Sprid forskning om vad små barn behöver, det är inte att skuldbelägga

Foto: Pixabay

Han hette Allan. En liten skrynklig farbror med ögon som plirade bakom svarta glasögonbågar. Alltid med en AIK-halsduk runt halsen. Vi bodde i samma hus. Han, skulle det visa sig senare, bodde i en träningslägenhet som socialen stod för. Jag märkte att han verkade väldigt ensam. Försynt och tyst och jag tänkte att jag skulle hänga en korg på hans dörr med julmat till julen. Och jag hade en stark önskan att förverkliga det hela, men livet kom emellan. Just den julen hände det massvis med andra saker och jag tappade fokus. En bit in på nästa år fick jag veta att han dött. Han hade legat död i tre dagar innan någon upptäckte honom. Den där fina tanken jag hade, lyckades jag aldrig förverkliga. Det skaver i samvetet än idag. Därför tänker jag varje jul på den lilla farbrorn i mitt hus, då för många, många år sedan och hur viktigt det är att göra vad man kan. Alla kan göra något litet för andra.

För mig är det medmänskliga uppdraget viktigt, samtidigt som mammas röst mässar i örat på mig: "Tänk på att det är lätt att bli utnyttjad om man är för snäll". Jag tänker alltid att jag vill göra mer, men försöker nöja mig med att jag gör vad jag kan. I vardagen, året om, försöker jag göra lite skillnad genom att stötta, inspirera och ge föräldrar råd - så att de har självförtroendet att våga följa sin magkänsla och satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Det kanske verkar som ett lätt val att ha hemmaomsorg till sina barn: "Det är väl bara att stanna hemma om du känner för det". Njae, riktigt så enkelt är det inte, det lär den som väljer att gå mot strömmen snabbt märka. Verkligheten ser ju liksom ut så att hemmaföräldrar får man gärna ifrågasätta öppet och inför alla, men om en hemmaförälder delar forskning på sociala medier om vad små barn behöver - då blir det ett ramaskri och prat om skuldbeläggning: "JAG vill inte läsa sådant här. JAG mår dåligt då. SLUTA skuldbelägga mig. Alla kan faktiskt inte vara hemma så sluta dela sånt här".

För oss som vet hur de negativa, ifrågasättande och fördomsfulla kommentarerna kan hagla inför hemmavalet ibland, från både släkt, vänner och bekanta samt till och med BVC -  så är det lite häpnadsväckande att vi som aldrig går runt i vardagen som små prussiluskor och högljutt ifrågasätter föräldrar som väljer förskola, får dessa reaktioner när vi delar länkar till den forskning som finns kring vad små barn behöver. Det handlar ju faktiskt inte om föräldrars känslor - utan om de små barnen som inte kan göra sin röst hörd själva. Självklart går livet sina egna vägar och vi kan inte råda över allt. Men den förälder som får ta del av forskning om vad små barn behöver kan ju stanna upp en stund och reflektera över sin situation och se OM det går att göra vissa förändringar som gynnar barnet bättre. Olika falla ödets lotter och vi får de "spelkort" vi får i livet och får göra det bästa av det vi har. Kan vi inte förändra, så kan vi inte men då har vi i alla fall funderat ett varv. Och ofta går det ändå att göra vissa justeringar, men att bara skrika. "JAG vill inte höra det här", gör ju att allt bara fortsätter som förut när det kanske finns saker att göra som förbättrar för det lilla barnet.

Nej, jag måste säga att det börjar bli lite tröttsamt med vuxna människor som inte ser hur viktigt det är kunna ta till sig forskning och reflektera. Och dåligt samvete, ja det är tyvärr en del av föräldraskapet. Alla föräldrar har dåligt samvete av och till. Kanske just för att vi ska stanna upp och reflektera lite.

Sedan kommer det alltid finnas föräldrar som inte vill ha huvudansvaret för sina barn. De vill hellre arbeta. Och sedan finns det föräldrar som inte kan välja något annat och då ska ju självklart förskolans miljö utformas efter vad små barn behöver, så att även dessa barn får en så bra uppväxt som möjligt. Där är ju norsk forskning ett föredöme och den visar ju på till exempel varför små barngrupper är bra - då den berättar om varför stora barngrupper är dåligt. Den berättar om att långa dagar ger stressade barn och det blir då bra information till varför familjepolitiken bör utformas så att föräldrar har möjlighet att ge barnen korta dagar, om de vill. Och vill de inte kan forskningen användas till att anpassa förskolan bättre så att barnen blir mindre stressade, eller så kan det satsas på fler barnomsorgsalternativ för barn som stressas extra mycket i förskolemiljön. Barn som är introverta eller högkänsliga.

Forskning och tillgång till forskning är med andra ord en win-win för alla föräldrar. Visst kan det bli en chock för många då vi inte forskat i Sverige under de senaste 30 på vilken effekt förskolan har på barn. Istället har föräldrar matats med en massa felaktiga myter, för att de ska agera som politikerna vill. Men vilken föräldrar vill inte hellre ha korrekt fakta, än en massa myter, när det handlar om det viktigaste de har: sina barn. Så alla ni som tvekar att dela länkar till fakta och forskning, skippa rädslan och börja sprida informationen. För de små barnen, för förändring, för en bättre uppväxt för de allra yngsta. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ny studie; Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Sätt inga ettåringar i förskolan

Det behövs ny forskning om förskolan

Nej barn MÅSTE inte gå i förskola för att utvecklas optimalt

Stressade förskolebarn kan stressas för livet. Ny forskning i Norge

Foto: Pixabay

Norge fortsätter att studera vilken effekt förskolan har på barn, samtidigt som vi i Sverige fortsätter att undvika att göra samma sak. Inte heller får svenska föräldrar kännedom om den norska forskningen. Det är inte så att forskarna i Sverige är ointresserade men de som ansöker om forskningsanslag får avslag. I Norge har man dock full koll på att hjärnans utveckling är i sin mest intensiva fas mellan 1-2 års ålder och att negativ stress kan påverka hjärnans nervceller och de nervceller som används för att hantera stressreaktioner, är de som hämmas mest: stressade förskolebarn kan stressas för livet.

- Om du utsätter de yngsta barnen för ihållande stress, riskerar du att stressa dem förlivet

183 småbarnsavdelningar, 710 anställda och 1 100 barn deltar i ett nytt forskningsprojekt för att ta reda på hur personal i förskolan kan skapa en miljö, som minskar stressen bland de yngsta barnen.

- Barn i åldrarna 0 till 2 år är i sin känsligaste ålder och tål inte stress särskilt bra. Då hjärnanatomin utvecklas för fullt. Negativ stress kan påverka hjärnans nervceller och de nervceller som används för att hantera stressreaktioner, är de som hämmas mest.

Det står professorn i klinisk barnpsykologi vid NTNU, Turid Suzanne Berg-Nielsen, enligt forskning.no.

Nytt forskningsprojekt

Som forskare vid det Regionala centret för barn och ungdomars mentala hälsa (RBUP), leder hon forskningsprojektet Trygg innan 3, som bland annat ska ta reda på hur personal i förskolan kan skapa en miljö som minskar stressen för de yngsta barnen.

- Om du utsätter de yngsta barnen för ihållande stress, riskerar du att stressa dem för livet, säger Berg-Nielsen, enligt forskning.no.

Få - och motsägelsefulla svar

När det gäller små förskolebarn och stress, är det mycket forskarna inte känner till. Enligt artikeln på forskning.no finns det få internationella studier på området och de ger delvis motstridiga svar.

Professor May Britt Drugli på NTNU är en del av forskargruppen i projektet ”Trygg innan 3”. Hon har tidigare lett den första norska studien rörande kortisolnivåer hos de yngsta barnen i förskolan.

- Mätningarna visade en atypisk kurva för kortisolnivåer hos ett- och tvååringarna i förskolan. Nivåerna ökade under hela dagen i förskolan, samtidigt som nivåerna sjönk de dagar barnen var hemma. Det visade sig också att stresshormonerna ökade mest hos barn som tillbringade åtta timmar eller mer per dag i förskolan, säger Drugli, enligt forskning.no.

- Måste ta reda på mer

Ökningen av kortisolnivåerna hos dessa barn var inte stor. Men Drugli är medveten om att det behöver undersökas ytterligare:

-Vi kan inte slå oss till ro och säga att en liten ökning av kortisol inte är skadlig för de yngsta. Vi behöver veta mer om hur olika barns utveckling påverkas av förhöjda kortisolnivåer och vad man kan göra för att minska nivåerna, säger Drugli.

Trygg innan 3

- Trygg innan 3 handlar om att medvetet arbeta med kvaliteten på småbarnsavdelningarna under ett helt förskoleår och sedan undersöka effekten av detta. Projektet innefattar observation och utvärdering av samspelet på småbarnsavdelningarna, feedback till alla anställda, reflektion och vägledning, skräddarsydd för den enskilda avdelningen eller gruppen.

- Trygg innan 3 består av en servicestödjande, kvalitetshöjande del med fokus på det dagliga samspelet i förskolan och en forskningsdel. Forskningen kommer att undersöka vilka effekter Trygg innan 3, har på bland annat kvaliteten på relationerna, hur barnen fungerar inom olika utvecklingsområden, barnens stressnivåer och personalens trivsel.

- Trygg innan 3 är ett tvåårigt projekt. För att kunna undersöka effekten av sådana kvalitetshöjande åtgärder måste förskolorna tillfälligt placeras i två grupper. En grupp kommer att få kvalitetsutveckling förskoleåret 2018-2019 och den andra 2019-2020.

- Sju kommuner/stadsdelar i Östra Norge och Trøndelag har anmält sig eller har valts ut att delta och cirka 8-20 förskolor ingår i varje kommun.

- Trygg innan 3 är ett samarbete mellan RBUP Öst och Söder, Handelshögskolan BI och RKBU Mitt-Norge, NTNU. Projektet har beviljats finansiering från det förebyggande programmet "Bättre hälsa" i Norges forskningsråd.

 (Källa: NTNU)

Översättning: Madeleine Lidman

Läs också: 

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Många risker med gruppbaserad omsorg

Varför vi inte forskar i Sverige: Forskare blundar för kunskap om barns behov
(Artikeln i sin helhet)

Barnen kan inte sjukskriva sig - de har inget val

Skärmdump

Redan för tre år sedan larmades det om situationen i förskolan i Göteborg. Hemmaföräldrars nätverk bidrog med en debattartikel i ämnet för två år sedan och manade föräldrar att tänka efter. Det ÄR de politiska ramarna som bestämmer villkoren som vi och våra barn får leva under. En sak som vi i HFN valt att trycka mycket på är att maxtaxan ska höjas, att det ska finnas många olika alternativ för föräldrar att välja mellan … så att man faktiskt kan välja bort en miljö som är dålig för barnen … och sist men inte minst så behöver vi få ut information till alla föräldrar om den forskning som finns. Forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi - så att föräldrar förstår hur barnen påverkas av sina första år i livet, men också vad som behövs för att barn ska utvecklas på ett bra sätt.

Det är också alarmerande att förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag. Hade de haft det skyddet - hade förskolor som får personal och barn att må dåligt fått stänga. Forskning visar vilka konsekvenser en stressig, bullrig miljö med för stora barngrupper och många vikarier får för barnens framtida hälsa, något som Per Kågeson larmade om i boken "Tid för barn", redan 2005.

Och vi måste se hela barnet - inte bara vilka eventuella skolkunskaper de kan anamma i förskolan. Tids nog får de gå i skolan, men först måste andra saker till som att barn får den närhet, kärlek, goda anknytning, goda omsorg och sociala samspel som de behöver för att inte drabbas av psykisk ohälsa när de blir äldre.

Nu larmas det … igen … från Göteborg. I en förskola är ALLA i personalen sjukskrivna. Alla … VAD säger det om miljön i den förskolan? Buller, stress … Personalen kan i alla fall sjukskriva sig - det kan inte barnen. Barnen kan inte fly därifrån, de har inte föräldrar som kan ta dem därifrån - eftersom det finns för få alternativ.  Göteborg har få dagmammor och man saknar alternativ som flerfamiljssystem och subventionerar inte omsorg i hemmet genom att erbjuda vårdnadsbidrag. Jag undrar faktiskt om föräldrar ens förstår hur farlig den här miljön är för deras barns sköra hjärnor. NICHD-studien har facit vad som kan hända med barn i en sådan här miljö: Dagis kan skada ditt barn.

I tv får vi se en mamma stå och gråta … jag förstår henne. Men någonstans måste faktiskt Sveriges föräldrar börja ta sitt ansvar i den här frågan. Det är ingen hemlighet att förskolan är i kris, se problemet, se till att maxtaxan höjs och att vi får politiska ramar som tillåter fler barnomsorgsalternativ - även omsorg i hemmet. Det avlastar faktiskt förskolan om inte alla små barn går där. Ge de föräldrar som VILL en möjlighet att själva ta hand om sina barn.

Fridolin, Mp, står i tv och säger att han inte vill införa ett maxtak. Nej, det är klart att han inte vill det, eftersom regeringens förslag att minska barngrupperna saknar finansiering. De pengar de föreslagit är en droppe i havet. Det kommer inte att räcka - så nu är frågan hur många år till som barnen måste ha det så här … föräldrar … nu ligger bollen hos er. Se problemen, axla ert föräldraansvar och agera.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskollärare hade ensamt ansvar för elva barn

Dagens förskola har blivit ett experiment

Professor: Problem med förskolan slätas över

Samspel utvecklar föräldraskapet

Foto: M Glasgow (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Barn lär sig saker i socialt samspel med en vuxen. Redan det lilla nyfödda barnet börjar interagera med föräldern, barnet tittar och härmar. Orsaken heter spegelneuroner, vi är programmerade att ta social kontakt och hjärnan utvecklas och lär sig hela tiden nya saker i det sociala samspelet.

Det är därför det är mindre bra med barnvagnar där det lilla barnet är vänt ifrån föräldern och ännu sämre är det med alla smartphones, som gör att dagens föräldrar inte samspelar i tillräckligt stor utsträckning med sina barn, utan i stället pratar i telefon, sms:ar eller är ute på internet. Det är här och nu som gäller för små barn. De ser något, söker kontakt med den vuxne och får en reaktion ... och lär sig något nytt. Om de nu inte sitter så till att de inte ser föräldern ... eller har en förälder som är upptagen med sin smartphone.

Den avskärmning som vi ser hos vissa föräldrar och som börjar tidigt försvårar inte bara för barnet att lära sig socialt samspel och empati, utan försvårar även för föräldern att komma in i föräldrarollen. Om du inte samspelar med ditt barn i särskilt stor utsträckning, så lär du dig inte heller att förstå och tolka ditt barns behov. Inte blir det lättare av att många föräldrar sedan lämnar bort barnet vid ett års ålder, till en stor barngrupp med få personal - där barnet inte heller får samspela socialt i särskilt stor utsträckning med vuxna. Det skapar svårigheter både för barnet och för föräldern.

Barnet lär sig att överleva i den miljön som erbjuds och finner lämpliga beteenden för att klara sig. Beteenden som kanske inte fungerar lika bra i en miljö utanför förskolan. Något som kanske kan vara en förklaring till den situation vi ser i många skolor i dag, där många barn utagerar och mobbar samt definieras med vad vi ofta kallar beteendestörningar, som skolan i sin tur försöker korrigera med manualbaserade program som ska "dressera" in rätt beteende hos barnen och "lära dem" empati. För de små verkar nämligen inte alltid vara så empatiska. Problemet är bara att empatisk blir du om du blivit empatiskt behandlad. Problemet med empatistörning kan alltså bero på att barnen bara upprepar det beteende de lärt sig i en alltför tuff miljö som en stor barngrupp med för få personal kan skapa. Men som naturligtvis kan uppstå också beroende på andra mindre gynnsamma omständigheter under uppväxten.

Utagerande barn skapar även stress och oro hos föräldrarna. Har du varit en närvarande förälder och gett dina barn tid, så har du även (utan att du tänkt på det) utvecklat dig själv i din föräldraroll. Du har lärt dig att läsa av ditt barn och förstå vad det signalerar. Du har knutit an till barnet och du har varit med om en hel del utvecklingsfaser (trotsperioder) på vägen - som du varit tvungen att hantera och som utvecklat dig. Föräldraskap går i arv, ofta upprepar vi det vi själva varit med om och hur vi ska agera i olika situationer sitter ofta i ryggmärgen.

En ny trend hos många av dagens föräldrar är att de försöker läsa sig till hur de ska agera som föräldrar. Ett ganska tungrott sätt att hantera alla de händelser som inträffar dagligen när man har barn. Därför poppar föräldrautbildningarna upp som svampar ur jorden. De tycks fylla ett stort behov men tyvärr är de framtagna, liksom de manualbaserade programmen som används i förskolor och skolor (som SET, social och emotionell träning), för att ge föräldrarna en quick fix att dressera fram "rätt" beteende hos barnen. Problemet med föräldraskap är bara att det till att börja med inte finns någon quick fix som passar alla - eftersom varje barn är unikt och varje situation är unik. Det gör att barn riskerar att fara illa och ta skada.

Nej, det finns inte någon snabbkurs för att bli en bra förälder, inte heller någon quick fix för att dressera fram rätt beteende hos barn - däremot så finns det alla möjligheter att göra rätt från början. Så lägg bort mobilen, vänd barnvagnen åt rätt håll, var närvarande och se till att samspela med ditt barn. Då lär sig barnet mängder av saker och socialt samspel är A och O för barnets språkutveckling. Och framförallt lär DU dig saker ... och utvecklar DITT kunnande.

Väljer du förskola till ditt barn tidigt (kanske för att du måste) - så välj en där det finns en möjlighet för barnet att knyta an till personalen ... där barnet kan samspela med en vuxen ... där barngruppen inte är för stor eller personalen för få. Och försök att se till att personalen först och främst verkar ha medkänsla, sunt förnuft och att de är empatiska - för det är det som avgör HUR ditt barn kommer att utvecklas. Personligen så rekommenderar jag dagmamma om det alternativet finns. Köerna är dock ofta väldigt långa - så det gäller att ställa sig i kö i god tid. (Många förskollärare väljer själva dagmamma till sina barn, vilket kan vara en god vägledning).

De föräldrar som vill komplettera hemmalivet med förskola till barnet när de blivit lite äldre bör se till att barnet inte går mer än 15 timmar i veckan. Sedan är det bra om barnet inte börjar innan två års ålder (säger en del experter) eller innan tre års ålder (säger andra experter). Alla barn är olika så här är det magkänslan som gäller. Enligt NICHD studien visar det sig att förskolebarn blir mer aggressiva än hemmabarn - och det är direkt kopplat till vistelsetiden i förskolan. Ju längre dagar - desto mer aggressiva barn. Små barn är nämligen sköra. Deras hjärnor är under utveckling och mycket känsliga för stress, buller, stora barngrupper och få personal. En ogynnsam miljö kan faktiskt vara direkt skadligt för deras utveckling.

Men överlägset alla gånger är, om du kan ge ditt barn tid hemma - så många år som möjligt. För vill du ha ett socialt välfungerande barn som utvecklas optimalt och lär sig mängder av saker, så är du som förälder alltid överlägset bäst. Mycket också på grund av den ständiga interaktionen som sker mellan dig och ditt barn, där ni lär av varandra hela tiden. Och satsar du på att ge ditt barn tid, så brukar de flesta också satsa på att bygga nätverk med andra föräldrar och det är verkligen guld värt. För då har du alla chanser att diskutera föräldrarollen och olika utvecklingsperioder hos barnet, med andra föräldrar. Föräldrar som känner dig och ditt barn. Och det är hundra gånger mer värt än att gå en manualbaserad kurs i föräldraskap!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hippocampus skadas av stress och kortisol

Psykologer larmar om stress hos barn

Stressade barn löper större risk för allergi

Farlig stress hos barn

Skrämmande okunskap hos vissa läkare

Dagis kan skada ditt barn

Empati börjar spegelneuronerna

Den bästa uppväxten för ett barn

Foto:More_good_foundation (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det finns myter och det finns fakta. Det finns sunt förnuft och magkänsla och olika teorier under olika decennier. Framförallt så har varje tidsålder sina idéer och mitt i allt det där så finns det människor som lever och gör som man alltid har gjort, när det kommer till att fostra barn, med mer eller mindre moderna inslag utifrån den tidsålder man lever i.

Människan är och förblir en primat - ett däggdjur och hur vi än försöker bortförklara allt vad biologi heter så följer och styrs vi av vår biologi. Människan är en komplex varelse som har en lång sträcka av utveckling innan hon är färdig att lämna boet. Just den långa tiden i föräldrarnas vård har varit ett framgångsrecept för oss som däggdjur.

Mycket av vår hjärnas utveckling sker genom våra spegelneuroner. Till exempel är det inte så många som vet att språkutveckling handlar mest om socialt samspel och mindre om att barnet hör saker. Små barn ska som jag berättat om tidigare därför inte sitta vända från sina föräldrar i barnvagnen, för ska de utveckla sitt språk så ska det ske i samspel och i en dialog med den vuxne, där alla sinnen används - både syn OCH hörsel.

Vi blir empatiska av att vi blir empatiskt behandlade (inte av att vi programmeras i manualbaserade program som SET, social och emotionell träning) och hur vi blir behandlade som barn påverkar hur vi själva blir som föräldrar. Stress krymper våra hjärnor och ger oss psykisk ohälsa men även allergier. Vi behöver en bra fysisk miljö fri från buller och vi behöver få röra på oss för att utveckla hjärnan och må bra. Listan kan göras lång. Men gemensamt för många barns uppväxt i dag är att den har teoretiserats i och med att socialdemokraterna bestämde sig för att göra alla små ettåringar till elever i en skola i "det livslånga lärandet". I samma stund som barn blev elever så plockades många av de självklara bitarna bort som ett litet barn behöver för att utvecklas efter sin fulla potential.

Riktigt problematiskt blev det när det omsorgsbehov som små barn verkligen behöver i form av närhet, kärlek, god omsorg, anknytning, socialt samspel, empati och fysisk rörelse - ersattes av förskola från ett år ... i stora barngrupper med få personal. Just de stora barngrupperna och bristen på personal har blivit ett allvarligt problem för barns utveckling. Varför? Läs gärna mer i "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont".

Problemen som kan uppstå till följd av detta - som ökad psykisk ohälsa och ökade beteendestörningar och sämre kunskapsinlärning - måste då behandlas med korrigerande åtgärder och där är många politiker nu övertygade om att de hittat ett sätt: manualbaserade program att mala barnen igenom och för föräldrarna: föräldrautbildningar som Komet och Cope med flera. Att barnen uppvisar allt sämre kunskaper i skolan ska korrigeras genom att barnen ska dokumenteras, studeras, justeras och korrigeras i förskola och skola.

Många föräldrar ser riskerna med de stora barngrupperna och få personal och hämtar sina barn tidigare i förskolan, väljer dagmamma eller väljer att stanna hemma längre - och av någon anledning så blir de ett problem för vissa politiker. Bekymrat rynkar de sina pannor och talar om att "alla barn inte får tillgång till förskolan".  När fokus istället borde ligga på att faktiskt förbättra miljön och förutsättningarna för de barn som går i förskola.

Hur blev det så här skevt? Varför måste alla göra lika? Att makarna Myrdal ligger bakom dagens familjepolitik som har mer än 70 år på nacken är väl känt. Men hur många vet att det här sättet att dokumentera, korrigera och programmera barn - också handlar om en gammal kommunistisk dröm om att skapa de perfekta medborgarna. En dröm från gamla DDR.

Om det har jag skrivit på Newsmill: DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Så skapas narcissistiska barn

Den narcissistiska mammans karaktärsdrag

Stresshormoner skadar människokroppen

Nu droppar det in lite nya rapporter om hur skadligt stress är för gravida och för kvinnor som lever efter standardlösningen (två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder).

Det här är inga nyheter. Personligen kände jag redan när jag fick första barnet att stress är skadligt ... för mitt barn och för mig. Därför blev min familj en av de där downshiftande familjerna som valde att försöka hitta en balans mellan arbete och familj ... och som fått löpa gatlopp för vårt val sedan dess. Ständigt hånade och dissade i media av proffstyckare. Men även vissa politiker har ibland tagit sig rätten att bespotta oss för vårt val. Det är inte så länge sedan Fredrik Reinfeldt, M, stod i tv och talade om att hemmamammor får skylla sig själva om de väljer att stanna hemma längre och maken sedan lämnar dem. Då får de stå sitt kast minsann.

Och i ett debattprogram satt Nalin Pekgul, S, och skrek ut med brinnande hat att hemmamammorna minsann inte skulle komma till henne och be om hjälp om de fick svårigheter längre fram i livet.

Frågan är om Reinfeldt och Pekgul bemöter sönderstressade kvinnor med hjärt- kärlsjukdomar på samma sätt. "Ni får stå ert kast" ...

Foster och kvinnor drabbas alltså hårt av stress men det finns en grupp till - förskolebarnen:

I Sverige har professor Hugo Lagercrantz tidigare sagt att barn under två år inte borde placeras på dagis. De flesta psykologerna hävdar dock att det kan vara bra att barn under tre år inte placeras i grupptillsyn i förskola.

Orsaken är att de små barnens hjärnor inte klarar av att hantera den stress det innebär. I stället behöver de allra minsta barnens första år ägnas åt få och nära relationer. Genom dem lär sig barnen närhet och de viktiga gränsdragningarna mellan det egna jaget och andra personer.

När får vi en politik som utformad för att passa människor - som faktiskt tar hänsyn till att vi är levande varelser med vissa grundläggande behov för att må bra. Kanske när vi slopar storskaliga politiska lösningar och börjar lyssna till vad människor själva vill. När vi får en förståelse för att alla människor är olika och att liten makt över det egna livet i sig skapar stress.

Nu vet vi att stress skadar fostret, skadar föräldrar, skadar barn i förskolan och att stressade föräldrar slår sina barn. Frågan är när vi tänker göra något åt det. Nu har vi liksom facit i hand. Men VEM vågar se och VEM vågar säga det högt som alla egentligen ser men som inte är politisk korrekt att säga:

Vi måste göra familjepolitiken mer flexibel och anpassa den efter hur livet ser ut i praktiken och inte bara i teorin!

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ta hemmaföräldertrenden på allvar

Psykologer larmar om stress hos barn

Stress skadar våra relationer

Yrkesarbetande kvinnor får mindre friska barn

Stress kan ge feta barn

Stressen gör barnen sjuka

Stress ger allergier

Jag saknar förra BO Lena Nyberg

Jag saknar verkligen Lena Nyberg förra Barnombudsmannen. Hon kämpade för de allra minsta och tryckte hela tiden på det som var ett problem för barnen och försökte göra saker och ting bättre genom att föra upp problemen på dagordningen.

Men hon var inte populär. När hon berättade att 30 procent av alla barn lider av någon form av anknytningsproblem så krävde Expressen hennes avgång. Det var inte en sanning som passade kultureliten.

Den borgerliga regeringen ville inte ha Lena kvar, vilket jag tycker är mycket synd. Hennes politiska bakgrund är ointressant i det här fallet, titta istället på vad hon presterade och på hennes engagemang för de allra minsta. Det är det som räknas.

Jag vet inte ens vad nuvarande BO heter men jag vet att de allra minsta barnens röst har tystat i samhällsdebatten och det är inte okej. Där är jag verkligen besviken på alliansen. Vem står upp för barnen i dag och vågar säga det som proffstyckarna, kultureliten och många politiker inte vill höra.

Millimeterfeministerna är starka och vill hela tiden tala om att "könet är en social konstruktion", vilket betyder att alla kvinnor ska tvingas att leva som män - men vi är faktiskt biologiskt olika och det måste man ta hänsyn till även i politiken.

Nu kommer en rapport som säger att stressade kvinnor har svårare att bli gravida. Självklart det tror jag att de allra flesta redan hade gissat sig till genom att använda sitt sunda förnuft.

Men vi har fortfarande en väldigt viktig fråga att ta upp till debatt och försöka göra något åt och det är hur stress påverkar barnen. Vi vet att det påverkar dem negativt men vi gör ingenting åt det.

2003 gick Lena Nyberg, dåvarande BO, ut och berättade att 8 av 10 barn lider av stress. Hennes recept var följande;

Ge barnen mer tid att prata
Ersätt barnens aktiviteter med tid för samtal.
Det föreslår barnorganisationerna efter flera larm från ”huvudvärksbarn” som efterlyser mer vuxenkontakt.
– Vi riskerar att få en generation som mår dåligt redan innan de nått ut i arbetslivet, säger barnombudsmannen Lena Nyberg.

Tid med barn..... det är inte något man får föreslå eller ens säga högt. Och en sådan person måste förstås ersättas.

Barnperspektivet har också helt försvunnit numera från dagens politiska agenda för att ersättas av millimeterfeministen Birgitta Ohlsson perspektiv: Det är dags att exportera den svenska dagispolitiken - " Europa kan inte fortsätta att ha världens mest utbildade hemmafruar, och då behövs en kraftig utbyggnad av barnomsorgen i Europa".

Men tänk om "världens mest utbildade hemmafruar" VILL stanna hemma och själva ansvara för vården och omsorgen om sina egna barn. Tänk om det finns många pappor som också skulle vilja göra samma val men hejdas eftersom de inte vill hamna i facket "hemmafruar", lite förlöjligande, negativt nedvärderande. Vi ska alltså exportera vår detaljstyrande familjepolitik där familjer tvingas till politiskt korrekta val med ekonomiska styrmedel.

Vi kommer då också att exportera de negativa effekterna av familjepolitiken som ökad psykisk ohälsa - det ska man vara fullt medveten om.

Nej usch, alla vi som bryr oss om de allra minsta borde kräva att de får en fullvärdig representant som står på deras sida och för deras talan. Återinsätt Lena Nyberg som BO eller hitta någon med samma engagemang direkt efter valet tack!

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Förskolan ger stressade barn

Stressad förälder = sjukare barn

Stress gör barn både psykiskt och fysiskt sjuka

Stress skadar våra relationer

Igår vad det dags för den dagliga lunchtimmes rundan med hunden. När jag precis passerat ett övergångsställe ser jag en liten flicka, kanske fyra år, stå ensam mitt i cykelbanan. Hon står där stel med ett smutsstrimmigt rödgråtet ansikte. Några flickor på cykel ser att jag stannar till vid flickan och frågar om jag känner henne. Nej, säger jag men jag ska kolla varför hon står här ensam. (Vad gulligt av dem att bry sig).

Då ser jag hur det långt upp i backen står en kvinna, som förflyttar sig in på gräset. Flickan förflyttar sig också från cykelbanan upp på gräset och stirrar upp mot henne. Jag närmar mig försiktigt och säger hej.

Flickan tittar ner.

- Vad heter du?

Hon svarar inte.

- Är det din mamma som står därborta?

Hon skakar på huvudet.

- Känner du henne?

Hon skakar på huvudet igen och tittar ner i marken.

Jag tittar upp mot kvinnan som ser att jag står och pratar med barnet för att se om jag får någon reaktion. Känner hon barnet? Hon visar inte med en min att flickan hör till henne, eller börjar gå mot oss. Jag tänker att det måste handla om en situation av "fastlåsning". En trött mamma med matkassar som precis hämtat flickan från dagiset i närheten. Stressad, trött och slutkörd har hon inte mäktat med relationen med dottern utan det har skurit sig och hon har straffat flickan genom att bara gå och lämna henne mitt i cykelbanan.

Känsligt läge med andra ord. Mamman skäms och vill inte ge sig tillkänna och jag kan inte bara lämna flickan åt sitt öde. Mitt mammahjärta värker och jag tänker att det är bäst att lösa det hela med att avleda.

- Har du sett min hund? Han heter Pompe.

Flickan ler för första gången och tittar mot hunden.

- Vill du hålla i kopplet så kan vi gå bort till kvinnan där borta så kan jag fråga om hon känner dig?

Flickan nickar och tar glatt hunden. Vi börjar gå och jag säger att hon är duktig på att gå med hundar. Vi småpratar lite. När vi närmar oss rusar kvinnan fram och skriker;

- Jag tycker inte om att hon går med främmande hundar. (Det känns som om hon egentligen vill säga; "jag tycker inte om människor som lägger sig i")

- Jag ler och säger vänligt att jag förstår det men att jag var orolig för flickan eftersom hon verkade vara ensam och nekade till att det fanns någon hon kände i närheten.

Mamman rycker tag i flickan och börjar gå. Hon vänder sig om och slänger ur sig;

- Det här är en sådan där situation, förstår du?

- Jag förstår, säger jag. Ibland kör det ihop sig.

Jag ropar "hej då lilla gumman" till flickan och hon vänder sig om och ger mig ett soligt leende.

Jag hade lust att säga ett och annat till den här mamman, men för flickans skull avstod jag. Jag ville inte att mammans ilska över mitt ingripande skulle gå ut över barnet.

Visst jag kan förstå att det kör ihop sig ibland och uppstår "situationer" men för mig som varit hemma med barnen så är det så naturligt att vi föräldrar hjälps åt. Vad kan vara bättre än att någon annan förälder kommer och avleder när det kör ihop sig, så gjorde vi som var hemma alltid och stöttade varandra och avledde varandras barn om en situation riskerade att låsa sig.

Det finns ingen prestige i det.

Barn går igenom olika utvecklingsfaser eller blir trötta ibland och den här lilla var säkert hungrig och törstig samt trött efter en lång dag på dagis. Mamman var stressad, men det var inte bra att hon var så stressad att hon i princip upphörde att fungera som en vuxen bör.

Jag har fortfarande kvar en känsla av obehag i magen. Såg den här mamman sin lilla dotters förtvivlan. Flickan var redan "knäckt". Rädd och stel stod hon och bara väntade på att mamman skulle komma fram och krama henne, avleda och säga något i stil med; "Kom så går vi hem nu och lagar lite god mat. Vi kan hjälpas åt du och jag, så fixar vi en riktig mysarkväll".

Ett barn som skriker och fäktar omkring sig, behöver få skrika av sig innan det är moget för "försoning", men i det stadiet var inte den här flickan. Hon var bara så liten och så kärlekstörstande.

Det gör mig riktigt ledsen att mamman var så stressad att hon inte såg det.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

p.s Jag har en ganska bra iakttagelseförmåga och två år efter att jag skrev det här rapporterade media om hur framförallt stressade mammor slår sina barn och kränker dem.
Läs utredningen

Läs också:

Mogna tankar om stresskulturen

Om skrikande barn vid lämning i förskolan

Foto: Zsolt Botykai (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

En läsare tog kontakt med oss sedan hon fått inlägg raderade på sajten Familjelivs forum. När föräldrar skrivit om problem med inskolning och skrikande barn på forumet, så skrev den här läsaren ett svar att barnet kanske inte var moget ännu för förskolan utan behövde mer tid i hemmet eller att det kanske inte var ett ”dagisbarn” utan skulle passa bättre hos dagmamma. Sedan länkade hon till artiklar som rörde anknytning. Moderatorn raderade inlägget med motiveringen att det ”kunde ses som ett påhopp”.

Det säger en del om det samhälle vi lever i.

Bara tanken att alla barn är olika och att en del kanske inte passar på dagis från ett år - är så skrämmande för en del att de raderar meddelanden som informerar om detta. Men hur rättvist är det mot föräldrar att de inte får ta del av information som rör barns utveckling?

Ett barn som skriker hysteriskt vid lämning är inte ett tryggt barn. För att barnet ska känna sig tryggt så måste barnet ha en trygg anknytningsperson i förskolan, som kan ta över och vara den trygga punkten när föräldern försvinner. Har inte barnet det, så kommer barnet att reagera med att gråta av rädsla och övergivenhet.

Trots att barnet tydligt signalerar hur det känner och de flesta föräldrar också känner i maggropen att något är fel - så får de rådet att bara gå. Ett litet trauma som kan få konsekvenser för barnets framtida psykiska hälsa. Inte helt svårt att förstå när man läser följande exempel från sajten Familjeliv:

”Usch det är så jobbigt! Vår tjej drygt 2 år gråter varje morgon, redan hemma. Inte dagis, säger hon. Ikväll mitt i bok läsningen, säger hon med tårar i ögonen:
Inte dagis mer
Hon skolades in i våras. Nu efter semestern har hon bara gråtit. Det är så jobbigt, man får ont i magen och vill bara ta hem henne. Personalen säger att det går snabbt över. Hon är otroligt mammig just nu. Pappa finns inte hemma så mycket”.

”Min son 21 månader är alltid hysterisk vid lämning på förskolan! Det är 6 veckor sedan han började på förskolan nu, och varje morgon är det samma sak (han går 3 dagar/vecka): Vi går dit med vagnen, när han ser dagiset börjar han gråta. Vi går in i hallen och då gråter han ännu mer. Jag får tvinga av honom ytterkläderna, och nu börjar han blir hysterisk. Han skriker, sparkar och gråter. Han klänger fast vid mig, vägrar släppa. Fröknarna får slita loss honom från mig! Sedan går jag, oftast är han då så hysterisk så att han spyr! När det gått ca 5 min sedan jag gått brukar han lugna sig, och sedan är han "som dom andra barnen" säger personalen. Jag mår sååå dåligt av dessa lämningar!”

”Vår son är inskolad sedan någon månad, och det har väl gått som förväntat, dvs gråt vid lämning som nog går över ganska snabbt. Men vi undrar hur han har det på dagarna. När vi går iväg till jobbet står han bara mitt på gården, men det kanske inte är så konstigt eftersom det bara är ca 5 min efter vi lämnat (min väg till jobbet passerar förskolan så man kan smygkika in). Han säger "mamma inte dagis" när vi går dit och på kvällen, men det är väl också ganska vanligt kan jag tro. Men varje dag när vi kommer och hämtar så står han bara helt passivt också, någonstans i en korridor eller hörn”.

”Nu är min lille pojke på dagis, 3:e veckan, men det går ej bra. Första inskolningsveckan gick hur bra som helst, inget gråt när vi gick, sen på fredagen skulle han sova där, då hade han gallskrikigt och var helt förstörd när jag kom och resten av eftermiddagen. Sen blev han sjuk. Och sen när han skulle börja igen, så gick det inte bra längre. Gallskriker när jag går, och när fröken kommer emot honom, blir han jätteledsen, han vet att hon tar honom ifrån mej”.

”Jag har en tjej på 15 månader. Hon har just börjat på dagis. Har gått själv i tre veckor. Det har gått ganska bra, varit lite lessen vid lämning och klagande vid hämtning. Men den här veckan har hon betett sig underligt. På dagis så hinner hon bara sova en timme (istället för två) för att hon bajsar i sömnen och vaknar sedan av detta. Hon brukar aldrig bajsa i sömnen annars. Sen har hon varit väldigt grinig och lessen och vill inte leka själv när hon är hemma. Hon vaknar även flera gånger på natten och verkligen gråter hjärtskärande. Jag börjar bli väldigt orolig... Hon är en sån glad och självständig tjej annars”.

Ibland signalerar barnet även på andra sätt att de inte trivs i förskolan. Även om de inte skriker eller gråter, så håll koll på saker som att barnet plötsligt blir ängsligt, sover sämre, börjar utagera hemma - allt det kan vara signaler på att barnet inte är tryggt. Personligen kan jag tycka att det är skamligt att föräldrar får rådet att bara gå.

Det motsäger allt sunt förnuft att så totalt ignorera ett litet barns känslor. Personligen anser jag att små barn aldrig ska lämnas skrikande och gråtande. Man lämnar barnen när de är trygga med situationen och kan man inte uppnå det så är det bättre att kanske byta till dagmamma eller byta förskola. Eller om möjligheten finns vänta med dagmamma/förskola helt och hållet tills barnet är äldre.

Madeleine Lidman

Läs också:

Alex Schulman: "Jag lämnade min dotter och fick anstränga mig för att inte gråta"

Jag vill inte att mitt barn ska gå i förskola

Brist på närhet kan ge allvarligare men än barnfattigdom

Barn som lämnas på dagis för tidigt kan känna sig övergivna

Farlig stress - vad händer när skrikande barn dumpas på dagis

Om anknytning
Bejaka föräldrars oroliga magkänsla
Nina Björk: Vi är på helt fel spår
Nina Björk: Gamla mamma är passé

Förskolan ger stressade barn

Januari 2004

Den 27/1 var jag på en intressant föreläsning om barn och stress. Egentligen riktade den sig till förskolelärare, vilket faktiskt gjorde den extra intressant för en hemmaförälder. Här fick jag den osminkade sanningen om dagispersonalens vardagsproblem och ingående vetskap om hur barn på dagis mår. Skrämmande fakta kom upp angående hur stora barngrupper och lite personal påverkar barnen. Föreläsaren, som titulerade sig med flera titlar; författare, förskollärare och tal- och specialpedagog hade flera års yrkeserfarenhet som hon byggde sina iakttagelser på.

Om du vill läsa mer om henne, kan du göra det på: www.ellneby.com

Under den mer än två timmar långa föreläsningen gjorde jag några noteringar på det som intresserade mig mest - nämligen vad hon sa mellan raderna om hur barns vardag på dagis ser ut idag. Föreläsaren betonade att pedagogerna (dagispersonalen) blir allt viktigare för barnet, eftersom så många barn idag har föräldrar där båda arbetar och de därför tillbringar det mesta av sin vakna tid utanför hemmet och utan föräldrarna. En viktig del blir därför att just pedagogerna får utbildning i vad stress gör med barn, så att de kan försöka motverka en del av de skadliga effekterna.

Kommentaren om pedagogernas allt viktigare roll för barnen, visar enligt min mening hur skrämmande vårt samhälle blivit. Socialdemokraternas vision om familjepolitiken från 1978 har så gott som infriats för många barn. Staten har tagit över det största ansvaret för barnen från tidig ålder! Eftersom det här var en föreläsning för förskollärare, (barnens nya vårdare och uppfostrare), så kom råden om stresshantering förstås att rikta sig till dem. Ändå är det föräldrarnas långa frånvaro från sina barn på dagarna, som indirekt (genom miljön, storleken på barngrupperna, för lite vuxenkontakt, osv) skapar allt större stress hos barnen. Något som pedagogerna fick rådet att försöka kompensera för genom t.ex. massage, så att barnen blir lugnare. Vid massage frigörs oxytocin som också motverkar stresshormonet kortisol.

Fascinerande samhälle vi lever i eller hur?

Barnen lider av stress och brist på beröring och det ska underbemannad personal i allt större barngrupper försöka kompensera för. Varför inte låta barnen tillbringa mer tid med sina föräldrar i stället?

Föreläsaren poängterade också att hon redan innan senaste valet var oroad över de allt större barngrupperna. Till den närvarande personalen gav hon beskedet att de inte ska skylla på sina chefer vad gäller sakernas tillstånd - utan på politikerna, det är de som fattar besluten.

Här kunde man se hur hon utan att säga det direkt, försökte få den närvarande personalen att se att om de nu klagar över sin arbetssituation (och förhoppningsvis också barnens situation), så "ska de inte gå till sina chefer. Cheferna har ingen makt att förändra, de utför bara vad politikerna har bestämt." (Så i slutändan ligger ansvaret hos förskolepersonalen själva - de kan åstadkomma en förändring av sin situation genom att välja rätt parti att rösta på). Tyvärr tycks alltför få se detta samband. Vi har en regering som försämrar och försämrar för oss alla i samhället och samtidigt höjer alla skatter de kan komma på. Ändå sitter de kvar vid makten år efter år.

Under föreläsningen fick vi också veta att fysisk aktivitet gör att kroppen förbränner stressämnen. Förr gick barnen ut och lekte i timmar och förbrände då stressämnena i kroppen. Idag sitter barnen framför datorn och spelar spel, vilket ökar på stressen istället. För att barn ska kunna varva ned krävs nämligen en aktivitet som inte kräver så mycket engagemang. Barn rör sig mindre idag. De blir inte bara fetare, utan de missar också att i leken få tillgång till det "hemliga rum" som är så avstressande. Det "tillstånd" som de bara kan nå genom "fri lek", där de får koncentrera sig på leken och försvinna bort i fantasin.

Därför kan jag konstatera att det inte bara känns ledsamt och tomt att gå förbi alla tomma lekparker, som bara för 30 år sedan var fyllda med fritt lekande barn. Eller se de tomma bakgårdarna som nu har blivit parkeringar. Utan det är också farligt för barns hälsa att de inte har den här fria tiden på dagarna (för de som inte är skolbarn) och efter skolan. Plus alla problem som följer i dess spår - hjärnan utvecklas inte på samma sätt när barn inte får tillgång till fri avstressande lek och fysisk aktivitet. Stress gör att hjärnan krymper! Och jagkan tyvärr bara konstatera att alla aktiviteter som barnen skjutsas runt på efter fritids skapar mer stress än de gör nytta.

Förskolepersonalen fick på föreläsningen också veta hur viktigt det är för barnen att få "leka klart". Avbrott i leken hela tiden, vilket är rikligt förekommande på dagis (för mellanmål, lunch osv.) på bestämda tider gör att barnen "ger upp" de orkar inte ens försöka sätta i gång en lek, för de vet att de strax blir avbrutna. Personalen fick rådet att de skulle kunna vara mer flexibla och låta barnen "leka klart" och kanske låta mellanmålet stå framme ett tag, så att de fick välja i lite större utsträckning när ville avbryta. (Säkert svårt i stora barngrupper med lite personal). De ständiga avbrotten skapar också stress hos barnen.

En annan viktig punkt som togs upp är hur barn lär sig empati. För det är nämligen något som barn lär sig av vuxna och det är något som de måste få direkt när de behöver. Som Ylva sa; "Det går inte att vänta till varje fredag och då ge varje barn lite empati",. När ett barn slår sig behöver det omgående få empati och tröst.

Vidare berättade hon att i stora barngrupper med lite personal hinner inte personalen med, de kanske inte ens har tid att se vad som händer barnen. Risken inför framtiden är att när barnen inte lär sig empati, utvecklar de en narcissistisk personlighet - och hur kommer då vårt samhälle att se ut i framtiden när en massa narcissistiska barn som blivit vuxna ska ta över? (Narcissism = självbeundran, överdriven självupptagenhet.).

Själv kan jag bara se att vi redan idag ser vad som händer i ett samhälle befolkat av människor med narcissistiska drag. Jag tycker att det räcker med att läsa en dagstidning för att se hur många begångna brott som kan härledas till den här störningen. (Ofta bedöms en brottsling ha just den här störningen och det anges som en förklaring till brottet).

Min slutsats av hela föreläsningen blev att i all välmening gick den ut på att lära förskolepersonalen hur de ska försöka kompensera för frånvarande föräldrar men frågan vi bör ställa oss är väl egentligen om det är möjligt. Kan lite personal i stora barngrupper med ibland upp till 30 ettåringar verkligen klara det här? Eller måste samhället börja tänka om och se över hur vi behandlar våra barn? Och är det rimligt att den nya skollagen ska försöka tvinga alla föräldrar att sätta sina barn på dagis från ett år, när det situationen är så alarmerande som den är på dagis idag?

Det allra sorgligaste med hela föreläsningen (och jag vill inte på något sätt förringa att den var väldigt intressant och upplysande) det var frånvaron av föräldrar. Precis det som hon berättade skulle många föräldrar behöva höra. För jag är övertygad om att information om barn och stress, som förskolepersonalen fick kommer de aldrig att föra vidare till föräldrarna. Hur ska de kunna göra det? Då ifrågasätts ju hela deras verksamhet och informationen kan också uppfattas som kritik mot föräldrarna och det val de gjort.

En annan viktig punkt som klart talar för ökad valfrihet inom barnomsorgen, där även hemmaföräldrar bör vara ett självklart alternativ, är den skillnad som föreläsaren påtalade mellan hur barn är beskaffade. Vissa barn är mer stresståliga och kan "skärma av" sig från alla intryck. Det är barn som kan koncentrera sig. Sedan har vi alla barn som inte kan koncentrera sig och som inte klarar av att fly undan och avskärma sig mot alla ljud och alla intryck. De klarar inte heller den stora stress de därigenom utsätts för i en stor barngrupp med lite personal. Dessutom är det så att ju mer stress ett barn utsätts för desto stresståligare blir inte barnet - tvärtom alla undersökningar visar att för mycket stress gör barn stresskänsligare!

Trots att det är så självklart att barn är olika och olika stresståliga så har våra regerande politiker bestämt över våra huvuden att dagis är det enda alternativ vi ska ha i framtiden. Trots att det är allmänt känt hur skadligt stress är, inte bara genom att de ger fysiska symptom som åderförkalkade blodkärl utan även p.g.a. de psykiska konsekvenser som belysts i texten ovan. Det här borde generera en folkstorm i vårt land och här behövs ett engagemang från alla föräldrar oavsett vilken typ av barnomsorg man har idag. För tyvärr så kommer inte politikerna att lyssna så länge det bara är vi hemmaföräldrar som protesterar!

Madeleine Lidman

Barns övervikt bara ökar

2003

Tveklöst så ökar barns vikt beroende på att vi lever ett alltmer stillasittande liv, framför tv:n och framför datorn. Liksom att vi sällan går, barn skjutsas runt med bil till olika aktiviteter och snabbmat och halvfabrikat är ett faktum men är det hela sanningen till varför barn är överviktiga?

En sak man sällan tar upp i media är hur barn idag äter. Många barn äter i ett. Förutom måltiderna så slinker det ner chips, godis, mackor. Magen får aldrig vila, hungern hinner aldrig infinna sig. Varför äter dessa barn hela sin vakna tid, nästan utan paus? Stress, depression, tröstätande eller andra orsaker, det är frågan.

I TV 3 under hösten gick ett program som handlade om just barns övervikt. Programmet gick ut på att diskutera barns felaktiga matvanor och att de rör sig för lite. Några föräldrar hade bjudits in, vars barn hade kraftig övervikt. En mamma berättade målande om hur hon aldrig kunde ha någon mat hemma - för fanns det mat så tömde barnen kylskåpet direkt, de åt hela tiden och allt de kom över. Hennes ekonomi höll på att gå i kras p.g.a. de höga matkostnaderna. Hon reagerade också starkt mot att hon fått kommentarer om att det var hennes ansvar att alla hennes barn var överviktiga, att skylla det på henne var lika illa som att säga att det var hennes ansvar hur barnen betedde sig i skolan. Enligt hennes mening kunde hon inte ansvara för barnens beteende varken hemma eller i skolan - hon ju inte var där! Vidare ansåg hon att eftersom hon haft barnen på dagis från ett års ålder, så hade hon ju nästan inte träffat dem alls - därför krävde hon delat ansvar från staten för barnens beteende och övervikt!

Ett av barnen berättade också att hon på dagis alltid fått kommentaren "vad duktig du är som äter så mycket". Hon ansåg att den fostran hon fått på dagis hade lagt grunden för hennes ätbeteende och övervikt.

I DN - Hälsa december 2003, står det; "Bara för tjugo år sedan var feta barn ovanliga undantag. Idag lider ungefär fyra av hundra svenska barn av fetma och ungefär var fjärde tioåring är överviktig. Barnfetma är ett av våra största hälsoproblem. Vad är det som har hänt?"

"På 1950-talet fanns det hemmafruar i de flesta familjer. Mammorna lagade grötfrukost och middag med mycket potatis, lite sås och få köttbullar, kanske fruktkräm till efterrätt. Trafiken var inte farligare än att barnen kunde cykla till skolan. På eftermiddagarna lekte de utomhus på egen hand. De spelade fotboll, lekte kull, kurragömma, byggde kojor."

Ja, visst såg barns fritid annorlunda ut för 30-40 år sedan. Idag när skola och fritids är integrerat så stannar många barn kvar i samma lokaler som de har sin skolgång i. De barn som ändå måste gå en liten bit till sitt fritids tillbringar sedan den mesta tiden inomhus tills dagen är slut. Det varierar säkert stort mellan vilken ambition och vilka möjligheter skolorna har att erbjuda barnen ett aktivt fritids, men i media idag ser det onekligen ut som om besparingarna gör att antalet barn per personal ständigt ökar och pengar till vettiga aktiviteter minskar.

Och så kommer vi då till matvanorna - barn som äter oavbrutet går naturligtvis upp i vikt. Men vad man ofta glömmer att diskutera är - varför äter så många barn hela tiden utan paus?

Helt orimligt är det inte, att det är någon form av tröstätande eller att det beror på stress. Så frågan samhället också bör ställa sig idag är; "varför tröstäter så många barn?" "Vad är tröstätandet ett symptom på, vad är det som de här barnen saknar?"

Sedan bör vi förstås också fråga oss vilken fritid barn får när de tillbringar längre tid på dagis och i skolan/fritids än vad föräldrar gör på sina arbetsplatser. Först när samhället ställer sig också dessa frågor, kan vi börja komma tillrätta med problemet övervikt hos barn.

Det är absolut inte riskfritt med övervikt, trots att det är barn vi talar om. I DN hälsa står det också att; "En sådan risk är att det överviktiga barnet drabbas av diabetes. Då fungerar inte kroppens eget insulin och det blir nödvändigt med medicinering, diet och hälsokontroller. En annan risk är att kroppens insulin inte orkar med att ta hand om allt fett och socker utan att det istället fastnar på blodkärlens väggar. Risken för hjärtinfarkt och slaganfall ökar dramatiskt.

Det är dessutom betydligt farligare att bära övervikten från unga år än om man lägger på sig för många kilon i medelåldern. Den unga kroppen är känsligare och den ska orka fungera många fler decennier än den redan medelålders."

Är det för kontroversiellt att säga att den ökande övervikten hos barn - är ett av många symptom på att många barn idag inte mår bra och att det är dags att anpassa samhället efter barnen och inte tvärtom?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk