Imorgon är det kvinnodagen. Det får mig att tänka på en liten lapp som låg på mitt skrivbord den 8 mars för tre år sedan,
"Grattis på kvinnodagen. Vi tackar dig för att du är en så snäll mamma."
Några enkla rader från mina barn, då 9 och 7 år gamla. Lappen har jag förstås sparat.
Nu kanske någon tror (och allra helst några rabiata journalister som är emot oss hemmaföräldrar) att jag "mallar" mig och tror att jag är en mycket bättre mamma än alla andra.
Det vet jag att jag inte är. Jag är en ytterst medioker mamma. Inte särskilt bra på att laga mat (det gör maken, men jag bakar gärna), inte särskilt duktig på att sköta ett hushåll (komplett bortkommen i en matvaruaffär och noll koll på priser, eftersom maken står för matinköpen) - men städar gör jag (om än inte så det blänker och skiner direkt) och stryker (maken tvättar) och hänger in i garderober. Jag är inte någon typisk "lekmamma" - utan jag ger gärna barnen idéer men sedan får de sysselsätta sig själva. Visst gör vi saker tillsammans som mor-och-dotter-dag men särskilt kul är jag inte.
Jag bara försöker finnas där så mycket jag kan.
Och det är "good enough" för mig och kanske för mina barn. (Om inte annat så lär jag nog få veta det när de nu snart går in i tonåren).
Men faktum kvarstår jag har bara gjort så gott jag kan, utifrån mina förutsättningar.
Mina drömmar handlar egentligen bara om att skapa ett samhälle som ger utrymme för barn att få en trygg anknytning till sina föräldrar, innan de ska ut i den stora världen på egen hand. För mig är inte en ettåring redo att ta det steget och då ska vi inte heller ha ett samhälle som med ekonomiska styrmedel försöker tvinga mig och andra föräldrar att separeras från barnen så tidigt.
Jag vill kunna välja själv och jag valde själv men fick betala ett högt pris, eftersom jag därmed gick emot normen och då "straffade ut mig" från arbetslivet när jag valde att stanna hemma längre än ett år med mina barn.
Det är inte okej.
Och det är den attityden vi måste ändra på. Den som är hemma skaffar sig en massa nya livskunskaper och lär sig hålla många bollar i luften. Dessutom utför hemmaföräldern en arbete värt 380.000 kronor om året och det är inte fy skam.
Tänk om mina hemmaår hade kunnat få bli en merit i min cv? I andra länder, som till exempel USA, är det faktiskt en merit att satsa på hemmaförälderarbetet några år.
Varför kan det inte vara så i Sverige?
Naturligtvis vet de journalister som väljer att medvetet missförstå hemmaföräldrarna, vad det egentligen handlar om. Nu senast är det Karin Thunberg i SvD som skriver i artikeln "Nog vill män vara mer än försörjare" angående Debatts diskussion om jämställdhet;
"Man behövde inte lyssna länge på samtalet förrän det framgick att själva grundfelet – än en gång – är att kvinnor sviker sina barn. Åtminstone när de fortsätter att yrkesarbeta. Där satt nu fruar på rad som försäkrade att de hellre var beroende av sina män än av staten".
Nej, så är det inte och det vet Karin. Här handlar det bara om att hitta argument för att döva det egna dåliga samvetet genom att försöka smutsa ner föräldrar som väljer att ge sina barn tid och påstå att de kritiserar föräldrar som lämnar bort sina barn. Vi säger inte att kvinnor som arbetar sviker sina barn - vi hemmaföräldrar säger att barnen inte ska användas som murbräcka för jämställdhet. Och det är en helt annan sak.
Och sedan fortsätter Karin med den mest hårresande kritiken mot papporna i hemmafamiljen;
"Och var finns alla män och pappor i det här resonemanget? Finner sig svenska män i att bara vara avelstjurar och sedan lämna över barnen till kvinnorna, som kräver att bli försörjda?".
På vilket sätt blir en pappa som arbetar heltid och har en fru som arbetar heltid mer engagerad i sina barn, än en pappa som arbetar heltid och har en fru som är hemma med barnen tills de är 3 år istället för 1 år.
Om Karin istället för att håna och hoppa på hemmafamiljerna och anklaga dem för en massa saker, gjorde det som borde vara varje journalists skyldighet - tog och gjorde lite research på hemmaföräldrarna och hur de lever sina liv - så skulle hon också märka att vi inte lever på 1950-talet längre. Hon är så full av fördomar att man häpnar och det hade väl inte varit hela världen om nu också hemmaföräldrarna någon gång fick komma till tals i media.
Men det får de inte.
Varför?
Jag kan bara kort berätta att jag har följt många hemmafamiljer på nära håll och den ena familjen är inte den andra lik. Men det jag vet säkert är att eftersom det är ett så otryggt val sett ur ekonomisk synpunkt att välja bort den enorma dagissubventionen om 157.000 kronor per barn och år, för att istället stanna hemma (och därmed som familj ofta betala mer i skatt på grund av särbeskattningen), så är det ett val som noga diskuteras igenom i samråd mellan föräldrarna och det handlar inte om "att kvinnorna kräver att bli försörjda". I många hemmafamiljer arbeta ofta den som är hemma dessutom extra på kvällar och helger för att få det att gå ihop.
Svenska Dagbladet liksom många andra "papperstidningar" brottas med stora ekonomiska problem. Vill de ha fler läsare, är det kanske dags att sluta försöka tala om för folk vad de ska tycka, tänka och göra och istället låta gräsrötterna komma till tals så att de känner igen sig i det som tidningarna skriver om.
Madeleine Lidman
hemmaforldrar.se
Läs också:
Respektera människors livsval
Det att upprepas vad vi står för
Kloka ord från en förskollärare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar