Vi gråter över barnen i USA, men ser inte hur våra egna barn behandlas

Foto: Jayeeta (FLICKR) LICENS: CC BY-SA 

Det är något sorgligt över hur lite människor reflekterar över sakernas ting i vårt land. Alla verkar kunna ta till sig att det är något fruktansvärt och hemskt med att små barn separeras från sina primära anknytningspersoner vid USA:s gräns. Inte ett öga är torrt när man ser bilder på små gråtande barn som inte får tröst. Ganska förståeligt och jag tror de flesta kan identfiera sig med skräcken hos det lilla barnet.

Men jag undrar om samma människor har empati och förståelse för hur det känns för en liten ettåring att hysteriskt gråtande tas ur en förälders trygga famn efter en tredagarsinskolning, för att placeras tillsammans med en massa andra gråtande ettåringar. Och det i en förskola där personalen har så många barn att de på vissa förskolor inte ens hinner trösta barnen och erbjuda dem en trygg famn. "De får gråta färdigt", som en förskollärare sa när hon förklarade för mig att de omöjligt kan hinna med att trösta alla små som gråter hysteriskt efter en förälder som gått. Även barn som till synes verkar lugna uppvisar vid mätningar kraftigt förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol.

Men det här är fakta som vi stuvat undan i vårt land. Vi har en socialdemokratisk politisk vision som ska införas och då gäller det att plöja på och mata ut "rätt" budskap. Så istället för att prata om vad små barn behöver, så pratar vi om den lilla ettåringen som en elev i skolan som får undervisning. Nu ska förskolecheferna kallas rektorer också. Den som läst the Animal Farm, känner igen konceptet. Ska fåren med på tåget så gäller det att anpassa budskapet och sakta men säkert förändra genom att ändra lite hela tiden i det som matas ut. Och visst låter det fint med undervisning i skolan och rektorn som ansvarar för Skogsräven?

Redan 1974 så genomförde Marianne Cederblad en undersökning som visade på förhöjda nivåer av stresshormonet kortisol hos dagisbarn. När Frank Lindblad vid Uppsala universitet ville följa upp den studien fick han avslag. Sådant forskar vi inte om i Sverige, det skulle ju kunna hindra den socialistiska visionen om en enda barnomsorgsmodell. Och där är vi väldigt snart med tanke på att valfriheten snart är helt utraderad. ALLA barn ska in i förskolan och snart är samtliga partier så marinerade i socialism att de inte längre ser problemen. (De som satt och åkte över till DDR gjorde ett bra jobb när de kom tillbaka till Sverige uppenbarligen. Inte konstigt att vi aldrig släppte information om Stasi-forskningen i vårt land ...)

För att förhindra att föräldrar får fakta istället för propaganda, har det inte forskats i Sverige under de senaste 30 åren på vilken effekt förskolan har på små barn. Vad skulle inte sådan forskning kunna visa? I Norge har de dock gjort viss stressforskning på förskolebarn, som visar på flera problem.

Jag undrar också om någon funderat över hur dessa förhöjda stressnivåer påverkar det lilla barnet under den tid som hjärnan utvecklas som mest? Mellan ett- till tvåårs ålder sker den absolut största tillväxten av hjärnan. Det som händer under de första två åren av hjärnans utveckling går inte att förändra senare. Själv har jag besökt en förskola och sett exempel på hur barn lämnas. Jag har sett små ettåringar vandra runt ensamma med söndergråtna ansikten strimmiga av smuts. Jag har hört ett avgrundsvrål från ett barn som lämnades av pappan. Det var ett djuriskt skrik. När jag frågade personalen vad som hänt, svarade de "pappan bestämde att fyra dagars inskolning fick räcka, så nu gick han". På en annan gård bakom ett högt stängsel stod syskonet och grät förtvivlat över lillebror. Förskolan hade inte syskonavdelningar så det lilla barnet fick inte vara nära sin storebror heller. Efter ett tag lyfte personalen upp barnet under armen som om det var en ihoprullad matta och bar in det. Vi övriga skulle tydligen skyddas från oväsendet. De små som grät tyst lämnades dock åt sitt öde.

Att bli lämnad är något av det mest traumatiska ett litet barn kan vara med om. Vi har förståelse för hur det drabbar barnen vid USA:s gräns, men föräldrar saknar kunskap om vad det gör med små barn i Sverige som lämnas till förskolor över hela vårt land varje dag, där många inte är trygga och får gråta tills de ger upp. Vad det gör med barnens hjärnor beskriver Sue Gerhardt väldigt bra i boken "Kärlekens roll". Tyvärr tror jag få förstår att det som drabbar de här barnen i USA, faktiskt inte är helt olikt det som drabbar många små barn i Sverige varje dag. Separationen och traumat har många likheter. Sedan undrar många varför den psykiska ohälsan hos barn i Sverige är så alarmerande hög och ökar för varje år.

Om vi började prata om vad små barn BEHÖVER, så skulle mycket ändras till det bättre. Men eftersom det samtidigt skulle stoppa upp slutfasen av den socialistiska vision som startade med paret Myrdal på 1930-talet och som nästan är i hamn, så kommer vi inte att få den typen av diskussion i det här landet. Men råkar du vara en av dem som står på de små barnens sida, så skriv gärna på namninsamlingen Power to Parents 2018 som handlar om att ge små barn 0-6 år en röst i valet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Rapport från USA om stresskador och separationssår

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Föräldrar bör få veta mer om små barns stress

Berättelse inifrån förskolan: En del barn får separationssår och stresskador för livet

Professor: Problemen med förskolan slätas över

Steg för steg har olika politiska beslut lett fram till dagens ensidiga barnomsorgsmodell

Starkare relation till jobbet än till barnen

Samspel utvecklar föräldraskapet

Foto: M Glasgow (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Barn lär sig saker i socialt samspel med en vuxen. Redan det lilla nyfödda barnet börjar interagera med föräldern, barnet tittar och härmar. Orsaken heter spegelneuroner, vi är programmerade att ta social kontakt och hjärnan utvecklas och lär sig hela tiden nya saker i det sociala samspelet.

Det är därför det är mindre bra med barnvagnar där det lilla barnet är vänt ifrån föräldern och ännu sämre är det med alla smartphones, som gör att dagens föräldrar inte samspelar i tillräckligt stor utsträckning med sina barn, utan i stället pratar i telefon, sms:ar eller är ute på internet. Det är här och nu som gäller för små barn. De ser något, söker kontakt med den vuxne och får en reaktion ... och lär sig något nytt. Om de nu inte sitter så till att de inte ser föräldern ... eller har en förälder som är upptagen med sin smartphone.

Den avskärmning som vi ser hos vissa föräldrar och som börjar tidigt försvårar inte bara för barnet att lära sig socialt samspel och empati, utan försvårar även för föräldern att komma in i föräldrarollen. Om du inte samspelar med ditt barn i särskilt stor utsträckning, så lär du dig inte heller att förstå och tolka ditt barns behov. Inte blir det lättare av att många föräldrar sedan lämnar bort barnet vid ett års ålder, till en stor barngrupp med få personal - där barnet inte heller får samspela socialt i särskilt stor utsträckning med vuxna. Det skapar svårigheter både för barnet och för föräldern.

Barnet lär sig att överleva i den miljön som erbjuds och finner lämpliga beteenden för att klara sig. Beteenden som kanske inte fungerar lika bra i en miljö utanför förskolan. Något som kanske kan vara en förklaring till den situation vi ser i många skolor i dag, där många barn utagerar och mobbar samt definieras med vad vi ofta kallar beteendestörningar, som skolan i sin tur försöker korrigera med manualbaserade program som ska "dressera" in rätt beteende hos barnen och "lära dem" empati. För de små verkar nämligen inte alltid vara så empatiska. Problemet är bara att empatisk blir du om du blivit empatiskt behandlad. Problemet med empatistörning kan alltså bero på att barnen bara upprepar det beteende de lärt sig i en alltför tuff miljö som en stor barngrupp med för få personal kan skapa. Men som naturligtvis kan uppstå också beroende på andra mindre gynnsamma omständigheter under uppväxten.

Utagerande barn skapar även stress och oro hos föräldrarna. Har du varit en närvarande förälder och gett dina barn tid, så har du även (utan att du tänkt på det) utvecklat dig själv i din föräldraroll. Du har lärt dig att läsa av ditt barn och förstå vad det signalerar. Du har knutit an till barnet och du har varit med om en hel del utvecklingsfaser (trotsperioder) på vägen - som du varit tvungen att hantera och som utvecklat dig. Föräldraskap går i arv, ofta upprepar vi det vi själva varit med om och hur vi ska agera i olika situationer sitter ofta i ryggmärgen.

En ny trend hos många av dagens föräldrar är att de försöker läsa sig till hur de ska agera som föräldrar. Ett ganska tungrott sätt att hantera alla de händelser som inträffar dagligen när man har barn. Därför poppar föräldrautbildningarna upp som svampar ur jorden. De tycks fylla ett stort behov men tyvärr är de framtagna, liksom de manualbaserade programmen som används i förskolor och skolor (som SET, social och emotionell träning), för att ge föräldrarna en quick fix att dressera fram "rätt" beteende hos barnen. Problemet med föräldraskap är bara att det till att börja med inte finns någon quick fix som passar alla - eftersom varje barn är unikt och varje situation är unik. Det gör att barn riskerar att fara illa och ta skada.

Nej, det finns inte någon snabbkurs för att bli en bra förälder, inte heller någon quick fix för att dressera fram rätt beteende hos barn - däremot så finns det alla möjligheter att göra rätt från början. Så lägg bort mobilen, vänd barnvagnen åt rätt håll, var närvarande och se till att samspela med ditt barn. Då lär sig barnet mängder av saker och socialt samspel är A och O för barnets språkutveckling. Och framförallt lär DU dig saker ... och utvecklar DITT kunnande.

Väljer du förskola till ditt barn tidigt (kanske för att du måste) - så välj en där det finns en möjlighet för barnet att knyta an till personalen ... där barnet kan samspela med en vuxen ... där barngruppen inte är för stor eller personalen för få. Och försök att se till att personalen först och främst verkar ha medkänsla, sunt förnuft och att de är empatiska - för det är det som avgör HUR ditt barn kommer att utvecklas. Personligen så rekommenderar jag dagmamma om det alternativet finns. Köerna är dock ofta väldigt långa - så det gäller att ställa sig i kö i god tid. (Många förskollärare väljer själva dagmamma till sina barn, vilket kan vara en god vägledning).

De föräldrar som vill komplettera hemmalivet med förskola till barnet när de blivit lite äldre bör se till att barnet inte går mer än 15 timmar i veckan. Sedan är det bra om barnet inte börjar innan två års ålder (säger en del experter) eller innan tre års ålder (säger andra experter). Alla barn är olika så här är det magkänslan som gäller. Enligt NICHD studien visar det sig att förskolebarn blir mer aggressiva än hemmabarn - och det är direkt kopplat till vistelsetiden i förskolan. Ju längre dagar - desto mer aggressiva barn. Små barn är nämligen sköra. Deras hjärnor är under utveckling och mycket känsliga för stress, buller, stora barngrupper och få personal. En ogynnsam miljö kan faktiskt vara direkt skadligt för deras utveckling.

Men överlägset alla gånger är, om du kan ge ditt barn tid hemma - så många år som möjligt. För vill du ha ett socialt välfungerande barn som utvecklas optimalt och lär sig mängder av saker, så är du som förälder alltid överlägset bäst. Mycket också på grund av den ständiga interaktionen som sker mellan dig och ditt barn, där ni lär av varandra hela tiden. Och satsar du på att ge ditt barn tid, så brukar de flesta också satsa på att bygga nätverk med andra föräldrar och det är verkligen guld värt. För då har du alla chanser att diskutera föräldrarollen och olika utvecklingsperioder hos barnet, med andra föräldrar. Föräldrar som känner dig och ditt barn. Och det är hundra gånger mer värt än att gå en manualbaserad kurs i föräldraskap!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hippocampus skadas av stress och kortisol

Psykologer larmar om stress hos barn

Stressade barn löper större risk för allergi

Farlig stress hos barn

Skrämmande okunskap hos vissa läkare

Dagis kan skada ditt barn

Empati börjar spegelneuronerna

Tillbakablickar på en förskola i kris

Tidningen Förskolan har i många år inte bara ägnat sig åt att prata förskola och nackdelar, fördelar eller trender i förskolan - de har samtidigt också lagt mycket energi på att kritisera alternativen som dagmammor och hemmaföräldrar (vårdnadsbidrag) - där vårdnadsbidraget till och med utmålades som ett hot mot förskolan. Under chefredaktören Annica Grimlund, aktiv socialdemokrat, var det extra tydligt och hon sällan missade ett tillfälle att kritisera valfriheten eller Kristdemokraternas familjepolitik.

En tillbakablick till nr 10 år 2005 visar hur Annica Grimlund i vanlig ordning okritiskt hyllar förskolan, trots de larmrapporter som började komma redan då. Istället låtsas hon som det regnar och uppmuntrar ironiskt nog de som "sitter inne med den verkliga kunskapen att uttala sig" om förskolan - nämligen förskollärarna:

"Förskollärarnas röster saknas. Professionen tiger fast den vet bäst och kan mest. Varför ger sig så få förskollärare sig in i den aktuella debatten om förskolans roll?", frågar sig Annica Grimlund och skriver vidare att hon hoppas att förskollärarna gör det snart, så att alla får klart för sig hur bra förskolan är.

Kanske sa förskollärarna inte så mycket då, eftersom det de hade att säga kanske inte var riktigt – eller ärligt talat ens i närheten av vad Annica Grimlund hade förväntat sig att få höra. De var nog rädda om sina jobb och tiden var inte mogen för sanningen.

Sedan kom boken "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont".

Och i dag säger de desto mer ...

I Göteborg har flera modiga förskollärare, psykologer och kuratorer varnat i flera debattartiklar om krisen i förskolan. Problemet är bara att de inte säger det som människor vill höra - och kanske är vana att få höra - och då är det ingen som lyssnar, eller reagerar.

Vi kan inte längre fortsätta med samma familjepolitik och den här styrningen mot bara ett enda barnomsorgsalternativ. Det vi behöver få till stånd nu är istället riktig valfrihet. Med valfrihet så minskar trycket på förskolan, då föräldrar kan välja något annat. Med fakta istället för myter så kommer också många föräldrar att våga välja något annat än dagis. Dessutom bör alla kommuner erbjuda vårdnadsbidrag. De öppna förskolorna måste börja fullfölja sitt uppdrag och sluta fuska. I dag erbjuder de verksamhet för barn upp till ett år. Det är bekvämt och enkelt och kräver lite engagemang från personalens sida.

Men var ska då hemmaföräldrarnas barn få träffa andra barn, om de diskrimineras från verksamheten? Nej, nu borde politikerna börja arbeta för att de öppna förskolorna gör det som de är till för - erbjuder verksamhet för barn upp till sex år. De ska ha verksamhet riktad även till äldre barn.

En majoritet av föräldrarna skulle vilja stanna hemma längre. Det kan inga förtalskampanjer mot hemmaalternativet i tidningen Förskolan ändra på (och vad de säger på förskollärarutbildnigen om hemmaföräldrar törs jag inte ens tänka på). Utan det här är fakta, så nu måste vi börja fundera över hur vi går vidare. Hur ser det ut på din öppna förskola? Har de ett rum för äldre barn, där de kan få leka och pyssla ifred från de mindre barnen? Erbjuder de riktad verksamhet även till äldre barn? Om inte - ring din kommun och kräv en förändring. Hjälper inte det skriv till alla politiker i din Barn- och ungdomsnämnd och kräv att de gör något!

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vi vill sluta ljuga om att barnen har det bra

Dagens förskola har blivit förvaring

Psykologer larmar om stress hos barn

Det ska löna sig att hämta tidigt