söndag, februari 10, 2019

Det är förlegat och odemokratiskt att straffa föräldrar som ger barnen tid

Foto: Pixabay
Det kanske är åldern men jag känner att jag funderar alltmer över sakernas ting och ordning. Som det här att det finns få saker som väcker så starka känslor som inlägg där en djurmamma gör allt för sina ungar, för att rädda dem. Inte ett öga är torrt. Men när människomammor gör samma sak för sina barn och räddar barnen från till exempel standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, som de vet kommer att skada barnen, så är de töntiga. Framförallt mammor som gör valet är losers som inte vet bättre. De kommer ju få sämre pension och sätter sig själva i ekonomisk knipa och låter sig bli beroende av någon annan än staten.

Vissa verkar inte förstå drivkraften i att göra uppoffringar under en period för att barnen ska få ett bra liv. Även om politikerna bestämt att vi alla ska välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, så fungerar inte den lösningen för alla. Behöver man då välja något annat så straffas man på olika sätt. Men det beror enbart på att politikerna byggt in det straffet i de familjepolitiska ramarna, eftersom man anser att föräldrar som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete, väljer fel. Alla ska med ekonomiska styrmedel tvingas att välja lika.

Av någon anledning så tycks det inte bekymra politiker och proffstyckare att en lösning inte fungerar för alla och att det alltid kommer att finnas föräldrar som tar det straff som politikerna dömt ut, hellre än att leva på ett sätt som barnen inte kommer må bra av. Kärleken till barnen är större än oron för vad valet att ge barnen tid ska resultera i.

Män har i alla tider valt karriär framför att ge barnen och familjen tid. Idag hyllas de kvinnor som gör likadant och framhålls i media som goda förebilder och lyckade exempel på hur man ska vara, samtidigt som de som väljer barnen framför karriären några år, ses som passiva offer som inte förstår bättre. Problemet är bara att då är ju ingen med barnen, för även om män som ger sina barn tid hyllas är det fortfarande lika svårt för män att gå ner i tid som det är för mammor på grund av hur familjepolitiken är utformad. Men även attityden till föräldrar som ger sina barn tid, spelar in. Jag har aldrig riktigt förstått det där varför vi ska arbeta som mest när barnen behöver oss som mest.

Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt.

Därför funderar jag lite vad som skulle hända om vi helt enkelt bestämde att det faktiskt är alldeles självklart att små barn behöver sina föräldrar och sedan ger föräldrar en möjlighet att sy ihop en bra lösning med tid för barn och balans mellan familj och arbete under småbarnsåren, om de vill så klart. Skulle det verkligen vara så farligt om vi började leva lite olika och göra lite olika val, eftersom vi ju ändå är olika. Och då menar jag att vi ska tillåtas att göra olika val, utan att straffas för det.

Det går att förändra de politiska ramarna - och det går att förändra attityden till föräldrar som ger sina barn tid. Gör man dessa förändringar så blir det inte längre samma stigma som det är idag att välja bort ekorrhjulet några år. Med tanke på den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn, så tror jag inte att det är hållbart att fortsätta leva som vi gör nu. Staten måste släppa taget om medborgarna lite, släppa fram demokratin och återupprätta rätten för människor att välja själva. För hur staten än hotar, hoppar på, förföljer och försöker tvinga föräldrar att lämna bort sina små barn för att arbeta heltid - så kommer det alltid att finnas de som tar straffet och väljer tid med barnen. Kärleken till barnen är större än rädslan för vilket straff man kommer drabbas av.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kattmamma går fem gånger genom eld för att rädda sina ungar

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Why you shouldn´t ignore a crying baby

Farlig stress

Om skrikande barn vid lämning i förskolan

Alex Schulman: Jag fick anstränga mig för att inte börja gråta

Förskola före två års ålder kan skada ditt barn

Carrying matters

Varför talar vi inte om barnens 50-timmars arbetsvecka



fredag, januari 25, 2019

Det är inte hållbart att tvinga småbarnsföräldrar arbeta ihjäl sig

Foto: Pixabay
Jag var på ett seminarium med Familjen Först i riksdagen den 16 januari. Där fick jag höra att allt gratis VAP (vård av pensionär) som släktingar ägnar sig åt när de tar hand om äldre sjuka släktingar, sparar 183 miljarder om året åt staten. Jag undrar just hur mycket alla föräldrar som själva ansvarar för omsorgen om sina barn sparar?

Enligt en brittisk undersökning för några år sedan så kom man fram till att en hemmaförälders arbete är värt cirka 384 000 kronor om året. Jag tror också att föräldrar som ser sitt eget unika barn och dess behov och sedan tar hänsyn till det och till exempel väljer bort förskolegrupper, då barnet har en personlighet som inte mår bra i dessa sammanhang - sparar mängder med pengar även för framtiden då risken för psykisk ohälsa minskar. Ett barn som inte mår bra i förskolemiljön men ändå lämnas där varje dag, förtvivlat gråtande i hopp om att föräldern ska komma till undsättning, riskerar enligt forskning om anknytning och neurobiologi att få bestående problem senare i livet. Det är problem som kostar samhället enorma summor. Kanske därför vi har så många forskningsförnekare som politikerna använder sig av för att undanhålla denna viktiga information. Forskningsförnekare som får uppdrag, tjänar pengar, får utmärkelser och får ära och berömmelse när de säger det som makten vill att folket ska höra. För makten vill styra folket bort från sina barn. Det är väl helt enkelt billigare och enklare att tvinga de som har en utbildning och jobb att bara jobba MER och MER hela tiden för att få in ännu mer skattepengar, än att sätta in insatser för att få in alla de som står utanför arbetsmarknaden i arbete. Och hela tiden ökar andelen människor som står utanför och som behöver bli försörjda, samtidigt som politikerna klurar på hur de ska få främst småbarnsföräldrar att arbeta mer.

Själv kan jag inte för mitt liv förstå varför föräldrar ska arbeta som mest när barnen är små och behöver sina föräldrar som mest. Det handlar om att tänka långsiktigt och skapa en vettig familjepolitik som håller både föräldrar och barn friska. Och andelen arbetslösa som behöver bli försörjda, det är också en långsiktig investering. Istället för att bränna ut de som redan arbetar och sedan klå dem på alla deras pengar med världens högsta marginalskatt, varför inte ta tag i den riktigt stora grupp som står utanför arbetsmarknaden och behöver komma in? Det skulle vara så skönt om politikerna kunde flytta fokus ett tag, för den strategi de har för tillfället fungerar inte längre. En liten skara småbarnsföräldrar kan inte försörja en allt större andel som inte har ett jobb att gå till. Redan idag ser vi hur främst kvinnor och barn dukar under och drabbas av utbrändhet och psykisk ohälsa. Därför är mitt tips: lägg ner allt prat om mer tvångskvotering av föräldradagarna, dygnet-runt-dagis och rikta blicken mot den andra stora gruppen. Där om något behövs det insatser.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Familjepolitikens ekonomi;En statsfinansiell analysav den svenska barnomsorgsmodellen och dess hälsoeffekterpå barn och unga samt föräldrar

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje

Betyder inte barnens behov något Timbro?

Förskola kan bryta tidig anknytning

Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen

Felet ligger i det samhälle vi skapat

söndag, januari 13, 2019

Det finns en sista gång för allt, så ta vara på tiden med barnen

Foto: Pixabay
Det är sommar och jag är sex år. Syrran är två. Den här sommaren har mamma och pappa en massa saker som ska fixas, så vi har placerats hos min mormor på Gotland under några veckor. Varje helg kommer mamma och pappa ner och varje gång de ska åka är det som hjärtat slits ur kroppen. Vi vill ju vara med mamma och pappa.

Mormor är snäll, vi får god mat, hon bor i en stor villa i Visby och vi har en härlig trädgård att leka i. Hon läser sagor och pysslar om oss. Men ... ingenting går upp mot mamma och pappa - och de vill nog också helst vara med oss, så lite opsykologiskt så säger de varje gång de åker till fastlandet:

"Ni får lova att inte gråta när vi åker".

Jag minns speciellt en av gångerna. Vi står där hand i hand jag och min lillasyster och tittar mot gatan där vi ser hur mamma och pappa kliver in i bilen. Lite tyst förmanar jag henne: "Kom ihåg - vi får inte gråta". Jag ser hur hennes underläpp börjar darra och jag känner hur halsen snör ihop sig och hur tårarna bränner bakom ögonlocken, men jag vet också att vi måste vara tappra - vi vill ju inte göra mamma och pappa ledsna. Innan de hinner köra iväg så ger lillsyrran upp ett illvrål och gråter för fullt. Det går inte att stoppa. Jag blir alldeles svettig och snäser åt henne: "Men vi fick ju inte gråta". Sedan börjar jag också storgråta.

Än idag har dåligt samvete för att jag snäste åt min syster. Sedan dess har jag dessvärre också haft svårt med avsked. Något som inte är helt optimalt när mina stora barn bor utomlands och "seglar i hamn" med jämna mellanrum och tankar lite trygghet - innan de ger sig iväg ut i världen igen. Vilket innebär många avsked, om och om igen. Jag ler stort när de åker, samtidigt som ångesten river i magen.

Det är något alldeles speciellt med att få barn och det går så fort. Den där känslan när de är små och man aldrig vill släppa dem utom synhåll, utan bara ha dem nära, nära. Kanske kände jag tidigt att #livetgårinteirepris och nog visste jag att de en dag skulle flyga ur boet, men inte att det skulle gå så fort. Och tänk att det är så att det finns en sista gång för allt. En sista gång de smyger över i sängen efter en mardröm för att få trygghet. En sista gång de sitter i knäet, håller handen och tittar beundrade på dig och säger: "min mamma eller min pappa". Det finns en sista gång för allt - så ta vara på tiden med barnen.

En liten text från tidningen Femina:

"Det finns en sista gång för allt.

Det kommer en tid när du kommer att mata ditt barn för allra sista gången.
En tid när de kommer somna på dig efter en lång dag,
och det blir sista gången du någonsin håller ditt sovande barn.

En dag kommer du att bära dem på höften och sätta ner dem,
och aldrig lyfta upp dem på det sättet igen.

Du kommer tvätta håret i badet en kväll,
och från den dagen och framåt vill de bara bada ensamma.

De kommer att hålla handen för att korsa vägen,
och sedan aldrig sträcka sig efter din hand igen.

De kommer smyga in i ditt rum vid midnatt för att kramas,
och det blir sista natten någonsin du vaknar av detta.

En eftermiddag kommer du att sjunga "hjulen på bussen"
och göra alla övningar till,
sedan sjunger du aldrig den sången igen.

De kommer att pussa dig hej då vid skolan.
och nästa dag kommer de att be att få gå till skolan själva.

Du kommer att läsa en sista god natt-saga,
och tvätta ditt sista smutsiga ansikte.
De kommer att springa till dig med utsträckta armar och bli upplyfta,
för den allra sista gången.
Och saken är den att du kommer inte ens veta att det är sista gången.

Tills det inte blir några mer tillfällen. Och även då kommer det ta ett tag att inse.
Så medan du lever i dessa stunder,
kom ihåg att det finns bara ett antal tillfällen,
och när de är borta, kommer du längta efter ytterligare en enda gång.

En sista gång." (Översättning: Madeleine Lidman)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

fredag, januari 11, 2019

Ansvariga bakom Axfoodföretaget Minstingen startar drev mot enskilda

Skärmdump från Minstingens FB-sida
Det är märkligt hur hämningslöst vissa agerar för att skamma föräldrar som kritiserar ett företags dåliga skämt om små barn. På företaget Minstingens sida på Facebook dök det upp ett, i mångas ögon, trist inlägg om små barn:

"Nu är jag sugen på ännu mer jullov". Sa ingen förälder någonsin.

Flera föräldrar blev upprörda över att ett företag som säljer produkter till barn skämtade om små barn på det här sättet. Som en förälder skrev som delade inlägget:

"Vad är grejen med den här askassa ”humorn” där företag som riktar sig mot barn skämtar om att ingen orkar vara tillsammans med sina egna barn mer än 2-3 veckor i stöten!? Blir så less när det normaliseras i den här typen av skämt. JA, det kan ju såklart vara jobbigt att vara med sina barn dygnet runt, MEN att detta vore normen genom att skriva ”ingen förälder någonsin” känns rätt kasst tycker jag."

Det blev med andra ord inte det positiva gensvar som företaget Minstingen räknat med när de skämtade om de allra minsta - och då kanske man borde ta till sig av kritiken och fundera lite över hur man skriver. Döm därför om allas förvåning när det visar sig att bakom företaget Minstingen står det två bloggare från bloggen Hormoner och hemorrojder. Den ena av dem, väljer att skriva ett blogginlägg där hon får det att låta som att det är hon personligen som blivit "skammad" av andra mammor, när de i själva verket framförts kritik mot ett företag.

Därför blir det helt fel att göra som en av bloggarna gjorde i det här läget och skärmdumpa från företagets sida och hänga ut enskilda personer med namn, bild och kommentarer på sin egen blogg.
Kanske var syftet med blogginlägget att få fler att gå in och kommentera så att Axfood som står bakom Minstingen inte skulle få se hur illa berörda många blev av inlägget. Kanske handlade det om att starta drev mot enskilda personer så att ingen någonsin mer ska våga ha en annan åsikt på sidan. Men faktum kvarstår, att det var oseriöst att agera på det här sättet.

Därför skrev jag en kommentar till blogginlägget som de valt att inte publicera. Jag har även skrivit direkt till de ansvariga bakom bloggen och sedan har jag skrivit till Axfood för att fråga hur de ser på det här agerandet. Ska företaget Minstingen användas i kampanjer mot enskilda medborgare som inte har någon möjlighet att försvara sig?

Personligen kan jag tycka att de ansvariga bakom företaget Minstingen borde be om ursäkt, radera blogginlägget på Hormoner och hemorrojder och sedan börja agera professionellt. Företag ska inte jaga, förtala, starta drev eller hänga ut enskilda personer med namn och bild, för att de inte skrattar åt ett dåligt skämt. Tills det här är utrett hoppas jag verkligen att ingen köper produkter från företaget Minstingen.

Madeleine Lidman

Uppdatering 12/1-2019

Här är svaret från företaget Minstingen:

"Minstingen tar alltid avstånd från kommentarer som riktar sig till specifika personer som kan anses vara personangrepp och vi har bett Hormoner och Hemorrojder att ta bort blogginlägg som man refererar till ovanstående diskussioner då vi inte kan stå bakom det."











torsdag, januari 03, 2019

Har paddorna ersatt barnens fria lek med leksaker?

Foto: Pixabay
Vi är ute och äter på restaurang, vilket inte händer särskilt ofta. Vid bordet bredvid sitter ett ungt par och i en barnvagn har de stöttat upp en liten bebis med kuddar. En liten som halvligger mot kuddarna och stirrar med öppen mun mot en iPhone med rörliga bilder. Det lilla spädbarnet sitter helt klistrad med blicken vid de rörliga bilderna och föräldrarna får äta ifred. Jag hör inte ett ljud från barnet under den tid vi är där. Föräldrarna pratar inte med barnet, interagerar inte med barnet, utan den lilla sitter där som en liten grönsak och stirrar på skärmen. Det är något kusligt över det hela. Ett spädbarn i den ålder som hjärnan utvecklas som mest. I en ålder när socialt samspel är A och O för att spegelneuronerna ska få arbeta och den lilla som formligen slukar all ny kunskap och utvecklas i raketfart. Det vill säga om barnet och barnets hjärna får det barnet behöver.

Vad händer när viktig kunskap om små barns behov försvinner? Jag tänker som så att en bebis på fyra-fem månader har inget behov av att följa med ut på restaurang, men kan självklart följa med, men ska då helst sitta i en barnvagn och vara med i det sociala samspelet. Leka med leksaker, tappa leksaken, någon tar upp den och pratar. Då är barnet hela tiden med i konversationen och en del av flocken. Eller så kan barnet sitta i knäet och man kan turas om att hålla i den lilla. Barn innebär förändringar, anpassning och under de första viktiga åren så är det kanske inte en bra idé helt enkelt att försöka få allt att vara som vanligt. Barnets behov måste få styra.

I den nya läroplanen för förskolan är numera digital teknik obligatorisk. Små 12 månaders bebisar ska sitta vid paddor och undervisas. Allt infört utan minsta lilla riskanalys, trots att flera forskare och barnpsykologer varnar för att det kan få negativa konsekvenser för utvecklingen av barnens hjärnor. Jag kan förstå att paddor kan vara en quick fix för att klara dagen i en stor barngrupp med få personal, höga sjukskrivningstal och svårt att hitta vikarier - men sedan placeras många barn dessutom framför en padda hemma. Barn som inte kan leka själva pockar också hela tiden på föräldrarnas uppmärksamhet och då blir paddan en quick fix även där för att föräldrarna ska få lugn och ro efter en lång arbetsdag. Men bör inte riskerna analyseras innan något görs obligatoriskt?

Mitt i allt det här läser jag om hur ännu en stor leksaksjätte gått i konkurs. Det verkar som leksakshandeln har stora problem. Jag hoppas att nedgången i försäljningen inte beror på att barn inte leker med vanliga leksaker längre. Kan det vara så illa att en majoritet  sitter klistrade framför sina paddor, istället för att få en chans att sitta och leka, gå in flow och utveckla en mängd förmågor? Kan barn ens leka själva nuförtiden när de får så mycket skärmtid att all kreativitet dödats?

Men hallå, säger någon. Det är nya tider nu, livet förändras och barn lär sig en massa saker när de sitter vid sina paddor. Ja visst är det nya tider, men vi människor är fortfarande ett däggdjur och vi och våra behov har inte förändrats särskilt mycket sedan stenåldern. Och kanske lär sig barnen saker, men vad missar de? Och vad säger att det inte är saker de kan lära sig när de är äldre? Mycket skärmtid gör att barnen får popcornhjärnor säger experterna. Benämningen används på barn som sitter länge framför en skärm där olika saker poppar upp och lockar till sig deras uppmärksamhet. Det orsakar hjärnstress och i det läget fungerar hjärnan långsammare. Andra forskare pratar om att barn som har mycket skärmtid drabbas av digital demens.

Jag tycker att det är en väldigt farlig väg vi börjat vandra på när någonting som dessutom kan vara direkt skadligt för våra allra minsta gjorts obligatoriskt och vi först om några år kan få facit på hur stora skadorna blivit. Det kan bli en förlorad generation med obotliga skador på hjärnan, som i sin tur leder till ytterligare ökad psykisk ohälsa hos barn.

Det är dags att vi får in forskning kring neurobiologi, utvecklingspsykologi och anknytning när politikerna ska fatta politiska beslut. Ideologi och snabba, ogenomtänkta beslut utan riskanalyser har alltför länge präglat familjepolitiken och den politik som berör våra yngsta barn under deras mest känsliga utvecklingsperiod. Den period när hela grunden för deras framtida välmående läggs.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Stoppa Fridolins surfplattetvång i förskolan

Psykiater varnar för ny folksjukdom: popcornhjärna

Digital demens drabbar barn

Svenske hjärnforskaren: Ipad och tv-tittande ger barn IQ-brist

Inga skärmar till barn under två år

Barnläkare varnar för digitaliseringens risker

Risker med skärmar - sammanställning

Mycket tid framför skärm splittrar barns tid

Toysus ansöker om konkurs

Leksakskedjan som driver BR leksaker i konkurs efter svag julhandel

Snart blir digital teknik obligatoriskt i förskolan

måndag, december 31, 2018

Kampen för att kunna ge barnen tid slutar aldrig och vilar aldrig

Foto: Pixabay
Lite tankar inför det nya året!

Vi är så på rätt väg när vi sprider budskapet från Hemmaföräldrars nätverk: Tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Det är många familjer som under två decennier fått stöd från Hemmaföräldrars nätverk, som fått råd, mod och inspiration att våga gå mot strömmen, följa sin magkänsla och satsa på tid med barnen. För att nå många och upprätthålla den positiva bilden är den även viktigt hur vi sprider budskapet, så att det inte blir kontraproduktivt.

Media skriver gärna om hemmafruar. Det ger många klick och många upprörda känslor. Och det är något som genast drar igång samma gamla band där allt fokus handlar om kvinnofälla. Borta är fokus på barnen, tid för barnen och all forskning och kunskap om vad små barn behöver. Fokus hamnar istället på jämställdhet och pensioner. (Saker som det går alldeles utmärkt att arbeta med utan att separera små barn från deras primära vårdare under de första viktiga åren).

Det är ett svårt läge att diskutera från. Många tar avstånd och hemmaföräldrarna tappar mark. Jag brukar säga att var och en får kalla sig för vad de vill, men vill man åstadkomma en långsiktig förändring i samhället där de politiska ramarna förändras så att det blir lättare som förälder att ge sina barn tid - då ska man undvika att prata om hemmafruar, eller att titulera sig hemmafru offentligt. (Hemmafru kan du dessutom vara utan att ha några barn hemma). Vill en tidning göra en intervju, var tydlig med att du är hemmaförälder. Trilla inte i fällan att på fel villkor, få en liten stund i rampljuset. Det enda din insats leder till är fler klick för tidningen, men sämre villkor och förutsättningar för oss föräldrar som vill ge våra barn tid.

Jag var en av de som kämpade för att vårdnadsbidraget skulle införas. Genom mitt och många andras idoga arbete i Föräldraupproret så lyckades det. Men kampen för rätten att ge sina barn tid var inte över för det. Vårdnadsbidraget var ständigt ansatt ur ett jämställdhetsperspektiv. Egentligen var det lätt att bemöta för visst måste det vara bättre att kunna vara hemma tre år med jobbet kvar, sin SGI skyddad och med en möjlighet för båda föräldrarna att arbeta 50 procent var och vara hemma 50 procent var, om de ville - än att tvingas säga upp sig och hamna i ekonomisk otrygghet. När vårdnadsbidraget försvann, försvann även det skydd vårdnadsbidraget gav och idag måste föräldrar säga upp sig för att kunna vara hemma. De förlorar sig sjukpenninggrundande inkomst, SGI och de kan inte gå ner i tid och arbeta 50 procent.

Men jag kan inte göra allt själv, jag måste ha med mig de som vill ge sina barn tid. Alla måste dra sitt strå till stacken och vara goda ambassadörer för att vi ska få ett samhälle som - accepterar att vi är olika, att våra barn är olika - och att vi därför inte kan ha bara en enda barnomsorgsmodell som ska passa alla.

Jag har som sagt arbetat i snart 18 år helt ideellt och endast med stöd av HFN:s goda ringar på vattnet, där de som får stöd och inspiration också ger något litet tillbaka som att starta aktiviteter i de lokala grupperna, eller genom att de kommenterar och stöttar de som är nya i hemmaförälderrollen. Påhoppen på hemmaföräldrarna har minskat, men det kan lätt förändras och den dag jag slutar med mitt ideella arbete, tror jag tyvärr att den obligatoriska förskolan kommer att införas väldigt snabbt och valfriheten kommer att minska ännu mer. Så en liten vädjan, vi har räddat så många familjer och så många barn hittills och än räcker min ork till att rädda fler - men jag behöver också er och era insatser, så stötta mig gärna i det här - så är jag övertygad om att även 2019 kommer att bli ett bra år för de föräldrar och barn som behöver välja bort standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Jämställdhetslinje riskerar att bli sjukskrivningslinje

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Vårdnadsbidraget leder till bättre lön, bättre SGI och bättre jämställdhet

Varför sprids inte kunskap om små barns behov

Föräldrar måste få bestämma själva

Myten om vårdnadsbidraget

Dålig idé av S att slopa alternativen inom barnomsorgen

Ha, ha, ha, nu rycker vi undan mattan för hemmaföräldrarna

Löfven glömmer bort barnen när han stoltserar med att ha tagit bort vårdnadsbidraget

lördag, december 15, 2018

Sprid forskning om vad små barn behöver, det är inte att skuldbelägga

Foto: Pixabay
Han hette Allan. En liten skrynklig farbror med ögon som plirade bakom svarta glasögonbågar. Alltid med en AIK-halsduk runt halsen. Vi bodde i samma hus. Han, skulle det visa sig senare, bodde i en träningslägenhet som socialen stod för. Jag märkte att han verkade väldigt ensam. Försynt och tyst och jag tänkte att jag skulle hänga en korg på hans dörr med julmat till julen. Och jag hade en stark önskan att förverkliga det hela, men livet kom emellan. Just den julen hände det massvis med andra saker och jag tappade fokus. En bit in på nästa år fick jag veta att han dött. Han hade legat död i tre dagar innan någon upptäckte honom. Den där fina tanken jag hade, lyckades jag aldrig förverkliga. Det skaver i samvetet än idag. Därför tänker jag varje jul på den lilla farbrorn i mitt hus, då för många, många år sedan och hur viktigt det är att göra vad man kan. Alla kan göra något litet för andra.

För mig är det medmänskliga uppdraget viktigt, samtidigt som mammas röst mässar i örat på mig: "Tänk på att det är lätt att bli utnyttjad om man är för snäll". Jag tänker alltid att jag vill göra mer, men försöker nöja mig med att jag gör vad jag kan. I vardagen, året om, försöker jag göra lite skillnad genom att stötta, inspirera och ge föräldrar råd - så att de har självförtroendet att våga följa sin magkänsla och satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Det kanske verkar som ett lätt val att ha hemmaomsorg till sina barn: "Det är väl bara att stanna hemma om du känner för det". Njae, riktigt så enkelt är det inte, det lär den som väljer att gå mot strömmen snabbt märka. Verkligheten ser ju liksom ut så att hemmaföräldrar får man gärna ifrågasätta öppet och inför alla, men om en hemmaförälder delar forskning på sociala medier om vad små barn behöver - då blir det ett ramaskri och prat om skuldbeläggning: "JAG vill inte läsa sådant här. JAG mår dåligt då. SLUTA skuldbelägga mig. Alla kan faktiskt inte vara hemma så sluta dela sånt här".

För oss som vet hur de negativa, ifrågasättande och fördomsfulla kommentarerna kan hagla inför hemmavalet ibland, från både släkt, vänner och bekanta samt till och med BVC -  så är det lite häpnadsväckande att vi som aldrig går runt i vardagen som små prussiluskor och högljutt ifrågasätter föräldrar som väljer förskola, får dessa reaktioner när vi delar länkar till den forskning som finns kring vad små barn behöver. Det handlar ju faktiskt inte om föräldrars känslor - utan om de små barnen som inte kan göra sin röst hörd själva. Självklart går livet sina egna vägar och vi kan inte råda över allt. Men den förälder som får ta del av forskning om vad små barn behöver kan ju stanna upp en stund och reflektera över sin situation och se OM det går att göra vissa förändringar som gynnar barnet bättre. Olika falla ödets lotter och vi får de "spelkort" vi får i livet och får göra det bästa av det vi har. Kan vi inte förändra, så kan vi inte men då har vi i alla fall funderat ett varv. Och ofta går det ändå att göra vissa justeringar, men att bara skrika. "JAG vill inte höra det här", gör ju att allt bara fortsätter som förut när det kanske finns saker att göra som förbättrar för det lilla barnet.

Nej, jag måste säga att det börjar bli lite tröttsamt med vuxna människor som inte ser hur viktigt det är kunna ta till sig forskning och reflektera. Och dåligt samvete, ja det är tyvärr en del av föräldraskapet. Alla föräldrar har dåligt samvete av och till. Kanske just för att vi ska stanna upp och reflektera lite.

Sedan kommer det alltid finnas föräldrar som inte vill ha huvudansvaret för sina barn. De vill hellre arbeta. Och sedan finns det föräldrar som inte kan välja något annat och då ska ju självklart förskolans miljö utformas efter vad små barn behöver, så att även dessa barn får en så bra uppväxt som möjligt. Där är ju norsk forskning ett föredöme och den visar ju på till exempel varför små barngrupper är bra - då den berättar om varför stora barngrupper är dåligt. Den berättar om att långa dagar ger stressade barn och det blir då bra information till varför familjepolitiken bör utformas så att föräldrar har möjlighet att ge barnen korta dagar, om de vill. Och vill de inte kan forskningen användas till att anpassa förskolan bättre så att barnen blir mindre stressade, eller så kan det satsas på fler barnomsorgsalternativ för barn som stressas extra mycket i förskolemiljön. Barn som är introverta eller högkänsliga.

Forskning och tillgång till forskning är med andra ord en win-win för alla föräldrar. Visst kan det bli en chock för många då vi inte forskat i Sverige under de senaste 30 på vilken effekt förskolan har på barn. Istället har föräldrar matats med en massa felaktiga myter, för att de ska agera som politikerna vill. Men vilken föräldrar vill inte hellre ha korrekt fakta, än en massa myter, när det handlar om det viktigaste de har: sina barn. Så alla ni som tvekar att dela länkar till fakta och forskning, skippa rädslan och börja sprida informationen. För de små barnen, för förändring, för en bättre uppväxt för de allra yngsta. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ny studie; Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Sätt inga ettåringar i förskolan

Det behövs ny forskning om förskolan

Nej barn MÅSTE inte gå i förskola för att utvecklas optimalt