Det här är inga nyheter. Personligen kände jag redan när jag fick första barnet att stress är skadligt ... för mitt barn och för mig. Därför blev min familj en av de där downshiftande familjerna som valde att försöka hitta en balans mellan arbete och familj ... och som fått löpa gatlopp för vårt val sedan dess. Ständigt hånade och dissade i media av proffstyckare. Men även vissa politiker har ibland tagit sig rätten att bespotta oss för vårt val. Det är inte så länge sedan Fredrik Reinfeldt, M, stod i tv och talade om att hemmamammor får skylla sig själva om de väljer att stanna hemma längre och maken sedan lämnar dem. Då får de stå sitt kast minsann.
Och i ett debattprogram satt Nalin Pekgul, S, och skrek ut med brinnande hat att hemmamammorna minsann inte skulle komma till henne och be om hjälp om de fick svårigheter längre fram i livet.
Frågan är om Reinfeldt och Pekgul bemöter sönderstressade kvinnor med hjärt- kärlsjukdomar på samma sätt. "Ni får stå ert kast" ...
Foster och kvinnor drabbas alltså hårt av stress men det finns en grupp till - förskolebarnen:
I Sverige har professor Hugo Lagercrantz tidigare sagt att barn under två år inte borde placeras på dagis. De flesta psykologerna hävdar dock att det kan vara bra att barn under tre år inte placeras i grupptillsyn i förskola.
Orsaken är att de små barnens hjärnor inte klarar av att hantera den stress det innebär. I stället behöver de allra minsta barnens första år ägnas åt få och nära relationer. Genom dem lär sig barnen närhet och de viktiga gränsdragningarna mellan det egna jaget och andra personer.
När får vi en politik som utformad för att passa människor - som faktiskt tar hänsyn till att vi är levande varelser med vissa grundläggande behov för att må bra. Kanske när vi slopar storskaliga politiska lösningar och börjar lyssna till vad människor själva vill. När vi får en förståelse för att alla människor är olika och att liten makt över det egna livet i sig skapar stress.
Nu vet vi att stress skadar fostret, skadar föräldrar, skadar barn i förskolan och att stressade föräldrar slår sina barn. Frågan är när vi tänker göra något åt det. Nu har vi liksom facit i hand. Men VEM vågar se och VEM vågar säga det högt som alla egentligen ser men som inte är politisk korrekt att säga:
Vi måste göra familjepolitiken mer flexibel och anpassa den efter hur livet ser ut i praktiken och inte bara i teorin!
Madeleine Lidman
Läs också:
2 kommentarer:
Jag såg det debattprogrammet och det var hemskt! Vilken förakt för kvinnan (i detta fall) som väljer att stanna hemma lite längre än normen och ge sina barn en tryggare start på livet. Jag blev riktigt ledsen av att se hennes attityd. De enda som värnar om familjen är Kd och de verkar ju snart vara ute ur riksdagen så där ser man hur viktiga våra barn är. Hörde tidigare i dag att moderaterna vill tidigarelägga skolstart till sex år, det var bara vinster med det. Det enda dom tänker på är mätbara studieresultat (vilket jag är tveksam till) och inte alls hur barnen kommer må i längden. Jag undrar var vi är på väg.
Jag blir också nedstämd ibland över hur det ser ut. Men ... så blir jag glad igen när jag träffar några vettiga politiker eller läser något inlägg i debatten från någon klok och inkännande journalist.
Det finns hopp :)
Allra gladast blir jag dock över de föräldrar som faktiskt vågar gå sin egen väg. Det kommer nya generationer nu, starka mammor och pappor som ifrågasätter och som faktiskt väljer tid för barnen.
Det är så viktigt då att vi som vill ha valfrihet ser till att sprida budskapet att det är okej. Sedan måste vi också se till att familjepolitiken följer med i utvecklingen och ger människor en möjlighet att välja själva kring alla viktiga beslut som rör den egna familjen.
Just nu är det bara Kd som har en familjepolitik som tydligt visar att man är för valfrihet. Men moderaterna har nyligen tillsatt en familjepolitisk grupp och vem vet, de kanske inte bara tänker familjepolitik = förskola, utan också presenterar någon form av valfrihet, där arbetslinjen även innefattar tid för relationer.
Skicka en kommentar