Fredrik Reinfeldt vill sitta med vid familjernas köksbord och bestämma att inte någon av föräldrarna ska vara hemma, för i jämställdhetens namn ska båda ut och arbeta enligt ”arbetslinjen”, och barnen ska gå på dagis från ett års ålder. Kvinnorna ska inte heller arbeta deltid utan heltid. Att fler kvinnor än män aktivt vill göra valet och vara hemma lite längre under småbarnsåren är inte intressant, utan det handlar om vilket val politikerna enligt sina teoretiska skrivbordskonstruktioner anser bäst.
Tänk om vi skulle låta politikerna vara med vid köksbordet och ifrågasätta också andra saker – som vilket yrke kvinnor och män väljer. Nio av tio som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor. De har ett slitigt arbete till låga löner och med litet inflytande. All statistik visar att när många kvinnor väljer ett yrke så sjunker lönerna. Så hur ”rätt” väljer egentligen dessa kvinnor när de väljer att arbeta inom vård och omsorg?
Hemmamammorna får ofta skulden för att arbetsgivarna är tveksamma till att anställa kvinnor och satsa på kvinnor. I teorins värld så tror nämligen arbetsgivarna att om några kvinnor väljer att vara hemma längre så finns de där som en ständig påminnelse om att kanske fler kvinnor kommer att göra det valet när de får barn. I den här svamliga, grumliga och teoretiska världen så får alltså de kvinnor som tar hänsyn till sina barns behov, familjens behov och sina egna behov skulden för att kvinnor diskrimineras i arbetslivet. Med samma logik så är då förstås lösningen att separera barnen ännu tidigare från mamman. (Istället för att ändra attityden hos arbetsgivarna och hos samhället i stort).
Men så kvarstår då ”problemet” med att nio av tio som väljer att arbeta inom vård och omsorg är kvinnor.
Om politikerna tar sig friheten att lägga sig i också det valet så kan det kanske låta så här;
- Men Stina hur kommer det sig att just du och inte din man valt att arbeta som förskollärare?- Ja, jo, jag har alltid velat arbeta med barn och jag har så många idéer om hur man kan göra förskolan roligare och känner att jag verkligen brinner för det här. Maken tycker att det är roligt att jobba som säljare men jag känner att det är ett yrke som inte tilltalar mig.
- Är du medveten om att du med ditt val försämrar för ALLA kvinnor. När ni är så många som gör samma val så sjunker era löner? Du får också sämre pension än din man – vad händer om han lämnar dig? Du förstår väl att du får skylla dig själv då om du blir fattig på ålderns höst.- Nej, jag har nog inte tänkt så. Jag och min man har gjort olika val men vi har valt det som vi kände passade oss bäst. Vi har liksom inte tänkt på att det kunde vara fel val sett ur ett politiskt perspektiv. Hur menar du att vi borde göra då?
- Jo vi tänkte lagstifta om att bara 50 procent kvinnor får arbeta inom vården och omsorgen, så från och med måndag så börjar du arbeta som innesäljare istället.
Jag betvivlar att särskilt många människor skulle acceptera att politikerna slog sig ner vid deras köksbord för att bestämma vilket yrke det är acceptabelt att de väljer. Men när det kommer till de val som familjerna gör angående de egna barnen så är det tydligen helt okej.
Ibland undrar jag vilken verklighet jag lever i. Den diskussion vi har nu kring familjepolitiken är helt absurd. Speciellt med tanke på att människor faktiskt tydligt har sagt att de vill bestämma själva vem som är hemma och hur länge. När kommer politikerna och proffstyckarna att vakna upp och se och höra vad den ”lilla människan” faktiskt säger. Med andra ord när kommer vårdnadsbidraget Reinfeldt? Och när får vi jämställdhet utan att använda barnen som en murbräcka?
Madeleine Lidman
Läs också:
64 procent vill ha ett vårdnadsbidrag enlig en sifoundersökning
Därför vill 76 procent av LO kvinnorna ha ett vårdnadsbidrag
Offentlig sektor en riktig kvinnofälla
Stockholmarna säger ja till nackamodellen
Socialdemokraternas svek mot barnen och kvinnorna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar