- stänga av mobilerna och sluta surfa/sms:a/prata i telefon
- ta av sig kepsar/mössor
- ta ner fötterna från skolbänken
- sluta prata med bänkgrannen och börja lyssna på läraren
- sitta still
- sluta stöka rent allmänt
Istället kan lärarna i Finland satsa på att utbilda i ett ämne de brinner för och har goda kunskaper i - och resultaten lär inte vänta på sig. Finland toppar i OECD Pisa undersökningen år efter år.
I Sverige verkar fokus i dag ligga på att komma tillrätta med alla beteendestörningar hos en stor andel av barnen. Skolorna satsar pengar på att köpa in färdiga program som barnen ska malas igenom på skoltid, för att försöka få lugn och ro att undervisa.
Men VEM frågar sig varför barnen beter sig så här? Vem ser varje enskilt barn och just det barnets behov - av medmänsklighet, närhet, bekräftelse, ledning?
Sverige är sannerligen ute på hal is. Jag tror att vi måste gå tillbaka till själva grunden och titta på HUR vi låter våra barn växa upp. Vi har en familjepolitik som inte tar hänsyn till det enskilda barnets behov - istället ska alla föräldrar med ekonomiska styrmedel tvingas att välja standardlösningen - med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder. För att nå dit och få föräldrar att sätta sin magkänsla åt sidan - en magkänsla som hos en majoritet skriker att det här är fel att lämna bort ett så litet barn - så har man ett digert propagandamaskineri som ständigt arbetar med att invagga föräldrar i en falsk säkerhet, att det bästa för alla barn - i alla lägen - är att alltid sätta barnet på dagis från ett års ålder.
Men svenska föräldrar är grundlurade och väldigt få ser de här sambanden mellan uppväxt och psykisk ohälsa - även om det går att se en ökning av människor som både ser och agerar - mot dagens styrande familjepolitik.
Nu har familjepolitiken drivits så hårt i decennier att nästan 90 procent av alla ettåringar i dag går på dagis. För att göra det hela mer kostnadseffektivt, så har barngrupperna gradvis ökats på och personalen skurits ned, utan alltför stora protester från föräldrarna - som fortsätter att lämna in barnen varje dag till dagis, som de ska göra.
Steg ett är infört och på plats.
Nästa steg som nu är på gång, är att skapa stordriftsfördelar - allt fler "stordagis" byggs eller skapas med hjälp av baracker som ställs ut. Här ska det sparas pengar genom att ha stora dagis med många avdelningar, där man kan ha ett kök, en städfirma, färre personal - som dessutom ska rotera på avdelningarna, så att deras arbete blir mer stimulerande.
Men vem har gjort en riskanalys av hur barnen påverkas av denna stordrift? Vem har tänkt på hur det är för barnen, att inte bara vistas i stora barngrupper - utan också få ibland hundra barn att relatera till, som man möter ute på gården. Hur blir det för barnen att ständigt möta ny personal? Hur förändras verksamheten när dagisen allt mer börjar likna en skola, där små ettåringar får växa upp i en allt mer skolliknande miljö?
Vem har ens tänkt tanken på hur en sådan miljö påverkar barnen?
Vi kan ju ändå ana hur dagens miljö påverkar barnen. Alla program som sätts in mot beteendestörningar hos både förskolebarn och skolbarn - talar sitt tydliga språk. Det är bara att konstatera att vi är inne på en mycket farlig väg - i en hejdundrande fart - och att väldigt få ser faran, agerar eller ens har en aning om vad de ska göra åt det här.
Ännu ett skäl att släppa fram lite nya röster i debatten, som hittills dominerats av dagiskramarna. Vi behöver en mer flexibel familjepolitik som tar hänsyn till att alla barn är olika. Föräldrar ska utan att skämmas lätt kunna välja mellan en mängd olika barnsomsorgsalternativ, där även hemmalternativet ska ingå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar