öka förståelsen för vikten av att ge barnen den vård och omsorg de behöver för att växa upp till välfungerande vuxna. Jag har sagt det förut och jag säger det igen...... se hemmatiden som en merit i en cv, den som är hemma lär sig en mängd nya färdigheter som man har nytta av i arbetslivet. Börja värdera vad en person presterat och skaffat sig för färdigheter istället för att bara titta på om de har en "obruten" karrär bakom sig. Se till att vi får ett flexiblare arbetsliv. Det måste vara okej att byta jobb och testa olika saker, vara ledig från karriären några år - inte bara som nu om du reser jorden runt utan även om du är hemma med barn.

Det är först när vi vågar se orättvisorna som vi kan göra något åt dem.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

måndag, december 14, 2009

Millimeterrättvisa - nej tack!

Makalösa föräldrar - en förening för ensamstående separerade föräldrar ger numera kurser i jämställt föräldraskap, läser jag i SvD. De anser nämligen att om man delar lika på föräldraledigheten så minskar risken för separation och det är en "kunskap" de nu är ivriga att lära ut.
– Vi vill ge föräldrar bättre förutsättningar inför föräldra­skapet. Sedan kan man förstås fortfarande ta beslutet att den ene ska jobba mer, men då vet man vad man riskerar. Vi vill att kursen ska bli en tankeställare, säger Helene Sigfridsson generalsekreterare för Sveriges makalösa föräldrar.

Till sin hjälp har föreningen Lars Jalmert, professor i pedagogik vid Stockholms universitet - barnpsykolog och mansforskare. Han föreläser på Makalösas kurs om jämställt föräldrasamtal och tycker att man ska skippa pratet om anknytning och istället prata om "nära sociala relationer".

Går det så lätt att avfärda anknytningen och istället låta det lilla spädbarnet "ha många nära sociala relationer"? Hur ser begreppet "många nära sociala relationer" ut i praktiken. Det framgår inte tydligt i artikeln men eftersom man propagerar för kvoterad föräldraförsäkring så utgår jag ifrån att man vill att barnet ska ha "många nära sociala relationer" enligt följande schema; mamman ska vara hemma sex månader, pappan sex månader och sedan ska dagispersonalen ta över resterande fem år, innan skolstart .

Men anknytning är inte något lättvindigt som bara fungerar med vem som helst, hur som helst och där det går att bara byta och ha olika personer lite hipp som happ. Fungerade det så skulle inte barnhemsbarnen drabbas av psykisk ohälsa i så stor utsträckning.

Anknytning kallas det band som uppstår mellan ett spädbarn och den primära vårdgivaren under de första levnadsåren. När barnet har ett behov, uttrycks detta genom gråt. Förhoppningsvis kan föräldern identifiera behovet och tillfredställa det. Genom denna interaktion lär sig barnet att världen är en trygg plats och en grundläggande tillit utvecklas. Anknytning är en ömsesidig process och ett känslomässigt band skapas mellan barn och vårdnadsgivare. Detta band fungerar som en bas, varifrån barnet tryggt kan utforska världen. En trygg anknytning är nödvändig för optimal utveckling av både hjärnan och den känslomässiga utvecklingen.

Bristande anknytning får konsekvenser rent fysiologiskt, känslomässigt, kognitivt och socialt.

Amningen avfärdar Lars Jalmert med "att det finns en stark amningslobby som förespråkar amning under lång tid. Det är i och för sig ett smidigt sätt att föda upp barnet på. En del mammor kan av olika skäl inte amma och det är inte något som barnets utveckling påverkas negativt av".

Men sanningen är att amningen är viktig och idag när det faktiskt finns en liten tendens att vissa kvinnor väljer bort amning av jämställdhetsskäl "då kan vi föräldrar dela på matningen om vi ger flaska" - så är det viktigt att komma ihåg att modersmjölken skyddar mot infektioner de första levnadsmånaderna, i och med att modersmjölken innehåller viktiga antikroppar från modern. Nog så viktigt när så många dagissmittor florerar i samhället och svininfluensan härjar.

Vidare så påstår Lars Jalmert att det finns "starka ekonomiska myter" kring föräldraförsäkringen - " som att man förlorar mycket pengar om pappan är hemma, så är det dock inte för de flesta".

Där är han också ute och cyklar, anser jag, eftersom kvinnor i genomsnitt har 83 procent av männens löner vid heltidsarbete. Enligt Jämo har "skillnaden har varit stabil i många år. Men det beror också på vilken typ av arbete man har och vanligtvis har kvinnor och män olika arbeten, eftersom den svenska arbetsmarknaden är extremt könsuppdelad. Nära 90 procent av arbetskraften finns i yrken som domineras av ena könet. Det leder till att många yrken har blivit ”könsmärkta”. Omedvetna eller ibland medvetna värderingar gör att kvinnodominerade arbeten ofta har lägre status och betalas sämre än mansdominerade arbeten".

Pappor tjänar mer men de har också yrken där det kanske är svårare att vara borta och stanna hemma med barnen. Och de skyldiga till att detta får fortsätta äro:

"millimeterfeministerna"

....de som hela tiden vill använda barnen som murbräcka för jämställdhet. När det är attityderna som behöver förändras. Barn behöver tid med sina föräldrar, om vi slår fast det och börjar förändra samhället utifrån det, så kommer vi att nå mycket längre.

Lars Jalmert anser också att det är en missuppfattning att skilsmässorna sker när barnen är små. Sanningen är att när det gäller skilsmässor har tendensen under decennier varit att skilsmässotoppen nås när barnen är små - så det är ingen myt men det man kan se idag är att toppen under småbarnsåren inte är lika tydlig.

Den största risken för skilsmässa - vilket över huvud taget inte nämns i artikeln - är om föräldrarna "bara" är sammanboende istället för gifta,
om en förälder kommer från ett annat land,
eller om båda föräldrarna kommer från ett annat land.
Minst skilsmässorisk har alltså föräldrar som är gifta, där båda har svenskt ursprung.

Jag tror att det är bra att tänka jämställt men inte i form av millimeterrättvisa eller kvoterad delad föräldraledighet. Istället bör man uppvärdera hemmaalternativet och se det som det viktiga arbete det faktiskt är. Den som är hemma ansvarar först och främst för att ge barnen den omsorg, närhet och kärlek som barnet behöver för att få en trygg grund att stå på. Ett arbete värderat till 380 000 kronor per år enligt en brittisk undersökning. Därför bör också hemmatiden bli en merit i en cv.

Alltså - nej tack till millimeterrättvisa - satsa på att ändra attityden ute i samhället och hos arbetsgivarna istället.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Dags att downshifta - barnen behöver det

Äntligen något vettigt om jämställdhet

Kan det bli dummare?

Team work är bra

Var är papporna?

Ett litet tankeexperiment Reinfeldt

Farlig stress

fredag, december 11, 2009

"Operation medmänniska"

Jag kanske borde säga att det är först nu mitt i livet som jag börjat läsa dödrunor och dödsannonser men sanningen är att det är något jag gjort sedan jag började prenumerera på min första dagstidning - alltså redan för 25 år sedan. Från början handlade det mest om att kolla så att det inte var för många 60-talister som gått bort sedan började jag läsa runorna och fundera över hur ett liv kan sammanfattas i några få rader. Än idag så ögnar jag igenom runorna och ofta så står det mycket om karriär, "den och den har jobbat med det och det och blivit chef". Lite i förbigående nämns ibland en familj och några barn.

Men så dyker de upp de runor som intresserar mig - runorna om vanliga människor vars främsta livsgärning kanske var att skapa en trygg grund för sin familj att gå ut och möta världen från. Människor som ägnade sitt korta liv åt att bygga relationer och finnas för andra - de som gav och inte fick pengar och hög status, utan "bara" fick glädjen av att se att de kunde göra så att andra mådde bra.

Man behöver inte vara någon Moder Theresa eller utplåna sig själv men att det ändå finns människor som ger mer än de tar är ändå underbart att läsa om. För hur skulle vårt samhälle utan de här människorna se ut?

Några som redan under sin levnadsbana fått uppskattning är Sam och Stina Dahlgren läser jag om i Aftonbladet. De är några av många svenska hjältar under 2009. Människor som uppmärksammats och fått ett erkännande för sin medmänskliga insats. I det här fallet handlar det om två människor som under 58 år gett lite mänsklig värme och omtanke till hemlösa. Det är sådan man önskar att man var men långt ifrån är.

Men även små insatser är guld värda. Jag vet att många som satsar på att ge sina barn tid och kämpar för att hitta en balans mellan arbete och familj ofta också är människor som väljer att se och stötta andra familjer och barn - och det är också en mycket viktig insats som jag gärna vill uppmuntra fler att satsa på.

Tid för barnen innebär också att man som förälder väljer att vara med barnen i skolan, ställer upp på barnens aktiviteter, hjälper till med insamling av klasskassor och följer med på klassresor. Nu kanske det är självklart för de allra flesta men jag vill ändå påminna om att när ni gör allt det där, så kom ihåg att se de barn som inte har så många vuxna kring sig, som ger dem tid. Prata med dem, ge dem uppdrag, se och bekräfta dem.

En liten men viktig insats som kan göra stor skillnad :)

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

måndag, december 07, 2009

Liten och kränkt

Foto: Brandon Warren (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Hon är tre år och ska snart fylla fyra. En liten glad och kavat tjej. Den här dagen leker hon i allrummet och bygger lite koja. Hon har tagit fram en stol. Personalen som är ganska ny är upptagen med annat och ingen koll på vad barnen gör. Då klättrar kompisen - precis fyra fyllda - upp på ribbstolen precis bredvid. Han har glömt att man inte får klättra upp där om inte den stora, mjuka, tjocka mattan ligger under - kanske för att personalen glömt att påminna honom om reglerna efter det långa sommar uppehållet - kanske för att de glömt att barnen inte ska lämnas ensamma i allrummet när de är så små. Han hoppar och landar med ansiktet rakt på stolen, blodet forsar och han skriker.

Då kommer äntligen en i personalen för att se vad som hänt. När det inte går att få stopp på blodflödet ringer hon föräldrarna.

Historien kunde ha slutat där med att personalen bad om ursäkt för sin försummelse och lovade att ha bättre koll i framtiden. Men det är då det händer som inte får ske.

Lilla "Kajsa Kavat" får skulden.

Hon får sitta och skämmas i ett annat rum, utpekad som den skyldige inför alla barnen: "Det var HON som ställde stolen där så HAN skadade sig". Ingen av förskollärarna ser något fel i att utpeka en treåring som skyldig för sin försummelse men det de inte vet eller förstår är att de just begått ett allvarligt övergrepp och kränkt ett barn, vilket man inte får enligt den nya lagen om förbud mot all kränkande behandling. Stolt berättar istället en av förskollärarna för den förälder, som nu får åka till akuten med sin lilla son, att "vi har straffat den skyldiga XX (namnet på barnet) och hon har fått sitta och skämmas". Vilket gör att hon avrundar med att bryta mot tystnadsplikten.......

Som förälder är det naturligtvis mycket svårt att veta vad man ska göra när sådant här händer, men nu finns det faktiskt ett elevombud hos Skolverket och det är dit man ska vända sig för att anmäla. Och det är viktigt att anmäla för om en vuxen behandlar ett barn på det här sättet så ska naturligtvis den personen inte arbeta med barn över huvud taget.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också

3-åring kränktes på förskolan

Förskollärare stängde in barn i torkskåp

Förskola straffade barn med skamvrå

Så här anmälder du kränkande behandling:

Barn- och elevombudet
Box 23069
104 35 Stockholm
beo@skolinspektionen.se
08-586 080 00

Så gick det sedan:

Problemen accelererade på den här förskolan och föräldrarna tog sina barn därifrån. Personalen omplacerades. En av dem arbetade bara en vecka och sa sedan upp sig för att 2010 bli privat dagmamma i Bromma under några år men arbetar numera som förskolechef i Bromsten. Efter ett år och slutade även den andra förskolläraren - utan att ha fått en ny tjänst.