onsdag, december 25, 2013

Det är väl bara att stanna hemma om du nu vill det

Foto: jcolman FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Nu när det snart är valår blir diskussionerna hetare än någonsin. Behövs det verkligen politiska ramar som garanterar människor valfrihet - eller är det så enkelt att var en och bara gör som de vill. Vi har ju "världens bästa föräldraförsäkring", så alla som vill kan ju stanna hemma längre … eller hur. Det låter så enkelt och bra när en del ska förklara varför valet 2014 inte är viktigt när det kommer till att välja vilka politiska ramar vi ska leva under i framtiden. Varför det inte är viktigt att välja om man lägger sin röst på ett parti som står för mer styrning - eller mer valfrihet.

Problemet som jag ser det är bara att det inte är så enkelt att valet är fritt. För hur är synen på hemmaföräldrarna i mångas ögon. Vilken attityd bemöts hemmaföräldrarna av. Just attityden är inte så harmlös som man kan tro, den påverkar en mängd saker i allt från hur hemmaföräldrarna bemöts på till exempel MVC, BVC, öppna förskolan eller av arbetsgivarna. Och det i sin tur påverkar hemmaföräldrarnas livschanser och välmående.

Eller som en förskoleförälder uttrycker sig:

"Det är fritt fram för den som vill att vara hemma med sina barn på heltid. Däremot får du givetvis ännu så länge finansiera det själv. Och det är väl där skon klämmer. Det är klassiskt - jag vill ha den där smaskiga kakan, men är inte beredd att betala för den. Att förutsätta att samhället ska bekosta ens behov visar bara på bristande insikter i hur samhället finansieras."

Det lustiga i kråksången är att just den här föräldern själv tycker att det är helt okej att samhället finansierar att barn går i förskola när en förälder är hemma och föräldraledig med syskon. DET tycker jag tyder på en bristande insikt i hur samhället finansieras. Och varför ska skattebetalarna stå för notan när en del vill lämna bort sina små barn under tre år, trots att de är hemma. Samtidigt som hemmafamiljen som betalar mer i skatt på grund av särbeskattningen då inte ska få någon subvention från skattekakan alls. Ännu mer sorgligt blir det när man tänker på hur det ser ut i förskolan med stora barngrupper och få personal på många ställen, just på grund av att det saknas pengar. Fokus borde därför ligga på att fundera över en timtaxa för de som vill nyttja förskolan när de är föräldralediga med syskonet och inte på att angripa hemmaföräldrarna.

HUR försvarar man sig som hemmaförälder mot den här typen av påhopp, som trots att de är så uppenbart felaktiga ändå rotar sig så djupt hos många och får så stor spridning.

Ett annat problem är hur en del föräldrar blir bemötta hos Barnavårdscentralen. Så här beskriver en hemmaförälder hur hon blev behandlad när hon var på kontroll med sitt yngsta barn och storasyskonet var med:

"Vi var på kontroll med vår yngsta när BVC-sköterskan tar upp att storasyskonet som är två och ett halvt år inte pratar så mycket förrän nu på senare tid. Sedan säger hon att lösningen på det problemet heter förskola. Jag berättar då att jag sökt till förskola för barnet som ska börja vid tre års ålder. Och jag har dessutom sagt att det är så familjen har tänkt flera gånger innan. Återigen berättar jag också att vi vill vänta tills barnet är tre eller tre och ett halvt år och att tanken är att låta barnet gå mellan sex till nio timmar i veckan, till att börja med. Sköterskan insisterar ändå och vill ringa och kolla om barnet kan börja med en gång och få gå gratis - allmän förskola - redan nu vid två års ålder. När jag står på mig och säger att vi vill vänta, suckar sköterskan djupt och säger "ja, vi får väl se hur det ser ut på treårskontrollen". Till saken hör också att samma sköterska tjatat att barnet ska börja i förskola sedan barnet var ett och ett halvt år."

Ska föräldrar behöva tåla att någon annan bestämmer åt dem? Vart är vi på väg när föräldrar faktiskt blir behandlade så här i dag. Hur stort mörkertal finns det kring förskolestart för barn - hur många föräldrar har tvingats in i förskolekarusellen av påstridiga BVC-sköterskor? Det tål att tänka lite på för det är en vägvisare vilket samhälle vi är på väg emot. HUR mer styrning faktiskt tar sig uttryck.

Frågan är återigen vad händer när normen blir standardlösningen (två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder). Vilket bemötande riskerar föräldrar som väljer att gå mot strömmen och lyssna till sin magkänsla, att få när de inte gör som alla andra. När de politiska ramarna som ska garantera valfrihet inte finns? Vad händer om obligatorisk förskola införs efter nästa val? Till att börja med kanske det blir från tre års ålder men det kommer inte att dröja länge innan gränsen sänks till ett år. Och är det okej i en demokrati att föräldrar inte får bestämma själva om barnet ska börja i förskola över huvud taget, eller inte ens när?

En annan förälder var nyligen till läkaren för ett hälsobesök för egen del och följande utspelade sig:

"När frågan "vad jobbar du med?" kom upp och jag sa att jag var hemmamamma så blev jag kallad för lyxhustru, hemmafru, fick frågan om jag hade någon utbildning att falla tillbaka på efter barnen blivit stora och när mitt svar var nej (varför svarade jag ens??!!) så fick jag en föreläsning om hur farligt det var för kvinnor idag att inte ha någon utbildning och vara en del av arbetslivet.

Jag försökte verkligen visa hur irriterad jag blev av hans bemötande, men varför vågar jag inte säga ifrån? När ska jag sluta känna som att jag måste försvara mig mot allt och alla?? Vågar snart inte gå och göra ärenden och annat ute i "verkligheten" för det blir väldigt ofta en diskussion om (från deras sida) varför jag är hemma med våra barn!

Blev faktiskt både ledsen och arg... Jag älskar att vara hemma med barnen, men ibland är det jobbigt att känna allt detta dömande av mig och min mans val".

Hemmaföräldrarnas historia berättas inte i media och få som är hemma med barn i dag kan sin historia och vet och förstår att tack vare att vårdnadsbidraget infördes 2008 i flera kommuner, så fick många föräldrar känna på hur det blev mer accepterat att vara hemma. Visst har det varit bra att vårdnadsbidraget gjort det möjligt att stanna hemma i tre år OCH behålla en fot på arbetsmarknaden då anställningen är tryggad, under tiden man har VB. Och visst har det varit toppen att SGI:n (den sjukpenninggrundande inkomsten skyddats). Vårdnadsbidragets ringa ersättning om 36 000 kronor per år och barn har säkert också varit avgörande och gjort att många haft råd att stanna hemma längre. (Att jämföra med den cirka 100 000 kronor per år och barn som du får om du lämnar bort barnet till förskola när du är föräldraledig med syskon).

Men det absolut viktigaste som vårdnadsbidraget har lyckats förändra är ändå attityden hos många. När hemmaalternativet blev ett subventionerat val, så fick också fler upp ögonen för att det är okej att stanna hemma längre. Jag tror ännu fler skulle våga vara hemma längre med barnen om de dessutom fick fakta i stället för myter att grunda sitt beslut på. SVT skriver om att fler stannar hemma längre. Men inte tror jag att det beror på att föräldrar ser barnen som en "hobby", utan på att de känner efter och följer sin magkänsla. Många har plockat hem sina barn från förskolan därför att de känt att barnet inte var moget, eller att förskola inte var ett barnomsorgsalternativ som passade.

Frågan är bara vad som händer efter valet 2014, eftersom flera politiska partier INTE tycker att det är bra och rätt att följa sin magkänsla och ge barnen tid. Vilka politiska beslut kommer då att följa i kölvattnet på det för att styra in människor på den enda och "rätta" vägen igen: standardlösningen för alla och envar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

"Skyll dig själv om du är hemma"

S om hemmaföräldrar: "Inget hemmafruliv på andras bekostnad" (men gratis förskola när man ändå är hemma med syskon på "andras bekostnad går förstås bra")

Valfrihet eller inte - det är frågan i "hemmafrudiskussionen"

tisdag, december 24, 2013

En hållbar livsstil - även själsligen

Foto: David Foshe Dogwood Fotography FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Vi lever i ett samhälle där allt fler talar om vikten av att tänka på miljön - och det är bra. Mycket handlar om att vi ska vara rädda om våra fysiska kroppar och skydda dem från en ohälsosam miljö. Snabbt har en del partier också tagit fram en politik som ska ge oss ramarna för hur vi ska leva för att uppnå det målet. Men det är bara en pusselbit som krävs för att vi ska må bra.

Människan är kropp OCH själ (och ande). Det som krävs är kanske snarare politiska ramar där man ser människan som en helhet … och då blir det genast mer komplicerat för även om våra fysiska kroppar mår bra av ungefär samma saker och det till viss del går att ha en likartad politik där, så skiljer vi människor oss åt rent själsligt. Vi har olika drömmar - och mål - olika saker som får oss att må bra inuti. Därför blir alla tvingande politiska ramar som ska få oss alla att agera likadant ett problem när det kommer till mjuka världen. För det är de mjuka värdena som ger oss god psykisk hälsa.

Trots larmrapporter om ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn i Sverige OCH en stadig ökning av sjukskrivningarna hos många kvinnor med små barn (förmodligen stressrelaterade), så har inte familjepolitiken seglat upp som en av de fem viktigaste frågorna inför valet 2014. Hur kan en så viktigt bit som människors självklara rätt att göra olika val kring det som berör det inre välmåendet - helt ha utraderats från den politiska kartan?

Jag tror att det är dags att vi förändrar de politiska ramarna mot mer valfrihet och ger människor möjlighet att skapa en bra balans i tillvaron - en hållbar livsstil även själsligen helt enkelt. Vad som är bra balans och en hållbar livsstil där man tar hänsyn till hela människan, kan inte bestämmas ovanifrån. Varje människa är unik och måste själv få sy ihop sin balans, hitta den bästa livspussellösningen för just sig och sin familj. DET ska de politiska ramarna möjliggöra. Ramarna ska vara flexibla och erbjuda en mängd olika lösningar. Då kommer inte alla att göra likadant, men det borde ju inte vara ett problem i en demokrati? Eller hur?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Stress ger cancer

I U-länderna svälter barn ihjäl - i Sverige tar de livet av sig

Mogna tankar om stresskulturen

Farlig stress

Om skrikande barn vid dagislämning

Kvinnors sjukfrånvaro dubbelt så hög som männens

Kvinnor med små barn oftare sjukskrivna

Kvinnor med två barn mer sjukskrivna

Stor risk för sjukskrivning bland unga tjejer

Unga kvinnor mest sjukskrivna av alla

Mammor med standardlösningen mer sjuka än andra

Ökad psykisk ohälsa hos barn

15-åringar i Sverige mår sämre än barn i andra länder

onsdag, november 27, 2013

Snart har vi planekonomi i familjepolitiken

Foto: Huntz FLICKR) LICENS: CC BY-SA
I en grupp med över 850 medlemmar finns det naturligtvis lika många åsikter, som medlemmar. Det blir en utmaning i ett land som stått under socialdemokratiskt styre i decennier, där åsiktsstyrningen samma period gått väldigt långt och mynnat ut i "rätt" och "fel" åsikter - i "rätt" och "fel" sätt att leva.

Vi har ännu inte gjort upp med vår socialdemokratiska historia, vi har ännu inte bilden klar för oss hur styrda vi har varit, speciellt när vi jämför oss med andra länder. Vi är liksom mitt uppe i själva historien. Under åtta år har vi haft Alliansstyre och fått prova något annat än under de senaste decennierna. Jag säger inte att det varit åtta år av perfektion, jag skulle vilja säga att det varit åtta år där vissa politiska ramar gått mot mindre styrning - andra mot mer. Vissa förändringar har inte varit bra och besluten lider av "barnsjukdomar" och måste justeras. Vi måste också hålla noga koll på att vi inte rusar för mycket åt ett håll och måste hela tiden stanna upp och värdera och reflektera över de politiska ramarna och vad de leder till.

Vi befinner oss tyvärr fortfarande i ett läge där allt skruvats väldigt hårt och många föräldrar snurrar runt i ekorrhjulet i standardlösningen. Det går fort och fortare och de mår inte så bra - och framförallt barnen mår inte så bra, många gånger.

Sedan har vi föräldrar som helt hoppat av och är hemma på heltid som känner sig påhoppade för sitt val i media, av proffstyckare, av BVC-personal, grannar, släkt, vänner och bekanta. De sticker ut och syns för att de väljer annorlunda än majoriteten. Sedan har vi även de som valt att stanna hemma längre och som sedan kämpar för att hitta en bra balans mellan familj och arbete - och som OCKSÅ känner sig påhoppade ... eller som UFON, som en del skriver om inne i Hemmaföräldrars nätverk.

Vilket otroligt intolerant samhälle decennier av socialdemokratiskt styre har skapat. Hur förändrar vi det här? Är vi ens medvetna om VARFÖR det ser ut så här och vad som triggar igång människor att bli så upprörda, över att det finns föräldrar som väljer bort standardlösningen. Hur kan så många föräldrar känna sig påhoppade och ledsna för att de väljer fritt hur de vill leva sina liv, i ett land som kallar sig en demokrati.

Hemmaföräldrars nätverk är ett tydligt exempel på att något håller på att hända - att år av åsiktsförtryck och styrning är på väg att luckras upp. Människor med olika bakgrund, olika politiska åsikter och med olika livsdrömmar, samlas inne i facebookgruppen för Hemmaföräldrars nätverk och diskuterar, filosoferar och funderar över HUR de lever och inom vilka politiska ramar. De stöttar, inspirerar och ger varandra råd - och de funderar över hur och vad de ska förändra för att vi ska få ett samhälle med mindre styrning, där alla bättre kan hitta sitt sätt att leva, UTAN att behöva känna sig påhoppade eller som UFON. Men där även de ekonomiska förutsättningarna ska finnas för att alla ska kunna välja olika. Alla barn och alla familjer är ju olika.

Vi är inte så många ännu, sett i det stora hela till hur många som väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Men jag tycker mig se att vi blir fler och fler som går mot strömmen, som tänker utanför boxen och som vill välja bort standardlösningen - och framförallt vågar göra det. Samtidigt finns det mycket starka krafter som vill tränga tillbaka den här lilla ”frihetsrörelsen” och som vill styra upp de politiska ramarna så att inget går ”fel” - så att inte människor väljer "fel". För har människor ett val, finns alltid risken att de väljer "fel", tycks många politiska partier resonera. Dessa partier har nog så goda tankar, men det blir ändå fel, för man ska inte tvinga på människor hur de ska leva ovanifrån. Man måste faktiskt berätta om vad man vill och varför och sedan låta människor bestämma själva. Det är en grundläggande fri- och mänsklig rättighet att få välja själv. Trots det så pratar flera partier om mer styrning: Vårdnadsbidraget ska tas bort, föräldraledigheten ska tvångskvoteras och delas lika och obligatorisk förskola ska införas. Här sticker partier som: Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ut extra mycket, i sin vilja att tvinga in människor i en politiska ram som är "rätt". De saknar alla familjepolitik som ett område och de är tydliga med att valfriheten ryker om de vinner nästa val.

Därför är det så viktigt att vi som ändå ser vad som är på väg att hända, samarbetar och som goda ringar på vattnet sprider budskapet att det går att välja andra politiska ramar än mer tvång, mer styrning. Vi behöver varandra, trots alla våra olikheter – det handlar om att vi som väljer bort standardlösningen TILLSAMMANS kan åstadkomma en förändring, mot ett bättre samhälle som har både de politiska ramarna och acceptansen för att vi både kan och får välja andra lösningar än standardlösningen.

Vi ska inte bekämpa de som väljer standardlösningen, utan lägga fokus på att bekämpa påhoppen och den ensidiga propagandan, som försöker få in alla i samma fålla. Vi ska bekämpa de politiska ramar som man försöker trycka in oss i. Klockan är fem i tolv, det är valår nästa år. Det är här och nu vi skriver vår historia. Det känns som ett lika skarpt läge som när landet Sverige var på väg att få planekonomi fullt ut, den gången 1976 när socialdemokraterna ville införa löntagarfonder. Kanske räddades vi den gången av en socialdemokratisk minister som mitt under pågående debatt skrev: "Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit". Lika troligt är det att den demonstration och den folkansamling MOT att staten skulle ta över alla privata företag, gjorde susen. 

Nu är vi i ett liknande läge när det gäller om vi ska införa planekonomi i familjepolitiken - eller inte. Vad känner du som förälder. Vill du bestämma själv hur du och din familj ska tillåtas pussla och trixa för att hitta den bästa balansen mellan familj och arbete. Eller vill du att staten ska bestämma det ÅT dig?

Madeleine Lidman


tisdag, november 19, 2013

En smältdegel av olika åsikter visar på en enorm styrka

Foto:Michael Sweet FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Det går inte en dag utan att jag blir imponerad av alla föräldrar som tar sig tid att skriva och stötta och inspirera andra i valet att gå mot strömmen och välja bort standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder.

Nu är vi över 850 medlemmar i huvudgruppen för Hemmaföräldrars nätverk på facebook ... medlemmar med olika politisk åskådning, olika erfarenheter från livet - olika drömmar och mål med vad vi vill med livet. Vi har egentligen bara en sak gemensamt och det är att vi vill sy ihop våra egna lösningar kring hur vi pusslar och trixar för att hitta en balans mellan familj och arbete.

Det händer att någon blir arg över inriktningen på inläggen, svaren eller hur en tråd utvecklar sig - och lämnar gruppen. Det klagar över att det är för mycket eller för lite av något. Det är naturligtvis upp till var och en att göra så och känna så. Ibland träffar det skrivna ordet hårt i maggropen och man blir ledsen helt enkelt. Men det intressanta är ändå alla de som stannar kvar och som kämpar på med att arbeta enligt hur gruppen är tänkt att fungera. Nämligen enligt principen att hoppa över de inlägg man inte känner att man delar. Med så många medlemmar så finns det en enorm bredd av åsikter i gruppen. Det kan handla om att någon känner glädje och lycka över att de faktiskt hittat en bra förskola som de väljer några timmar när barnet är lite större - en tråd som kan glädja andra som känner likadant.

Någon annan skriver om hur härligt det är att de kunnat ha barnen hemma till skolstart. Och en tredje om hur bra det fungerar att pappan är hemma eller mamman eller båda. Trådarna täcker in så mycket och det mesta som föräldraskapet ändå innefattar. Bredden på alla inlägg gör att det finns något för alla att känna igen sig i. Och det är ju just det som är hemligheten. När man väljer bort standardlösningen som är den lösning som en majoritet i det här landet ändå väljer, så blir man sedd som lite annorlunda - eller som ett UFO, som en del beskriver att de känner sig. Därför blir gruppen både en lycka och ett andningshål för många.

I veckan träffade jag en av medlemmarna i gruppen, som uttryckte en oro över att många är så ambitiösa föräldrar i Hemmaföräldrars nätverk. Hon undrade lite över hur hon skulle kunna mäta sig med det. Så tycker jag inte att man ska känna. Det är väl underbart härligt med alla tips och råd om hur man kan ge sina barn bra mat, skapa bra dagar för barnen och hitta livskvalitet i största allmänhet. Men i den här gruppen så får vi faktiskt vara olika. Det som en familj brinner för i livet är inte något som en annan familj sätter som det största målet.

Jag har själv satsat på att ge mina barn tid - vi min man och jag har satsat på det tillsammans, men vi är inga übermänniskor, utan bara två vanliga föräldrar med mängder av fel och brister. Vi är GOOD ENOUGH, vi gör vårt bästa men jag betvivlar starkt att mina barn kommer att stå med tindrande ögon om några år och säga att vi var perfekta. Vad och vem i livet är perfekt. Livet är en väg och på den vandrar vi tillsammans och lär oss hela tiden nya saker. Det intressanta är när vi kämpar på och hela tiden är öppna för att lära oss nya saker.

Den som öppnar sitt hjärta för andra människor och tar sig tid att försöka förstå, kommer att genomgå en enorm inre utveckling - och faktiskt också må så mycket bättre ... tror jag. Det blir kanske lite tjatigt, men jag undrar ofta vem jag hade varit i dag utan "mina" hemmaföräldrar. Tolv år mina vänner. Tolv år av så många nya erfarenheter och lärdomar, som i sin tur gett en inre utveckling som det är svårt att sätta ord på.

Hemmaföräldrars nätverk är en smältdegel av olika åsikter. Men det är också en skola för föräldrar där man lär sig samarbeta och utveckla sitt föräldraskap tillsammans med likasinnade och människor med åsikter som skiljer sig en hel del från de egna. Kan vi behålla och hålla liv i den här unika smältdegeln så tror jag att vi alla har så mycket att vinna ;)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk







onsdag, oktober 23, 2013

Kyrkoherde dissar namninsamling som: värsta skit han läst på länge

Tänkte att med 12 års erfarenhet av hemmaföräldrarnas vedermödor och svårigheter att kunna stanna hemma längre - och med en familjepolitik som går mot alltmer styrning - att det skulle vara bra med en liten namninsamling för valfrihet. Den är ju dessutom så perfekt funtad att man faktiskt kan kryssa i om man inte vill synas med sitt namn på nätet. (Kanske viktigt för många då många hemmaföräldrar ofta upplever sig ifrågasatta på ett ganska närgånget och obehagligt sätt).

Den lilla namninsamlingen för valfrihet väckte genast liv i det raseri som finns hos några få, mot hemmaföräldrarna och deras drömmar om ett bättre samhälle. Ett samhälle som inte bara ska subventionera standardlösningen - utan fler alternativ - eftersom alla barn är olika.

Helt plötsligt gav sig Svenska kyrkan in i debatten i form av en kyrkoherde som tog sig tid att kommentera namninsamlingen - inne på facebooksidan för Nya Föräldraupproret - som det "värsta skit han läst på länge". Känns väl lite si så där, när man lägger ner hårt arbete på att försöka förbättra för de föräldrar som vill ge sina barn tid och som vill ha en balans mellan familj och arbete - och någon ger sig in i debatten med invektiv.

Tog mig därför tid att skriva ett litet mejl till denna kyrkoherde för att höra lite närmare hur han tänkte egentligen. Konstruktiv kritik är alltid bra. Det är respektfullt och bidrar till en bra samhällsdebatt, där vi tillsammans kan diskutera och klura på vad som kan bli bättre. Men vad händer när det blir tvärstopp i debatten, därför att den som har en annan åsikt inte diskuterar konstruktivt utan bara häver ur sig invektiv? Tyder inte det på både fördomar mot de man hoppar på, utan också på ett genuint förakt för de medmänniskor som inte har samma åsikter som man själv?

Hur som helst kyrkoherden ifråga skrev att han skulle svara och återkomma med ett svar på min fråga. Dagarna gick och till slut valde jag att ringa upp honom i stället och följande samtal utspelade sig:

Hej, jag heter Madeleine Lidman och undrar lite över hur du tänkte när du skrev: ”Värsta skit jag läst på länge …” om min namninsamling för valfrihet?

- Det är helt fel upplägg, att skapa ett föräldrauppror och är att göra alla barn en björntjänst, säger kyrkoherden.

Men hur menar du då? Det är väl bra att föräldrar kan välja mellan förskola, dagmamma eller att stanna hemma längre?

- Alla barn har RÄTT att vara på förskolan och det är viktigt att man har rätt att vara på förskolan, säger kyrkoherden.

Fast det finns föräldrar som väljer bort förskola till förmån för dagmamma eller omsorg i hemmet, eftersom alla barn är olika.

- Det är inte barnens bästa för barnen, om de inte går på förskolan, du vill bara att alla ska bli hemmafruar, säger kyrkoherden.

- Nej, jag vill att föräldrar ska få möjlighet att välja själva. Ibland är mamman hemma ibland pappan, ibland arbetar de 50 procent var och är hemma 50 procent. Det finns mängder av lösningar som föräldrar väljer. Men väldigt många har det svårt med ekonomin på grund av särbeskattningen gör att hemmafamiljen betalar mer i skatt, svarade jag.

- Alla kan vara hemma om de vill. Det vet väl jag, det kunde vi välja som vi ville när barnen var små, säger kyrkoherden.

Men jag träffar många föräldrar som upplever att de har det svårt med att få ekonomin att gå ihop.

- Baahh, larv, alla kan vara hemma om de vill eller jobba 80 procent. Vi kan välja i Sverige, så är det inte i många andra länder som Tyskland och England, säger kyrkoherden.

Men jag känner många som går ner i tid och arbetar 80 procent men sedan får de arbeta 100 procent ändå, fast för 80 procent av lönen. Då går de upp i tid i stället och arbetar 100 procent, så mycket handlar också om attityder.

- Det är ingen idé att prata med dig. Du har ju så superkonservativa åsikter som en människa kan ha. Du vill bara tillbaka till 60-talet, säger kyrkoherden.

Okej. Då undrar jag om du skulle kunna ta dig tid och skriva ett svar till mig?

- Ja, det ska jag göra, säger kyrkoherden.

Är det fler än jag som förstår varför Hemmaföräldrars nätverk finns? OCH varför det är så viktigt att så många som möjligt tar sig tid och skriver på namninsamlingen ;)

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också: Hemmaföräldrar, vardagshjältar och medmänsklighet

Uppföljning:

Jag fick aldrig något skriftligt svar på varför namninsamlingen var "Det värsta skit kyrkoherden läst på länge".

I stället fick jag länken till ett blogginlägg skrivet i en blogg som drivs av Svenska kyrkan - där han hyllar svensk barnomsorg.



Flera hemmaföräldrar gick då in och kommenterade - men deras kommentarer publicerades aldrig. Jag skrev då också till Mariestads församling och frågade vilken värdegrund de arbetar  med, med anledning av hur deras kyrkoherde uttalar sig på sociala medier.

Och jag tror att mitt blogginlägg uppmärksammats och att kyrkoherden fått en del frågor kring sitt uttalande för i morse hade jag ett mejl från kyrkoherden att han uppmärksammat att hans blogginlägg fått många kommentaren:

"Jag tycker att jag har tagit tid till att svara dig utförligt på de frågor du ställde när du  ringde mig och formulerat ett utförligare svar i bloggen, men den var  som olja på elden, verkar det som."

Han berättade också att han tagit bort sin facebook-kommentar: "Värsta skit..." och det är väl bra, men hela den här händelsen visar på att det fortfarande finns all anledning att fundera över hur hemmaföräldrarnas situation egentligen är. Fördomarna sitter djupt rotade mot de som väljer att gå mot strömmen och som följer sin magkänsla, för vad som är det bästa för det egna barnet - och tro det eller ej - men standardlösningen är faktiskt inte det bästa för alla barn och alla föräldrar. Därför ska inte heller hemmaföräldrarna acceptera att de blir trampade på, diskriminerade eller föraktfullt bemötta när de försöker göra sin röst hörd.

Stort tack till alla hemmaföräldrar som skrev inlägg och sa ifrån. Det handlar om att vi TILLSAMMANS skapar ett bättre samhälle, med större acceptans för att vi väljer olika - därför att vi är olika. Mer dramatiskt än så är det inte :)

Läs också:

Låga påhopp skadar oss hemmaföräldrar

Var inte rädda för oss hemmaföräldrar

fredag, oktober 04, 2013

PK-mammor och frånvarande pappor

Foto:Lumiere2005 FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Vi föräldrar är väldigt olika med olika bagage, som påverkar hur vi agerar och hur vi påverkas av det vi läser. I hemmaföräldrars facebookgrupp träffas alla slags föräldrar och då gäller det att hitta balans och göra inlägg med lite fingertoppskänsla. Men också att läsa både en och två gånger innan man dömer.

Mammor till exempel är ofta överrepresenterade på nätet, de skriver, funderar och berättar om sig själva och sina tankar. Bara för att papporna i stor utsträckning är frånvarande på nätet - betyder det att de är sämre föräldrar? Nej, det tror jag inte ett ögonblick på.

Inte heller behöver pappor vara sämre föräldrar för att de inte är i hemma i lika stor utsträckning som mammorna. För precis som nio av tio som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor, så väljer fler kvinnor att arbeta (även hemmaföräldern bidrar med sitt arbete till BNP - ett arbete värderat till 380 000 kronor per år enligt en brittisk undersökning) med att själva ansvara för omsorgen om sina egna barn. Jag tycker inte att det på något sätt behöver betyda att papporna är sämre föräldrar, det handlar om teamwork, om prioriteringar och balans - hur mycket tid de ger sina barn. Något som fick en pappa att avfärda nätverket som "ett ställe för PK-mammor" (politiskt korrekta). Han hoppade in, kritiserade ... och lämnade. Han hade ju hittat sin lösning där de delade exakt lika - och tyckte därmed att det var okej att avfärda alla andras lösningar.

Men det är just det här jag vill åt. Måste vi alltid döma andra för att de inte gör som vi. Eftersom vi är olika så måste ju varje familj ges förtroendet och möjligheten att sy ihop sin egen lösning. Sedan undrar jag om vi verkligen ska rösta på partier som ger oss färdiga lösningar för HUR vi ska tillåtas leva våra liv. Är inte det lite farligt att tro att några politiker sitter inne med den enda och ultimata lösningen som ska passa alla? Nog borde det vara så mycket bättre om vi röstade fram partier som gav oss en mängd olika lösningar, så att vi själva får chansen att pussla och trixa för att hitta det som är bäst just för den egna familjen.

Vi är ju olika :)

De hemmaföräldrar jag ser hittar alla mängder av olika lösningar: De är hemma 50 procent var, eller en annan fördelning, ibland är mamman hemma på heltid, ibland pappan. Vad som är rätt kan ju inte någon utomstående säga, utan det vet ju bara just den familjen - vad som är rätt för dem.

När jag föddes fick oftast inte pappor vara med vid förlossningen. Inte heller var det särskilt vanligt att pappor tog något större ansvar för sina barn. Min pappa var inte hemma, men han valde att vara en närvarande pappa ändå. Den omtanke han visade oss barn har präglat mitt föräldraskap mycket - och den omtanken ger jag nu vidare till mina egna barn.

När jag gick på Poppius journalistskola, så var det i princip bara en gång jag tyckte att jag fick ett kul uppdrag - och det var just när jag fick uppdraget att skriva "Pappas ögon". Kanske lämnar jag utrymme för en del personliga påhopp om jag publicerar den text jag skrev men det känns angeläget att berätta min pappas historia - genom mina ögon då förstås:

Han har blå ögon med gula prickar i. När äldsta dottern föds 1964 är han med under förlossningen. Det är ovanligt på den tiden. Förlossningen är långdragen och han kämpar med illamåendet. Hans fru som legat i födslovärkar i över 20 timmar, tröttnar till slut på hans slitna uppenbarelse och han skickas hem – för att gå ut med hundarna. Då kommer naturligtvis barnet. Väl tillbaka kan han bara konstatera att dottern han fått är stor, 53 centimeter lång och väger närmare fyra kilo. Hon har kolsvart hår som vuxit ut och blivit halvlångt, i botten är håret vitblont. Han tycker att hon ser lite underlig ut. Själv är han blond och hans hustru har mörkt hår, men denna blandning på barnet? Han håller sin dotter i famnen och tittar djupt i hennes ögon – och hon tittar tillbaka med ögon lika blå som hans ... och med gula prickar i.

Första tiden hemma är omtumlande. Han har fått en gammeldags uppfostran, hans egen pappa var 41 år när han föddes 1937 och han är familjens ”sladdis”och bortskämda gullunge. Farfar hans var 55 år när hans egen far föddes, så 1800-tals uppfostran möter 1960-tal. När hans egen mamma kommer för att inspektera sitt nya barnbarn, måste hon naturligtvis genast kommentera hur hans egen, numera bortgångne far, brukade vara: ”Ja, G-A hjälpte aldrig till med barnen före fyra års ålder”. Men han hjälper till. Han byter blöjor på dottern, han tröstar henne och han går ut och går med henne i vagnen. Och han är ganska stolt över responsen han får från andra.”Tänk så fantastisk din make är”, säger de till hans fru och blinkar till honom.

Men hans mamma är jobbig, det vet han och hans fru får bita ihop. Hennes mörkgröna ögon lyser ilsket emellanåt när hans mamma kommer och bor hos dem. ”Johan har väl varma vantar på sig när han går ut? Du är väl rädd om honom”. Kan hans mamma säga och titta uppfordrande på hans fru. Och för att se till att han aldrig är utan vantar och sockor så stickar hon så att det står härliga till. När ska han använda dem? Som säljare på ett större amerikanskt företag kan han inte ha tumvantar i arbetet och tjocka sockor i skorna. Han beundrar sin fru, som med jämna mellanrum har en svärmor boende hos sig som gör allt för att reta gallfeber på henne … ändå blir hon inte arg. Hans fru har nämligen fått lära sig att man ska ha respekt för äldre och hans mamma är gammal, hon är 66 år.

Jobbet han har innebär mycket resor. Han åker bil kors och tvärs över hela landet. För att kompensera för att han är borta tar han extra mycket ansvar för barnet när han kommer hem. Tidiga morgnar är han uppe och ger välling. Vaknätterna vid sjukdom blir hans, då han bär runt på ett gråtande febrigt barn, timme efter timme.

När några månader har gått så har barnet hans fått ännu längre hår, nu helt vitblont. Allt det svarta är borta. Han skojar ofta med sin fru om hennes vallonblod: ”Ja, det är till att vara av gruvarbetarsläkt”. Då brukar hon faktiskt bli lite arg. Hon är inte särskilt imponerad av hans egen släkt, som ofta blåser upp sitt ursprung stort. ”Fablernas värld”, brukar hon säga, efter att ha tillbringat en helg på en större släktträff med diskussioner om släktens stordåd. Innerst inne vet han att det nog är sant, mycket är fablernas värld. Den där släktingen som var med vid förlisningen av Korvetten Karlskrona, lämnade kanske inte plats i räddningsbåten åt en styrman med barn, för att sedan dö hjältedöden uppäten av hajar - trots att det står skrivet svart på vitt i en gammal bok. Ändå vet han att han en dag kommer att berätta just den historien för sin dotter.

Läs också:

Var är papporna?

Teamwork är bra

Låga påhopp skadar oss hemmaföräldrar

Rätten att vara hemma med barnen

En riktig kvinna lämnar ifrån sig sitt barn

onsdag, september 18, 2013

Hur vi behandlar våra barn - säger vilka vi är

Foto:Blieusong FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Jag har fått lära mig att barn är viktiga - ja allra viktigast. Inte genom att få höra det, utan genom att min familj, min släkt visat mig det - i hur de behandlat oss barn från det vi var små. Det har tagit lite tid att se det här sambandet: Hur jag bemöttes och behandlades som barn blev faktiskt vägledande för hur jag själv ser på barn och behandlar barn.

Jag var så övertygad om att barn var viktiga när jag var liten att jag var helt säker på att om det blev krig i Sverige, så skulle i alla fall inte någon skjuta mot barnen. Barn oroar sig ofta för att det ska bli krig. Men innan jag somnade som liten så brukade jag tänka på vad som skulle hända om det blev krig och jag hamnade mitt i skottelden. Naturligtvis skulle det bli eld upphör med en gång. Ingen skulle ju skjuta på ett BARN. Ännu tryggare blev jag när mamma visade mig de silvriga brickorna som man skulle ha i en kedja runt halsen, med namn och personnummer "ifall det blev krig". Hon berättade aldrig att det var för att kunna identifiera någon som var svårt skadad eller död - så jag trodde länge att brickorna var ett skydd i krig. Hade man brickan på var man garanterat skyddad - och så var jag ju då också ett BARN.

Många djur skyddar sina ungar med sitt liv. Om en elefantflock blir attackerad placerar de det dyrbaraste de har - elefantungarna - i mitten av flocken, samtidigt som de står i ring runt om för att skydda dem.

Hur ser vi då på barn i Sverige - ser vi till att vi skyddar det viktigaste vi har? Har vi ett barnperspektiv i det här landet? Får och kan vi föräldrar följa vår magkänsla och ha med barnperspektivet i de livsval vi gör? Och hur ser framförallt de politiska partierna på våra barn. Vilka politiska ramar är de villiga att ge oss för att vi ska få välja hur vi vlll ge våra barn en trygg och bra uppväxt? Får vi bestämma själva vad som är en trygg och säker uppväxt för våra barn - eller ”vet” redan vissa partier det och tar sig rätten att bestämma åt oss HUR vi får välja.

Intressanta frågor nu när det snart är val igen och varje röst på ett parti också blir ett mandat för ett godkännande av de politiska ramarna vi i framtiden kommer att få leva under.

Besöker man följande partier så hittar man under familj och familjepolitik följande:

Moderaterna: ”Att få livspusslet att gå ihop är en svår uppgift för oss alla. I synnerhet om man har småbarn. För att möta detta krävs en barnomsorg som erbjuder valfrihet, jämlikhet och kvalitet. En modell passar inte alla familjer”. M godkänner i dag vårdnadsbidraget som en barnomsorgslösning.

Folkpartiet: ”Barnfamiljer kan se ut på många olika sätt och alla föräldrar ska ha möjlighet att kunna kombinera jobb och föräldraskap. Folkpartiet vill ha en modern, valfrihetsinriktad familjepolitik som ökar jämställdheten och uppmuntrar till arbete”.  Fp är emot vårdnadsbidraget och möjligheten för föräldrar att stanna hemma längre med skyddad SGI och möjlighet till tjänstledighet i tre år när man är hemma med barn.

Centern: ”Centerpartiets familjepolitik bygger på att familjer är olika. I dagens Sverige finns exempelvis samkönade familjer, ensamstående med barn och traditionella kärnfamiljer. Alla behöver de få goda förutsättningar att leva och utvecklas”. C godkänner i dag vårdnadsbidraget som en barnomsorgslösning.

Kristdemokraterna: ”Familjen är den viktigaste gemenskapen. Barn som växer upp i trygga familjer får goda förutsättningar att klara livets utmaningar. Vi vet samtidigt att barn och unga mår allt sämre i dag. En viktig del i att förbättra uppväxtvillkoren för barn och unga är att stödja familjen. Kristdemokraterna vill stödja och förvalta de värden och förutsättningar som bidrar till att familjen kan fungera”. Kd är i dag för vårdnadsbidraget men vill utveckla det mer.


Oppositionen:

Sverigedemokraterna - Saknar familjepolitik men har "familjen" som ett ämne under ”Våra priniciper": ”Familjen med sin omhändertagande, kulturförmedlande och fostrande roll är samhällets viktigaste och mest grundläggande gemenskap. Starka och trygga familjer är en nödvändig förutsättning för harmoniska samhällsförhållanden. Politikens uppgift är att stötta familjerna utan att inkräkta på deras handlingsfrihet, men också att skapa starka skyddsnät och rycka ut till barnens stöd i de fall då föräldrarna sviker sitt ansvar eller då familjen av någon orsak faller sönder. Den centrala utgångspunkten för Sverigedemokraternas familjepolitik är att barnens bästa skall beaktas i alla situationer inom familjepolitikens område”. SD godkänner i dag vårdnadsbidraget som ett barnomsorgsalternativ.

Socialdemokraterna: Saknar familjepolitik och vill ta bort vårdnadsbidraget och möjligheten för föräldrar att stanna hemma längre med skyddad SGI och möjlighet till tjänstledighet i tre år när man är hemma med barn.

Vänsterpartiet: Saknar familjepolitik och vill ta bort vårdnadsbidraget och möjligheten för föräldrar att stanna hemma längre med skyddad SGI och möjlighet till tjänstledighet i tre år när man är hemma med barn.

Miljöpartiet: Saknar familjepolitik och vill ta bort vårdnadsbidraget och möjligheten för föräldrar att stanna hemma längre med skyddad SGI och möjlighet till tjänstledighet i tre år när man är hemma med barn.

Sedan kan jag tycka att det är mycket alarmerande att vissa partier helt saknar familjepolitik. Min uppfattning är det ofta handlar om att de ser barnen som ett problem för jämställdheten. Tar de bort barnen från familjen (som man prövade på Israels kibbutzer mellan 1950-1980), så blir föräldrarna jämställda. Barnen blir en murbräcka för jämställdheten. I stället för att föräldrar får tid med sina barn genom att välja omsorg i hemmet, visar de fram andra ideologiska politiska lösningar som är de "rätta". Du kan inte få vara hemma längre med dina barn ... men ... vi kan ge dig det här och det här. Men om man inte vill ha till exempel sex timmars arbetsdag, utan faktiskt VILL vara hemma med barnen på heltid - ska någon då ovanifrån bestämma att man inte får det, genom att styra med valet med skatter och hur man subventionerar olika alternativ?

Enligt FN:s Barnkonvention - som Sverige har skrivit på - har dessutom familjen som enhet faktiskt ett skydd:

Enligt FN:s barnkonvention är familjen "den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för särskilt barnens utveckling".

Genom att skriva under konventionen är Sverige skyldigt att ge familjen "nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället";

Konventionen säger att "barnet, för att kunna uppnå en fullständig harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse".

Snart ska DU som mamma, pappa, mor- eller farförälder rösta. Många människor följer med strömmen - men för alla de som tänker (själva) och utanför boxen: Hur tänker DU vara med och säkra så att vi får rätt politiska ramar att leva under efter nästa val? Vi kan ju bara se hur ett köttben som maxtaxan som S slängde in i slutspurten av valet kom att kraftigt förändra de ramar vi lever under i dag. Det visar hur oerhört viktigt det är att tänka till när man röstar, att tänka längre ... och att tänka själv.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Nya Föräldraupprorets namninsamling för valfrihet. SKRIV PÅ!: http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=8036

Läs också:

Om skrikande barn vid dagislämning

Ny studie sägs visa att obligatorisk förskola skulle vara bra

lördag, september 07, 2013

Jag är en vanlig liten rädd mamma


En glad dag i mitt liv när jag fick blommor från "mina" hemmaföräldrar.
Hej,


Jag heter Madeleine och är en vanlig liten mamma – en vanlig liten feg mamma, som är rädd för en massa saker: att flyga, spindlar (säg inget till mina barn), att simma på djupt vatten (vem vet vad som finns där under ytan). En mamma som helst skulle sitta på sin kammare och skriva dikter, noveller eller sagor för barn. Men så kom jag på när första barnet föddes att det är väldigt svårt i det här landet att få välja hur man skulle få låta barnet tillbringa sina första år. Redan på BVC kom frågan: När ska hon börja på dagis. Sedan fortsatte frågorna vid besöken på öppna förskolan, både från personal och andra föräldrar. Alla frågade: grannar, släkt, främmande människor på stan.

Och så arbetsgivaren förstås. Maximalt 18 månader förväntas man stanna hemma. Helst inte mer än 12 och allra helst inte mer än sex månader.

Det fanns en norm nämligen som formats genom den föräldraförsäkring som skapats för att ge alla barn möjlighet att åtminstone tillbringa 18 månader i en förälders vård och omsorg. En norm som på något sätt blev till en tvingande ram – så här ska det vara.

Nästa upptäckt blev att vill man vara hemma längre än normen, så måste man säga upp sig och då också förlora sin SGI, sjukpenninggrundande inkomst. Om man nu inte gjorde som staten ville och blev gravid inom 18 månader med nästa barn. I mitt fall var det inte att rekommendera då jag haft svår havandeskapsförgiftning, en liten detalj som stelbenta politiska ramar hade missat.

För den naiva person (jag själv till exempel) som trodde:  klart det går att försörja två vuxna och ett barn på en medelinkomst – så blev man snart varse att även där fanns en liten inbyggd spärr i de politiska ramarna: särbeskattningen – som gör att den familj som bara har en inkomst på låt oss säga till exempel 40 000 kronor betalar högre skatt än den familj där båda arbetar och har 20 000 kronor var.

Men tittade man på vad de politiska partier som styrde vid den här tiden sa (S och V), så löd budskapet: Du får väl gå hemma om du vill, vi har valfrihet i det här landet.

Tyvärr var det inte så enkelt:

·      * Föräldraförsäkringens utformning
·       * Svårigheten att vara tjänstledig från jobbet mer än ett år maximalt ett och ett halvt år
·      * Attityden i samhället
·       * SGI:n
·      * Normer och värderingar som skapats till följd av en ganska styrande politik
·     *  Världens högsta skatter

... visade sig vara några saker som väsentligt försvårade det fria valet. DET fick mig att börja kämpa för en förändring – och en feg liten rädd mamma blev tvungen att sticka in huvudet i getingboet och börja försöka få upp den här frågan på dagordningen. Inte alltid det lättaste när media översköljdes av negativa artiklar både med tillmälen om hur den som är hemma längre är – men också med mängder av hänvisningar till någon slags forskning som påstods påvisa hur mycket sämre det skulle gå för de barn som var hemma längre.

Uppdraget att förändra visade sig vara gigantiskt, men jag kände starkt att en förändring måste till – så många saker var fel. I det arbetet var jag bland annat tvungen att ha kontakt med styrande politiker och deras inställning var ju: ”Gör som du vill men kom inte och klaga sedan när allt går åt pipsvängen”. De hade ju svaret och lösningen på HUR jag skulle leva mitt liv. De hade tänkt ut de ”rätta” ramarna och var jag så dum att jag inte förstod mitt eget bästa och valde just standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder, så fick jag stå mitt kast. Vi hade ju redan ”världens bästa föräldraförsäkring” och vi hade ”valfrihet” - typ i stil med gamla Sovjet som jag såg det: ”Vi har valfrihet – alla får rösta… (på kommunistpartiet)”. 

Den lilla rädda, fega mamman tog alltså mod till sig och knåpade ihop några frågor och skickade till dåvarande socialdemokratiska förskolemininstern Lena Hallengren – och fick ett snabbt svar:

”Lena Hallengren hade gärna svarat på dina frågor om de varit formulerade på ett seriöst och professionellt sätt. Nu är de i vissa fall helt felaktiga och i andra fall insinuanta och Lena Hallengren gör därför bedömningen att hon inte har möjlighet att medverka”.

Tack och lov reagerade flera människor och även politiker på det bemötande jag fick. Ett bemötande som luktade förakt lång väg och som visade på maktens arrogans för den lilla människan. Det kändes bra att någon reagerade och ställde sig på min sida. Står man på ”barrikaderna” är det alltför ofta man finner sig stå väldigt ensam om man blir utsatt för en attack.

Jag tycker att det har varit ganska lugnt under senare år och har nog kopplat av lite, känt mig lite stolt också och tänkt att det svängt… fler aktiva politiker har nog respekt för vanliga små människors tankar, frågor och funderingar. I förrgår fick jag lära mig att det nog inte riktigt är så enkelt. I den facebookgrupp jag skapat för hemmaföräldrar gav sig en aktiv politiker från Miljöpartiet, med flera års erfarenhet och med en karriär som politiker också inom Folkpartiet – in i en debattråd och gav mig den ena kängan efter den andra. Skickligt inlindat men ändå med direkta påhopp skrev hon med anledning av mitt inlägg om ”Mer styrning i framtiden - eller mindre”:

"Jag läste din bloggpost, jag tänker så här- undra vad folk i förtryck med risk för sitt liv skulle tycka om att man jämför sig med dem i vårt läge. Jag tycker att det är skrämselpropaganda och oseriöst. Förlåt det låter kanske hårt - men att bryta sociala normer och tycka att det är tufft är inte i närheten av verkligt förtryck".

När jag uttryckt min oro för att så många partier inom oppositionen är emot valfrihet och att det ofta dyker upp förslag om obligatorisk förskola inom S och V, så fick jag till svar:

”Jag tycker bara att det är viktigt att man inte skrämmer upp folk med hjärnspöken som inte finns”.

Hon hade nämligen pratat med sin kollega i vänsterpartiet och fått till svar att V "bara" har allmän förskola från ett års ålder som förslag - så här fanns det med andra ord ingen anledning till oro - det vara bara "hjärnspöken" (från en korkad liten mamma). Tyvärr men tittar man närmare på ideologi och historia i vissa partier samt tidigare utspel, så känner jag mig inte lugnad... om vi säger så.

Det blev för obehagligt med påhoppen och personen fick lämna gruppen, sedan jag försökt styra upp och ändra debattnivån utan att lyckas. Jag fick också känna på hur ett mobbningoffer kan känna sig – VÄLDIGT ENSAM. Flera anhängare till det här partiet tyckte att det var upprörande att jag uteslutet personen ifråga… inte att jag blev utsatt för personangrepp i en grupp som jag startat och sedan ägnat, timmar, dagar, år - åt att vara i för att stötta, inspirera, hjälpa andra – men också varna andra för vad som kan ske om det blir för mycket styrning igen efter nästa val. Jag har ägnat tolv år att kämpa för den lilla valfrihet vi ändå har i dag –  12 år! - helt ideellt - och jag är naturligtvis beredd att kämpa för att den ska vara kvar. Men gärna i en debatt kring sakfrågor – och inte där jag tvingas försvara mig från personangrepp. Jag har liksom varit där redan… så många gånger - och till slut orkar man bara inte försvara sig.

Några såg vad som skedde och hoppade in och ifrågasatte personangreppet – men många av alla de jag trodde att mitt arbete betytt något för… teg…

Trots allt så känner jag att det nog blev den vändpunkt och det stopp jag behövde. Nu ger jag Hemmaföräldrars nätverk ett år till. Förhoppningsvis utan angrepp och drev mot mig som person. Sedan har jag gjort mitt och kan återgå till det lilla, lugna livet – lååångt borta från hetluften, påhoppen och elakheterna.

När sorgen över att ha blivit utsatt så här har lagt sig, så kommer jag om inte annat att minnas att vi i Sverige i alla fall under några fick prova på hur det kan vara när de politiska ramarna ändras aldrig så lite (som när vårdnadsbidraget och barnomsorgspengen infördes efter valet 2006) – och människor i många kommuner fick chansen att gå ner i tid, utan att behöva säga upp sig (de som fick vårdnadsbidrag med skyddad anställning i tre år) och alla de som äntligen fick prova på att starta eget som privata familjedaghem genom barnomsorgspengens införande.

Det är guld värt - jag har sett att det går att förändra, men det kostar enormt med tid och arbete. Det blir det minne jag får bära mig med mig - och kanske har jag också gjort skillnad för en del föräldrar, fått dem att våga, fått dem att förstå att de både kan och har rätt att välja tid för barn, utan att behöva säga upp sig, förlora sin anställning, sin SGI - och att de framförallt förtjänar respekt, inte påhopp :)

Säger en trött och lite ledsen mamma Madeleine,
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

"Den som tiger tycks samtycka"

Alla kan bli mobbade