måndag, juni 25, 2012

Dokumentera, justera, korrigera och programmera barn

Here we go again ... barn ska analyseras och så ska stödåtgärder sättas in. Visst är det bra med stöd men   barn är olika. Många sexåringar är födda sent på året och de behöver inte stödåtgärder för att utvecklas och hamna i exakt samma fas som barnen som är födda i början av året. De behöver bara tid att få utvecklas och mogna i sin egen takt.

Stöd kan vara en bit, om det verkligen behövs av någon anledning. Men till syvende och sist så hamnar vi ändå i tiden innan sexårs. Hur ser barnens första uppväxtår ut, får de socialt samspel med en vuxen så att de utvecklar sitt språk och lär sig saker, får de närhet, kärlek, god omsorg, anknytning, empati och fysisk rörelse? Har de en bra fysisk miljö, utan till exempel för mycket buller och stress?

Vi kan inte bara tänka på en liten pusselbit när det gäller barnen - vi måste börja se helheten och vi måste förändra dagens familjepolitik. Något jag skrivit om nyligen på Newsmill:

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:


Förskolan för de allra minsta. På gott och ont.

Svenska föräldrar är grundlurade

Den bästa uppväxten för ett barn

Nya rön om neurobiologi och anknytning visar att vi måste ha valfrihet

Kunskapen om hur olika vi människor är har försvunnit

Stresshormoner skadar kroppen

Magkänsla och sunt förnuft är klart underskattade

onsdag, juni 20, 2012

Den bästa uppväxten för ett barn

Foto:More_good_foundation (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Det finns myter och det finns fakta. Det finns sunt förnuft och magkänsla och olika teorier under olika decennier. Framförallt så har varje tidsålder sina idéer och mitt i allt det där så finns det människor som lever och gör som man alltid har gjort, när det kommer till att fostra barn, med mer eller mindre moderna inslag utifrån den tidsålder man lever i.

Människan är och förblir en primat - ett däggdjur och hur vi än försöker bortförklara allt vad biologi heter så följer och styrs vi av vår biologi. Människan är en komplex varelse som har en lång sträcka av utveckling innan hon är färdig att lämna boet. Just den långa tiden i föräldrarnas vård har varit ett framgångsrecept för oss som däggdjur.

Mycket av vår hjärnas utveckling sker genom våra spegelneuroner. Till exempel är det inte så många som vet att språkutveckling handlar mest om socialt samspel och mindre om att barnet hör saker. Små barn ska som jag berättat om tidigare därför inte sitta vända från sina föräldrar i barnvagnen, för ska de utveckla sitt språk så ska det ske i samspel och i en dialog med den vuxne, där alla sinnen används - både syn OCH hörsel.

Vi blir empatiska av att vi blir empatiskt behandlade (inte av att vi programmeras i manualbaserade program som SET, social och emotionell träning) och hur vi blir behandlade som barn påverkar hur vi själva blir som föräldrar. Stress krymper våra hjärnor och ger oss psykisk ohälsa men även allergier. Vi behöver en bra fysisk miljö fri från buller och vi behöver få röra på oss för att utveckla hjärnan och må bra. Listan kan göras lång. Men gemensamt för många barns uppväxt i dag är att den har teoretiserats i och med att socialdemokraterna bestämde sig för att göra alla små ettåringar till elever i en skola i "det livslånga lärandet". I samma stund som barn blev elever så plockades många av de självklara bitarna bort som ett litet barn behöver för att utvecklas efter sin fulla potential.

Riktigt problematiskt blev det när det omsorgsbehov som små barn verkligen behöver i form av närhet, kärlek, god omsorg, anknytning, socialt samspel, empati och fysisk rörelse - ersattes av förskola från ett år ... i stora barngrupper med få personal. Just de stora barngrupperna och bristen på personal har blivit ett allvarligt problem för barns utveckling. Varför? Läs gärna mer i "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont".

Problemen som kan uppstå till följd av detta - som ökad psykisk ohälsa och ökade beteendestörningar och sämre kunskapsinlärning - måste då behandlas med korrigerande åtgärder och där är många politiker nu övertygade om att de hittat ett sätt: manualbaserade program att mala barnen igenom och för föräldrarna: föräldrautbildningar som Komet och Cope med flera. Att barnen uppvisar allt sämre kunskaper i skolan ska korrigeras genom att barnen ska dokumenteras, studeras, justeras och korrigeras i förskola och skola.

Många föräldrar ser riskerna med de stora barngrupperna och få personal och hämtar sina barn tidigare i förskolan, väljer dagmamma eller väljer att stanna hemma längre - och av någon anledning så blir de ett problem för vissa politiker. Bekymrat rynkar de sina pannor och talar om att "alla barn inte får tillgång till förskolan".  När fokus istället borde ligga på att faktiskt förbättra miljön och förutsättningarna för de barn som går i förskola.

Hur blev det så här skevt? Varför måste alla göra lika? Att makarna Myrdal ligger bakom dagens familjepolitik som har mer än 70 år på nacken är väl känt. Men hur många vet att det här sättet att dokumentera, korrigera och programmera barn - också handlar om en gammal kommunistisk dröm om att skapa de perfekta medborgarna. En dröm från gamla DDR.

Om det har jag skrivit på Newsmill: DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Så skapas narcissistiska barn

Den narcissistiska mammans karaktärsdrag




fredag, juni 08, 2012

Tid för varandra - innan det är för sent

Foto: Mario Vercellotti (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Ensam, alldeles ensam så skriver Stefan Gurts pappa i sin almanacka. Stefan Gurt har nyligen gett ut en bok som heter ”Så dödar vi en människa”. Det finns många aspekter att fundera över som rör hur vi låter våra äldre tillbringa sina sista dagar i livet. Vi lever i ett land som har bland de högsta skatterna i världen. Men hur använder vi skattepengarna? Barn och gamla verkar inte vara högprioriterade – kan det möjligen bero på att de inte själva kan göra sin röst hörd.

Men mitt i allt det där med vad vi egentligen kan åstadkomma med skatter finns frågan: ”Finns det någon gräns för vad vi kan förvänta oss att staten ska klara av?”

Ja, det tror jag faktiskt – jag tror att vi även måste låta det civila samhället blomma ut … vi måste lära oss att också ta eget ansvar för varandra, för våra barn och för våra gamla.

I dag beklagar Stefan Gurt att han inte umgicks mer med sin pappa. När de hade gäster så bjöd de inte in pappan. Gästerna för sig och pappan för sig.

Varför?

Här finns det så mycket vi kan tänka till om, så mycket vi kan förändra och göra annorlunda. Javisst, är det så att en majoritet av människorna i det här landet lever med väldigt täta skott emellan sig. De gamla är på ålderdomshemmen, barnen på dagis och föräldrarna arbetar heltid. Det är inte balans – och jag tror att vi människor behöver balans i tillvaron för att må bra. Vi behöver tid också för relationer.

Men naturligtvis finns det mycket vi kan göra som inte kostar på särskilt mycket. Låt barnen vara med på middagar samt självklart även gästernas barn. Det är bara att duka långbord och anpassa maten efter gästerna. Bjud in alla generationer, även föräldrar och mor- och farmödrar om de finns i livet. Det skapar dynamik och blir ofta underbart härliga tillställningar. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Vi har bara ett liv och det är här och nu. Så länge den äldre generationen inte valt att isolera sig av egen fri vilja - så se till att umgås. Och barn ja, de lär sig av att få vara med.

En liten tankeställare för alla som vill slippa rensa föräldrarnas bohag efter deras bortgång och hitta lappar som det står ”ensam” på …

Madeleine Lidman