söndag, mars 29, 2009

Skriet från dagisfamiljen

Foto: mindaugas_danys  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Boken "Skriet från kärnfamiljen" borde heta "Skriet från dagisfamiljen". Den visar på att dagens familjepolitik inte fungerar. Standardslösningen dagis från ett års ålder och två heltidsarbetande föräldrar, skapar ångest och stress hos föräldrar. (Gissa sedan hur barnen måste må).
I Svenska Dagbladet berättar journalisterna Tinni Ernsjöö Rappe och Rebecka Erngren Aldén hur de tycker att man ska leva jämställt. Som så många andra så siktar de förstås in sig på föräldraledigheten. Den måste delas rakt av och sedan ska man dela rakt av på allt som rör barnen. Naturligtvis har Rebecka Erngren Aldén hört kommentaren om att millimeterrättvisa inte är någon universallösning, men det avvisar hon med att säger man så, så använder man sig av en "härskarteknik".

Eller så använder man sig av en härskarteknik genom att säga just så som Rebecka säger.....

Jag tror inte på millimeterrättvisa eller att någon ovanifrån ska bestämma hur man fördelar föräldraledigheten. Helt enkelt för att jag varit en av de mammor som under min graviditet försökt att leva enligt den mall som samhället bestämt. Istället för att lyssna till min inre röst. Jag ville inte på något sätt visa att jag var gravid. Dolde det nästan till 6:e månaden och arbetade hårdare än vanligt. Ignorerade alla varningssignaler om att något var fel.

Till slut blev jag akut sjuk med högt blodtryck, extrem vätskeansamling i alla vävnader och läckte äggvita. Jag hade fått havandeskapsförgiftning.

För att göra en lång historia kort så blev jag mycket sjuk och efter kejsarsnittet så svullnade hjärnan också upp och jag fick sövas ned en dag. Samtidigt hade dottern ett andningsuppehåll nere på neonatalen.

Vi dog nästan båda två och det fick mig och min man att omvärdera mycket här i livet.

Rebecka Erngren Aldén är emot vårdnadsbidraget. Jag gissar att hon köpt att det är en kvinnofälla och därmed är med och gör det till en kvinnofälla genom att dissa hemmaföräldrar och föräldrar som valt att ge sina barn tid de första åren.

Vem vill låta en hemmaförälderloser komma tillbaka till arbetslivet igen?

Det är sorgligt att det finns människor som inte har den mognad och livserfarenhet som behövs för att förstå att det bakom varje hemmaförälder familj finns en historia. De som väljer att bli hemmaföräldrar och ge sina barn tid gör det av en speciell orsak och det tror jag att man ska vara mycket ödmjuk inför.

Jag kan bara gissa hur katastrofalt det hade gått för vår familj om vi tvingats dela föräldraledigheten rakt av. Fortfarande efter ett år läckte jag äggvita eftersom jag fått en liten skada på njurarna. Allt var så omtumlande och jag behövde verkligen det där första året hemma för att knyta an till mitt barn och komma in i rollen som mamma. För att förstå var jag befann mig i livet och få en rätsida på hur jag skulle gå vidare.

Först efter ett år kunde jag också börja njuta på ett helt annat sätt, då var de första jobbiga småbarnsmånaderna över som vi - jag och maken - tillsammans tagit oss igenom. Tuffa månader som vi klarade därför att vi fördelade hemarbetet jämställt och rättvist.

Inte millimeterrättvist. Utan vi fördelade olika arbetsuppgifter i hemmet mellan oss genom dialog, där vi kände oss nöjda båda två. Maken såg till att få korta dagar genom att börja tidigt och slutade tidigt varje fredag. På så sätt fick han tid med dottern. Det här systemet fortsatte även sedan" tvåan" kom. Tid för barnen och jämnt fördelade hemsysslor. Ingen konsumtionshets och där vi satsade mer på att bygga sociala nätverk med familjen och med vänner, än satsade pengar på lantställe och dyra utlandsresor.

Det kanske inte passar alla med det här passade oss.

Tittar vi lite på hur vi ser ut i den där berömda statistiken, så är vi förstås ojämställda, för maken har inte tagit ut många föräldradagar. Men utanför statistiken så har han gett sina barn mycket mer tid än många heltidsarbetande föräldrar, eftersom han valt att göra det.

Vår lösning fungerade för oss, därför att vi fick ett bryskt uppvaknande och lärde oss att lyssna till oss själva och inte till en massa proffstyckare som ville bestämma åt oss, hur vi skulle leva. Alla barn är olika och alla familjer är olika. Det går bra att komma med råd, men pekpinnar och raljerande över olika livstilar (eller dissande av vårdnadsbidraget) betackar jag mig för.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Därför stannade jag hemma

Teamwork är bra

Var är papporna?

2 kommentarer:

devilkitten sa...

Poängen - som även kommer fram i intervjun - är ju att det inte är en skällsbok.

"Många hamnar på defensiven, berättar Tinni och Rebecka, och kan säga saker som ”jag jobbar 50 procent och min man 100 procent och vi är jättelyckliga”.

– Men vad bra då! Det här är ingen skällsbok mot männen, inte mot kvinnorna heller. Vi vill visa att alla har att vinna på att leva jämställt. Inte minst barnen, ­säger Rebecka Edgren Aldén."

Hur får du det till att författarna raljerar och nedvärderar de som valt att leva på ett annat sätt? Det är väl uppenbart att en bok inte kan ta hänsyn till alla situationer? Och det är klart att det alltid kommer att finnas undantag för hur man delar upp hemmalivet och arbetslivet på grund av exempelvis, som i ditt fall, sjukdom. Det gör inte boken mindre relevant.

Madeleine Lidman sa...

Det är jag som varit otydlig. Jag har även haft en dialog via kommentators funktionen samt via chatten med dem och där tyckte jag att Rebecka hade den attityden. Hon var väldigt tydlig med att hon är emot vårdnadsbidraget och alltså därmed det sättet att leva, där en är hemma tills barnet är 3 år. Det tycker jag inte är okej.

Ska se om jag kan länka så att det blir tydligare :)