Flera politiska partier saknar en familjepolitik

Foto:Thomas Carrington FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Barn kan inte rösta, barn är alltså inte en intressant målgrupp för många partier. Därför är det väldigt intressant att besöka de olika partiernas hemsidor för att se vilka områden de har en politik för. Följande partier har över huvud taget inte familjepolitik som ett område:

Socialdemokraterna
Vänsterpartiet
Miljöpartiet
Sverigedemokraterna

I SvD i dag skriver Malin Appelgren, KD och Christian Ekström-Sörlie, författare och debattör om den ständigt återkommande frågan: Varför undersöker inte någon vilken effekt förskolan har på små barn. Om vi nu har en familjepolitik som med stora ekonomiska medel ur vår gemensamma skattekaka faktiskt subventionerar just standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder - VARFÖR tar vi då inte också reda på HUR barnen påverkas av en sådan lösning.

Det finns naturligtvis inte något enkelt svar på HUR de påverkas eftersom alla barn är olika. Men det viktiga är att det faktiskt görs någon form av undersökning eftersom den psykiska ohälsan hos barn bara ökar - samtidigt som allt fler små barn går allt längre dagar i förskola. Dessutom ökar förskrivningen av sömnmedel och antidepressiva mediciner till barn. Beteendestörningarna hos barn ökar också och förskolor och skolor köper in mängder av manualbaserade program för att försöka dressera bort oönskade beteenden hos barnen och i stället försöka göra dem empatiska och socialt välfungerande. (Varför är de nu inte socialt välfungerande och empatiska kan man ju fråga sig, om man vill ha lite mer att fundera över).

Men är det rimligt att barn ska medicineras och dresseras för att utvecklas optimalt. Finns det inte andra, bättre och billigare lösningar, som till exempel en familjepolitik som ger mer valfrihet och FLER ALTERNATIV än standardlösningen. Där föräldrar kan utgå från ett barnperspektiv och det egna barnets behov - när de syr ihop sina lösningar för att hitta balans mellan familj och arbete, under de viktiga småbarnsåren. Har vi inte nått vägs ände med den familjepolitik vi har nu?

Eller är det verkligen för mycket begärt att vi faktiskt tar och undersöker HUR svensk förskola påverkar barn... egentligen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

P.S I dag har föräldrar i en del kommuner i alla fall fortfarande någon form av valfrihet i och med att Alliansen införde barnomsorgspengen, så kunde inte längre S och V stoppa alternativ som privata familjedaghem. Sedan finns vårdnadsbidraget också i vissa kommuner. Därför är det viktigt att känna till vilka partier som helt vill strypa den lilla valfrihet som vissa kommuner har i dag genom att de har inskrivet i sitt program att de ska ta bort VB.

Följande partier vill ta bort vårdnadsbidraget:

Folkpartiet
Socialdemokraterna
Vänsterpartiet
Miljöpartiet

Moderaterna i vissa kommuner har också varit med och tagit bort VB. Bland annat i Svenljunga och Ljungby. Där de hellre ville ge pengarna till de föräldrar som valt förskola till sina små ettåringar när de var föräldralediga med syskon. Dessa föräldrar (som var hemma med syskon) krävde nämligen lunch till sina små barn också på skattebetalarnas bekostnad och därför togs VB bort. Läs mer >>

Läs också:

Hög tid för en ny familjepolitik

Barn mellan ett till tre år behöver omsorg - inte skola

Hon startade nätverk för hemmaföräldrar

Barnen får betala ett högt pris med S-förslaget

Förskolebarn saknar skydd

Föräldralediga bör inte få ha små barn i förskolan

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Barn under tre år har inte utvecklat sitt immunförsvar

Samspel utvecklar föräldraskapet

Foto: M Glasgow (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Barn lär sig saker i socialt samspel med en vuxen. Redan det lilla nyfödda barnet börjar interagera med föräldern, barnet tittar och härmar. Orsaken heter spegelneuroner, vi är programmerade att ta social kontakt och hjärnan utvecklas och lär sig hela tiden nya saker i det sociala samspelet.

Det är därför det är mindre bra med barnvagnar där det lilla barnet är vänt ifrån föräldern och ännu sämre är det med alla smartphones, som gör att dagens föräldrar inte samspelar i tillräckligt stor utsträckning med sina barn, utan i stället pratar i telefon, sms:ar eller är ute på internet. Det är här och nu som gäller för små barn. De ser något, söker kontakt med den vuxne och får en reaktion ... och lär sig något nytt. Om de nu inte sitter så till att de inte ser föräldern ... eller har en förälder som är upptagen med sin smartphone.

Den avskärmning som vi ser hos vissa föräldrar och som börjar tidigt försvårar inte bara för barnet att lära sig socialt samspel och empati, utan försvårar även för föräldern att komma in i föräldrarollen. Om du inte samspelar med ditt barn i särskilt stor utsträckning, så lär du dig inte heller att förstå och tolka ditt barns behov. Inte blir det lättare av att många föräldrar sedan lämnar bort barnet vid ett års ålder, till en stor barngrupp med få personal - där barnet inte heller får samspela socialt i särskilt stor utsträckning med vuxna. Det skapar svårigheter både för barnet och för föräldern.

Barnet lär sig att överleva i den miljön som erbjuds och finner lämpliga beteenden för att klara sig. Beteenden som kanske inte fungerar lika bra i en miljö utanför förskolan. Något som kanske kan vara en förklaring till den situation vi ser i många skolor i dag, där många barn utagerar och mobbar samt definieras med vad vi ofta kallar beteendestörningar, som skolan i sin tur försöker korrigera med manualbaserade program som ska "dressera" in rätt beteende hos barnen och "lära dem" empati. För de små verkar nämligen inte alltid vara så empatiska. Problemet är bara att empatisk blir du om du blivit empatiskt behandlad. Problemet med empatistörning kan alltså bero på att barnen bara upprepar det beteende de lärt sig i en alltför tuff miljö som en stor barngrupp med för få personal kan skapa. Men som naturligtvis kan uppstå också beroende på andra mindre gynnsamma omständigheter under uppväxten.

Utagerande barn skapar även stress och oro hos föräldrarna. Har du varit en närvarande förälder och gett dina barn tid, så har du även (utan att du tänkt på det) utvecklat dig själv i din föräldraroll. Du har lärt dig att läsa av ditt barn och förstå vad det signalerar. Du har knutit an till barnet och du har varit med om en hel del utvecklingsfaser (trotsperioder) på vägen - som du varit tvungen att hantera och som utvecklat dig. Föräldraskap går i arv, ofta upprepar vi det vi själva varit med om och hur vi ska agera i olika situationer sitter ofta i ryggmärgen.

En ny trend hos många av dagens föräldrar är att de försöker läsa sig till hur de ska agera som föräldrar. Ett ganska tungrott sätt att hantera alla de händelser som inträffar dagligen när man har barn. Därför poppar föräldrautbildningarna upp som svampar ur jorden. De tycks fylla ett stort behov men tyvärr är de framtagna, liksom de manualbaserade programmen som används i förskolor och skolor (som SET, social och emotionell träning), för att ge föräldrarna en quick fix att dressera fram "rätt" beteende hos barnen. Problemet med föräldraskap är bara att det till att börja med inte finns någon quick fix som passar alla - eftersom varje barn är unikt och varje situation är unik. Det gör att barn riskerar att fara illa och ta skada.

Nej, det finns inte någon snabbkurs för att bli en bra förälder, inte heller någon quick fix för att dressera fram rätt beteende hos barn - däremot så finns det alla möjligheter att göra rätt från början. Så lägg bort mobilen, vänd barnvagnen åt rätt håll, var närvarande och se till att samspela med ditt barn. Då lär sig barnet mängder av saker och socialt samspel är A och O för barnets språkutveckling. Och framförallt lär DU dig saker ... och utvecklar DITT kunnande.

Väljer du förskola till ditt barn tidigt (kanske för att du måste) - så välj en där det finns en möjlighet för barnet att knyta an till personalen ... där barnet kan samspela med en vuxen ... där barngruppen inte är för stor eller personalen för få. Och försök att se till att personalen först och främst verkar ha medkänsla, sunt förnuft och att de är empatiska - för det är det som avgör HUR ditt barn kommer att utvecklas. Personligen så rekommenderar jag dagmamma om det alternativet finns. Köerna är dock ofta väldigt långa - så det gäller att ställa sig i kö i god tid. (Många förskollärare väljer själva dagmamma till sina barn, vilket kan vara en god vägledning).

De föräldrar som vill komplettera hemmalivet med förskola till barnet när de blivit lite äldre bör se till att barnet inte går mer än 15 timmar i veckan. Sedan är det bra om barnet inte börjar innan två års ålder (säger en del experter) eller innan tre års ålder (säger andra experter). Alla barn är olika så här är det magkänslan som gäller. Enligt NICHD studien visar det sig att förskolebarn blir mer aggressiva än hemmabarn - och det är direkt kopplat till vistelsetiden i förskolan. Ju längre dagar - desto mer aggressiva barn. Små barn är nämligen sköra. Deras hjärnor är under utveckling och mycket känsliga för stress, buller, stora barngrupper och få personal. En ogynnsam miljö kan faktiskt vara direkt skadligt för deras utveckling.

Men överlägset alla gånger är, om du kan ge ditt barn tid hemma - så många år som möjligt. För vill du ha ett socialt välfungerande barn som utvecklas optimalt och lär sig mängder av saker, så är du som förälder alltid överlägset bäst. Mycket också på grund av den ständiga interaktionen som sker mellan dig och ditt barn, där ni lär av varandra hela tiden. Och satsar du på att ge ditt barn tid, så brukar de flesta också satsa på att bygga nätverk med andra föräldrar och det är verkligen guld värt. För då har du alla chanser att diskutera föräldrarollen och olika utvecklingsperioder hos barnet, med andra föräldrar. Föräldrar som känner dig och ditt barn. Och det är hundra gånger mer värt än att gå en manualbaserad kurs i föräldraskap!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Hippocampus skadas av stress och kortisol

Psykologer larmar om stress hos barn

Stressade barn löper större risk för allergi

Farlig stress hos barn

Skrämmande okunskap hos vissa läkare

Dagis kan skada ditt barn

Empati börjar spegelneuronerna

Kunskapen om hur olika vi människor är har försvunnit

Foto: Sanden (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Ibland undrar jag om barnböcker kan stjälpa mer än hjälpa föräldrar. Själv köpte jag som nybliven förälder boken Barn - de första fem åren av Penelope Leach. Jag läste mest om de rent praktiska råden, kring hur man tar hand om små barn. Det övriga om hur man vägleder ett barn ut i livet - körde jag på ren instinkt och magkänsla. Själva magkänslan har nog präglat hela mitt föräldraskap. Sedan har nätverket av andra föräldrar och själva utbytet av erfarenheter också hjälpt mig att hitta den bästa lösningen för just mitt barn.

Det är svårt med böcker som ska berätta vad som händer "vid ett års ålder", "vid två års ålder" - det är ju ändå bara en liten antydning om vad som kan hända på ett ungefär vid en viss ålder. Vi är alla så olika. Något som blir extra tydligt när jag läser artikeln "Högkänsliga pejlar in vågor i luften", i SvD.

Artikeln väcker nya tankar om hur riktigt skruvat saker och ting har blivit med till exempel Läroplanen som används i förskolan. Sedan några år tillbaka ska små barn utbildas pedagogiskt, studeras, dokumenteras och utvärderas. Och deras utveckling förväntas följa en förutbestämd plan där eventuella avvikelser ska korrigeras.

Ta bara det här med "högkänsliga personer" - ett personlighetsdrag och inte någon bokstavsdiagnos. De skillnader i känslighet som forskaren Elaine Aron har funnit i sina psykologiska test har även bekräftats biologiskt. Med hjälp av funktionell magnetröntgen har forskare öppnat ett fönster till de högkänsligas hjärnor och sett att det som tycks förena dem är ett nervsystem som reagerar ovanligt starkt på yttre stimuli.

I ett försök fick till exempel ett antal personer jämföra nästan identiska landskapsbilder och leta efter små olikheter, sam tidigt som deras hjärnor avbildades med funktionell magnetkamera (fMRI). De som fått höga värden på HSP-skalan uppvisade då en högre aktivitet i de delar av hjärnan som bearbetar visuella intryck, skriver man i SvD.

Tänk er ett högkänsligt barn som placeras som ettåring i förskola, i en stor barngrupp med få personal, med hög ljudnivå, intensiv och ständig stimulans, knuffar, ständigt påtvingad närhet till andra barn ... Föräldrarna får höra att barnet behöver PEDAGOGIK för att utvecklas bra och sedan får de höra att de är jämställda, om de går ut och arbetar heltid - och att de därmed gör "rätt". Men barnet ... HUR mår barnet i en sådan miljö. Hur utvecklas barnet? Hur kommer det högkänsliga barnet att bedömas? Vilka "korrigerande åtgärder" kommer man att försöka sätta in för att få barnet att passa in i miljön.

När det är miljön som borde anpassas till barnet.

Det är en skrämmande tanke att tänka att alla dessa bokstavsdiagnoser som ska korrigeras med amfetamin och manualbaserade program - kanske har uppstått på grund av förskolemiljön. Barnet med diagnosen kanske hade fått en helt annan utveckling om miljön anpassats efter barnets behov. När försvann kunskapen om att vi är så enormt olika och utvecklas så totalt olika. Att det inte bara finns en enda miljö och en enda uppväxt som är den ultimata för alla barn.

Inne på facebook gruppen Hemmaföräldrars nätverk ser jag fascinerat hur föräldrar utbyter erfarenheter. Tipsen är många och olika. Och eftersom alla barn är olika, så kommer någon säkerligen att hitta just det där tipset som passar det egna barnet bäst. Den kunskap som föräldrar innehar, baserad på personliga erfarenheter är helt enkelt guld värd.

Som jag ser det finns det två starka rörelser kring föräldraskap just nu. Dels den som styrs ovanifrån av politiker som vill trycka in alla föräldrar och barn inom samma ramar: STANDARDLÖSNINGEN med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. Den är det många som följer. De gör som man ska göra.

Sedan har vi dessa fritänkare som söker djupt inom sig och följer sin magkänsla. Där återfinns föräldrarna som syr ihop sina egna lösningar och pusslar och trixar för att ge sina barn tid. De följer ingen exakt mall och de gör inte samma val allihopa. Och det är precis som det ska vara eftersom alla familjer är olika och alla barn är olika. Varianterna kring hur man väljer att låta barnen växa upp under de första åren är en kombination av förskola, dagmamma och hemmatid - eller så väljer man ett alternativ men satsar på att ge sitt barn tid - varianterna är oändliga.

Men det utmärkande är att de tänkt till och faktiskt valt själva och inte bara gjort som de blivit tillsagda. Det är strongt gjort tycker jag och inte alltid den lättaste vägen att gå.

Därför är det så viktigt att de föräldrar som valt att ge sina barn tid - som valt att gå sin egen väg, hittar varandra. Det är många som genom årens lopp kontaktat mig och bett om hjälp i en mängd frågor - från allt som rör det privata till hur man startar upp och börjar bygga nätverk, startar tvåfamiljsystem plus en mängd andra frågor. Många timmar i telefon helt gratis och ideellt har det blivit, eller intensiva mejlkontakter. Men när jag sedan ser hur de i sin tur tackar genom att sprida Hemmaföräldrars budskap vidare, så att ännu fler kan hitta sitt sammanhang - så är det värt allt arbete. Hundra gånger om :)

Så med andra ord: Stort tack till alla föräldrar som tackar för hjälpen genom att sprida Hemmaföräldrars budskap vidare. Genom att ni gör det så kommer ni att hjälpa många föräldrar och framförallt många små barn!

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

P.S

Vill du möta några duktiga nätverkare som hjälper till att sprida Hemmaföräldrars budskap, så att fler får stöd så besök följande facebook grupper:

Hemmaföräldrar i Skåne

Hemmaföräldrar i Västra Götaland

Hemmaföräldrar i Östergötland

Hemmaföräldrar i Göteborg med omnejd

Har du också en lokal grupp som jag har missat (och som är med och sprider Hemmaföräldrars budskap) och vill att den ska ligga med här, så hör av dig till info@hemmaforaldrar.se

Ett inbyggt systemfel i familjepolitiken

Skolfront sammanfattar konsekvenserna av familjepolitiken ganska bra. Programmet som sändes den 14 november hade följande problemanalys:

"Skolans främsta uppgift är att förmedla kunskap. Samtidigt som svenska elevers kunskapsnivå sjunker får skolan dock allt fler uppdrag och krav på sig.

Skolan ska lära ut demokratiska värderingar, sex- och samlevnad, informera om droger och alkohol, lära eleverna att bli klimatsmarta, förebygga våld med mera. Hur ska skolan hinna med? Går det att förena kunskapsuppdraget med en allt större fostrande roll? Om inte, vad ska skolan prioritera?"

Varför måste skolan lära barn demokratiska värderingar, sex- och samlevnad, informera om droger och alkohol, förebygga våld med mera? Varför finns över huvud taget så mycket tankar om att skolan ska ha "en fostrande roll".

Man kan också fråga sig varför skolan måste arbeta med värdegrunden? Eller varför skolan måste plöja barnen genom manualbaserade program som SET, social och emotionell träning?

Svar: Därför att vi har familjepolitik som inte ger föräldrar tid att vägleda sina barn ut i världen, på det sätt som människosläktet har gjort i hundratusentals år, innan dagis blev the-one-and-only-sättet att låta barn växa upp på.

Behöver vi mer facit än vi redan har egentligen, för att inse att familjepolitiken måste förändras? Politiker, föräldrar och personal som på olika sätt arbetar med barn måste få en bättre kunskap om utvecklingspsykologi. Vad behöver en liten ettåring? Vad kräver ett så litet barn i form av närhet, kärlek, god omsorg och en fungerande anknytning för att utvecklas optimalt. Är det inte lättare att börja arbeta förebyggande och ge barnen vad de behöver än att kräva att skolan ska ta föräldrarollen och dessutom behöva ta skattepengar för att investera i en massa dyra korrigerande åtgärder i form av manualbaserade program i förskola och skola?

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

p.s Ibland undrar jag om människorna bakom dagens familjepolitik - en politik som inte ser individer utan bara ett stort kollektiv av barn som ska växa upp enligt en standardiserad mall - har utbildats och tränats i gamla DDR. Den här politiken vi lever under nu har tryckts på oss ovanifrån. Det är verkligen inte något som vuxit fram ur ett gräsrotsperspektiv. Och kanske det värsta av allt. Det finns få kritiker som släpps fram.

Demokrati?

Nej inte direkt. Men det var det inte i DDR heller. Jag år så nyfiken på vilka människorna bakom den sociala ingenjörskonst vi ser i dagens familjepolitik - egentligen är. De har i alla fall varit enormt skickliga på att genomdriva en storskalig politisk modell som har implementeras på ett helt folk, utan några större protester.

Läs också:

Förskolan ger stressade barn

Så skapas narcissistiska barn

Om skrikande barn vid dagislämning

Censuren på internet skadar demokratin

Samspel i familjen viktigare än fostran

Det finns ingen Quick Fix för barnuppfostran

Foto:RachelH_  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Stressade föräldrar slår sina barn läser jag i DN. Och barnmisshandeln ökar kraftigt ..... och drabbar barn mellan 2-5 år (trotsåldern).... och förövarna är stressade föräldrar i medelklassen.

Det finns bara en sak att säga som jag ofta säger "Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt". Barn tar tid - och det krävs tålamod, fokus, tid och ork för att fostra barn genom de olika utvecklingsfaserna. Men många föräldrar har inte den tiden, annat än timmen mellan middag och läggdags på kvällarna.

Och tyvärr men det räcker inte för många, för att komma in i föräldrarollen - för att lära känna sitt barn och ge barnet den närhet, kärlek och goda omsorg som barnet har rätt till.

Stress gör människor aggressiva, både stora och små och ett barn i en utvecklingsfas är extra känsligt, liksom den förälder som har bråttom att lämna på dagis för att hasta iväg till jobbet.

En minikris där just då när det är dags att åka till jobbet och barnet ska lämnas på dagis, kan tydligen eskalera och göra att den stressade föräldern gör just det man inte får.... han eller hon slår sitt barn. En fysisk smärta hos barnet blir till en psykisk smärta som påverkar hur barnet sedan är mot andra på dagis och som påverkar barnet och hur det kommer att må själsligen för resten av livet.

Då kommer samhället in med sin Quick Fix. Föräldern ska gå en kurs i Föräldraskap - Komet till exempel och barnet ska behandlas med manualbaserade program som SET, Social och emotionell träning på dagis - och lära sig empati - lära sig att bli socialt välfungerande.

Problemet är bara att empati utvecklar du som barn när du får empati - inte genom teoretiska övningar.

Återigen.... att skapa ett samhälle där det inte finns tid för barn och en balans mellan arbete och familj skapar många problem. Varför inte istället göra det enklare för föräldrar genom att öka valfriheten, så att varje familj kan sy ihop den lösning som passar just dem bäst.

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Arbetslinjen och Matrix

Proffstyckare mot valfrihet

Barnen gör som vi gör - inte som vi säger

Nu börjar skolan och många barn går till skolan med en klump i magen skriver nästan alla tidningar. Genast svämmar tidningarna över med debattartiklar om hur barnens destruktiva beteende med att mobba andra ska förändras på olika sätt i skolan.

Men vem tänker förebyggande?

Barn gör inte som vi säger - de gör som vi gör. Varför kommer så många barn till skolan och mobbar andra? Varför är de inte empatiska och socialt välfungerande? HUR har deras första år i livet sett ut eftersom de formats till att bete sig så här?

DET tycker jag är en både viktigare och mer intressant diskussion. Vi föräldrar har ett mycket stort ansvar - det är faktiskt på oss det vilar att våra barn inte mobbar andra.

Det är så viktigt att lära barnen att vi alla är olika men lika mycket värda.

Ger vi barnen den närhet, kärlek och goda omvårdnad de har rätt till så blir de också empatiska. Barn som inte får det de behöver rent känslomässigt får naturligtvis sår i själen, som de kommer att utagera på ett eller annat sätt. Men vi måste också föregå med gott exempel. Hur pratar vi om våra medmänniskor? Öppet och utan att sätta etiketter? Tillåter vi att människor får blomma ut och gå sin egen väg eller kräver vi att alla måste vara lika, göra lika.

Vi kan inte rent teoretiskt förklara för barnen att det gynnar oss alla om vi är sjyssta och snälla mot varandra. Det gynnar oss som grupp, vårt samhälle och vårt land. Istället måste vi föregå med gott exempel och visa vägen genom att ge barnen det de behöver och genom att i vårt eget beteende visa vägen hur man kan och bör vara mot varandra. Inga manualbaserade program i världen kan göra ett lika bra jobb som vi föräldrar.

Det här visar bara återigen att staten inte är den bästa föräldern.

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

"Barnen känner föräldrarnas oro"

Många känner obehag inför skolstarten

Mobbning: Det finns handlingar som aldrig kan ursäktas

Lärarna gör mobbningen värre

Att skuldbelägga alla lärare minskar inte mobbningen

Ny strategi mot mobbning brådskar

I en spöklik värld registreras dagisbarnens åsikter

Jag hade helt missat den här utomordentliga debattartikeln från föräldrar som reagerat över att deras barns åsikter registrerats. Hur många föräldrar har inte reagerat..... förmodligen en majoritet. Har de någon aning om vad deras barn är med om på sin förskola.... egentligen. Vet de vilka program barnen mals igenom? Social emotionell träning (SET) eller någon genuspedagogiskt program kanske? Vet de att programmen saknar evidens? Har de någon aning om hur barnen påverkas av programmen? För att "rätt" program ska användas för att forma barnen, krävs förstås att dagis registrerar och dokumenterar barnens åsikter och även föräldrarnas. Då måste pedagogerna fråga ut och dokumentera barnens svar.

Får man tro på Gud i vårt land, eller är det fel? Förmodligen.... då ska väl någon form av avprogrammeringsprogram sättas in. Det var nämligen en av frågorna som ett litet barn på en förskola fick och som personalen sedan tog upp med föräldrarna; Brukar ni prata om ifall ni tror på Gud? Föräldrarna reagerade över att privata frågor som rör värderingar och trosuppfattningar åsiktsregistrerats på deras förskola.

Med all rätt.

Det var ju faktiskt så här nazisterna arbetade. Via barnen ville de komma åt föräldrar med "fel" åsikter. Barnen frågades ut och uppmuntrades att ange föräldrar och andra. Är det dit vi är på väg med denna form av åsiktsregistrering.

Får barn i dag vara barn och växa upp och själva bilda sig en uppfattning i olika frågor eller ska vi acceptera att de ska "programmeras" genom att de får genomgå olika manualbaserade program, där barnen och föräldrarna innan programmeringen börjar åsiktsregistreras? Personligen tycker jag att det är otäckt på gränsen till overkligt att det ser ut så här. Frågan är dessutom om det inte är ett brott mot FN:s barnkonvention att behandla barn på det här sättet.

Madeleine Lidman

28/8-2011: p.s Nu börjar faktiskt en och annan journalist att vakna och inse hur vansinnigt det här är. Ett mycket positivt tecken.

30/8-2011: Och yrvaket vaknar några till: DN och SVT

Men den mest intressanta frågan är väl om någon kommer att göra något åt det hela. Eller blir det en storm i ett vattenglas och sedan återgår allt till det ”normala”.

Läs också:

Förskolan ska ta hänsyn till barns ålder och mognad

Livskunskap på schemat är förkastligt

Livskunskap får bakläxa

Ingen likvärdighet i Livskunskapen

Skolverket kritisk till Livskunskapen

Sverige och Finland har valt helt olika vägar kring skolan

Finland satsar på välutbildade lärare med hög status och lärarledda lektioner. Tiden verkar inte gå åt till att fostra barnen och få dem att;

- stänga av mobilerna och sluta surfa/sms:a/prata i telefon

- ta av sig kepsar/mössor

- ta ner fötterna från skolbänken

- sluta prata med bänkgrannen och börja lyssna på läraren

- sitta still

- sluta stöka rent allmänt

Istället kan lärarna i Finland satsa på att utbilda i ett ämne de brinner för och har goda kunskaper i - och resultaten lär inte vänta på sig. Finland toppar i OECD Pisa undersökningen år efter år.

I Sverige verkar fokus i dag ligga på att komma tillrätta med alla beteendestörningar hos en stor andel av barnen. Skolorna satsar pengar på att köpa in färdiga program som barnen ska malas igenom på skoltid, för att försöka få lugn och ro att undervisa.

Men VEM frågar sig varför barnen beter sig så här? Vem ser varje enskilt barn och just det barnets behov - av medmänsklighet, närhet, bekräftelse, ledning?

Sverige är sannerligen ute på hal is. Jag tror att vi måste gå tillbaka till själva grunden och titta på HUR vi låter våra barn växa upp. Vi har en familjepolitik som inte tar hänsyn till det enskilda barnets behov - istället ska alla föräldrar med ekonomiska styrmedel tvingas att välja standardlösningen - med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. För att nå dit och få föräldrar att sätta sin magkänsla åt sidan - en magkänsla som hos en majoritet skriker att det här är fel att lämna bort ett så litet barn - så har man ett digert propagandamaskineri som ständigt arbetar med att invagga föräldrar i en falsk säkerhet, att det bästa för alla barn - i alla lägen - är att alltid sätta barnet på dagis från ett års ålder.

Men svenska föräldrar är grundlurade och väldigt få ser de här sambanden mellan uppväxt och psykisk ohälsa - även om det går att se en ökning av människor som både ser och agerar - mot dagens styrande familjepolitik.

Nu har familjepolitiken drivits så hårt i decennier att nästan 90 procent av alla ettåringar i dag går på dagis. För att göra det hela mer kostnadseffektivt, så har barngrupperna gradvis ökats på och personalen skurits ned, utan alltför stora protester från föräldrarna - som fortsätter att lämna in barnen varje dag till dagis, som de ska göra.

Steg ett är infört och på plats.

Nästa steg som nu är på gång, är att skapa stordriftsfördelar - allt fler "stordagis" byggs eller skapas med hjälp av baracker som ställs ut. Här ska det sparas pengar genom att ha stora dagis med många avdelningar, där man kan ha ett kök, en städfirma, färre personal - som dessutom ska rotera på avdelningarna, så att deras arbete blir mer stimulerande.

Men vem har gjort en riskanalys av hur barnen påverkas av denna stordrift? Vem har tänkt på hur det är för barnen, att inte bara vistas i stora barngrupper - utan också få ibland hundra barn att relatera till, som man möter ute på gården. Hur blir det för barnen att ständigt möta ny personal? Hur förändras verksamheten när dagisen allt mer börjar likna en skola, där små ettåringar får växa upp i en allt mer skolliknande miljö?

Vem har ens tänkt tanken på hur en sådan miljö påverkar barnen?

Vi kan ju ändå ana hur dagens miljö påverkar barnen. Alla program som sätts in mot beteendestörningar hos både förskolebarn och skolbarn - talar sitt tydliga språk. Det är bara att konstatera att vi är inne på en mycket farlig väg - i en hejdundrande fart - och att väldigt få ser faran, agerar eller ens har en aning om vad de ska göra åt det här.

Ännu ett skäl att släppa fram lite nya röster i debatten, som hittills dominerats av dagiskramarna. Vi behöver en mer flexibel familjepolitik som tar hänsyn till att alla barn är olika. Föräldrar ska utan att skämmas lätt kunna välja mellan en mängd olika barnsomsorgsalternativ, där även hemmalternativet ska ingå.

Läs också:

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik

Sitta av sin skoltid duger inte

En konstruerad verklighet

Skärmdump

Som hemmaförälder så finns man med barnen när de är små i en mängd olika sociala situationer. Ofta får man hjälpa till på traven. En situation kan vara när barnen tar hem kompisar och de ska lära sig att visa vännerna sitt rum och dela med sig av leksakerna. Vi hade som princip att var de väldigt rädda om något så plockade vi undan just den saken innan de fick besök - men annars var det bara till att låna ut sakerna.

En annan viktig bit är att följa barnen genom de olika utvecklingsfaserna och där direkt på plats stötta och berätta hur man inte gör och hur man kan göra istället. Blir de till exempel arga på en kamrat som rycker ifrån dem en leksak så är det inte läge att börja slåss. Då blir det direkt; - Inte slåss. Säg istället "jag hade den du får låna en sak jag inte leker med".

Korrigera men också ge en lösning. Så gör hemmaföräldrar dagligen. Men vi kallar det inte pedagogik även om det är det, när vi försöker få barnen att prata istället för att slåss. Vi hjälper dem att finna ord och lösningar för olika situationer - där och precis då.

Därför blir jag lite full i skratt när jag läser hur det kan gå till i förskolan. (Stort uppblåst i en artikel som något unikt). I SvD har man en lång artikel om hur förskolebarnen får lära sig att hantera någon som slåss - man säger STOPP.

Genom olika konstruerade situationer i rollspel och något som kallas "argdockor" får barnen på förskolan lära sig om olika känslor. "Argdockan" heter Karl-Astrid, eftersom den är könslös, så att både pojkar och flickor ska kunna identifiera sig med den. (Bara det.... hur väl stämmer det överens med verkligheten, men ack så politiskt korrekt?).

Barnen får ta "argdockan" och spela upp en scen hur de ser ut när de är arga. Sedan får de sjunga sånger om att vara arg och rita teckningar. Men om någon slåss då ska pedagogerna först säga stopp och sedan skilja de stridande åt. Men sedan säger pedagogerna inte åt barnen vad de ska göra - nej, de ställer frågor.

Hur känns det? undrar de och hjälper barnen att sätta ord på sina känslor.
Hur tänker du? Och hur ska du göra nu? frågar de sedan. Meningen är att barnen själva ska hitta på en lösning som de kan prova.

Och det här handlar om barn så små som tvååringar.

Ibland undrar jag om förskollärarutbildningen verkligen innehåller något kapitel som handlar om utvecklingspsykologi - för om det gjorde det så borde man förstå att det här är gruvligt tramsigt och absolut inte passar för barn som är för små. Det kan visst finnas en idé i att prata med 5-6 åringar och spela rollspel som ett komplement till att man snabbt finns på plats och löser bråk. Men så små barn har varken tid eller ork med en terapisession varje gång ett bråk uppstår, de behöver snabb och enkel hjälp för att få veta hur de kan göra istället för att slåss. Och seriöst, hur troligt är det att pedagogerna hinner med alla situationer som uppstår i en grupp om 20-30 barn och två-tre personal?

Och vad händer sedan när de här små förskolebarnen kommer hem? Föräldrarna har knappast några "argdockor" hemma utan kommer att lösa situationen på ett helt annat sätt. Hur många olika budskap klarar så små barn? Barn behöver tydliga regler och en vuxenvärld som ger ett samstämmigt budskap.

Mitt råd är att låta barn vara barn och inte förutsätta att de är några små minivuxna.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Hemmapedagogik är superbra - smarta barn skapas i köket

En röst ur verkligheten

Bristen på förskollärare = låg lön, dåliga arbetsvillkor och stora barngrupper