Ingen märkte att BO slutade arbeta för alla barns bästa

Foto: Art Siegel (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag kan tycka ibland att det finns en fara i att myndigheter är så styrda av direktiv från politikerna. Ta bara Barnombudsmannen. När Alliansen kom till makten och en ny BO (Fredrik Malmberg) ersatte Lena Nyberg, så ändrades uppenbarligen också BO:s uppdrag från att omfatta alla barn - till att handla om utsatta grupper. Om Sveriges journalistkår bevakat makten som det är tänkt, så borde någon ha reagerat på det hela. En anledning att BO kanske slutade titta på alla barns behov kan ju vara nedskärningarna i barnomsorgen som började redan på 90-talet och där de första larmen om att barnen for illa kom redan för cirka 20 år sedan. Larm som ingen politiker riktigt mäktade med eller brydde sig om och därför var det kanske enklare att ändra BO:s inriktning, när det började bli skarpt läge och situationen började bli ohållbar. Det blev lättare att flytta fokus till barn som omhändertagits av socialtjänsten, eller flyktingbarn. Behjärtansvärda grupper att engagera sig i, men det är anmärkningvärt ändå att inte alla barns välmående bevakas av BO.

I årsrapporten från BO år 2000 står det bland annat:

"Studier visar att personalen i förskolan som en följd av det ökade antalet barn i grupperna och den minskade personaltätheten endast har tid med de dagliga rutinerna. De hinner inte med tröst och stimulans av barnens utveckling. Många barn reagerar emot den stressande miljön på förskolan och vägrar att finna sig till rätta. Personalen upplever matsituationerna och blöjbytena så stressande att de inte har tid för den lek, samspel, närhet och kroppskontakt som de minsta barnen såväl behöver. Inte heller finns tid att ge oerfarna förstagångsföräldrar behövligt stöd."

Trots BO:s larm hände absolut ingenting. Och nu har det alltså gått snart två decennier utan några som helst förbättringar. (En liten tankeställare till alla som tror att politikerna inte vet att barn far illa i förskolemiljön och att bara de får veta, eller media rapporterar - så kommer en lösning #pressatläge).

År 2007 varnade sedan dåvarande Barnombudsmannen Lena Nyberg fortsättningsvis också om att den psykiska ohälsan hos små barn ökade. Vad hände? Jo det blev liv i luckan till tusen - men inte så att någon ställde sig på barnens sida, utan Expressens ledarsida krävde istället hennes avgång. 2008 ersattes hon av folkpartisten Fredrik Malmberg och allt arbete hos Barnombudsmannen tog en ny inriktning och började handla om ett smalt och nischat område. Voilà - försämringarna i familjepolitiken kunde fortskrida och trots att den psykiska ohälsan fortsatte öka, var det nu ingen som vågade säga varför eller som tog tag i problemet.

Nu har barnen satts åt sidan i politiken i snart 20 år. Enda gången de omnämns är det som ett problem och ett hinder för jämställdhet och arbetslinje. Under en föreläsning på Timbro nyligen pratade en folkpartist om barnen som "de som fyller på och ska ta över och jobba". När någon uttryckte att det lät lite hårt så kontrade han snabbt med: "Ja, så är de gulliga också förstås".

Jag vet inte men jag tycker vi har en hemsk syn på barn i det här landet. Dessa små individer är så mycket mer än en biologisk fotboja - en frihetsinskränkning som ska fördelas "rättvist" mellan föräldrarna. De är kärlek, livets mening, lycka, glädje och en chans till utveckling och förståelse för livet med allt vad det innebär. Det människor ångrar mest på dödsbädden är att de inte tillbringade mer tid med sina barn och sin familj, men all denna kunskap har tryckts undan. Dessa små förtjänar en bra och trygg barndom där de får sina behov tillgodosedda så att deras chanser att få ett bra liv maximeras. Ska vi minska den psykiska ohälsan hos barnen så måste vi börja arbeta förebyggande och då handlar det om att titta på vad små barn behöver utifrån den forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi.

Det är dags att vi föräldrar tar tillbaka ansvaret för barnen och att vi samtidigt tar tillbaka makten över våra liv. Tack, men nej tack till alla politiker som vill detaljstyra hur vi lever och vilka val vi gör. Staten är ingen bra förälder - det kan vi se i de psykiska ohälsotalen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Namninsamling för att ge barn 0-6 år en röst i valet 2018

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte

Nej att tvinga papporna att vara hemma mer löser inte problemen med MeToo

Proffstyckareliten: Barn är en frihetsinskränkning som måste fördelas mellan föräldrarna

Familjepolitiken måste förändras - barn är ingen biologisk fotboja

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Regeringen sviker förskolebarnen

Många företrädare, med Barnombudsmannen i spetsen, tycker att förskolebarn och fritidsbarn ska omfattas av arbetsmiljölagen. Det tycker inte S-regeringen som avslog det hela den 4 maj.

Flera instanser har under utredningsarbetets gång fått lämna sina synpunkter - dock inte de som borde ha det största inflytandet över barnens vardag - föräldrarna. På Svenska Dagbladet Brännpunkt fick jag den 27 juni följande debattartikel publicerad i ämnet:

Förskolebarn saknar skydd

Lena Hallengren var inte sen med att anklaga mig för att sprida skräckpropaganda.

Då sprider regeringen själv skräckpropaganda, för det mesta i artikeln är hämtat från deras eget utredningsmaterial........

Jag berättar bara i artikeln varför flera tunga instanser anser att förskolebarnen ska ha ett utökat skydd eftersom de inte heller har skydd i form av en lex sarah lag.

En annan allvarlig larmsignal som jag hittade i regeringens utredningsmaterial är den att de "icke-lindriga" skadorna på dagis (som frakturer och hjärnskakningar) fördubblats sedan 80-talet enligt en studie gjord vid Norrlands universitetsjukhus.

Fördubblats!

Och som en tänkbar orsak anges färre personal och större barngrupper.

Det tyckte Hallengren inte heller var särskilt upprörande för "de flesta olycksfallen sker i hemmet". Ja men har de fördubblats i hemmen sedan 80-talet för då finns det all anledning att titta på det också? Näe, inte särskilt troligt. Attityden talar sitt tydliga språk. Var finns empatin för alla de barn som skadar sig? Om det skett en fördubbling av mer allvarliga skador så måste naturligtvis något göras NU.

Den 4 juli svarade jag på Hallengrens replik:

Låt föräldrarna säga sin mening

Enligt ett svar från förskoleminister Lena Hallengren (30/6) på min debattartikel om förskolan är det ”bara” BO som stödjer att förskolebarnen ska omfattas av arbetsmiljölagen. Men för den som läst regeringens utredningsmaterial
(http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/63279) framgår det tydligt att även Barndelegationen, Skolverket, Arbetarskyddsstyrelsen och Socialstyrelsen stödjer att förskolebarnen ska omfattas av arbetsmiljölagen.

Istället för att prata om skräckpropaganda när det handlar om fakta (till största delen hämtad från regeringens eget utredningsmaterial) så borde Lena Hallengren ta larmsignalerna om situationen i förskolan på allvar. Och varför har inte föräldrarna fått säga sitt i utredningen? När kommer en utredning som visar om det finns ett samband mellan den ökande psykiska och fysiska ohälsan hos barn och tidig dagisstart med stora barngrupper och lite personal?

Hallengren säger sig vara villig att debattera om varför förskola är bättre än vårdnadsbidrag. Om Hallengren lyssnat på vad svenska folket vill, så hade hon också känt till att 64 procent är för någon form av ersättning för omsorg av eget barn till dess barnet är fyra år.

Det handlar inte om antingen eller – det handlar om att respektera att människor vill ha fler barnomsorgsalternativ. Och sist men inte minst det handlar om att erbjuda en familjepolitik som bygger på fakta – inte på myter.

MADELEINE LIDMAN
Hemmaföräldrars nätverk
en del av Föräldraupproret