tisdag, augusti 29, 2006

Den lilla människans klokskap

Jag har uppnått den intressanta 40-års åldern. Det känns som en brytpunkt, äldre släktingar som alltid funnits där vandrar vidare och deras röster tystnar. Det betyder också att de tagit med sig en bit av mitt liv, nu försvinner de som känner ”hela” mig från barndomen fram till nu. Med dessa äldre släktingar försvinner för mig en stor trygghet och ett viktigt ”bollplank”.

I min familj har man alltid tagit barn på allvar. På skoj skämtades det ofta ”att barn ska synas men inte höras” men när det kom till kritan så fick vi ta plats. Vi fick sitta med de vuxna vid bordet och vi fick vara med i diskussionerna senare på kvällen. På släktmiddagarna så samlades alla åldrar. Det jag minns mest är nog att det fanns så många vuxna som lyssnade.

Min röst och mina åsikter hade ett värde.

Det har naturligtvis kommit att prägla min människosyn – alla människor har rätt att få göra sin röst hörd – även barnen. Och tro mig de har mycket klokt att säga.

Mina föräldrar har lärt mig att det är bättre att ställa ”korkade” frågor än inga alls och att fråga tills man förstår. Jag uppfattas säkert som lindrigt begåvad emellanåt och en viss förskoleminister har avfärdat frågor jag ställt som ”oprofessionella, insinuanta och felaktiga” – men jag frågade och jag fick svar till slut (även om svaren inte gick till mig) och lite mer förstod jag av ”maktens” språk och förutsättningar. Hela mitt liv har nog präglats av att jag ställt frågor. Poängen har inte varit att glänsa med briljanta frågor, mitt mål har varit att lära mig mer och det har jag gjort. Kunskaper som aldrig kommer att synas i något betyg men som följer mig på livets väg.

Varje människa är unik och min viktigaste lärdom i vuxen ålder har varit att det är hos den lilla människa som aldrig vågat göra sin röst hörd, som inte tror att just han eller hon har något att säga, som de viktigaste svaren över livets lärdomar finns. För deras ambition har bara varit att dela med sig av vad livet lärt dem – de har aldrig försökt göra sig märkvärdiga eller skapa sig ett namn, eller kändisskap.

I arbetet med att öka valfriheten för småbarnsföräldrar och i arbetet med att uppvärdera det arbete som hemmaföräldern faktiskt gör – ja i arbetet med att uppvärdera föräldraskapet över huvud taget – så har jag haft förmånen att få ta del av så många kloka tankar från människor (som jag också försökt förmedla på Hemmaföräldrar - www.hemmaforaldrar.se).

Det som gör mig allra gladast är att jag nu ser hur hemmaföräldrar och dagisföräldrar arbetar sida vid sida för att skapa en familjepolitik som är bättre anpassad efter den unika individ som varje barn är. Föräldrar har insett det som proffstyckarna och vänsterpolitiker totalt missat – barn är olika och det går inte att ha en och samma lösning för alla – barn mår bra av att deras föräldrar kan välja mellan många olika barnomsorgsalternativ. Större dramatik än så är det inte.

Under 2005 och 2006 har jag förlorat två viktiga personer som varit med och hjälpt mig på "livets väg" så dessa rader tillägnar jag speciellt Faster Mary som gick bort i juni 2005 och Inga-Maj som gick bort nu i augusti 2006.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

fredag, augusti 25, 2006

Aggressiva påhopp på Hemmaföräldrar

Petra Ulmanen på Ordfront är riktigt arg på hemmaföräldrar. När Elise Claessons skriver i sin artikel ”Mammor kan avgöra valet” - om vikten av valfrihet för föräldrar, så blir Petras kommentar; "jag inbillade mig att vi var klara med den här diskussionen".

Nej vi är inte klara. Hittills har proffstyckare, media och vänsterpolitiker haft ensamrätt på att diskutera frågan om vi ska ha valfrihet eller inte. Dialogen har totalt saknats - till stor del därför att de allra flesta valfrihetsförespråkare aldrig får sina debattartiklar eller insändare publicerade.

Därför startades Föräldraupproret. En stark folkrörelse där över 50 000 människor har skrivit på för valfrihet och där 135 kommuner har anslutit sig och gjort uppror på olika sätt.

Barn är olika och det går inte att ha en familjepolitik som utgår från att alla barn klarar en separation från föräldrarna och hemmet vid just ett års ålder. En del barn är helt enkel inte mogna och andra är mer infektionskänsliga. Om föräldrar då känner att de vill ha en möjlighet att stanna hemma lite längre ska de ha de ekonomiska förutsättningarna att göra det. Ensamstående föräldrar ska naturligtvis ha samma möjlighet att genom ett extra tillskott av pengar i form av barnomsorgssubventioner eller lägre skatt - kunna dra ut på föräldraledigheten. Det ska inte bara vara höginkomsttagare (eller välbetalda politiker och proffstyckare) som ska kunna göra detta val.

Föräldraupproret anser inte, ”att budskapet att just mammor ska vara hemma ska hamras in”. Naturligtvis passar det precis lika bra om en pappa gör detta val. Det resonemang vi allt som oftast vänder oss emot är att om mamman stannar hemma anses det vara en katastrof och skadligt för barnet - men om pappan gör samma val så är det, det bästa som kan hända. Vi tycker att om man i en familj kommit fram till att man har ett barn som behöver vara hemma lite längre, så ska man få bestämma själva vilken lösning som passar bäst.

Och någonstans stinker det dubbelmoral lång väg när det blir ett ramaskri om det är övervägande kvinnor som väljer att vara hemma längre, eller som väljer nackamodellen samtidigt som samma människor säger noll och nix om att nio av tio som arbetar inom vård och barnomsorg är kvinnor.

Vi i Föräldraupproret vill ha ett samhälle som utgår från barnen. Vi anser att kvotering och tvång, där familjepolitiken bestäms ovanifrån, är fel väg att gå och vi kan inte se att det skapar jämställdhet. Finns det ett seriöst intresse för att uppnå jämställdhet och rättvisa mellan könen, så finns det många andra vägar att gå än att använda barnen som murbräcka.

Idag har vi 1,2 miljoner människor (sjukskrivna, förtidspensionärer och arbetslösa) som inte går till jobbet varje dag utan som får sin försörjning via skattepengar. Många av dessa kan och vill väldigt gärna arbeta. Därför borde det inte vara en omöjlighet att låta dem göra det och samtidigt låta de föräldrar som vill, få vara hemma lite längre.

Petra vet helt säkert att: "vi alla mår bra av att jobba och att våra barn mår bra av att gå på dagis och fritids” och avfärdar konsekvent alla undersökningar som visar på motsatsen som oseriösa när de inte stämmer överens med hennes egna åsikter. Men om hon tagit dig tid att prata med den lilla människan som springer där i sitt ekorrhjul, så skulle hon veta att framförallt väldigt många kvinnor med små barn mår dåligt och är extremt stressade som följd av dagens familjepolitik. Den psykiska och fysiska ohälsan hos både barn och kvinnor bara ökar. Något måste göras här och nu.

Den bästa lösningen, som vi i Föräldraupproret ser det, är att se till att vi får fler barnomsorgsalternativ - där också hemmaförälder blir ett lika självklart alternativ som förskolan. Då har småbarnsföräldrar fler möjligheter att sy ihop den bästa lösningen för sig och sina barn under de tuffa och krävande småbarnsåren.

Barn är glädje och kärlek – låt oss sluta upp med att se dem som ett problem.

Madeleine Lidman
För Hemmaföräldrars nätverk
som ingår i Föräldraupproret

Läs också: Barnen måste gå före arbetet