PK-mammor och frånvarande pappor

Foto:Lumiere2005 FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Vi föräldrar är väldigt olika med olika bagage, som påverkar hur vi agerar och hur vi påverkas av det vi läser. I hemmaföräldrars facebookgrupp träffas alla slags föräldrar och då gäller det att hitta balans och göra inlägg med lite fingertoppskänsla. Men också att läsa både en och två gånger innan man dömer.

Mammor till exempel är ofta överrepresenterade på nätet, de skriver, funderar och berättar om sig själva och sina tankar. Bara för att papporna i stor utsträckning är frånvarande på nätet - betyder det att de är sämre föräldrar? Nej, det tror jag inte ett ögonblick på.

Inte heller behöver pappor vara sämre föräldrar för att de inte är i hemma i lika stor utsträckning som mammorna. För precis som nio av tio som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor, så väljer fler kvinnor att arbeta (även hemmaföräldern bidrar med sitt arbete till BNP - ett arbete värderat till 380 000 kronor per år enligt en brittisk undersökning) med att själva ansvara för omsorgen om sina egna barn. Jag tycker inte att det på något sätt behöver betyda att papporna är sämre föräldrar, det handlar om teamwork, om prioriteringar och balans - hur mycket tid de ger sina barn. Något som fick en pappa att avfärda nätverket som "ett ställe för PK-mammor" (politiskt korrekta). Han hoppade in, kritiserade ... och lämnade. Han hade ju hittat sin lösning där de delade exakt lika - och tyckte därmed att det var okej att avfärda alla andras lösningar.

Men det är just det här jag vill åt. Måste vi alltid döma andra för att de inte gör som vi. Eftersom vi är olika så måste ju varje familj ges förtroendet och möjligheten att sy ihop sin egen lösning. Sedan undrar jag om vi verkligen ska rösta på partier som ger oss färdiga lösningar för HUR vi ska tillåtas leva våra liv. Är inte det lite farligt att tro att några politiker sitter inne med den enda och ultimata lösningen som ska passa alla? Nog borde det vara så mycket bättre om vi röstade fram partier som gav oss en mängd olika lösningar, så att vi själva får chansen att pussla och trixa för att hitta det som är bäst just för den egna familjen.

Vi är ju olika :)

De hemmaföräldrar jag ser hittar alla mängder av olika lösningar: De är hemma 50 procent var, eller en annan fördelning, ibland är mamman hemma på heltid, ibland pappan. Vad som är rätt kan ju inte någon utomstående säga, utan det vet ju bara just den familjen - vad som är rätt för dem.

När jag föddes fick oftast inte pappor vara med vid förlossningen. Inte heller var det särskilt vanligt att pappor tog något större ansvar för sina barn. Min pappa var inte hemma, men han valde att vara en närvarande pappa ändå. Den omtanke han visade oss barn har präglat mitt föräldraskap mycket - och den omtanken ger jag nu vidare till mina egna barn.

När jag gick på Poppius journalistskola, så var det i princip bara en gång jag tyckte att jag fick ett kul uppdrag - och det var just när jag fick uppdraget att skriva "Pappas ögon". Kanske lämnar jag utrymme för en del personliga påhopp om jag publicerar den text jag skrev men det känns angeläget att berätta min pappas historia - genom mina ögon då förstås:

Han har blå ögon med gula prickar i. När äldsta dottern föds 1964 är han med under förlossningen. Det är ovanligt på den tiden. Förlossningen är långdragen och han kämpar med illamåendet. Hans fru som legat i födslovärkar i över 20 timmar, tröttnar till slut på hans slitna uppenbarelse och han skickas hem – för att gå ut med hundarna. Då kommer naturligtvis barnet. Väl tillbaka kan han bara konstatera att dottern han fått är stor, 53 centimeter lång och väger närmare fyra kilo. Hon har kolsvart hår som vuxit ut och blivit halvlångt, i botten är håret vitblont. Han tycker att hon ser lite underlig ut. Själv är han blond och hans hustru har mörkt hår, men denna blandning på barnet? Han håller sin dotter i famnen och tittar djupt i hennes ögon – och hon tittar tillbaka med ögon lika blå som hans ... och med gula prickar i.

Första tiden hemma är omtumlande. Han har fått en gammeldags uppfostran, hans egen pappa var 41 år när han föddes 1937 och han är familjens ”sladdis”och bortskämda gullunge. Farfar hans var 55 år när hans egen far föddes, så 1800-tals uppfostran möter 1960-tal. När hans egen mamma kommer för att inspektera sitt nya barnbarn, måste hon naturligtvis genast kommentera hur hans egen, numera bortgångne far, brukade vara: ”Ja, G-A hjälpte aldrig till med barnen före fyra års ålder”. Men han hjälper till. Han byter blöjor på dottern, han tröstar henne och han går ut och går med henne i vagnen. Och han är ganska stolt över responsen han får från andra.”Tänk så fantastisk din make är”, säger de till hans fru och blinkar till honom.

Men hans mamma är jobbig, det vet han och hans fru får bita ihop. Hennes mörkgröna ögon lyser ilsket emellanåt när hans mamma kommer och bor hos dem. ”Johan har väl varma vantar på sig när han går ut? Du är väl rädd om honom”. Kan hans mamma säga och titta uppfordrande på hans fru. Och för att se till att han aldrig är utan vantar och sockor så stickar hon så att det står härliga till. När ska han använda dem? Som säljare på ett större amerikanskt företag kan han inte ha tumvantar i arbetet och tjocka sockor i skorna. Han beundrar sin fru, som med jämna mellanrum har en svärmor boende hos sig som gör allt för att reta gallfeber på henne … ändå blir hon inte arg. Hans fru har nämligen fått lära sig att man ska ha respekt för äldre och hans mamma är gammal, hon är 66 år.

Jobbet han har innebär mycket resor. Han åker bil kors och tvärs över hela landet. För att kompensera för att han är borta tar han extra mycket ansvar för barnet när han kommer hem. Tidiga morgnar är han uppe och ger välling. Vaknätterna vid sjukdom blir hans, då han bär runt på ett gråtande febrigt barn, timme efter timme.

När några månader har gått så har barnet hans fått ännu längre hår, nu helt vitblont. Allt det svarta är borta. Han skojar ofta med sin fru om hennes vallonblod: ”Ja, det är till att vara av gruvarbetarsläkt”. Då brukar hon faktiskt bli lite arg. Hon är inte särskilt imponerad av hans egen släkt, som ofta blåser upp sitt ursprung stort. ”Fablernas värld”, brukar hon säga, efter att ha tillbringat en helg på en större släktträff med diskussioner om släktens stordåd. Innerst inne vet han att det nog är sant, mycket är fablernas värld. Den där släktingen som var med vid förlisningen av Korvetten Karlskrona, lämnade kanske inte plats i räddningsbåten åt en styrman med barn, för att sedan dö hjältedöden uppäten av hajar - trots att det står skrivet svart på vitt i en gammal bok. Ändå vet han att han en dag kommer att berätta just den historien för sin dotter.

Läs också:

Var är papporna?

Teamwork är bra

Låga påhopp skadar oss hemmaföräldrar

Rätten att vara hemma med barnen

En riktig kvinna lämnar ifrån sig sitt barn