Det är förlegat och odemokratiskt att straffa föräldrar som ger barnen tid

Foto: Pixabay

Det kanske är åldern men jag känner att jag funderar alltmer över sakernas ting och ordning. Som det här att det finns få saker som väcker så starka känslor som inlägg där en djurmamma gör allt för sina ungar, för att rädda dem. Inte ett öga är torrt. Men när människomammor gör samma sak för sina barn och räddar barnen från till exempel standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, som de vet kommer att skada barnen, så är de töntiga. Framförallt mammor som gör valet är losers som inte vet bättre. De kommer ju få sämre pension och sätter sig själva i ekonomisk knipa och låter sig bli beroende av någon annan än staten.

Vissa verkar inte förstå drivkraften i att göra uppoffringar under en period för att barnen ska få ett bra liv. Även om politikerna bestämt att vi alla ska välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, så fungerar inte den lösningen för alla. Behöver man då välja något annat så straffas man på olika sätt. Men det beror enbart på att politikerna byggt in det straffet i de familjepolitiska ramarna, eftersom man anser att föräldrar som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete, väljer fel. Alla ska med ekonomiska styrmedel tvingas att välja lika.

Av någon anledning så tycks det inte bekymra politiker och proffstyckare att en lösning inte fungerar för alla och att det alltid kommer att finnas föräldrar som tar det straff som politikerna dömt ut, hellre än att leva på ett sätt som barnen inte kommer må bra av. Kärleken till barnen är större än oron för vad valet att ge barnen tid ska resultera i.

Män har i alla tider valt karriär framför att ge barnen och familjen tid. Idag hyllas de kvinnor som gör likadant och framhålls i media som goda förebilder och lyckade exempel på hur man ska vara, samtidigt som de som väljer barnen framför karriären några år, ses som passiva offer som inte förstår bättre. Problemet är bara att då är ju ingen med barnen, för även om män som ger sina barn tid hyllas är det fortfarande lika svårt för män att gå ner i tid som det är för mammor på grund av hur familjepolitiken är utformad. Men även attityden till föräldrar som ger sina barn tid, spelar in. Jag har aldrig riktigt förstått det där varför vi ska arbeta som mest när barnen behöver oss som mest.

Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt.

Därför funderar jag lite vad som skulle hända om vi helt enkelt bestämde att det faktiskt är alldeles självklart att små barn behöver sina föräldrar och sedan ger föräldrar en möjlighet att sy ihop en bra lösning med tid för barn och balans mellan familj och arbete under småbarnsåren, om de vill så klart. Skulle det verkligen vara så farligt om vi började leva lite olika och göra lite olika val, eftersom vi ju ändå är olika. Och då menar jag att vi ska tillåtas att göra olika val, utan att straffas för det.

Det går att förändra de politiska ramarna - och det går att förändra attityden till föräldrar som ger sina barn tid. Gör man dessa förändringar så blir det inte längre samma stigma som det är idag att välja bort ekorrhjulet några år. Med tanke på den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn, så tror jag inte att det är hållbart att fortsätta leva som vi gör nu. Staten måste släppa taget om medborgarna lite, släppa fram demokratin och återupprätta rätten för människor att välja själva. För hur staten än hotar, hoppar på, förföljer och försöker tvinga föräldrar att lämna bort sina små barn för att arbeta heltid - så kommer det alltid att finnas de som tar straffet och väljer tid med barnen. Kärleken till barnen är större än rädslan för vilket straff man kommer drabbas av.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kattmamma går fem gånger genom eld för att rädda sina ungar

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Why you shouldn´t ignore a crying baby

Farlig stress

Om skrikande barn vid lämning i förskolan

Alex Schulman: Jag fick anstränga mig för att inte börja gråta

Förskola före två års ålder kan skada ditt barn

Carrying matters

Varför talar vi inte om barnens 50-timmars arbetsvecka

En halv miljon fler måste jobba

Det är inte hållbart att tvinga småbarnsföräldrar arbeta ihjäl sig

Foto: Pixabay

Jag var på ett seminarium med Familjen Först i riksdagen den 16 januari. Där fick jag höra att allt gratis VAP (vård av pensionär) som släktingar ägnar sig åt när de tar hand om äldre sjuka släktingar, sparar 183 miljarder om året åt staten. Jag undrar just hur mycket alla föräldrar som själva ansvarar för omsorgen om sina barn sparar?

Enligt en brittisk undersökning för några år sedan så kom man fram till att en hemmaförälders arbete är värt cirka 384 000 kronor om året. Jag tror också att föräldrar som ser sitt eget unika barn och dess behov och sedan tar hänsyn till det och till exempel väljer bort förskolegrupper, då barnet har en personlighet som inte mår bra i dessa sammanhang - sparar mängder med pengar även för framtiden då risken för psykisk ohälsa minskar. Ett barn som inte mår bra i förskolemiljön men ändå lämnas där varje dag, förtvivlat gråtande i hopp om att föräldern ska komma till undsättning, riskerar enligt forskning om anknytning och neurobiologi att få bestående problem senare i livet. Det är problem som kostar samhället enorma summor. Kanske därför vi har så många forskningsförnekare som politikerna använder sig av för att undanhålla denna viktiga information. Forskningsförnekare som får uppdrag, tjänar pengar, får utmärkelser och får ära och berömmelse när de säger det som makten vill att folket ska höra. För makten vill styra folket bort från sina barn. Det är väl helt enkelt billigare och enklare att tvinga de som har en utbildning och jobb att bara jobba MER och MER hela tiden för att få in ännu mer skattepengar, än att sätta in insatser för att få in alla de som står utanför arbetsmarknaden i arbete. Och hela tiden ökar andelen människor som står utanför och som behöver bli försörjda, samtidigt som politikerna klurar på hur de ska få främst småbarnsföräldrar att arbeta mer.

Själv kan jag inte för mitt liv förstå varför föräldrar ska arbeta som mest när barnen är små och behöver sina föräldrar som mest. Det handlar om att tänka långsiktigt och skapa en vettig familjepolitik som håller både föräldrar och barn friska. Och andelen arbetslösa som behöver bli försörjda, det är också en långsiktig investering. Istället för att bränna ut de som redan arbetar och sedan klå dem på alla deras pengar med världens högsta marginalskatt, varför inte ta tag i den riktigt stora grupp som står utanför arbetsmarknaden och behöver komma in? Det skulle vara så skönt om politikerna kunde flytta fokus ett tag, för den strategi de har för tillfället fungerar inte längre. En liten skara småbarnsföräldrar kan inte försörja en allt större andel som inte har ett jobb att gå till. Redan idag ser vi hur främst kvinnor och barn dukar under och drabbas av utbrändhet och psykisk ohälsa. Därför är mitt tips: lägg ner allt prat om mer tvångskvotering av föräldradagarna, dygnet-runt-dagis och rikta blicken mot den andra stora gruppen. Där om något behövs det insatser.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Familjepolitikens ekonomi;En statsfinansiell analysav den svenska barnomsorgsmodellen och dess hälsoeffekterpå barn och unga samt föräldrar

Ett outsourcat familjeliv kan ha negativ effekt på vårt välmående

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje

Betyder inte barnens behov något Timbro?

Förskola kan bryta tidig anknytning

Hemmet är den bästa platsen för förskolebarnen

Felet ligger i det samhälle vi skapat

Kampen för att kunna ge barnen tid slutar aldrig och vilar aldrig

Foto: Pixabay

Lite tankar inför det nya året!

Vi är så på rätt väg när vi sprider budskapet från Hemmaföräldrars nätverk: Tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Det är många familjer som under två decennier fått stöd från Hemmaföräldrars nätverk, som fått råd, mod och inspiration att våga gå mot strömmen, följa sin magkänsla och satsa på tid med barnen. För att nå många och upprätthålla den positiva bilden är den även viktigt hur vi sprider budskapet, så att det inte blir kontraproduktivt.

Media skriver gärna om hemmafruar. Det ger många klick och många upprörda känslor. Och det är något som genast drar igång samma gamla band där allt fokus handlar om kvinnofälla. Borta är fokus på barnen, tid för barnen och all forskning och kunskap om vad små barn behöver. Fokus hamnar istället på jämställdhet och pensioner. (Saker som det går alldeles utmärkt att arbeta med utan att separera små barn från deras primära vårdare under de första viktiga åren).

Det är ett svårt läge att diskutera från. Många tar avstånd och hemmaföräldrarna tappar mark. Jag brukar säga att var och en får kalla sig för vad de vill, men vill man åstadkomma en långsiktig förändring i samhället där de politiska ramarna förändras så att det blir lättare som förälder att ge sina barn tid - då ska man undvika att prata om hemmafruar, eller att titulera sig hemmafru offentligt. (Hemmafru kan du dessutom vara utan att ha några barn hemma). Vill en tidning göra en intervju, var tydlig med att du är hemmaförälder. Trilla inte i fällan att på fel villkor, få en liten stund i rampljuset. Det enda din insats leder till är fler klick för tidningen, men sämre villkor och förutsättningar för oss föräldrar som vill ge våra barn tid.

Jag var en av de som kämpade för att vårdnadsbidraget skulle införas. Genom mitt och många andras idoga arbete i Föräldraupproret så lyckades det. Men kampen för rätten att ge sina barn tid var inte över för det. Vårdnadsbidraget var ständigt ansatt ur ett jämställdhetsperspektiv. Egentligen var det lätt att bemöta för visst måste det vara bättre att kunna vara hemma tre år med jobbet kvar, sin SGI skyddad och med en möjlighet för båda föräldrarna att arbeta 50 procent var och vara hemma 50 procent var, om de ville - än att tvingas säga upp sig och hamna i ekonomisk otrygghet. När vårdnadsbidraget försvann, försvann även det skydd vårdnadsbidraget gav och idag måste föräldrar säga upp sig för att kunna vara hemma. De förlorar sig sjukpenninggrundande inkomst, SGI och de kan inte gå ner i tid och arbeta 50 procent.

Men jag kan inte göra allt själv, jag måste ha med mig de som vill ge sina barn tid. Alla måste dra sitt strå till stacken och vara goda ambassadörer för att vi ska få ett samhälle som - accepterar att vi är olika, att våra barn är olika - och att vi därför inte kan ha bara en enda barnomsorgsmodell som ska passa alla.

Jag har som sagt arbetat i snart 18 år helt ideellt och endast med stöd av HFN:s goda ringar på vattnet, där de som får stöd och inspiration också ger något litet tillbaka som att starta aktiviteter i de lokala grupperna, eller genom att de kommenterar och stöttar de som är nya i hemmaförälderrollen. Påhoppen på hemmaföräldrarna har minskat, men det kan lätt förändras och den dag jag slutar med mitt ideella arbete, tror jag tyvärr att den obligatoriska förskolan kommer att införas väldigt snabbt och valfriheten kommer att minska ännu mer. Så en liten vädjan, vi har räddat så många familjer och så många barn hittills och än räcker min ork till att rädda fler - men jag behöver också er och era insatser, så stötta mig gärna i det här - så är jag övertygad om att även 2019 kommer att bli ett bra år för de föräldrar och barn som behöver välja bort standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Jämställdhetslinje riskerar att bli sjukskrivningslinje

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Vårdnadsbidraget leder till bättre lön, bättre SGI och bättre jämställdhet

Varför sprids inte kunskap om små barns behov

Föräldrar måste få bestämma själva

Myten om vårdnadsbidraget

Dålig idé av S att slopa alternativen inom barnomsorgen

Ha, ha, ha, nu rycker vi undan mattan för hemmaföräldrarna

Löfven glömmer bort barnen när han stoltserar med att ha tagit bort vårdnadsbidraget

Sprid forskning om vad små barn behöver, det är inte att skuldbelägga

Foto: Pixabay

Han hette Allan. En liten skrynklig farbror med ögon som plirade bakom svarta glasögonbågar. Alltid med en AIK-halsduk runt halsen. Vi bodde i samma hus. Han, skulle det visa sig senare, bodde i en träningslägenhet som socialen stod för. Jag märkte att han verkade väldigt ensam. Försynt och tyst och jag tänkte att jag skulle hänga en korg på hans dörr med julmat till julen. Och jag hade en stark önskan att förverkliga det hela, men livet kom emellan. Just den julen hände det massvis med andra saker och jag tappade fokus. En bit in på nästa år fick jag veta att han dött. Han hade legat död i tre dagar innan någon upptäckte honom. Den där fina tanken jag hade, lyckades jag aldrig förverkliga. Det skaver i samvetet än idag. Därför tänker jag varje jul på den lilla farbrorn i mitt hus, då för många, många år sedan och hur viktigt det är att göra vad man kan. Alla kan göra något litet för andra.

För mig är det medmänskliga uppdraget viktigt, samtidigt som mammas röst mässar i örat på mig: "Tänk på att det är lätt att bli utnyttjad om man är för snäll". Jag tänker alltid att jag vill göra mer, men försöker nöja mig med att jag gör vad jag kan. I vardagen, året om, försöker jag göra lite skillnad genom att stötta, inspirera och ge föräldrar råd - så att de har självförtroendet att våga följa sin magkänsla och satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Det kanske verkar som ett lätt val att ha hemmaomsorg till sina barn: "Det är väl bara att stanna hemma om du känner för det". Njae, riktigt så enkelt är det inte, det lär den som väljer att gå mot strömmen snabbt märka. Verkligheten ser ju liksom ut så att hemmaföräldrar får man gärna ifrågasätta öppet och inför alla, men om en hemmaförälder delar forskning på sociala medier om vad små barn behöver - då blir det ett ramaskri och prat om skuldbeläggning: "JAG vill inte läsa sådant här. JAG mår dåligt då. SLUTA skuldbelägga mig. Alla kan faktiskt inte vara hemma så sluta dela sånt här".

För oss som vet hur de negativa, ifrågasättande och fördomsfulla kommentarerna kan hagla inför hemmavalet ibland, från både släkt, vänner och bekanta samt till och med BVC -  så är det lite häpnadsväckande att vi som aldrig går runt i vardagen som små prussiluskor och högljutt ifrågasätter föräldrar som väljer förskola, får dessa reaktioner när vi delar länkar till den forskning som finns kring vad små barn behöver. Det handlar ju faktiskt inte om föräldrars känslor - utan om de små barnen som inte kan göra sin röst hörd själva. Självklart går livet sina egna vägar och vi kan inte råda över allt. Men den förälder som får ta del av forskning om vad små barn behöver kan ju stanna upp en stund och reflektera över sin situation och se OM det går att göra vissa förändringar som gynnar barnet bättre. Olika falla ödets lotter och vi får de "spelkort" vi får i livet och får göra det bästa av det vi har. Kan vi inte förändra, så kan vi inte men då har vi i alla fall funderat ett varv. Och ofta går det ändå att göra vissa justeringar, men att bara skrika. "JAG vill inte höra det här", gör ju att allt bara fortsätter som förut när det kanske finns saker att göra som förbättrar för det lilla barnet.

Nej, jag måste säga att det börjar bli lite tröttsamt med vuxna människor som inte ser hur viktigt det är kunna ta till sig forskning och reflektera. Och dåligt samvete, ja det är tyvärr en del av föräldraskapet. Alla föräldrar har dåligt samvete av och till. Kanske just för att vi ska stanna upp och reflektera lite.

Sedan kommer det alltid finnas föräldrar som inte vill ha huvudansvaret för sina barn. De vill hellre arbeta. Och sedan finns det föräldrar som inte kan välja något annat och då ska ju självklart förskolans miljö utformas efter vad små barn behöver, så att även dessa barn får en så bra uppväxt som möjligt. Där är ju norsk forskning ett föredöme och den visar ju på till exempel varför små barngrupper är bra - då den berättar om varför stora barngrupper är dåligt. Den berättar om att långa dagar ger stressade barn och det blir då bra information till varför familjepolitiken bör utformas så att föräldrar har möjlighet att ge barnen korta dagar, om de vill. Och vill de inte kan forskningen användas till att anpassa förskolan bättre så att barnen blir mindre stressade, eller så kan det satsas på fler barnomsorgsalternativ för barn som stressas extra mycket i förskolemiljön. Barn som är introverta eller högkänsliga.

Forskning och tillgång till forskning är med andra ord en win-win för alla föräldrar. Visst kan det bli en chock för många då vi inte forskat i Sverige under de senaste 30 på vilken effekt förskolan har på barn. Istället har föräldrar matats med en massa felaktiga myter, för att de ska agera som politikerna vill. Men vilken föräldrar vill inte hellre ha korrekt fakta, än en massa myter, när det handlar om det viktigaste de har: sina barn. Så alla ni som tvekar att dela länkar till fakta och forskning, skippa rädslan och börja sprida informationen. För de små barnen, för förändring, för en bättre uppväxt för de allra yngsta. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ny studie; Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Sätt inga ettåringar i förskolan

Det behövs ny forskning om förskolan

Nej barn MÅSTE inte gå i förskola för att utvecklas optimalt

Stressade förskolebarn kan stressas för livet. Ny forskning i Norge

Foto: Pixabay

Norge fortsätter att studera vilken effekt förskolan har på barn, samtidigt som vi i Sverige fortsätter att undvika att göra samma sak. Inte heller får svenska föräldrar kännedom om den norska forskningen. Det är inte så att forskarna i Sverige är ointresserade men de som ansöker om forskningsanslag får avslag. I Norge har man dock full koll på att hjärnans utveckling är i sin mest intensiva fas mellan 1-2 års ålder och att negativ stress kan påverka hjärnans nervceller och de nervceller som används för att hantera stressreaktioner, är de som hämmas mest: stressade förskolebarn kan stressas för livet.

- Om du utsätter de yngsta barnen för ihållande stress, riskerar du att stressa dem förlivet

183 småbarnsavdelningar, 710 anställda och 1 100 barn deltar i ett nytt forskningsprojekt för att ta reda på hur personal i förskolan kan skapa en miljö, som minskar stressen bland de yngsta barnen.

- Barn i åldrarna 0 till 2 år är i sin känsligaste ålder och tål inte stress särskilt bra. Då hjärnanatomin utvecklas för fullt. Negativ stress kan påverka hjärnans nervceller och de nervceller som används för att hantera stressreaktioner, är de som hämmas mest.

Det står professorn i klinisk barnpsykologi vid NTNU, Turid Suzanne Berg-Nielsen, enligt forskning.no.

Nytt forskningsprojekt

Som forskare vid det Regionala centret för barn och ungdomars mentala hälsa (RBUP), leder hon forskningsprojektet Trygg innan 3, som bland annat ska ta reda på hur personal i förskolan kan skapa en miljö som minskar stressen för de yngsta barnen.

- Om du utsätter de yngsta barnen för ihållande stress, riskerar du att stressa dem för livet, säger Berg-Nielsen, enligt forskning.no.

Få - och motsägelsefulla svar

När det gäller små förskolebarn och stress, är det mycket forskarna inte känner till. Enligt artikeln på forskning.no finns det få internationella studier på området och de ger delvis motstridiga svar.

Professor May Britt Drugli på NTNU är en del av forskargruppen i projektet ”Trygg innan 3”. Hon har tidigare lett den första norska studien rörande kortisolnivåer hos de yngsta barnen i förskolan.

- Mätningarna visade en atypisk kurva för kortisolnivåer hos ett- och tvååringarna i förskolan. Nivåerna ökade under hela dagen i förskolan, samtidigt som nivåerna sjönk de dagar barnen var hemma. Det visade sig också att stresshormonerna ökade mest hos barn som tillbringade åtta timmar eller mer per dag i förskolan, säger Drugli, enligt forskning.no.

- Måste ta reda på mer

Ökningen av kortisolnivåerna hos dessa barn var inte stor. Men Drugli är medveten om att det behöver undersökas ytterligare:

-Vi kan inte slå oss till ro och säga att en liten ökning av kortisol inte är skadlig för de yngsta. Vi behöver veta mer om hur olika barns utveckling påverkas av förhöjda kortisolnivåer och vad man kan göra för att minska nivåerna, säger Drugli.

Trygg innan 3

- Trygg innan 3 handlar om att medvetet arbeta med kvaliteten på småbarnsavdelningarna under ett helt förskoleår och sedan undersöka effekten av detta. Projektet innefattar observation och utvärdering av samspelet på småbarnsavdelningarna, feedback till alla anställda, reflektion och vägledning, skräddarsydd för den enskilda avdelningen eller gruppen.

- Trygg innan 3 består av en servicestödjande, kvalitetshöjande del med fokus på det dagliga samspelet i förskolan och en forskningsdel. Forskningen kommer att undersöka vilka effekter Trygg innan 3, har på bland annat kvaliteten på relationerna, hur barnen fungerar inom olika utvecklingsområden, barnens stressnivåer och personalens trivsel.

- Trygg innan 3 är ett tvåårigt projekt. För att kunna undersöka effekten av sådana kvalitetshöjande åtgärder måste förskolorna tillfälligt placeras i två grupper. En grupp kommer att få kvalitetsutveckling förskoleåret 2018-2019 och den andra 2019-2020.

- Sju kommuner/stadsdelar i Östra Norge och Trøndelag har anmält sig eller har valts ut att delta och cirka 8-20 förskolor ingår i varje kommun.

- Trygg innan 3 är ett samarbete mellan RBUP Öst och Söder, Handelshögskolan BI och RKBU Mitt-Norge, NTNU. Projektet har beviljats finansiering från det förebyggande programmet "Bättre hälsa" i Norges forskningsråd.

 (Källa: NTNU)

Översättning: Madeleine Lidman

Läs också: 

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Många risker med gruppbaserad omsorg

Varför vi inte forskar i Sverige: Forskare blundar för kunskap om barns behov
(Artikeln i sin helhet)

Tysklands familjepolitik gynnar dem som väljer tid för barn

Vi får ofta höra politiker prata om att "Sverige är världsbäst" på det mesta. Väldigt ofta handlar det om propaganda som vår sömniga journalistkår inte gräver vidare i, vilket gör att föräldrar får vilseledande information. Vanlig propaganda är till exempel att vi har "världens bästa föräldraförsäkring". Hittills är det bara en tidning som tagit reda på sanningen - och nej vi är inte världsbäst. Det finns många länder som har en längre och bättre föräldraförsäkring. Vi är inte världsbäst på familjepolitik heller. Vi får bara aldrig läsa artiklar om vilka alternativ andra länder har. Lite synd för då skulle vi kunna plocka russinen i kakan och utveckla och modernisera svensk familjepolitik så att den är bättre anpassad efter vad små barn behöver, snarare än som nu - efter vad staten behöver.

Lite kul därför att jag fick okej på att dela en text från Hemmaföräldrars nätverks FB-grupp så att vi kan få läsa lite om hur det fungerar i Tyskland:

"Denna vecka har vi haft besök av en tysk barnfamilj, min makes kusin och hans fru samt två barn (9 och 12 år gamla). Förutom att det var jätteroligt att umgås med våra släktingar som vi inte träffat på många år var det intressant att få reda på hur villkoren för familjer och då särskilt barnfamiljer är i ett annat land. Lite avundsjuk blir man på det ekonomiska systemet. Och de var rätt chockade över att man i vårt land inte tar någon hänsyn till familjers försörjningsbörda.

Detta är vad jag fick reda på:

I Tyskland har man ett grundavdrag (alltså den del av lönen man inte skattar för) på cirka 80 000 kronor. Är man två i familjen får man alltså dra av 160 000 kronor från lönen som man inte skattar för. Här är grundavdraget cirka 20 000 kronor. Så är man en förvärvsarbetande person i familjen i Tyskland får man ändå dra av 160 000 kronor. Är man en förvärvsarbetande person här i Sverige får man bara dra av 20 000 kronor. Vi har det individuella tänket. De har familjetänket.

I Tyskland är normen sambeskattning. Men man kan välja särbeskattning om det gynnar familjeekonomin.

I Tyskland får man göra ett skatteavdrag för varje barn man försörjer. Om jag fattade det rätt var skatteavdraget cirka 70 000 kronor per barn och år.

De har också rätt till ett års föräldraledighet med nästan full ersättning. Och dessutom har de rätt till tre års tjänstledighet för varje barn och för varje förälder. Det är även lag på att föräldrar har rätt att jobba deltid och då även mindre än 80 procent och barnen behöver inte vara under åtta år.

I Tyskland månste man ta hänsyn till existensminimum. Man får inte beskattas så att man får under existensminimum kvar. Och detta gäller även om man väljer att ha en av föräldrarna hemma. Och det gäller oavsett hur gamla barn man har. Eller om man inte har några barn alls.

Våra släktingar var mycket förundrade över att höra att vi i Sverige anser att sambeskattning (de övriga förmånerna familjer har i Tyskland är ju inget vi överhuvud taget pratar om här i landet. Politikerna vill nog inte att vi ska veta om att andra länder tar ekonomisk hänsyn till familjers försörjningsbörda) missgynnar kvinnorna och driver dem tillbaka till spisen. I Tyskland verkar kvinnor och familjer betros intellektuell kapacitet att göra ett kalkylerat val. Frun i familjen berättade att hon jobbade 80 procent. När barnen var riktigt små jobbade hon 15 procent. Hon hade väninnor som jobbade halvtid och hon hade väninnor som var hemmaföräldrar.

Jag önskar så att vi tänkte lite mer som de gör i Tyskland. Med ett sånt system skulle man inte behöva krångla så mycket som här... med hittepålösningar som vårdnadsbidrag upp till en viss ålder för barnet (som någon annan bestämmer) eller familjeveckor."

Läs också:

Östländer bäst på föräldraförsäkring

Därför är svensk familjepolitik en dålig förebild för andra länder

S är sämst på små barns behov

Hur bra är partiernas politik för barn 0-6 år?

Fakta om små barns behov väcker starka känslor hos vissa

Foto: Nestlé (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag har arbetat med opinionsbildning i två decennier för att förbättra familjepolitiken, för att förbättra för familjer och barn. I mitt arbete ingår det också att sprida fakta som visar på varför det behövs en flexibel familjepolitik. Fakta är ju så viktigt också, eftersom det bör ligga till grund för de beslut som föräldrar fattar kring sina barn. Vi lever bara en gång och kan jag få föräldrar att tänka till kring de viktiga första åren, när grunden läggs för barnens framtida mående - så känner jag att jag gjort något viktigt. För varje familj, för varje barn som får ett annat liv är guld värt.

Vi har ju en väldigt hård styrning av familjer i det här landet, vilket gör att en majoritet med ekonomiska styrmedel styrs att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det är den lösning staten bestämt är den bästa och många har inte något annat val än att flyta med. För att de inte ska oroas av sitt val så ser staten till att propaganda matas ut från politiskt styrda myndigheter om förträffligheten i att alla små barn lämnas bort. Och har också knutit till sig ett antal forsningsförnekare som ska hjälpa till att övertyga föräldrar att det bara finns en lösning för alla barn och alla familjer. Men så är det ju självklart inte. Barn är olika, familjer är olika, därför behöver vi valfrihet så att varje familj kan pussla ihop den lösning som fungerar bäst för dem.

När vissa människor får information om att det går att välja bort standardlösningen samt tar del av fakta vad små barn behöver, istället för den vanliga propgagandan, så väcker det starka känslor. En del reagerar direkt med att ropa högt: "Du skuldbelägger, du skammar - jag mår dåligt. Sluta!"

Själv tänker jag så här:

Att vara förälder är speciellt. Alla föräldrar vill sina barn väl, men att vara förälder innebär också ett ansvar för ett annat litet liv. Då måste man kunna ta till sig fakta och kunna läsa på vad små barn behöver, utan att ropa om skuldbeläggning och "JAG mår dåligt när jag läser det här".

Det är ju så viktigt i livet att stanna upp och reflektera ibland. Om man läser något som väcker starka känslor, så är det bästa att stanna upp och fundera varför. Känner man skuldkänslor, så vänd blicken inåt och fundera över om det kan vara magkänslan som signalerar något. Den kanske säger något som du innerst inne redan vet.

Livet går sina egna vägar. Vi kan inte råda över allt. Men vi kan stanna upp en stund och se vilken väg vi valt och fundera över OM det finns något vi kan förändra när det kommer till våra barn och deras uppväxtvillkor. Kanske något litet som skulle vara bättre både för barnen och för oss själva. Men den som bara stänger av och vägrar lyssna till information om vad små barn faktiskt behöver, missar ju helt den viktiga chansen. Livet går inte i repris. Om det inte finns förutsättningar att förändra, så får man gilla läget och göra det bästa av situationen och se om det går att göra förändringar längre fram.

Det här att reflektera och stanna upp då och då, tror jag förbättrar måendet hos oss själva. Allt är så utstakat i vårt land, av politiker, hur vi ska leva våra liv. Men vem vet egentligen bäst, politiker eller föräldrar själva? Och är du som förälder säker på att du valt själv, eller bara flutit med strömmen? Är det inte ganska skönt att ha egenmakt över sitt liv? För att nå dit krävs det reflektion och fakta. Inte propaganda. Att vi tar tag i starka känslor som väcks, vänder och vrider på dem, analyserar dem och sedan bestämmer hur man ska gå vidare är ju bara positivt och utvecklande. Kör man bara på så kan smällen komma senare, när man upptäcker att man faktiskt hade kunnat göra annorlunda.

Så här uttalade sig Amelia Adamo i Expressen nyligen:

"Finns det något du ångrar i ditt liv?

– Mina stora misstag är inte yrkesmässiga, utan privata. Försummelse av barn, när jag har jobbat för mycket, eller försummelse av män. Om jag hade vetat vilka konsekvenser det här slarvet skulle föra med sig, skulle jag vara mer omsorgsfull. När du slutar på ditt jobb är det ingen som tackar dig, men relationerna med din familj varar hela livet. Det som blev lidande för mig var just familjelivet. Den där lilla handen som jag höll i för kort tid, eftersom jag hade så bråttom från dagis."

Med andra ord, du som är förälder, var inte så rädd för att läsa sådant som väcker starka känslor - stäng inte av och stäng inte in dig i din bubbla och skjut på budbäraren. Stanna upp istället en stund och ta dig tid att reflektera och analysera.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Forskningsförnekarna med Sven Bremberg i spetsen

Sven Bremberg tjänar pengar på att rekommendera sina egna program mot psykisk ohälsa

Lena Hallengren, S, vägrar svara på Förskoleupprorets frågor

Foto: Linda Håkansson (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Så är årets Almedalsvecka lagd till handligarna och det är dags att summera intrycken. Av över 4 000 event var det 10 stycken som handlade om familjepolitik. Barn 0-6 år och små barns behov diskuterades inte i någon större omfattning, trots att så många är oroade över den ständigt ökande psykiska ohälsan. DET diskuterades en del, men då handlade det som vanligt mest om vad man ska göra när skadan redan uppstått. Själv vill jag gärna prata om vad man gör för att skadan inte SKA uppstå - och då handlar det om att ge små barn det de behöver. Därför pratade jag för Power to Parents 2018 på följande tema: "Har Sverige blivit barnfientligt". Att intresset är stort för de här frågorna om de allra minsta barnen, märktes inte minst på att eventet hade över 5 000 sidvisningar i progamkatalogen. Eventet var också välbesökt med en engagerad publik. Så intresset för de här frågorna är stort, men det syns inte i media och politikernas intresse är svalt.

Varför?

Vill man ha svaret på den frågan är det bara att lyssna till vad regeringens representanter säger. Min erfarenhet under två decennier handlar om att makten inte är intresserad av den lilla människan, utan bara om att införa sina stora visioner och då reduceras människor till schackpjäser som politikerna flyttar runt efter behag. Vad människor vill med sina liv, vilka drömmar eller behov de har, blir ointressant för politikerna anser sig alltid veta bättre och tar sig därmed rätten att prata ovanför huvudet på människor och bestämma åt dem.

Lena Hallengren, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister, S, visade det tydligt på seminariet: ”Omsorg som förutsättning för hög sysselsättning" i Almedalen 2/7. Trots Förskoleupproret som arbetat i fem års tid för bättre arbetsvillkor för personalen, trots #pressatläge där tystnadskulturen till slut rämnade och personalen berättade om sina faktiska arbetsvillkor - som är rent förskräckliga, så rinner det av dessa förblindade politiker som  Lena Hallengren. Hennes kommentar på seminariet var därför klockren och visar precis hur socialdemokraterna ser på den lilla människan:

"Personalen i förskolan har bra arbetsvillkor och löner i jämförelse med äldreomsorgen. Den måste vi prata mer om." Sedan pratade hon bara om äldreomsorg innan hon lämnade seminariet efter halva tiden.

Övriga diskussioner på seminariet avhandlade mest hur de som har makten ska kunna stoppa dessa arma arbetare inom omsorgsyrken från att arbeta deltid. Inte ett ord om att det kanske finns människor som vill arbeta deltid, utan bara om hur det ska stoppas. Fler som arbetar heltid är nämligen lönsamt för staten. Hur människorna mår eller om de vill arbeta heltid är sekundärt. Det är så kallt och cyniskt att man häpnar.

Jag twittrade om det hela och det var flera som arbetar inom förskolan som reagerade över Lena Hallengrens uttalande. De kommenterade därför i hennes FB-flöde i ett inlägg om Almedalen. Först svarade hon på ett inlägg, men sedan raderade hon en majoritet av alla ifrågasättande kommentarer. Det är ett anmärkningsvärt beteende. Lena Hallengren är minister. Hon är politiker. Hon fattar beslut som påverkar människors vardag. Men hon vill inte ha en dialog med medborgarna. Och det är inte första gången hon agerar så här.

2006 skrev jag till Lena Hallengren och bad om svar på några frågor kring familjepolitiken, men hon vägrade svara på frågorna:

"Lena Hallengren hade gärna svarat på dina frågor om de hade varit formulerade på ett seriöst och professionellt sätt. Nu är de i vissa fall helt felaktiga och i andra fall insinuanta och Lena Hallengren gör därför bedömningen att hon inte har möjlighet att medverka."

Inget nytt under solen alltså och jag är inte förvånad att Lena Hallengren valde att radera två frågor från Katrin Nörthen, en av förgrundspersonerna i Förskoleupproret. Regeringen har inte det minsta intresse av att göra något åt problemen i förskolan, eller i familjepolitiken som helhet. Det hade de inte för 12 år sedan och det har de inte idag. Lena Hallengren var tydlig i sitt FB-flöde med att hon kände till Förskoleupproret, ändå hävdade hon att personalen har bra arbetsvillkor och löner. Det här visar precis på det problem Susanne Nyman Furugård och jag lyft tidigare. Förskoleupproret når inte fram. Därför är det viktigt att de som vill arbeta för en förändring för barnen och personalen i förskolan stöder Power to Parents och skriver på namninsamlingen, så att politikerna avkrävs tydliga besked om vilken politik de går till val på. Det är det enda som fungerar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Slopa heltidsnormen

Lena Hallengren, S: "Vi har världens bästa förskola"

Maria Larsson, KD, ställer en fråga i riksdagen varför Lena Hallengren vägrar svara på en medborgares frågor

Vi gråter över barnen i USA, men ser inte hur våra egna barn behandlas

Foto: Jayeeta (FLICKR) LICENS: CC BY-SA 

Det är något sorgligt över hur lite människor reflekterar över sakernas ting i vårt land. Alla verkar kunna ta till sig att det är något fruktansvärt och hemskt med att små barn separeras från sina primära anknytningspersoner vid USA:s gräns. Inte ett öga är torrt när man ser bilder på små gråtande barn som inte får tröst. Ganska förståeligt och jag tror de flesta kan identfiera sig med skräcken hos det lilla barnet.

Men jag undrar om samma människor har empati och förståelse för hur det känns för en liten ettåring att hysteriskt gråtande tas ur en förälders trygga famn efter en tredagarsinskolning, för att placeras tillsammans med en massa andra gråtande ettåringar. Och det i en förskola där personalen har så många barn att de på vissa förskolor inte ens hinner trösta barnen och erbjuda dem en trygg famn. "De får gråta färdigt", som en förskollärare sa när hon förklarade för mig att de omöjligt kan hinna med att trösta alla små som gråter hysteriskt efter en förälder som gått. Även barn som till synes verkar lugna uppvisar vid mätningar kraftigt förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol.

Men det här är fakta som vi stuvat undan i vårt land. Vi har en socialdemokratisk politisk vision som ska införas och då gäller det att plöja på och mata ut "rätt" budskap. Så istället för att prata om vad små barn behöver, så pratar vi om den lilla ettåringen som en elev i skolan som får undervisning. Nu ska förskolecheferna kallas rektorer också. Den som läst the Animal Farm, känner igen konceptet. Ska fåren med på tåget så gäller det att anpassa budskapet och sakta men säkert förändra genom att ändra lite hela tiden i det som matas ut. Och visst låter det fint med undervisning i skolan och rektorn som ansvarar för Skogsräven?

Redan 1974 så genomförde Marianne Cederblad en undersökning som visade på förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol hos dagisbarn. När Frank Lindblad vid Uppsala universitet ville följa upp den studien fick han avslag. Sådant forskar vi inte om i Sverige, det skulle ju kunna hindra den socialistiska visionen om en enda barnomsorgsmodell. Och där är vi väldigt snart med tanke på att valfriheten snart är helt utraderad. ALLA barn ska in i förskolan och snart är samtliga partier så marinerade i socialism att de inte längre ser problemen. (De som satt och åkte över till DDR gjorde ett bra jobb när de kom tillbaka till Sverige uppenbarligen. Inte konstigt att vi aldrig släppte information om Stasi-forskningen i vårt land ...)

För att förhindra att föräldrar får fakta istället för propaganda, har det inte forskats i Sverige under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på små barn. Vad skulle inte sådan forskning kunna visa? I Norge har de dock gjort viss stressforskning på förskolebarn, som visar på flera problem.

Jag undrar också om någon funderat över hur dessa förhöjda stressnivåer påverkar det lilla barnet under den tid som hjärnan utvecklas som mest? Mellan ett- till tvåårs ålder sker den absolut största tillväxten av hjärnan. Det som händer under de första två åren av hjärnans utveckling går inte att förändra senare. Själv har jag besökt en förskola och sett exempel på hur barn lämnas. Jag har sett små ettåringar vandra runt ensamma med söndergråtna ansikten strimmiga av smuts. Jag har hört ett avgrundsvrål från ett barn som lämnades av pappan. Det var ett djuriskt skrik. När jag frågade personalen vad som hänt, svarade de "pappan bestämde att fyra dagars inskolning fick räcka, så nu gick han". På en annan gård bakom ett högt stängsel stod syskonet och grät förtvivlat över lillebror. Förskolan hade inte syskonavdelningar så det lilla barnet fick inte vara nära sin storebror heller. Efter ett tag lyfte personalen upp barnet under armen som om det var en ihoprullad matta och bar in det. Vi övriga skulle tydligen skyddas från oväsendet. De små som grät tyst lämnades dock åt sitt öde.

Att bli lämnad är något av det mest traumatiska ett litet barn kan vara med om. Vi har förståelse för hur det drabbar barnen vid USA:s gräns, men föräldrar saknar kunskap om vad det gör med små barn i Sverige som lämnas till förskolor över hela vårt land varje dag, där många inte är trygga och får gråta tills de ger upp. Vad det gör med barnens hjärnor beskriver Sue Gerhardt väldigt bra i boken "Kärlekens roll". Tyvärr tror jag få förstår att det som drabbar de här barnen i USA, faktiskt inte är helt olikt det som drabbar många små barn i Sverige varje dag. Separationen och traumat har många likheter. Sedan undrar många varför den psykiska ohälsan hos barn i Sverige är så alarmerande hög och ökar för varje år.

Om vi började prata om vad små barn BEHÖVER, så skulle mycket ändras till det bättre. Men eftersom det samtidigt skulle stoppa upp slutfasen av den socialistiska vision som startade med paret Myrdal på 1930-talet och som nästan är i hamn, så kommer vi inte att få den typen av diskussion i det här landet. Men råkar du vara en av dem som står på de små barnens sida, så skriv gärna på namninsamlingen Power to Parents 2018 som handlar om att ge små barn 0-6 år en röst i valet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Rapport från USA om stresskador och separationssår

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Föräldrar bör få veta mer om små barns stress

Berättelse inifrån förskolan: En del barn får separationssår och stresskador för livet

Professor: Problemen med förskolan slätas över

Steg för steg har olika politiska beslut lett fram till dagens ensidiga barnomsorgsmodell

Starkare relation till jobbet än till barnen

De sex första viktiga åren lägger grunden för hur ditt barn utvecklas

Foto: Stepram (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

En pappa skriver så stillsamt en insändare som är klockren och adresserar problemen där de hör hemma. Inga överord, bara: "Det är ditt fel om ditt barn skriker hora till andra". Hela artikeln belyser så tydligt problemen med dagens föräldraskap. Istället för att ge sig på lärarna i skolan och tro att de ska lösa allt och att allt är deras ansvar, så har faktiskt varje förälder ett ansvar för hur de egna barnen beter sig. Sedan kan jag förstå att det är svårt när många barn inte är så mycket med sina föräldrar, under de första sex viktiga åren när grunden läggs.

Många barn idag går 50-60 timmar i veckan och barn som har föräldrar som är föräldralediga med syskon, placeras ändå långa dagar i förskola, även alla lov, utan särskilda skäl. Samtidigt som larmen i #pressatläge duggar tätt om att många förskolor inte har rätt förutsättningar att klara sitt uppdrag och ge barnen det de behöver.

Sedan är det så viktigt som förälder också att känna till HUR barn lär sig saker. Barn lär sig saker genom spegelneuronerna i hjärnan. Det betyder att det gamla ordspråket: "Barn gör inte som vi säger - de gör som vi gör", gäller. Och barnen formas efter hur och om de får tillång till det som små barn behöver: närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och socialt samspel med en vuxen.

Jag brukar säga att kunskap är makt. Om föräldrar förstod hur viktiga de första sex åren är för hur barnet utvecklas, så skulle säkerligen många fundera mer över tid för barn och balans mellan familj och arbete. De skulle säkerligen inte heller så enkelt köpa de lätta lösningarna som presenteras från politikerhåll. Lösningar där det påstås att det bästa alltid är att lämna ifrån sig barnen så tidigt som möjligt och så långa dagar som möjligt i någon annans vård.

Alla kan inte välja den bästa lösningen som det ser ut idag med den styrande familjepolitik som bedrivs i det här landet. Men föräldrar har mer makt än de tror och kan ställa krav på politikerna att ta fram en flexibel familjepolitik som stöttar föräldrar, istället för att styra dem.

Politikerna bryr sig nämligen inte om barnen. De ser bara teoretiska skrivbordskonstruktioner och olika mål som de tror sig uppnå med styrning av folket på olika sätt. Den ena ideologin ser bara arbetslinjen - småbarnsföräldrar måste arbeta heltid så tidigt som möjligt för att mata in mer pengar i det svarta slukhålet som kallas välfärden, eftersom hela systemet håller på att kollapsa. Och den andra ideologin ser barnet som en produkt som ska formas och skapas i det rätta tänkandet, för att bli en framtida väljare som röstar "rätt" och garanterar att politikerna får sitta kvar vid maktens grytor.

I kläm mellan de politiska ideologierna och målen, finns det lilla barnet - som inte bett att få födas. Och vars enda längtan är att få vara nära sina föräldrar, få tillbringa tid med sina föräldrar, få känna sig älskade och få upptäcka världen och lära sig om hur världen fungerar - tillsammans med de personer som betyder mest för det lilla barnet: föräldrarna/föräldern.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vill du som förälder sätta press på politikerna och ge barn 0-6 år en röst i valet 2018? Skriv då på namninsamlingen Power to Parents.

Ingen märkte att BO slutade arbeta för alla barns bästa

Foto: Art Siegel (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag kan tycka ibland att det finns en fara i att myndigheter är så styrda av direktiv från politikerna. Ta bara Barnombudsmannen. När Alliansen kom till makten och en ny BO (Fredrik Malmberg) ersatte Lena Nyberg, så ändrades uppenbarligen också BO:s uppdrag från att omfatta alla barn - till att handla om utsatta grupper. Om Sveriges journalistkår bevakat makten som det är tänkt, så borde någon ha reagerat på det hela. En anledning att BO kanske slutade titta på alla barns behov kan ju vara nedskärningarna i barnomsorgen som började redan på 90-talet och där de första larmen om att barnen for illa kom redan för cirka 20 år sedan. Larm som ingen politiker riktigt mäktade med eller brydde sig om och därför var det kanske enklare att ändra BO:s inriktning, när det började bli skarpt läge och situationen började bli ohållbar. Det blev lättare att flytta fokus till barn som omhändertagits av socialtjänsten, eller flyktingbarn. Behjärtansvärda grupper att engagera sig i, men det är anmärkningvärt ändå att inte alla barns välmående bevakas av BO.

I årsrapporten från BO år 2000 står det bland annat:

"Studier visar att personalen i förskolan som en följd av det ökade antalet barn i grupperna och den minskade personaltätheten endast har tid med de dagliga rutinerna. De hinner inte med tröst och stimulans av barnens utveckling. Många barn reagerar emot den stressande miljön på förskolan och vägrar att finna sig till rätta. Personalen upplever matsituationerna och blöjbytena så stressande att de inte har tid för den lek, samspel, närhet och kroppskontakt som de minsta barnen såväl behöver. Inte heller finns tid att ge oerfarna förstagångsföräldrar behövligt stöd."

Trots BO:s larm hände absolut ingenting. Och nu har det alltså gått snart två decennier utan några som helst förbättringar. (En liten tankeställare till alla som tror att politikerna inte vet att barn far illa i förskolemiljön och att bara de får veta, eller media rapporterar - så kommer en lösning #pressatläge).

År 2007 varnade sedan dåvarande Barnombudsmannen Lena Nyberg fortsättningsvis också om att den psykiska ohälsan hos små barn ökade. Vad hände? Jo det blev liv i luckan till tusen - men inte så att någon ställde sig på barnens sida, utan Expressens ledarsida krävde istället hennes avgång. 2008 ersattes hon av folkpartisten Fredrik Malmberg och allt arbete hos Barnombudsmannen tog en ny inriktning och började handla om ett smalt och nischat område. Voilà - försämringarna i familjepolitiken kunde fortskrida och trots att den psykiska ohälsan fortsatte öka, var det nu ingen som vågade säga varför eller som tog tag i problemet.

Nu har barnen satts åt sidan i politiken i snart 20 år. Enda gången de omnämns är det som ett problem och ett hinder för jämställdhet och arbetslinje. Under en föreläsning på Timbro nyligen pratade en folkpartist om barnen som "de som fyller på och ska ta över och jobba". När någon uttryckte att det lät lite hårt så kontrade han snabbt med: "Ja, så är de gulliga också förstås".

Jag vet inte men jag tycker vi har en hemsk syn på barn i det här landet. Dessa små individer är så mycket mer än en biologisk fotboja - en frihetsinskränkning som ska fördelas "rättvist" mellan föräldrarna. De är kärlek, livets mening, lycka, glädje och en chans till utveckling och förståelse för livet med allt vad det innebär. Det människor ångrar mest på dödsbädden är att de inte tillbringade mer tid med sina barn och sin familj, men all denna kunskap har tryckts undan. Dessa små förtjänar en bra och trygg barndom där de får sina behov tillgodosedda så att deras chanser att få ett bra liv maximeras. Ska vi minska den psykiska ohälsan hos barnen så måste vi börja arbeta förebyggande och då handlar det om att titta på vad små barn behöver utifrån den forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi.

Det är dags att vi föräldrar tar tillbaka ansvaret för barnen och att vi samtidigt tar tillbaka makten över våra liv. Tack, men nej tack till alla politiker som vill detaljstyra hur vi lever och vilka val vi gör. Staten är ingen bra förälder - det kan vi se i de psykiska ohälsotalen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Namninsamling för att ge barn 0-6 år en röst i valet 2018

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte

Nej att tvinga papporna att vara hemma mer löser inte problemen med MeToo

Proffstyckareliten: Barn är en frihetsinskränkning som måste fördelas mellan föräldrarna

Familjepolitiken måste förändras - barn är ingen biologisk fotboja

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

En enda barnomsorgsmodell: förskola - ger flera negativa sidoeffekter

Foto: Adam McLane (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I Sverige matas föräldrar hela tiden med att det bara finns en enda barnomsorgsmodell som är det bästa för alla barn: förskola. Det är som att den självklara kunskapen om att barn är olika har försvunnit. Det säger sig självt att förskola för barn som inte mår bra i förskolegrupper kommer att ge en mängd negativa effekter på just det barnets utveckling. Om sedan förskolan rent generellt inte är anpassad efter små barns behov utifrån forskning kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi - utan fokus istället hamnar på pedagogik - då kommer det att få ännu fler negativa sidoeffekter på många små barns utveckling rent generellt.

Trots att föräldrar hela tiden matas med fake news från politiskt styrda myndigheter som till exempel Folkhälsomyndigheten, om att förskolebarn blir duktigare i skolan samt mer psykiskt välmående, så kommer det ju faktiskt i andra änden helt andra oberoende nyheter om ständigt ökande psykisk ohälsa och ständigt sjunkande skolresultat (även sedan man justerat för invandrarbakgrund och socioekonomiska faktorer). Om nu en majoritet av alla barn gått i förskola de senaste decennierna så borde väl inte dessa siffror vara så dystra?

Nu kommer det siffror som visar att IQ sjunker för första gången hos nya generationer i de nordiska länderna. I vanliga fall brukar nya generationer vara smartare än de äldre. Naturligtvis skyller alla på ipads och det kan säkert vara en del av sanningen, men för den som läser in sig på forskning om vad små barn behöver och sedan tittar på vad en majoritet av alla svenska barn får under sina första år, så finns nog en stor del av sanningen där också.

"Du är så negativ, är du så emot förskolan", kanske någon tänker. Nej, jag är emot att vi styrs mot en enda barnomsorgsmodell och att förskola snart är det enda alternativet som finns. Jag är för valfrihet och tycker att vi ska ha en förskola för de föräldrar som vill det, men då ska den vila på den forskning som finns och vara utformad efter små barns behov. OCH personalen måste få rätt förutsättningar att göra ett bra jobb. Att förskolepersonalen tillhör Sveriges sjukaste yrkeskår säger ju en hel del, Om de mår så dåligt i förskolemiljön, hur mår då inte barnen?

Jag vill ha alternativ, så att föräldrar både kan välja - men också välja bort, om de märker att en lösning som de valt inte fungerar. Då ska de självklart kunna välja något annat. Det är ju därför det är så fiffigt med många olika barnomsorgsalternativ. Barn är nämligen olika.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Stå upp för dagmammorna

Fika med SVT träffar Hemmaföräldrars nätverk

Fika med SVT kom hem till mig igår för att träffa lite hemmaföräldrar från Hemmaföräldrars nätverk och prata om vilka frågor vi tyckte var viktiga inför valet. Föräldrar som valt att gå mot strömmen och väljer bort standardlösningen med två helitdsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder, är en grupp som sällan kommer till tals, eller syns i media. Därför var det toppen att vi var bland de som valdes ut för ett besök.

Med en stor röd picknickkorg fylld med kaffetermosar och bullar dök det upp fyra personer från SVT. Vi berättade så klart om att vi önskade höra mer om familjepolitik inför valet 2018 samt att barnperspektivet måste få komma in. Barn 0-6 år har inte en röst idag, utan nämns över huvud taget knappt i politiken. Ibland känns det som den allena rådande synen på barn är den som PM Nilsson uttryckte: "Barn är en biologisk fotboja, en frihetsinskränkning som måste fördelas rättvist mellan föräldrarna". De allra flesta som fått barn ser det nog för det mesta väldigt annorlunda.

För en majoritet av oss är våra barn det viktigaste vi har och självklart vill vi ha en familjepolitik som vilar på forskning om vad små barn behöver. Och då handlar det om anknytningsforskning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Som vi sa till Fika med SVT: "Det är en win win för alla om familjepolitiken kommer upp på agendan inför valet 2018. I familjepolitiken ryms så många olika viktiga bitar som rör barn 0-6 år och som innefattar ett barnperspektiv. Det handlar om föräldraförsäkringen, barnomsorgen och vilka alternativ som måste finnas i alla kommuner, eftersom barn är olika. Men innefattar även förskolan och vilka förutsättningar den ska ha för att barn ska må bra och utvecklas bra". Med tanke på att den psykiska ohälsan hos barn bara ökar, skolresultaten sjunker och nu även IQ sjunker i de nordiska länderna, så är det verkligen dags att börja titta på de första åren och låta politiska beslut i framtiden vila på den forskning som finns.

Jämställdheten är en annan viktig fråga vi lyfte. Idag presenterar media ofta jämställdheten utifrån den socialistiska defintionen om 50-50. Men jämställdhet innefattar så mycket mer. Varför ska det bara finnas en modell även här för att uppnå jämställdhet? Även om vi delar 50-50 på föräldraförsäkringen så kommer vi inte åt det faktum att kvinnodominerade yrken inom vård och omsorg präglas av väldigt låga löner. Att höja lönerna är en viktigare diskussion än att hindra de som vill att vara hemma längre eller arbeta deltid. Jämställdhet är ju också att få välja själv vilket liv du vill leva, men eventuella negativa sidoeffekter av ett val går det ju att göra något åt, istället för att genom politiska beslut styra hur människor lever sina liv.

Fika med SVT reser runt i hela landet och träffar mängder med gräsrötter. Det är ett hedervärt uppdrag och vi hoppas att vi i HFN nu i vår tur har varit med och bidragit till att det här kanske blir valet när de små barnen 0-6 år får sin röst hörd och vi i slutändan får politiska partier som tar fram en familjepolitik som är bra och hälsosam för våra allra yngsta.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Föräldrar måste få bestämma själva

Ha respekt för att familjer är olika

Riskfyllt styra mer i familjepolitiken

Jämställdhetslinje riskerar att bli en sjukskrivningslinje

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte

Förskolans problem kan inte lösas utan att familjepolitiken förbättras

Det är lite intressant att se hur det rapporterats sedan 90-talet att förskolan haft problem att klara sitt uppdrag och ändå blir det inte bättre. Jag har funderat lite vad det kan bero på och det största problemet tror jag är att det dyker upp en larmrapport, en bok som belyser krisen (till exempel Tid för barn, Förskolan för de allra minsta. På gott och ont eller Mår barnen bra i förskolan) eller så skriver någon tidning om sjuktalen hos personalen eller hur barnen drabbas negativt på olika sätt. Känslorna svallar och diskussionerna går heta ett tag. Alla ropar självklart i kör: Det måste bli bättre, barngruppsstorlekarna måste ner och det måste anställas mer personal.

Mitt i stormens öga fortsätter FB-grupper som Förskolan.se med så höga medlemstal som över 33.000 medlemmar att dela inlägg om roliga intressanta saker att göra med barnen i förskolan. Skulle ett kritiskt inlägg delas där någon lyfter ett problem så raderas det och personen kastas antingen ut ur gruppen eller så hänvisas diskussionen till en samlingstråd och stängs. Jag kan förstå det till viss del för varje grupp har sin inriktning och negativa trådar är arbetssamma att administrera, men det blir lite konstigt när förskolan brottas med så många och allvarliga problem som på sikt kan sänka hela verksamheten att förskolediskussioner enbart ska handla om det som är positivt. Det blir som att fortsätta inreda och snygga till en båt med hål i som sakta sjunker och strunta i stigande vattennivåer och bara fortsätta måla och pyssla, utan att inse att båten snart ligger på botten. För faktum är ju att alla dessa roliga intressanta saker det går att göra i förskolan kommer minska i framtiden om personalen är utbränd och barngrupperna är så stora att det inte finns förutsättningar att göra mer än överleva dagen.

Lite fundersam blir jag också kring Förskoleupproret. De hade länge sin tystnadskultur under i princip fem års tid. Förskolepersonal fick under inga omständigheter skriva inlägg om problem på sin arbetsplats, för det fanns ju FÖRÄLDRAR i gruppen. Och de skulle kunna känna skuld för att de lämnade barnen till förskolan om de fick veta hur svårt personalen hade det att klara sitt uppdrag. Efter ett inlägg i Lärarnas tidning som inte var populärt hos admin i Förskoleupproret, så sansade de sig dock och startade #pressatläge. Det blev till slut ohållbart att försöka stoppa personalen från att berätta sanningen och förmodligen var det också många som reagerade på att det var ett ganska skumt agerande i en grupp som säger sig vilja förbättra.

Jag måste villigt erkänna att jag var som ett frågetecken den tid jag var med i Förskolan.se och Förskoleupproret. Själv försökte jag lyfte de problem jag såg för att sedan bolla med tankar och ideér på lösningar. För mig var det solklart att pudelns kärna fanns i familjepolitiken. Men familjepolitik var ett ämne som absolut inte fick diskuteras i någon av grupperna. Rädslan hos admin visade sig vara extremt stor och det var ständiga påminnelser om att "familjepolitik diskuterar vi inte här i gruppen". Eftersom jag arbetat i två decennier nu med att försöka förbättra familjepolitiken och är övertygad om att det skulle lösa även förskolans problem, så blev jag väldigt konfunderad över den inställningen.

Det enda jag sett hända nu under de två decennier jag sett krisen i förskolan bli allt allvarligare, är att när media uppmärksammar en kampanj eller demonstration kliver ansvarig politiker fram och säger med rynkad panna och allvarsam min: "Vi ska ta till oss av det ni berättar och vi har redan avsatt XX antal pengar för att lösa det här". Och så går det antal år till där föräldrar och personal nöjer sig för stunden. "Wow vi lyckades." (Nu senast när Skolverket återinförde rekommendationer om gruppstorlekar. Alla jublade men inget har blivit bättre).

Om politikerna lyssnat hade vi sett en förändring redan i början på 2000-talet när de första rapporterna om problemen med nedskärningarna i verksamheten på 90-talet började synas. (Jag skrev om det i debattartikel i SvD redan 2006). Men istället har politikerna sin vana trogen (och för att de kan och kommer undan med det) stadigt minskat ersättningen till förskolan samtidigt som uppdraget utökats. Något jag skrivit om i den här debattartikeln i Dagens Samhälle där jag sammanfattar vad som lett fram till dagens situation. (En artikel som admin inne på Förskoleupproret, enligt rapporter, flitigt raderat varje gång den delas trots att jag länkar till deras kampanj #pressatläge. INTE prata familjepolitik you know ...)

Hur hänger då allt ihop? Hur kommer det sig att admin i grupper som rör förskolan och som samlar tusentals och åter tusentals medlemmar - är så emot att ställa politikerna mot väggen och utkräva en ny och bättre familjepolitik? Ja säg det, det får väl var och en som är med år efter år i dessa grupper utan att något blir bättre ta och fundera lite närmare på. Men det är svårt att inte bli lite konspiratorisk och undra om inte vissa admin har kopplingar till vissa partier som vill lägga locket på.

Tyvärr kommer #pressatläge inte heller att åstadkomma någon förändring på grund av oviljan att ta tag i familjepolitiken. Nästa valperiod kommer troligen förskolans uppdrag utökas ytterligare och den allmänna förskolan från två års ålder kommer införas, samtidigt som tiden för föräldraledigas barn kommer att utökas över hela landet så att det blir lika mycket tid i alla kommuner. Föräldraförsäkringen kommer att kortas och fler små barn under ett år kommer att behöva förskoleplats.

Jag har i alla fall svårt att se på när små barn far illa och personalen går på knäna, samtidigt valfriheten minskar och föräldrar inte kan välja något annat än förskolan snart. Därför vill jag sätta press på politikerna. Vill du också göra skillnad. Skriv då på namninsamlingen Power to Parents 2018 för att ge barn 0-6 år en röst i valet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Bättre familjepolitik löser även förskolans problem

Förskolan är en pusselbit i familjepolitiken, brukar jag säga. Helt enkelt för att tydliggöra att de övergripande politiska ramarna påverkar så många olika områden som hänger ihop och sedan i sin tur avgör vilken barndom vi kan ge våra barn i det här landet. En del vägrar dock se det här sambandet.

Inne i Facebook-grupperna Förskolan.se och Förskoleupproret får inte familjepolitiken diskuteras: "Här pratar vi bara förskola och att det är det bästa för alla barn och det enda alternativet som ska erbjudas". Medlemmar som vill lyfta helheten, kastas ut utan förvarning.

Själv har jag försökt förklara att det är kontraproduktivt att resonera så. Det som händer nämligen är att utan helhetsbild, så går det heller inte att till exempel ge förskolan bättre förutsättningar. Det går nämligen inte att bara titta på förskolan och glömma resten när allt hänger ihop och familjepolitikens SAMTLIGA delar och hur de är utformade påverkar även förskolan.

Nu blev det återigen så tydligt hur rätt det är att se helheten. Göteborgs stad får nu svidande kritik för att de inte klarar av att erbjuda förskoleplatser till alla föräldrar som har behov av en plats. Karin Pleijel, MP - hade ingen aaaaning om att det var så illa. Men det är faktiskt hennes skyldighet som ytterst ansvarig att ta in alla fakta och utgå från verkligheten när hon planerar.

Det här är alltså samma kommun som nyligen stoltserade med att de knackar dörr hemma hos familjer som valt att vänta med förskola, (eller hoppa över den helt) - enbart med syfte att öka på andelen barn som går i förskola. Och det i en kommun som dessutom larmat om kris i förskolan i flera år. Redan 2011 var det skarpt läge, något som Vesna Birkedahl tog upp i sin debattartikel: Vi kan sluta ljuga om att barnen har det bra. Men den enda åtgärd de styrande partierna S, MP och V bidragit med under årens lopp är att slå dövörat till för de verkliga problemen och istället satsa på att få in fler barn.

Och nu klarar de alltså inte ens att erbjuda plats till de föräldrar som verkligen behöver det ...

Ett annat parti som anslutit sig till en ideologi, där man enbart ser barnet som en biologisk fotboja, en frihetsinskränkning som måste fördelas "rättvist" mellan föräldrarna - är Liberalerna. I Göteborg kommer de med det snillrika förslaget att erbjuda barnvakt till de föräldrar som inte får en plats. Det är samma parti som gjorde gemensam sak med S, MP och V och C och tog bort vårdnadsbidraget.

Faktum är att vårdnadsbidraget hade kunnat lösa problemen med att kommunen inte klarar av att erbjuda plats i tid. Det var nämligen ännu en av fördelarna med hemmasubventionen vårdnadsbidraget - att det gick att förlänga tiden hemma med sin anställning tryggad. I många kommuner användes VB just för att föräldrar skulle kunna vänta tills de fick den förskola de önskat, eller så kunde det lösa tillfälliga kriser om det inte fanns plats. VB gick även att skriva över på en annan anhörig, som kunde ha omsorgen om barnet.

Jag erkänner villigt att det är extremt svårt att inte bli irriterad över politikernas dumhet. Hade de läst på om vårdnadsbidraget och vilka fördelar det faktiskt innebar, så hade de sannolikt satsat på att utveckla det (och döpa om det till hemmasubvention, eller något annat som visar att det inte är ett BIDRAG, utan en barnomsorgssubvention det handlar om) - istället för att avveckla det.

Vi får de politiker vi förtjänar. I år är det valår och nu är det upp till oss väljare. Vill vi rösta på politiker som utgår från verkligheten och erbjuder oss lösningar som underlättar möjligheten för oss föräldrar att pussla ihop bra lösningar för våra barn under småbarnsåren - olika lösningar eftersom barn är olika. Eller vill vi ha politiker som förblindade av ideologi kör på och erbjuder en barnomsorgsmodell för alla, som får negativa sidoeffekter som de inte hade en aaaaning om.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vårdnadsbidraget är omgärdat av myter

Skriv på namninsamlingen Power to Parents för att ge barn 0-6 år en röst i valet 2018. Det är dags att rösta bort alla inkompetenta politiker.