Nu startar hetsjakten på hemmaföräldrarna igen!

Hemmaföräldrarna har börjat bli accepterade och 7 av 10 unga mammor skulle vilja vara hemma längre med sina barn. Skulle man göra samma undersökning hos papporna så är intresset säkerligen stort där också, större än tidigare. Och det här är tydligen en trend som skrämmer en del, som gjort ett annat val. Istället för att fokusera på varför de har valt som de gjort och berätta om det, så går de till frontalangrepp på hemmaföräldrarna.

Nu är allt hemmaföräldrarnas fel - det senaste utspelet handlar om att den typiske curlingföräldern är en "hemmafru". För att försöka montera ned de framsteg vi uppnått med mer valfrihet och en barnomsorg där även hemmaförälder ingår, så satsar de hårt på att börja prata om "hemmafruar" igen och härleda allt dåligt till dem. De verkar inte tro att människor kan tänka själva.

Den som snällt finner sig och pratar om hemmafruar får komma till tals, så please, please fall inte i den fällan. Gör dem inte till viljes för tro mig, de journalister som vägrar respektera att det heter hemmaförälder numera - har en dold agenda, nämligen att få bort det här alternativet och återställa saker till det hur det var tidigare där hemmavalet hånades och diskrimineringen av hemmaföräldrarna var kompakt. Nu kan vi ändå se en öppning där det inte längre är så dramatiskt att våga säga högt att det är okej med fler barnomsorgsalternativ än förskola - att det är okej att ge sina barn tid.

Det finns nämligen inte en proffstyckare eller wannabe i dag som inte nappar på trenden att dissa hemmaföräldern under epitetet "hemmafru". De verkar se det som att de är så kloka, moderna och framsynta om de skriver om hur vedervärdigt det är med föräldrar som väljer att ge sina barn tid.

Både Expressen och Aftonbladet försöker nu hetsa mot hemmaföräldrarna bara för att ett barn i serien "Ung och bortskämd", den yngsta deltagaren på 18 år, har en mamma som varit hemma. Helt plötsligt så beror hela curlingtrenden på hemmaföräldrarna. Marina Nilsson, journalist, vill gärna göra reklam för sin bok (som hetsar hårt mot hemmaföräldrar) och har till och med en blogg där hon sätter stämpeln "borderline" på alla som är hemma längre med sina barn. Och i en debattartikel i Aftonbladet så stämplar hon nu hemmaföräldrarna som skyldiga till curlingtrenden vi ser.

Hade hon läst på så, hade hon känt till att Bent Hougaard som myntade begreppet curlingföräldrar, hade en helt annan förklaring till fenomenet. Han skriver;

"- Många föräldrar verka känna sig pressade i sin föräldraroll. Med tanke på hur många timmar barn och föräldrar är skilda åt under vardagarna så gör föräldrarna därför sitt yttersta för att göra det så bra som möjligt för sina barn - och sitt eget dåliga samvete. "Nog arbetar vi mycket, men när vi är tillsammans, så ska barnen ha det som gulan i ägget. Ingen ska kunna anklaga oss för att inte vara goda föräldrar, verkar drivkraften vara."

Vi bör vara mycket vaksamma över vad som sker nu. I och med att hemmavalet blivit okej och att många vill göra samma val (både mammor och pappor), vi har börjat få ett visst utrymme i media och i och med att diskrimineringen kanske börjar minska - en del verkar till och med tycka att det faktiskt är okej att ta med hemmatiden i en cv - så kommer också påhoppen att öka, särskilt från de som kanske innerst inne inte är så nöjda med sitt eget val.

Vi ser, vi förstår varför - det är sorgligt - men vi ska inte acceptera lågvattenmärken i oseriösa påhopp som det vi till exempel ser i Marina Nilssons debattartikel.

Madeleine Lidman

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

När media går över gränsen

Camilla Läckberg jämställer felaktigt hemmaföräldrar med curlingföräldrar

Mobbdemokrati anser (S) när gräsrötterna vill ha folkomröstning

För eller emot dagis - en mediakonstruktion med konsekvenser

Snälla proffstyckare var inte rädda för oss hemmaföräldrar

Fridas blogg: Påhopp på hemmaföräldrar

Hoppet är det sista som överger människan

Nu visar det sig att 80-talisterna - varav de flesta gick på dagis som små - gärna själva skulle vilja vara hemma längre med sina egna barn. Nu vet jag inte om sajten Familjeliv som genomfört den här undersökningen frågat papporna samma sak. Visserligen är väl en majoritet av Familjelivs medlemmar kvinnor, precis som en majoritet (9 av 10) som väljer att arbeta inom vård och omsorg är kvinnor.

Vård och omsorg om barn är uppenbarligen något som attraherar många kvinnor. Och det är kanske inte därför heller så konstigt att en majoritet som väljer att bli hemmaföräldrar också är kvinnor.

Det här intresset är inte något problem för kultureliten så länge det handlar om kvinnodominansen på barnsajter eller inom yrken som rör barn, som till exempel inom förskolan. Problem blir det bara när det handlar om att kvinnorna själva ansvarar för vården och omsorgen om de egna barnen.

Aja, baja man får inte ta hand om sina egna barn - man ska lämna bort dem och gå iväg och arbeta - gärna med att ta hand om andras!

Eftersom kultureliten fortfarande ser världen genom den här typen av trångsynta "glasögon" så blir förstås den här önskan om att ge barnen tid ett problem - ett jämställdhetsproblem.

Tydligen har inte kvinnorna förstått att "könet är en konstruktion" - (vilken tur att vi har genus på dagis numera så att flickorna kan fostras till "rätt" könsneutral uppfattning om sig själva) - utan det är fortfarande kvinnorna som blir gravida, som bär barnet i nio månader med allt vad det innebär av påfrestningar på kroppen, det är kvinnorna som föder fram barnet och det är fortfarande kvinnorna som ammar (även om amningen börjar gå ned i takt med att kraven på att barnet ska få flaska av jämställdhetsskäl ökar).

Vilket misslyckande. Efter år av indokrinering och hård ekonomisk styrning av familjepolitiken med syfte att få föräldrarna att göra "rätt" (och lämna bort barnen så tidigt som möjligt för att gå ut och arbeta heltid), så finns fortfarande drömmen kvar hos den lilla människan om tid för barnen.

Det är deprimerande att respekten för människors fria val fortfarande är så låg i det här landet. Hur kan det någonsin vara fel att föräldrar vill ge sina barn tid - att de vill stanna hemma längre. Det är ju ett toppenbeslut i kulturelitens ögon så länge det är papporna som gör det här valet, så varför är det fel när mammorna gör samma val?

Vi människor är olika och tänk om kultureliten någon gång kunde förstå att papporna inte är frånvarande bara för att mammorna är hemma längre. OM det nu är så att kvinnorna blir diskriminerade om de stannar hemma längre, så är det väl där vi ska börja och stoppa den diskrimineringen. Kanske är det kultureliten som borde börja och till exempel sluta förlöjliga drömmen om tid med barnen genom att kalla det för "mammorna kvar vid spisen" som man gör i DN.

Vårt samhälle blir allt mer skruvat och försöken att få oss små gräsrötter att göra som kultureliten vill, blir allt intensivare. Visst en majoritet kanske har hamnat i den fålla kultureliten vill att de ska vara - men drömmen om att ta sig därifrån finns fortfarande kvar hos många. Kanske därför att hoppet är det sista som överger människan.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nina Björk: Vi är på helt fel spår

Hur bra är förskolan för barn egentligen

Ett litet tankeexperiment Reinfeldt

Vi tackar dig för du är en så snäll mamma

Imorgon är det kvinnodagen. Det får mig att tänka på en liten lapp som låg på mitt skrivbord den 8 mars för tre år sedan,

"Grattis på kvinnodagen. Vi tackar dig för att du är en så snäll mamma."

Några enkla rader från mina barn, då 9 och 7 år gamla. Lappen har jag förstås sparat.

Nu kanske någon tror (och allra helst några rabiata journalister som är emot oss hemmaföräldrar) att jag "mallar" mig och tror att jag är en mycket bättre mamma än alla andra.

Det vet jag att jag inte är. Jag är en ytterst medioker mamma. Inte särskilt bra på att laga mat (det gör maken, men jag bakar gärna), inte särskilt duktig på att sköta ett hushåll (komplett bortkommen i en matvaruaffär och noll koll på priser, eftersom maken står för matinköpen) - men städar gör jag (om än inte så det blänker och skiner direkt) och stryker (maken tvättar) och hänger in i garderober. Jag är inte någon typisk "lekmamma" - utan jag ger gärna barnen idéer men sedan får de sysselsätta sig själva. Visst gör vi saker tillsammans som mor-och-dotter-dag men särskilt kul är jag inte.

Jag bara försöker finnas där så mycket jag kan.

Och det är "good enough" för mig och kanske för mina barn. (Om inte annat så lär jag nog få veta det när de nu snart går in i tonåren).

Men faktum kvarstår jag har bara gjort så gott jag kan, utifrån mina förutsättningar.

Mina drömmar handlar egentligen bara om att skapa ett samhälle som ger utrymme för barn att få en trygg anknytning till sina föräldrar, innan de ska ut i den stora världen på egen hand. För mig är inte en ettåring redo att ta det steget och då ska vi inte heller ha ett samhälle som med ekonomiska styrmedel försöker tvinga mig och andra föräldrar att separeras från barnen så tidigt.

Jag vill kunna välja själv och jag valde själv men fick betala ett högt pris, eftersom jag därmed gick emot normen och då "straffade ut mig" från arbetslivet när jag valde att stanna hemma längre än ett år med mina barn.

Det är inte okej.

Och det är den attityden vi måste ändra på. Den som är hemma skaffar sig en massa nya livskunskaper och lär sig hålla många bollar i luften. Dessutom utför hemmaföräldern en arbete värt 380.000 kronor om året och det är inte fy skam.

Tänk om mina hemmaår hade kunnat få bli en merit i min cv? I andra länder, som till exempel USA, är det faktiskt en merit att satsa på hemmaförälderarbetet några år.

Varför kan det inte vara så i Sverige?

Naturligtvis vet de journalister som väljer att medvetet missförstå hemmaföräldrarna, vad det egentligen handlar om. Nu senast är det Karin Thunberg i SvD som skriver i artikeln "Nog vill män vara mer än försörjare" angående Debatts diskussion om jämställdhet;

"Man behövde inte lyssna länge på samtalet förrän det framgick att själva grundfelet – än en gång – är att kvinnor sviker sina barn. Åtminstone när de fortsätter att yrkesarbeta. Där satt nu fruar på rad som försäkrade att de hellre var beroende av sina män än av staten".

Nej, så är det inte och det vet Karin. Här handlar det bara om att hitta argument för att döva det egna dåliga samvetet genom att försöka smutsa ner föräldrar som väljer att ge sina barn tid och påstå att de kritiserar föräldrar som lämnar bort sina barn. Vi säger inte att kvinnor som arbetar sviker sina barn - vi hemmaföräldrar säger att barnen inte ska användas som murbräcka för jämställdhet. Och det är en helt annan sak.

Och sedan fortsätter Karin med den mest hårresande kritiken mot papporna i hemmafamiljen;

"Och var finns alla män och pappor i det här resonemanget? Finner sig svenska män i att bara vara avelstjurar och sedan lämna över barnen till kvinnorna, som kräver att bli försörjda?".

På vilket sätt blir en pappa som arbetar heltid och har en fru som arbetar heltid mer engagerad i sina barn, än en pappa som arbetar heltid och har en fru som är hemma med barnen tills de är 3 år istället för 1 år.

Om Karin istället för att håna och hoppa på hemmafamiljerna och anklaga dem för en massa saker, gjorde det som borde vara varje journalists skyldighet - tog och gjorde lite research på hemmaföräldrarna och hur de lever sina liv - så skulle hon också märka att vi inte lever på 1950-talet längre. Hon är så full av fördomar att man häpnar och det hade väl inte varit hela världen om nu också hemmaföräldrarna någon gång fick komma till tals i media.

Men det får de inte.

Varför?

Jag kan bara kort berätta att jag har följt många hemmafamiljer på nära håll och den ena familjen är inte den andra lik. Men det jag vet säkert är att eftersom det är ett så otryggt val sett ur ekonomisk synpunkt att välja bort den enorma dagissubventionen om 157.000 kronor per barn och år, för att istället stanna hemma (och därmed som familj ofta betala mer i skatt på grund av särbeskattningen), så är det ett val som noga diskuteras igenom i samråd mellan föräldrarna och det handlar inte om "att kvinnorna kräver att bli försörjda". I många hemmafamiljer arbeta ofta den som är hemma dessutom extra på kvällar och helger för att få det att gå ihop.

Svenska Dagbladet liksom många andra "papperstidningar" brottas med stora ekonomiska problem. Vill de ha fler läsare, är det kanske dags att sluta försöka tala om för folk vad de ska tycka, tänka och göra och istället låta gräsrötterna komma till tals så att de känner igen sig i det som tidningarna skriver om.

Madeleine Lidman
hemmaforldrar.se

Läs också:

Respektera människors livsval

Det att upprepas vad vi står för

Kloka ord från en förskollärare