 |
| Foto: Richard Leeming (FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Nu kör Expressen en serie om ungdomar och psykisk ohälsa, den där psykiska ohälsan som bara ökar hos barn och ungdomar, den där ökningen som diskuterats i flera år nu men där ingenting görs, utan det bara blir värre.
Ibland undrar jag om det bor några vuxna i det här landet - alltså vuxna på det där sättet som innebär att man tar ansvar .och agerar. För hur kan det komma sig att vi hela tiden diskuterar psykisk ohälsa - men aldrig barnets första år? HUR barnet får växa upp under de år när barnet skapar sig en inre arbetsmodell av hur livet fungerar? Ja, den tid när hjärnan utvecklas som mest och några viktiga grundläggande saker som: god anknytning, god omsorg, närhet, kärlek och socialt samspel med en vuxen som leder barnet ut i världen och är den trygga hamnen ska finnas där.
Vi pratar om det som kommer senare och hur det påverkar. Utseendehetsen, nätet, livet - allt det som slår tonåringen till marken, som ger sår i själen och är tufft. För det är verkligen inte lätt att vara tonåring, men varje decennium har sin hets och sina problem - och sin oro. Men varför dukar så många under av livets utmaningar just nu? DET kanske vi borde diskutera, om vi vågade vara vuxna alltså. Om vi bara skulle ta och skita i allt i det här med att vara rädda för att skuldbelägga. För VAD är egentligen viktigast - att vi väljer att inte diskutera något som eventuellt skulle kunna ge någon förälder skuldkänslor, eller att barnen mår apdåligt och drabbas av psykisk ohälsa? VAD är viktigast?
Personligen tycker jag att valet är lätt. Det är dags att börja prata om vad små barn behöver - för att inte RISKERA att drabbas av psykisk ohälsa senare i livet. Några garantier finns det aldrig, barn är olika och olika falla ödets lotter, en del får för mycket på sitt lott, men för att försöka garantera att barnet är redo att möta livets utmaningar i tonåren så måste vi börja prata om de första åren ... och vad barn behöver då, för att vi föräldrar ska maxa deras chanser.
Familjetid: Jag skulle vilja säga att det egentligen är ganska enkelt: barn behöver sin familj först och främst. Förutom den goda omsorg, goda anknytning, närhet, kärlek och sociala samspel barnet behöver, så behöver alla barn tid med sin familj. En familj som har tid att sitta ner åtminstone till frukost och middag och äta tillsammans med barnen och PRATA om livet, om vardagliga saker, som hjälper barnet att reflektera över livet. Alla föräldrar som satsar på arbetslinjen - javisst - men glöm inte tid för relationer också. Har ni barn så måste tid för barn in i planeringen någonstans. Och då menar jag inte aktivitetstid ... att rusa med barnen som skållade råttor till den ena aktiviteten efter den andra - utan verkligen tid att bara vara, umgås och göra vardagliga saker tillsammans. Ja helt enkelt familjetid - där även syskonen får vara tillsammans.
Vägledning: Barnuppfostran - det pratar vi inte om längre. Jag föredrar ordet vägledning, men jag anser att barn behöver vägledning ut i livet. Barn gör dessutom inte som vi säger - de gör som vi gör. Vi måste både tänka efter hur vi själva agerar, men också ta med barnen i det vi gör, så att de lär sig. Det är vi föräldrar som ska vägleda dem ut i livet i olika situationer och visa dem HUR man beter sig på ett acceptabelt sätt och interagerar med andra människor. Tro inte att förskola och skola ska kunna lära barnen de här bitarna - det är föräldrarnas sak. Barnet föds programmerat för att lära sig saker. Hela deras varelse är inriktad på att via spegelneuroserna lära sig hur man ska agera och bete sig som människa, i en familj, i en grupp av människor. All socialisering börjar i familjen. Allt vi gör med våra barn och hur vi är mot dem, sätter deras inre kompass och arbetsmodell.
Det känns också vettigt och naturligt att våga vara vuxen och sätta gränser. Man behöver inte få barnen att skämmas, sätta dem i skamvrån, eller förödmjuka dem, för att man fostrar och vägleder dem. Att inte vägleda barnen är att göra dem en stor otjänst, de får svårt att finna sig tillrätta i olika sociala sammanhang - och de kommer att bli impopulära när de inte förstår HUR man beter sig i olika sammanhang. Var sak har sin tid och man får ha en inre kompass och känna av när barn är mogna för olika saker. Sunt förnuft för vad som är rimligt kommer man långt med.
Ett sammanhang: Traditioner anses av vänstern som löjligt och småborgerligt, men traditioner knyter faktiskt ihop dåtid med nutid, gör att vi kan berätta för barnen hur det var när vi själva var små, när mor- och farföräldrar var små och så vidare. Det hjälper barnet att orientera sig i livet. Det skapar mening och ett sammanhang. Igenkännandets lycka: Julafton, påsk, midsommar, allhelgona. Det är inte fel att ge barnen ett sammanhang genom att knyta ihop förfädernas historia med tiden som är nu, utan underlättar och ger barnet sin plats i kedjan och kan också bli ett svar på många av livets svåra frågor: Vad gör jag här? Känner man sin historia och sin släkts historia faller fler pusselbitar på plats snabbare, tror jag.
Kärlek: Att bli förälder innebär att ge plats för barnen i sitt liv. Man behöver inte utplåna sig själv, men man måste inse att någon annan nu är viktigare och har företräde på många sätt. Barn innebär förändring - och det gör att livet inte längre kan eller ska levas på samma sätt, som innan man fick barn. Kärlek är att lyssna på barnets signaler och stå upp för sitt barn. Gör inte du som förälder det - vem ska göra det då? Har du som förälder till exempel valt förskola - och det inte fungerar och ditt barn tydligt signalerar att det vantrivs i förskolan - LYSSNA - agera och välj ditt barn. Det finns mängder med saker att göra: ta hem barnet, byt förskola, byt till dagmamma, välj vårdnadsbidraget
(så länge det nu finns kvar). Men titta inte bort, svik inte ditt barn - för det sår barnet då får i själen,
kan resultera i psykisk ohälsa längre fram i livet.
I boken
”Förskolan för de allra minsta. På gott och ont”, står det
(som en förklaring till att barn får fortsätta att fara illa i förskolan): ”Som en förklaring till dagens moment 22 där ingenting händer och inga protester hörs varken från föräldrar eller personal, ser de ”den ömsesidiga pakten av hänsyn” – som en förklaring. Personalen vill inte säga något för då riskerar de att ge föräldrarna skuldkänslor och föräldrarna säger inte något eftersom de ser att personalen sliter i den stora barngruppen och gör sitt bästa”.
Egentligen är allt det här enkla grundläggande saker, så varför är de då så svåra att uppfylla? Mycket beror på att politiken någon gång under 1900-talet gick över en gräns och klåfingriga politiker började detaljstyra människors liv, genom en extremt styrande familjepolitik. Genom att tvinga in dem i ekorrhjulet begränsades också föräldrars möjligheter att ta hänsyn till det enskilda barnets behov. Barn är ju olika.
Spiken i kistan blev att nu under det senaste decenniet - göra som flera partier
(S, V, MP och M) ta bort familjepolitiken som ett politikområde - och i stället splittra upp den i endast: förskola och föräldraförsäkring. Men familjepolitiken är ett pussel som består av fler pusselbitar än så - och det föräldrar behöver är valfrihet och fler verktyg för att kunna pussla under småbarnsåren, inte mer styrning. För en mycket negativ sidoeffekt av all styrning är att föräldrar inte kan ge barnen det de behöver under sina första viktiga år i livet - och de som då får betala priset är barnen. Det kostar pengar och är ett enormt slöseri med människoliv. Därför är det hög tid att göra familjepolitiken till en av de viktigaste frågorna i politiken igen. Föräldrar behöver fler subventionerade alternativ än standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Sedan behöver vi en förskola som garanterar att små barn får vad de behöver och där vi här och nu, för alltid, slutar med moment 22.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Det finns en gräns för vad barn tål
Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt
Nej barn MÅSTE inte gå i förskola för att utvecklas optimalt
Mer tid med barnen gör att du utvecklas som förälder
Magkänsla och sunt förnuft är klart underskattade
