lördag, februari 19, 2011

Respektera att människor väljer olika

Det är intressant att se hur vissa människor är så övertygade om att de står högt över alla andra och är så mycket mer intellektuella och bildade - att de utan att skämmas tar sig rätten att berätta inom vilka ramar andra ska tillåtas leva sina liv. DN är ett strålande exempel på en tidning som har knutit dessa människor till sig i stora klasar.

Föräldrar som väljer att ge sina barn tid och som väljer att sy ihop sina liv med olika lösningar för att få den ekvationen att gå ihop är en ständig måltavla. Trots att vi i Hemmaföräldrars nätverk i flera år försökt berätta hemmaföräldrarnas historia och varför många föräldrar väljer bort standardlösningen - med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder - så vägrar DN:s proffstyckare och ledarskribenter att lyssna. Jag kan nästan se dem framför mig där de sitter med händerna hårt tryckta över öronen och sjunger för sig själva "jag hör ingenting, jag ser ingenting, för jag vet bäääääst".

När man levt sitt liv och börjat få livserfarenhet och nått en viss mognad, så vet man att det inte finns några färdiga lösningar och svar över allt här i livet. Ett förutsättning för att nå dit är förstås att man inte tror sig ha ett svar på allt redan, utan att man öppnar upp och också tar in andra människors åsikter och livsberättelser.

Dit har inte DN:s ledarskribenter nått.... tyvärr. För de förstör så oändligt mycket genom att år ut och år in medvetet sätta en loserstämpel på de föräldrar som väljer att ge sina barn tid. Vi har bara ett liv och var och en måste utifrån sina förutsättningar ha rätten att välja sin väg i livet. Hemmaföräldrarna väljer att under några år försöka klara sig på en lön men också det är fel för då "jobbskolkar" de enligt Lisa Bjurwald.

Jobbskolkar man verkligen när man själv ansvarar för vården och omsorgen om sina barn när de är små. Ett arbete som enligt en brittisk undersökning är värderat till 380 000 kronor per år. Visst man får inte betalt för det arbete man utför men man bidrar ändå till BNP genom att inte belasta någon annan sektor med själva kostnaden. För kosta skulle det göra om någon annan gjorde samma arbete.

Jag ser det mer som jobbskolk att lämna bort sitt lilla barn 15 eller 30 timmar på dagis till en kostnad om cirka 100 000 kronor per barn och år från vår gemensamma skattekaka - när man är föräldraledig och går hemma med ett syskon. Man jobbskolkar från sitt arbete som förälder, när man vägrar att ta hand om mer än ett barn i taget och kräver att skattebetalarna ska bekosta dagis som barnvaktslyx - för att man ska kunna sitta på stan och dricka en latte med väninnorna och slippa ta hand om ett mer aktivt äldre barn.

Jag kan visst förstå att en treåring behöver några timmar per vecka på lekis/kyrkis men för ett så litet barn räcker det med cirka fem timmar i veckan. Men barn under tre år klarar sig precis lika bra i hemmet med en förälder och med ett syskon och några besök i veckan på till exempel öppna förskolan. Finns det särskilda skäl i en familj, så visst då kan man ansöka om fler timmar men att KRÄVA barnvaktslyx det är inte okej.

Det finns mycket som DN:s ledarskribenter skulle kunna fokusera på istället för att hoppa på engagerade hemmaföräldrar som väljer att ge sina barn tid, trots att de blir förföljda och hånade i media. När de istället skulle behöva stöd och uppmuntran och där vi rent allmänt skulle behöva en attitydförändring i samhället så att tid för barn blir okej.

Som det är i dag riskerar hemmaföräldrarna väldigt mycket. Den intensiva kampanjen mot deras livsval att ge barnen tid förstör deras chanser att fortsätta sin karriär i arbetslivet när barnen är större. Med en loserstämpel en jobbskolkarsstämpel och därmed latmaskstämpel i pannan - blir det inte lätt att söka ett nytt jobb och försöka presentera för en arbetsgivare vilka nya färdigheter man utvecklat under sina hemmaår.

Till Lisa och andra millimeterfeminister som tar sig rätten att sätta sig till doms över andra människors livsval samtidigt som de bedriver en hatkampanj i syfte att förstöra dessa människor framtida chanser, vill jag bara säga;

LÄGG NER OCH GE ER NÅGON GÅNG. Lev och låt leva. Gillar ni inte föräldrar som ger sina barn tid, så behåll de åsikterna för er själva och välj en annan lösning för egen del. Berätta gärna varför ni väljer bort tid med era egna barn med döm, håna och förfölj inte andra som gör ett annat val!

Madeleine Lidman

Läs också:



fredag, februari 18, 2011

Alla barn ska ha samma livchanser

Alla barn ska ha samma livschanser och en viktig bit där är skolan och rätten till en bra utbildning. Men i Sverige har vi faktiskt en systematisk förföljelse och diskriminering samt en synnerligen fördomsfull syn på en grupp barn samtidigt som vi har alldeles för högt ställda förväntningar på en annan grupp barn. Jag pratar förstås om hemmabarn och dagisbarn.

Bara det att vi har ett system som delar in barn som kommer till skolan i dessa två grupper - där familjedaghemsbarnen fram tills ganska nyligen hamnat i samma grupp som dagisbarnen. Men där vi nu kan se en ny trend där familjedaghemsbarnen placeras i samma grupp som hemmabarnen - underförstått den grupp som under sina första år inte vårdats och fostrats av UTBILDAD personal. Alltså en grupp barn som inte fasats igenom sina först år strikt formade under en massa pedagogiker - som kan variera från allt till olika inriktningar som Reggio Emilia eller Montessori eller nu den senaste trenden genuspedagogik.

Hemmabarn och familjedaghemsbarn har "bara" fostrats och vårdats i vardagspedagogiken samtidigt som de fått en chans att i en mindre grupp samspela socialt med en vuxen (själva grunden för lärandet). Och det duger minsann inte, för det har Bengt-Erik Andersson kommit fram till i sin studie som har gjorts på 119 barn. En studie som ligger till grund för hela vårt svenska synsätt på hur barn ska få tillåtas växa upp. Att det sedan finns en studie i USA gjord på över 1 000 barn som visar ett helt annat resultat än Bengt-Erik Anderssons studie (bland annat att dagisbarn blir mer aggressiva), intresserar inte de som redan har sin världsbild klar. Lika lite som de intresserar sig för annan forskning och andra studier runt om i världen, som tydligt motsäger Bengt-Erik Andersson.

Så har vi de överdrivna förväntningarna på dagisbarnen. De ska ju enligt Bengt-Erik Andersson vara små under i social kompetens, mognad och ha mindre emotionella störningar, dessutom är de duktigare i skolan eftersom de gått på dagis (i alla fall upp till 13 års ålder, då det inte går att se några skillnader).

Hur påverkar den här grymt felaktiga myten barnens förutsättningar när de kommer till skolan? Får de samma livschanser?

Naturligtvis så finns det lärare som är mogna, med en stor dos sunt förnuft som förstår och som ser att man inte kan placera in barnen i fack på det här sättet och döma dem redan innan de har börjat skolan. De förstår att man måste se individen. Men säkerligen finns det många som redan under sin lärarutbildning matats med den här felaktiga propagandan och som ser barnen genom dessa förutbestämda glasögon.

Jag tycker att ALLA barn borde få komma till skolan som oskrivna blad. De borde ses som de individer de är och de borde få samma chans att visa vad de går för, samma chans till en bra utbildning och ett bra bemötande. Därför är det så viktigt att vi i framtiden funderar över vilken information som olika sajter ska få förmedla. Ska vi tillåta till exempel sajter som Growingpeople att nu under Sjukvårdsrådgivningen få fortsätta att döma ut hemmabarn och familjedaghemsbarn redan innan de kommit till skolan? Eller ska vi ha sajter som är objektiva, kvalitetssäkrade och som innehåller olika fakta istället för myter, där föräldrar själva för en chans att bilda sig en uppfattning, i motsats till i dag när de presenteras en färdig uppfattning som de sedan bara förväntas ta till sig och följa.

Eller är det inte hög tid att släcka ner den fördomsfulla sidan på Growingpeople - "Är förskola bra för små barn" - som i åratal spridit felaktig, fördomsfull och vilseledande information till föräldrar, BVC, MVC, sjukvårdspersonal, förskolepersonal, lärare, politiker med flera?

Jag kan bara uttrycka min personliga åsikt och det är "släck ned sidan" och se till att föräldrar i Sverige i fortsättningen får fakta istället för myter.

Madeleine Lidman

Läs också:








onsdag, februari 16, 2011

Öppet brev till Growingpeople.se

Hej!

Jag har varit i kontakt med er på Growingpeople vid upprepade tillfällen för ett år sedan, men ni har valt att ignorera mina mejl och alla mina frågor kring er sajt står fortfarande obesvarade. Därför försöker jag ånyo att presentera mina synpunkter om er sajt och ber er återigen att kommentera mina synpunkter/frågor.

Många vänder sig till er sajt inför till exempel det viktiga valet av hur länge de ska vara hemma men även vilken typ av barnomsorg de ska välja. Går de då in under rubriken ”Är förskola bra för små barn?” (http://www.growingpeople.se/templates/Page.aspx?id=5474) så får de sig serverade en mängd anmärkningsvärd information, som jag gärna skulle vilja ha er kommentar till. Dessutom anser jag att hela sidan behöver skrivas om av professionell och kompetent personal och vill veta om så kommer att ske.

Growingpeople: Kvinnorna har börjat förvärvsarbeta utom hemmet i allt större utsträckning - många gånger av ekonomiska anledningar, men också för att de skaffat sig högre utbildning som de vill använda. Problemet blir då hur man skall ordna tillsynen för de små barnen. Fäderna har inte några planer på att stanna hemma och ta hand om dem. Lösningen är att lämna barnen på ett daghem (…)”

Min kommentar: ”de skaffat sig högre utbildning som de vill använda”. Det är ett väldigt subjektivt påstående, tänk om de i själva verket tänker – ”karriär och barn – javisst – men inte nödvändigtvis samtidigt”. Någon undersökning som pekar på orsakerna till att fler förvärvsarbetar redan när barnen är väldigt små, presenterar de inte. Särbeskattning och maxtaxa, istället för sambeskattning och att föräldrar betalar en större del av kostnaden för barnomsorg själva – kan ju lika gärna vara en orsak plus hårdare krav från arbetsgivarna om att föräldrar ska ha en obruten karriär bakom sig när nu barnomsorgen är så utbyggd och subventionerad. Sedan det fördomsfulla ”fäderna har inga planer på att stanna hemma”. HUR vet de det? Om vi hade ett samhälle som accepterade och tillät hemmaföräldrar så skulle säkert fler pappor också välja att vara hemma. En del gör det valet redan i dag.

Growingpeople: ”Förskolepersonalen och dagmammorna kan upplevas som surrogat för mamman, något man önskar att barnet skulle slippa. Alla föräldrar känner dock inte på detta sätt. I dag är det många som upplever att det varit bra för deras barn att få vistas i en grupp med andra vuxna som tar hand om det. Det är klart att föräldern/föräldrarna är de bästa men att vara den bästa betyder inte att man kan vara den enda.

Min kommentar: Det känns som ett väldigt manipulativt påstående, i syfte att få förälderns vars magkänsla känner att barnet inte är moget för en separation – att känna att de borde lämna barnet ifrån sig ändå, eftersom det annars är egoistiskt genom att ta sig rätten att vara ”den enda” för barnet. Även om föräldern är hemma längre med sitt barn, så finns det ofta andra vuxna kring barnet, så man blir hur som helst inte ”den enda”.

Growingpeople: ”Sådan forskning har bedrivits i Sverige och i många andra länder. Svårigheten med att utnyttja utländska resultat är att barnomsorgen skiljer sig kraftigt åt i olika länder. Den är av olika kvalitet och det leder fram till olika resultat.

Min kommentar: Sverige har vare sig regler eller rekommendationer för gruppstorlek och personaltäthet i förskolan, vilket är två avgörande faktorer för kvalitet. Krav respektive rekommendationer för bland annat personaltäthet i förskolan finns däremot i både Storbritannien och i USA, att då bara avfärda dessa studier blir då faktiskt en direkt lögn. NICHD studien gjord i USA är därför ytterst relevant och den pekar på negativa konsekvenser för förskolebarn. Dessutom påpekar OECD i sin rapport om förskolan i Sverige, Starting Strong: Early Childhood Education and Care, att kvaliteten på förskolan i Sverige har försämrats under 90-talet i vissa kommuner där personaltätheten har minskat. Läs: Förskolan, sanningen och forskningen http://www.hemmaforaldrar.se/jonas_himmelstrand_forskolan_forskningen.htm

Growingpeople: ”Om vi därför koncentrerar oss på den svenska forskning som finns att tillgå har den inte på något sätt kunnat visa att yngre barn tar någon som helst skada av att börja tidigt i familjedaghem eller på förskola, vare sig emotionellt, socialt eller intellektuellt.

Min kommentar: ”Den svenska forskning som finns”. Jag skrev för cirka ett år sedan till Ingela Nordmark Lindberg, förskollärare och lekterapeut, redaktionschef för growingpeople.se – med kopia till Ellen Hyttsten, VD – angående den missledande informationen och bad då bland annat att få veta vilken svensk forskning man hänvisar till. De har trots upprepade påstötningar valt att inte besvara mina mejl. Den enda förändring jag fått igenom på den synnerligen subjektiva sidan om förskolan är att de la till ett boktips ”Förskolan för de allra minsta. På gott och ont” – en bok som berättar vilken kris den svenska förskolan är i (och varit länge) och hur det skadar barnens utveckling. Men hur många köper/lånar den boken för att läsa? Informationen borde finnas tydligt presenterad på sidan. För sanningen är att det enda som egentligen är känt när det gäller svensk förskola är att det inte finns någon forskning. Trots sin stolta forskartradition har Sverige hittills inte gjort någon uppföljande studie på förskolans utbyggnad under de senaste 30 åren. Eftersom den försämrade psykiska hälsan följer utbyggnaden av barnomsorgen så väcker det frågor. Finns det ett samband?

Growingpeople: ”Det finns endast ett fåtal studier över hur barn som vistats i förskola har det i tonåren eller rent av upp i vuxen ålder i jämförelse med de som varit hemma. Trots detta finns det många olika uppfattningar om det. År 2006 publicerade Per Kågesson en bok Tid för barn där han var ganska kritisk mot att man placerade barn tidigt på dagis/förskola. De få studier som har gjorts har nästan alla visat att det i varje fall inte är skadligt för barnet.

Min kommentar: ”fåtal studier”. Den enda studie jag personligen känner till är Bengt-Erik Anderssons studie. Sedan nämns Per Kågesons (dessutom är namnet felstavat) kritik utan att man presenterar närmare VARFÖR han är kritisk eller hänvisar till mer information om vad Per Kågeson kommit fram till. Istället avfärdas Per Kågeson med ”De få studier som har gjorts har nästan alla visat att det i varje fall inte är skadligt för barnen.” Vad då ”nästan alla?”. Vilka fler studier visar på att det kan vara negativt. Borde inte föräldrarna få den informationen för att själva kunna ta ställning.

Growingpeople: ”Vår forskningsgrupp har följt ett hundratal barn från 128 familjer från första levnadsåret under tonåren och upp till 25 års ålder.

Min kommentar: Jag ställde för ett år sedan en fråga till Ingela Nordmark Lindberg (kopia till Ellen Hyttsten) om vilka som ingår i ”vår forskningsgrupp”. Det låter så otroligt seriöst och allvarligt att de har en egen forskningsgrupp. Borde inte den presenteras närmare och borde vi inte få veta hur den jobbar och se källhänvisningar. De har valt att inte svara. Förmodligen därför att de inte har någon egen forskningsgrupp – de har bara Bengt-Erik Anderssons studie.

Growingpeople: skriver om urvalet som ”deras forskningsgrupp” (Bengt-Erik Andersson) gjort – ”De slumpmässigt valda barnen är födda 1975 och 1976”.

Min kommentar: Enligt Per Kågeson fick föräldrarna själva anmäla sig till studien, om det stämmer är påståendet en direkt lögn och gravt vilseledande.

Growingpeople: ”Mognare och mer socialt kompetenta” – lyder Growingpeoples omdöme om dagisbarnen kontra hemmabarnen: ”Enligt lärarna i grundskolan gick det bättre för dem i alla skolämnen. Vid 8 års ålder anpassade de sig bättre i skolan. Vid 13 år hade denna skillnad suddats ut men de var överhuvudtaget mera socialt kompetenta och mogna. De var trygga och visade mindre tecken på emotionella störningar.

Min kommentar: Hela Bengt-Erik Anderssons undersökning gjord på 119 barn (inte 128 som growingpeople säger, då nio barn hoppade av) presenteras som ”vår forskningsgrupp”. Enligt NICHD studien har förskolebarnen ett litet försprång inför skolstarten men det utjämnas och försvinner när barnen blir äldre. Men här så påstår man alltså att dagisbarnen blir mer socialt kompetenta och mogna och visar mindre tecken på emotionella störningar. NICHD studien visar på raka motsatsen, nämligen att dagisbarn blir mer aggressiva och den studien är baserad på över 1 000 barn (till skillnad från 119). http://www.nichd.nih.gov/publications/pubs/upload/seccyd_051206.pd
Tittar vi lite på hur det ser ut i en svensk skola i dag där en majoritet av alla barn har gått på dagis, så borde skolan då vara översvämmad av socialt kompetenta och mogna barn med få emotionella störningar. Men tittar man på larmen om våld och mobbing, larmrapporterna om krisen inom skolan och hur beteendestörningarna bara ökar, så stämmer inget av det de påstår. Återigen direkt vilseledande och ett påstående som de helt saknar grund för.

Growingpeople: ”Det intressanta är att skillnaderna mellan att vara i familjedaghem och på förskola var mycket små.”

Min kommentar: Det intressanta är väl överhuvudtaget att studien gjordes när förskolan INTE omfattades av Läroplanen och personalen inte var lika välutbildad som idag, barngrupperna var mindre, personalen fler och fler föräldrar arbetade deltid, dessutom gick hälften av barnen hos dagmamma och ”skillnaderna var INTE mycket små” – det finns inga skillnader alls i studien och därför benämns (i media) alla barnen i den här undersökningen som ”dagisbarn”, trots att hälften gick hos dagmamma – en omsorgsform som är hårt ansatt nuförtiden, eftersom dagmammorna inte anses lika välutbildade eller följer läroplanen lika hårt, utan mer har den som en riktlinje. När föräldrar ska välja barnomsorgsform får de i dag inte veta att den här studien INTE visade på att dagis skulle vara bättre än dagmamma, då alla tror att den bara är gjord på ”dagisbarn”. Föräldrar blir med andra ord lurade på flera sätt.

Growingpeople: ”Det finns naturligtvis enskilda barn i alla grupper som inte alls passar att vara i barnomsorg och som absolut bör vara hemma så länge som möjligt. Samtidigt visar resultaten att många av de barn som var hemma under hela förskoletiden klarar sig sämre i alla avseenden i skolan, och de var betydligt fler än de som börjat tidigt i barnomsorg.

Min kommentar: Naturligtvis finns det barn som inte passar att lämnas bort tidigt eftersom alla barn är olika och rent allmänt så visar också anknytningsforskningen på (läs http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fullversion-barnbejaka-foraldrars-oroliga-magkansla_482223.svd) att det för de allra flesta kan vara bra att vänta tills barnet är åtminstone tre år, något som inte nämns på sidan. Inte heller nämner man att det kan vara bra att vänta eftersom immunförsvaret hos barn inte är moget innan tre års ålder. För att ta udden av och ändå manipulera föräldrar att välja dagis, så skriver man direkt efter ”bör vara hemma så länge som möjligt” – att resultaten visar att barn som var hemma under förskoletiden klarar sig sämre i alla avseenden i skolan. Ett grymt sätt att genom direkta lögner skrämma föräldrar att inte stanna hemma. De har inte på sidan på något sätt bevisat den tesen och den motsägs också av andra studier bland annat NICHD studien. Vad menar man egentligen med att ”det gått bra i alla avseenden.” Bra är ett mycket subjektivt omdöme. Bra kan betyda olika saker för olika människor.

Growingpeople: ”Nu är det naturligtvis så att alla barn har olika förutsättningar redan från början. Barn till föräldrar med hög utbildning tenderar att placeras i barnomsorg tidigare än barn till föräldrar med låg utbildning. De resultat som redovisas här har emellertid korrigerats med hänsyn till de olika bakgrundsvariabler som kan tänkas påverka resultaten, som t.ex. föräldrarnas utbildning, deras socialgruppstillhörighet, om båda eller bara ena föräldern bor i hemmet, om barnet är pojke eller flicka och barnets begåvning. Resultaten har senare bekräftats av andra svenska studier liksom av ett antal utländska studier, så det finns all anledning att sätta tilltro till dessa.

Min kommentar: VILKA svenska studier? Jag har frågat Ingela Lindberg men inte fått något svar. Den information jag har är att det framförallt är mammans utbildningsnivå (http://www.hemmaforaldrar.se/mammans_utbildningsniv_paverkar_matematikkunskaperna.htm) som avgör hur det går för barnen i skolan (alltså inte om de gått på dagis eller inte), dessutom finns det en studie som visar att barn som haft mamma hemma får bättre betyg (http://www.hemmaforaldrar.se/battre_betyg_med_mamma_hemma.htm). Dessutom kan vi se att i samma takt som allt fler barn gått i förskola så uppvisar Sverige allt sämre resultat i OECD Pisa undersökningen, vid varje mätning. VILKA andra utländska studier?

Growingpeople: ”Hur kan det då komma sig att de svenska resultaten visar på positiva effekter, medan utländska studier visar mer varierande resultat? En tänkbar förklaring kan vara att kvaliteten på den svenska barnomsorgen oftast är avsevärt mycket högre än i många andra länder. Det är vanligt att det kommer utländska delegationer till Sverige för att studera barnomsorgen här.

Min kommentar: ”Svenska resultaten?” (Bengt-Eriks resultat? Singularis.) Eller påståendet ”Kvaliteten på den svenska barnomsorgen är högre?” Finns det någon som har missat att den svenska förskolan är i kris? Stora barngrupper och få personal genererar mängder med problem. Nu senast har SvD haft en stor serie om problemen inom den privata förskolan – men det finns inget som säger att situationen inte är likadan inom den kommunala. Organisationer som Barnverket, tidningen Vi Föräldrar samt en grupp psykologer med flera i Göteborg har larmat om krisen och en del har gjort namninsamlingar. TV4 gjorde ett reportage för ett år sedan om de stora barngrupperna och tittar vi på hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar och hur rörigt det är i skolorna, så kan man fråga sig hur Growingpeople kan uttrycka sig så vilseledande och komma undan med det. Boken ”Förskolan för de allra minsta. På gott och ont” – larmar också om en förskola i kris.

Growingpeople: ”Denna positiva bild stämmer inte med den bild många svenska föräldrar har idag av kvaliteten i barnomsorgen. Man brukar också invända att de svenska studierna gjordes under en tid då barnomsorgen höll en mycket hög standard, men att den nu är mycket sämre. Man tänker då på att barngrupperna har blivit större och att personalen skurits ned. Men samtidigt skall vi ha klart för oss att vi inte längre har den stora personalomsättning vi hade då studierna gjordes. Dessutom har en stor del av förskollärarna idag högre utbildning. Båda dessa förhållanden kan motverka den kvalitetssänkning som stora barngrupper och liten personal innebär.” Min kommentar: ”att vi inte längre har den stora personalomsättning vi hade då studierna gjordes”. Vilka studier? Bengt-Erik Anderssons STUDIE? Dessutom är förskollärarna/barnskötarna en av de grupper som har de högsta sjukskrivningstalen, något som gör att företag (som Lärarförmedlarna) tjänar stora pengar på att tillhandahålla vikarier, i de fall förskolorna får tag i vikarier.
I SvD:s artikelserie berättade en pedagog hur hon lämnats ensam med 38 barn! Känner man till HUR barn lär sig saker (i socialt samspel med en vuxen) så inser man hur förödande felaktig Growinpeoples slutsats är. Självklart får barnen en sämre verksamhet när barngrupperna blir större och personalen färre. Dessutom ökar stressen och ljudnivån med större barngrupper och verksamheten blir inte lika bra. Till exempel klarar många förskolor inte av att se till att barnen kommer ut varje dag. Och antalet olyckor, rymningar och borttappade barn har ökat.

Growingpeople: ”Hur skall man då förklara att barn, som varje dag lämnar sin mamma och pappa och vistas i en annan miljö under ett antal timmar, utvecklas bättre än de barn som tillbringar all tid i hemmet? Räcker inte föräldrarna till för att tillgodose barnens behov? Förr i tiden var ju mamman hemma och barnen fanns runt om henne. Detta är visserligen sant, men det var en annan tid. Det fanns massor av barn i bostadsområdet och mammorna hade andra mammor att umgås med. Då var det lätt att ge barnen den stimulans de behövde, inte bara föräldrarna utan hela den sociala omgivningen - alla lekkamraterna och lekkamraternas mammor. Idag är situationen annorlunda. Bostadsområdena är tömda på vuxna under dagarna, eftersom alla arbetar. Lekkamrater åt det egna barnet finns knappast, mamman har inga andra vuxna att prata med, skall man kunna ge barnet några upplevelser krävs att man vidtar speciella arrangemang.

Min kommentar: För att styrka sin sak så beskriver man, utan att ha en aning om hur hemmaföräldrar i dag bygger upp sin hemmatillvaro, ett deprimerande scenario som ska förklara hur dåligt det går för hemmabarn och som ska säga till den som funderar på att stanna hemma längre, hur ensamma de kommer att bli och hur barnen kommer att halka efter i utvecklingen. Det finns i dag flera organisationer (bland annat Hemmaföräldrars nätverk) som arbetar för hemmaföräldrarna och ger tips och råd HUR man lägger upp sin hemmatillvaro. En objektiv sida hade utan fördömanden bara presenterat dessa sidor och gett lite allmänna tips om hur man kan lägga upp sin hemmatillvaro och att man till exempel kan söka deltidsförskola (lekis/kyrkis) till sina barn. Eller så hade man kunnat komma med allmänna tips om hur man kan nätverka och lägga upp sin vardagspedagogik. Trots upprepad mejlkorrespondens med Ingela Nordmark Lindberg vägrar hon att ta till sig den informationen utan satsar istället på att medvetet fortsatta att vilseleda föräldrar.

Growingpeople: ”Det krävs väldigt mycket av en mamma eller pappa för att ge barnet all den stimulans det behöver. Men i ett familjedaghem eller i en förskola, där det finns engagerade vuxna som visar att de tycker om barnet och jämnåriga att leka och busa med, kan det få den stimulansen.

Min kommentar: Här sågar man helt föräldrarnas tilltro till sin egen kompetens genom att hävda att förskolan/dagmammorna tar bättre hand om barnen. Man har till och med mage att prata om ”där det finns engagerade vuxna” – underförstått att föräldrar inte är engagerade. Extra vilseledande med tanke på den kris den svenska förskolan befinner sig i, där många barn i dag far direkt illa.

Growingpeople: ”Studier har visat att barn i förskola är tillsammans med sina föräldrar lika mycket som barn som är hemma med någon förälder hela dagen. Detta förklaras med att hemmaföräldrarna har många olika sysslor och inte orkar vara med barnet precis hela tiden. Barnet får i stället klara sig själv långa stunder.

Min kommentar: Med tanke på att jag nätverkat för hemmaföräldrarna i över tio år nu och har ett brett nätverk av hemmaföräldrar över hela Sverige och även ut i resten av världen samt ett nära samarbete med alla de övriga organisationer som arbetar för hemmaföräldrarna – så kan jag säga att det inte finns någon som har signalerat att det skulle vara på det viset. Läser man på lite om hur hemmaföräldrarna lägger upp sin vardag så förstår man att hushållsarbetet får stå tillbaka för tid och aktiviteter med barnen eller så inkluderas barnen i valda delar, genom vardagspedagogiken som är vägledande för många föräldrar. Sedan har naturligtvis hemmabarn mycket fri lek, där de får en chans att utveckla sin kreativitet. Det blir helt fel när en sida som når ut till så många innehåller direkta fördomar.

Growingpeople: ”Båda grupperna ger sina barn lika mycket kärlek och omvårdnad och stimulans. Föräldrar överger inte sina barn. De barn som finns i barnomsorgen får dessutom stimulans från en annan miljö med andra kärleksfulla vuxna och jämnåriga kamrater. Detta är sannolikt förklaringen till att det går så bra för dessa barn längre fram i livet.

Min kommentar: Återigen ett sätt att genom en manipulativ text försöka förstärka att dagis är det bästa – ”förklaringen till att det går så bra för dessa barn längre fram i livet” (underförstått vilket det inte gör för hemmabarnen eftersom de inte får ”stimulans från en annan miljö med andra kärleksfulla vuxna och jämnåriga kamrater”). Och så det här med att lägga till ”från andra kärleksfulla vuxna” – en rent subjektiv kommentar. I SvD serie beskrev en person från Skolinspektionen hur en ”kärleksfull vuxen” behandlade ett gråtande barn som inte ville vara på dagis. Barnet sattes bara vid ett bord och fick gråta (ingen tröst). När det fortfarande grät efter 20 minuter blev inspektören orolig och frågade om inte personalen skulle göra något (till exempel trösta barnet) – men fick till svar att det var ett barn som ”brukade fastna i sitt beteende”. Det går helt enkelt inte att uttrycka sig så som Growingpeople gör, det finns aldrig några garantier att förskolepersonal ska vara ”kärleksfull.

Growingpeople: ”Naturligtvis betyder inte detta att det är fel av föräldrarna att låta barnet stanna hemma och vara tillsammans med en av föräldrarna. Om föräldern är medveten om barnets behov av stimulans och anstränger sig att ge barnet olika upplevelser, tillfällen att leka med kamrater, möjlighet att träffa andra vuxna o.s.v., kan det gå bra också för dessa barn”. Min kommentar: ”Om föräldern är medveten om barnets behov av stimulans och anstränger sig att ge barnet olika upplevelser, tillfällen att leka med kamrater, möjlighet att träffa andra vuxna o.s.v., kan det gå bra också för dessa barn”. …..så kan det gå bra för dessa barn. Faktiskt så tycker jag att det är direkt skamligt att klämma in ett ”om” och ”kan” på det sättet och antyda att även om föräldrarna anstränger sig maximalt så finns det inte några garantier, utan det kan gå bra, men förmodligen inte (underförstått).

Growingpeople: ”I vår undersökning, som redovisats ovan, gjordes en sådan intervju med barnen vid 17 års ålder där alla gått i förskola. Fyrtio barn intervjuades och av dem var 37 mycket positiva till sin förskoletid. 8….). Något som brukar oroa vuxna är de långa dagar en del barn tvingas tillbringa i förskolan. Det brukar vara en allmän uppfattning att för långa dagar inte är bra. Vi frågade våra ungdomar om detta. I gruppen fanns en del som hade vistats upp till 10 timmar varje dag på förskolan. De hade dock inte upplevt detta som något större problem. Tvärtom hade de tyckt att det var skönt på eftermiddagen när flertalet av kamraterna försvann hem. Då blev det lugnt och de fick ha fröknarna för sig själva."

Min kommentar: ”I vår undersökning” – menar de Bengt-Erik Anderssons undersökning? En intervju med barnen vid 17 års ålder… handlade det verkligen om dagisbarn eller menar de barn som gått hos dagmamma också? Har de gjort någon intervju med hemmabarnen och hur de upplevt hur det var att få tid med sina föräldrar? När man är 17 år är man fortfarande ett barn med liten livserfarenhet. Det hade varit intressant att höra hur de upplever samma sak i dag och om de har fått egna barn som de placerar lika länge på dagis, eller om de valt andra lösningar. Enligt en undersökning på Familjeliv så skulle 7 av 10 mammor kunna tänka sig att stanna hemma längre och då talar vi om 80-talisterna, som själva gick på dagis. Dessutom visar NICHD studien att ju längre vistelsetid på dagis, desto mer aggressiva barn. Vistelsetiden hade en direkt koppling till hur aggressiva barnen blev. DET är något som naturligtvis inte kommer fram när man väljer att intervjua barnen. Återigen vilseledande information i syfte att säga det föräldrar VILL höra snarare än vad de skulle BEHÖVA höra, för att fatta ett korrekt beslut kring barnens vistelsetider. Från och med 1 mars 2010 ligger den tidigare privata sajten Growingpeople.se under Inera AB (Sjukvårdsrådgivningen)
- Growingpeople blir ett fantastiskt tillskott till vår verksamhet och det känns väldigt bra att vi får möjlighet att erbjuda det fina materialet till alla föräldrar och till vårdpersonalen på MVC och BVC. Vi ser också fram emot ett närmare samarbete med barnprofessionen som står bakom innehållet på Growingpeople, säger Ellen Hyttsten, VD för Sjukvårdsrådgivningen SVR.

Det här är en sajt vi skattebetalare betalat 9,8 miljoner för. Då bör vi också kräva att den är objektiv och inte som i dag vilseledande, direkt felaktig och fylld av fördomar.

Med vänlig hälsning
Madeleine Lidman
Ett litet p.s 2011-08-07:

Sedan Vårdguiden tagit över sajten Growingpeople har ett arbete med att kvalitetssäkra sidorna påbörjats och eftersom den här sidan med information om förskolan, dagisbarn kontra hemmabarn var så osaklig och byggde på Bengt-Erik Anderssons samt grundarna till Growingpeoples egna åsikter så har sidan utgått. Ett pyttelitet steg mot att stoppa spridningen av myter för att istället erbjuda föräldrar fakta har tagits.

Ett annat litet p.s 2012-01-14:
Apropå att det "kan" gå bra även för hemmabarn ... Anders Borg, M, finansminister och en av hjärnorna bakom Nya Moderaterna, är hemmabarn. Hans mamma var hemma med alla sina barn tills de började skolan. Och det är ju inget större fel vare sig på hans kognitiva förmåga eller matematiska kunskaper.

Läs också:



måndag, februari 14, 2011

Moderaternas och feministernas styrning av våra liv

Sofia Nerbrands utmärkta krönika sammanfattar vad som egentligen är viktigt och vad vi bör tänka på så här under Alla hjärtans dag - hur allt inte kan mätas i pengar. I samma tidning står det om hur motgångar kan göra oss starkare - främst om vi har ett bra stöd i människor runt omkring oss - så relationer är viktiga för oss människor. Viktiga för att vi ska kunna fungera och ska kunna prestera.......

Vilka är vi egentligen utan alla de medmänniskor runt omkring oss, som dagligen finns där för oss - som vi kanske många gånger tar för givna. Vad är vi utan ett fungerande och stöttande nätverk? Och är det rimligt att vi i våra liv också ska ha tid för och plats till mer mjuka värden som relationer - även om de inte genererar pengar i plånboken?

Jag tycker personligen att själva balansen är viktig att hitta och vill gärna se ett samhälle som ger människor en möjlighet att hitta den balansen.

Men finner ett hårt motstånd hos de nya moderaternas och deras "arbetslinje" - där de nya kvinnorna i Reinfeldts gäng ser tid för barn och relationer, som något som kan väljas bort till förmån för en karriär. Det är "flest arbetade timmar som gäller", som Monica Renstig vd för Women's Business Research Institute säger och "gliringar" (signaler skulle jag vilja kalla det) om att de små dagisbarnen kanske skulle behöva mer tid med sina föräldrar ska nonchalant viftas bort. Lätt och enkelt ska barnen offras på karriärens altare för makt, pengar och prylar.

Vi har alla ett fritt val - till en viss del - men det är också så att mycket styrs ovanifrån, där politiken sätter ramarna för vilka val som det är möjligt för varje enskild människa att genomföra. Många skulle vilja vara hemma längre med sina barn men dagens styrande familjepolitik gör det svårt och deras liv och valfrihet ligger nu i händerna på Reinfeldts handplockade karriärkvinnor som sitter och kuckelurar sida vid sida med statsfeministerna från den "röda sidan", hur de ska kunna styra upp oss ännu mer. Vårt val i framtiden är och ska vara ett enda - arbetslinjen - där tvångsdelad föräldraförsäkring och standardlösningen i form av två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från ett års ålder blir den "enda vägen" vi får välja.

När bollen väl är i rullning mot minskad valfrihet, så kan det gå enormt fort och därför så skulle jag på Alla hjärtans dag ändå vilja slå ett slag för valfriheten där vård och omsorg om egna barn också ska räknas till arbetslinjen och där det finns tid och utrymme för relationer. Karriär och barn - javisst - men kanske inte nödvändigtvis samtidigt.

Madeleine Lidman

Läs också:






söndag, februari 06, 2011

Barnen är INTE orsaken

Foto: photogramma1 (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Tänk att vakna varje morgon och se världen genom samma glasögon. Sedan sätter man sig och skriver en ledare med diktat för hur andra ska leva sina liv, helt döv inför andra argument eller fler "glasögon" att se världen igenom. Det måste vara en merit på sitt sätt att i över ett decennium klara av att bara presentera en lösning på bristande jämställdhet - en lösning där barnen hela tiden görs till ett problem, som ska plockas bort allt tidigare från kvinnan. Det är universallösningen på alla jämställdhetsproblem enligt dessa människor.

Inte undra på att situationen aldrig blir bättre för kvinnorna. De får fortfarande sämre vård, sämre mediciner och sämre livschanser.

Kvinnor har högre sjukskrivningstal än män - i alla yrken - och den gemensamma nämnaren heter att sjukskrivningarna ökar när familjens första barn fyllt ett år, skriver DN. Och ledarskribenterna, som bara ser en enda lösning - i sina trångsynta glasögon - är förstås snabba att gå ut och kräva mer styrning av människors liv. Nu poppar kravet om tvångdsdelad föräldraförsäkring upp igen. Bara kvinnorna tvingas ut i arbetslivet igen efter sex månader och papporna får ta över, så kommer också papporna per automatik att ta större del av hushållsarbetet och vips så går sjukskrivningstalen hos kvinnorna ner. Problemen är identifierade, först handlar det om barnen som måste bort tidigare från föräldrarna och sedan om att de lata, bekväma, bortskämda männen ska få känna på hur det är att vara hemma och sköta hushållet och sedan kommer de att hjälpa till minsann.

Jag ska berätta en hemlighet - även om vi tvångsdelar föräldraförsäkringen så kommer inte sjukskrivningstalen att gå ned och de vet jag därför att jag till skillnad från ledarskribenterna tar med en del andra faktorer. Till exempel så beställer man inte barn per postorder, utan det är faktiskt kvinnan som är gravid och bär barnet i nio månader med allt vad det innebär i fysiska och emotionella påfrestningar (tänk att man ens ska behöva skriva ut det), sedan är det kvinnan som ammar och det tär på kroppen och sömnen. Efter sex månader har saker och ting kanske äntligen kommit i ordning och barnet börjar få rutiner och allt börjar falla på plats - då ska kvinnan tvingas lämna över barnet till pappan.

I många fall kommer varken kvinnan eller barnet vara redo för en sådan separation och det kommer att kosta. Hur vet man att kvinnor inte redan nu försöker hitta lite tid för sina barn genom att sjukskriva sig, för att få en bättre balans mellan heltidsarbete och barn? För vi talar sjukskrivningar här, sedan har vi alla vabb dagar som jag tror att kvinnor också är i majoritet av att ta ut.

Sedan är jag så trött på att männen målas ut som lata skurkar, som försöker smita undan och därmed gör kvinnor sjuka. Vi pratar om två vuxna människor, det är väl bara att sätta sig ned och diskutera HUR man fördelar hushållsarbetet. När man är hemma med barn, så har man fullt upp ändå. Fokus hamnar på barnen och hushållsarbetet blir aldrig prioritet ett - så det får man fördela så gott det går eftersom båda arbetar - en utanför hemmet och en i hemmet med att ansvara för vården och omsorgen om barnen.

Elise Claeson beskriver på ett bra sätt hur vi gör barnen till ett problem - där man i till exempel USA ser fördelar med mammor som ger sina barn tid. USA slår oss också i andelen kvinnor på höga poster. (USA: 45 procent, Sverige 29 procent.);

"Men att ge barnen stor plats i ens liv behöver inte vara dåligt för karriärdrömmen", skriver den danska journalisten Kirsten Stendevad i sin bok Mamma - en karriärfördel (4good, 2006). Hon berättar om Fay, en amerikansk 55-årig sexbarnsmamma, som blev headhuntad till vice vd för en mellanstor konsultfirma. Fay upptäcktes av sin arbetsgivare i barnens skola där hon var aktiv i föräldrarådet. Bra föräldrar är bra medarbetare, var konsultfirmans policy.

Kvinnor som väljer bort tid med sina barn till förmån för sina karriärer får naturligtvis göra det, om de vill. Men det jag inte tycker om är när de försöker tvinga andra att göra likadant och jag gillar inte att de gör barnen till ett problem. Eller som en av Reinfeldts handplockade medarbetare skriver;

"I Sverige har vi fokuserat för mycket på "balans i livet" och effekten av det är att vi inte har så många karriärskvinnor. Det är enkelt, man kan inte både ha kakan och äta den. Det är flest arbetade timmar som vinner."

Det är dags med lite nytänkande och vi lär helt klart inte hitta det på ledarsidorna, hos proffstyckarna eller hos Nya moderaterna.

Madeleine Lidman

Läs också:









lördag, februari 05, 2011

När feminismen går till överdrift

Är jämställdhet när män ammar?

Nej, jag tycker inte det. Ibland undrar jag nästan om jag är vaken eller om jag drömmer? Jämställdhet för mig är att inse att vi är olika - kvinnor ammar till exempel - och det är helt okej. Det gör oss inte till sämre människor och det är inte något vi ska straffas för (tänk att jag ens måste skriva det - jag vet inte om jag ska skratta eller gråta). Den här debatten vi ser nu som startats av ett gäng, överdrivna feminister (som jag tror snarare sabbar för kvinnor än gör något gott) - har sitt ursprung i en liten krets, som sitter och funderar ut hur vi andra ska få leva våra liv.

Men vilka motiv har de egentligen till att försöka släta ut att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor?

Varför kan de inte bara leva så som de förespråkar själva och låta oss andra slippa se världen genom deras glasögon? Jag börjar faktiskt tröttna - för det börjar bli väl tramsigt nu.

På vilket sätt förbättrar man för oss människor genom att försöka låtsas att "könet är en konstruktion?" Finns det en annan dold agenda när de låtsas att "könet är en konstruktion?" Ibland undrar jag....

I tidningen "Hållbar jämställdhet" från Sveriges kommuner och landsting som illustrerats med bilder av Elisabeth Ohlsson Wallin hittar jag inte en enda bild av en mor och hennes barn. Mor och barn är tydligen ett kardinalfel. Men det stämmer ju bra med den trend som sveper över vårt land nu, där barnen ska användas som murbräcka för jämställdhet. Plocka bort barnet från kvinnan så löser vi alla orättvisor som kvinnor drabbas av.

Men också männen drabbas av orättvisor..... faktiskt.... om ni nu inte visste det. Vi kvinnor är inte offer - orättvisor drabbar alla i perioder, men det är något vi kan förändra när vi uppmärksammar det. Inte genom att låtsas att "könet är en konstruktion" eller genom att plocka bort de små nyfödda från sina mammor eller förhindra att kvinnor får amma sina barn - utan genom att idenfiera ett problem och göra något åt just det problemet.


Det verkar dock inte vara lösningen som presenteras i den här tidningen. Alla bilder visar på ammande pappor som tar barnen med till jobbet och små flickor som inte får leka med dockor, för de har pojkarna lagt beslag på.
Varför förvisa kvinnorna från amningen? Varför förvisa kvinnorna från sina nyfödda barn? Varför får till exempel Birgitta Ohlsson (fp) ett pris som "Årets karriärmamma" bara för att hon går och jobbar nästan direkt efter födseln och lämnar barnet till pappan? Varför får inte pappan något pris?

Det känns som att några få starka viljor rycker.... ja sliter hårt i våra livstrådar just nu, för att få oss att agera helt emot våra naturliga instinkter.

Och förlåt - men för mig är det faktiskt en naturlig instikt att amma, som jag skrivit tidigare, så känner jag starkt att jag är den som är bäst lämpad att göra det. Eftersom jag burit barnet i nio månader, så finns det dessutom en mängd fördelar för mig att amma. Livmodern drar ihop sig och risken för blödning minskar, hela min kropp som är sprängfylld med flödande hormoner inriktade på att jag ska börja amma, får som de vill och en mängd processer sätter igång som hjälper kropp och psyke med återhämtning och med anknytningen till barnet, ju längre jag ammar desto mindre risk finns det att jag drabbas av bröstcancer längre fram i livet och min kropp som förberett sig länge för amningen och samlat på sig en reserv att vitaminer, får nu fylla sitt syfte och med amningen får mitt barn också ökat skydd mot infektioner plus alla de livsnödvändiga fettsyror som behövs för hjärnans utveckling.

Nej, nu är jag hjärtligt trött på att dessa människor försöker ta kommandot över mitt liv, min mans liv, mina barns liv. Jag säger bara - gör som NI vill - men låt mig och min familj vara ifred.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Skriet från dagisfamiljen

Livet är bittert - Maria Sveland

Svelands om nya boken "Att springa"



Sluta mammashama kvinnor som är hemma mest under småbarnsåren

Foto: Stefan Malmesjö (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag ammade våra barn. Jag vet att för att bli hyllad och få priser - så som trenden är just nu - så skulle jag ha valt flaska OCH gått tillbaka till jobbet helst efter några dagar. Kanske borde min man också ha försökt att amma i alla fall, för att vi skulle föregå med gott exempel.

Men jag ville amma själv och jag är väldigt säker på att min man inte var det minsta intresserad av att amma eller ge flaska. Däremot så hjälpte han mig gärna och sprang och hämtade ett glas vatten eller en extra kudde. När jag ammat klart, så tog han hand om rapningen och när jag var trött (amning tar på krafterna) så tog han självklart barnet och lät mig vila.

Jag behövde mycket vila de första dagarna, sjuk som jag var i sviterna efter min havandeskapsförgiftning och mycket trött. När maken började jobba igen, så såg han förstås till att komma hem tidigt och prioritera sin familj. Det första halvåret var intensivt men jag är så lycklig att min man är en "dinoaurie" som inte krävde att jag skulle hoppa över amningen - i jämställdhetens och den politiska korrekthetens namn - och ge vår lilla förstfödda flaska.

Hon vägde 2 300 gram när vi kom hem med henne från BB. För tidigt född och ganska ynklig och klen. Eftersom jag dessutom själv är fisk- och skaldjursallergiker så har mina barn en ökad risk att drabbas av allergi och mjölkersättning kändes aldrig som ett alternativ. Snittmammor har svårare att komma igång med amningen och eftersom jag och dottern var åtskilda den första tiden, så blev det en tuff start med att pumpa ut mjölk och kämpa för att komma igång.

När jag tänker på det, så har jag gjort alla "fel" man kan. Jag har ammat, jag har själv ansvarat för vården och omsorgen om mina barn, jag valde bort dagis till förmån för lekis några timmar i veckan och vi delade inte föräldradagarna exakt lika mellan oss.

Men jag upptäckte också - som en ganska självständig varelse - att det ibland här i livet kan vara okej att vara beroende av en annan människa - att samarbete kring barnen kan vara en lycka och att våga lita till sin magkänsla också kan vara en väg att gå.

Det går aldrig att sticka under stol med att mitt val har varit synnerligen våghalsigt och kommer att drabba mig negativt....på många olika sätt. Min pension är en katastrof, min otrygghet är ständigt närvarande, min karriär är borta för vinden och jag kan och kommer aldrig att förvänta mig att mina barn ska stå givakt och ständigt kyssa golvet där jag går - bara för att jag valde att ge dem tid, så några speciella fördelar kommer jag aldrig att få så :).

Ändå skulle jag aldrig vilja göra den här resan ogjord. Jag har genom mitt val tvingats ur min komfortabla zon, tvingats att göra min röst hörd genom Hemmaföräldrars nätverk - för att försöka skydda och förbättra också för andra som också valt att ge sina barn tid. Helst skulle jag vilja leva ett enkelt, anonymt liv och sitta och "lukta på blommorna under min korkek" - men det val jag har gjort (att inte lämna bort mina barn till dagis när de är ett år och gå ut och arbeta heltid) har tvingat ut mig på en "resa" som bara har börjat.

Och det jag gillar mest är att jag lärt mig så mycket om livet, om människorna - det är nästan som i Matrix.... vill du ta det blå pillret eller det röda? Jag valde att se, att lämna den enkla bekväma vägen och fick så mycket på köpet.

Nu ser jag hur andra föräldrar väljer samma väg - både mammor och pappor. De pusslar och klurar på hur de ska få det att gå ihop, när de väljer att följa sin magkänsla. De står där starka, osäkra och sökande med många frågor och med mycken oro.

De enda råd jag kan ge är följande;

- Lita till din magkänsla

- Fall inte i fällan att låta den som är hemma ta allt hushållsarbete. Vård och omsorg om barn är ett arbete, även när det utförs i hemmet och barnen tar mycket tid, så man måste hjälpas åt och fördela hushållsarbetet rättvist.

- Fundera över din hur du tryggar din pension. Kan den som arbetar utanför hemmet skriva över en del av sin pension till dig, fixa det per omgående.

- Pensionspara inte för pensionssparande beskattas som en lön och du förlorar mycket pengar när du ska börja ta ut sparandet. Försök att hitta andra sparformer men se till att spara för ålderdomen på något sätt - i fonder eller genom att investera på annat sätt (prata med din bank).

- Håll gärna kontakten med din arbetsplats. Har du vårdnadsbidrag, så är din SGI tryggad och din anställning. Bor du i en kommun som är emot valfrihet, så att du måste säga upp dig för att kunna vara hemma - se till att nätverka och tala om att du finns och är sugen på att börja jobba igen när barnen blivit större. (Kanske kan du också hitta ett extraarbete när barnen blivit lite större).

Kom ihåg: Som hemmaförälder har du just klivit av den väg politikerna (proffstyckarna och kultureliten) stakat ut åt dig. Det är aldrig populärt men du får också en helt annan frihet att själv styra över ditt liv (med allt vad det innebär). Du kommer att växa, därför att du kommer att möta många utmaningar som du får ta dig an.

Känns det jobbigt ibland?

Gå med i Hemmaföräldrars nätverks grupp på Facebook och hitta stöd hos andra som gjort samma val. Håll ditt huvud högt men kritisera inte andra som valt "den utstakade" vägen. Bara genom att själv göra ett annat val, så kommer du att väcka tankar och frågor, bemöt dem med respekt och du kommer att se fler som vågar ta steget att ge sina barn tid.

Vi lever bara en gång och därför ska vi vara mycket rädda om det liv vi har och inte låta någon annan ständigt dra i trådarna! #livetgårinteirepris

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Var är papporna?

Skriet frånd dagisfamiljen: Ska pappor amma?

Ramaskri mot offentlig amning - "stanna hemma"

Fördelar med amning

Rika, kända och priviligierade skriker de mammashaming så fort någon har en annan åsikt