söndag, november 12, 2006

Fler och fler barn hamnar i särskola

För några veckor sedan satt jag och höll min lilla systerdotter - då 6 veckor gammal. Hon tittade intensivt på mig när jag pratade, när jag pausade en stund såg jag hur hon kämpade för att försöka få fram ett "svar". Först tittade hon lite åt sidan, tillbaka och så kom det ett litet gurglande ljud och stort leende. Så fortsatte vi vår lilla konversation och då slog det mig hur lång tid det tar för en sådan liten att få till en dialog.

Tid ja.

Små barn tar tid, att lära dem de mänskliga grunderna för dialog och social samvaro tar tid. Ibland undrar jag om inte det här "gullandet" ses som meningslöst i vårt samhälle, där allt istället ska handla om att lära barn teoretiska saker från så tidig ålder som möjligt. Enligt myten att de blir så himla bra i matte om de sätts i "skola" - helst före ett års ålder.

Om jag istället för att sitta och "gulla och prata" med min lilla systerdotter skulle försöka bli lite mer "pedagogisk", enligt svenska principer - vad skulle vi hitta på då?

Kanske ta fram kort med olika figurer, fyyyrkant, ciiiirkel, rööööd fyyrkant, blååå cirkel. Då skulle vi vara pedagogiska minsann. Lika bra att börja i god tid för enligt svensk modell så vet ju alla att när en barn fyller ett då är det hög tid att börja med "skolpedagogiken" och så behöver barnen kompisar och leka i grupp eller hur?

Har ni gått förbi ett dagis och sett ettåringar leka i grupp någon gång?

Jag går förbi ett dagis varje dag och där tultar ettåringarna omkring på egen hand alldeles ensamma. Många går helt utom synhåll för personalen och det meterhöga hönsnätet håller säkert barnen kvar inne men för en vuxen med onda avsikter är det en lätt match att luta sig fram och ta ett av barnen.

Ibland stannar en liten och sträcker ut handen och pekar mot min hund. Då blir det extra tydligt vad det lilla barnet behöver - en vuxen som finns bredvid och säger "titta vovve" och som kanske låter barnet gå fram och hälsa på "vovven". Barn behöver en förälder (eller en annan engagerad vuxen) i den åldern som har tid och som bekräftar och berättar vad barnet ser - där och just då.

Ett vanligt problem i förskolan är att barn bits, speciellt vanligt är det bland ettåringar. Beror det då på att förskolan skapar elaka barn? Nej, jag tror att det beror på att även här behöver en ettåring kärleksfull vägledning in i det som gör oss socialt välfungerande och mänskliga. En ettåring behöver en vuxen som finns där och precis när själva bitandet sker, vänligt men bestämt säger;

- Nej, inte bitas.

Och så lyfter man bort barnet därifrån. Så måste man göra ända tills den lilla ettåringen har förstått att man inte får bitas.

Frågan är om två personal på 20 barn klarar att se varje gång ett barn bits för att sätta stopp och fostra barnet in i "rätt beteende?"

En intressant länk om bitproblem; http://www.familjeliv.se/Forum-3-26/m14183974.html

En förälder som är hemma med sitt barn utför faktiskt ett arbete - man fostrar sitt barn att bli en välfungerande liten individ. Det är ett arbete som det är svårt att sätta ord på men som sker varje dag och hela tiden i de nya situationer barnet ställs inför. Det är ett arbete som inte är högt värderat men det är ett krävande arbete och om det blir eftersatt så får samhället på ett eller annat sätt känna av det i form att stökiga barn i skolan och utagerande tonåringar.

Jag tror att var sak har sin tid. I Sverige har vi en övertro på pedagogiken - det är kanske dags att vi tar och flyttar fokus lite grann och börjar värdera också själva fostran av barnen. Var sak har sin tid och frågan är om all världens expertis (ja, det finns en massa forskning på området men det talas det tyst om i Sverige) verkligen kan ha fel när de säger att de tre första åren är de viktigaste och att barnet med fördel då kan vara kvar i omsorg i hemmet?

Madeleine Lidman

Läs också: Särskoleeleverna blir allt fler

torsdag, november 09, 2006

När media går över gränsen

Skärmdump
Hemmaföräldrar får ofta förfrågningar från journalister som vill skriva lite om hemmaföräldrarnas arbete. En positiv trend som visar att det finns ett stort intresse i den här frågan.

Nu kan det vara lite känsligt att hitta familjer som vill ställa upp. Hemmaföräldrar är en grupp som tidigare ofta fått löpa gatlopp i media och som av vissa proffstyckare och vänsterjournalister hånats och förlöjligats. Mitt råd är därför att de som ställer upp i ett reportage alltid ska se till att få läsa igenom artikeln i förväg.

För en tid sedan blev jag kontaktad av en Karin Olsson på Expressens kulturredaktion som ville skriva en liten artikel om hemmaföräldrar, med anledning av vårdnadsbidraget och så ”hade hennes egen mamma varit hemma”. Det lät ju trevligt.

Karin Olsson blev hembjuden till Veronica som är fyrabarnsmamma och inledde med att berätta om att hon själv var hemmabarn och haft en lycklig barndom. Samtalet flöt lätt och Karin Olsson verkade genuint intresserad och verkade enligt Veronica ha en positiv inställning till hemmaföräldrar.

Igår publicerades artikeln i Expressen - utan att Veronica fått läsa igenom den som de kommit överens om.

Och tyvärr så blev det ännu en ”dussinartikel” där hemmaföräldern framställdes i ett löjets skimmer. Här handlade det inte om att föräldrar väljer att vara hemma längre för att barn är olika och en del barn behöver ha en längre period i hemmiljö, utan det handlade bara om ”förspilld kvinnokraft”. Samma gamla skåpmat. Och så kan man ju skriva, men då kanske man ska vara tydlig med vinkeln innan.

Sedan får man som journalist inte lura människor. Man får inte lura sig in i någons hem genom att ge intryck av att man ska göra ett seriöst reportage om den personens arbete - lova att personen ifråga att de ska få se artikeln i förväg, för att sedan publicera en artikel där det lilla som handlar om hemmamman Veronica framställs i löjets skimmer i en ”hemmafruinramning a là bakåtsträvare och noll viktigt arbete”. Dessutom får man inte skriva ut saker som personen inte sagt även om det nu råkar vara för att försöka ge bränsle åt det gamla ”skyttegravskriget” mellan föräldrar som gör olika val.

Det är fult.

Föräldrar idag vet att barn är olika, de tycker att det är ok med många baromsorgsalternativ. 64 procent kan tänka sig någon form av vårdnadsbidrag och svenska folket har röstat på Alliansen som står för valfrihet.

Jag är jätteledsen å Veronicas vägnar. Hon har blivit grymt sviken och på ett ohederligt sätt lurats att släppa en journalist in på livet som inte hade ett ärligt uppsåt. Och jag känner mig dum som lämnade ut hennes namn och förmedlade kontakten. Det hade varit ok om det varit jag själv som fått mig en näsbränna och lärt mig att alla inte är att lita på - men nu blev någon annan drabbad och just ”den lilla människan” vars röst jag har som mitt ansvar att göra hörd.

I artikeln får också jag flera kängor och hånas för mitt engagemang för den lilla människan - och det må vara hänt, men det är ett rakt angrepp på mig och allt jag står för, här i skrift förlöjligat och med små inlindade pikar att en omodern människa som jag bor i en modern stad som Solna. Karin har aldrig intervjuat mig eller pratat med mig och så brukar tyvärr proffstyckare göra, vilket jag skrivit om tidigare. Läs mer >>

Jag hoppas också att den här typen av vinklingar i artiklar snart är över. För de som verkligen vill ha jämställdhet borde veta att barnen inte ska användas som murbräcka för att nå dit. Som jag sagt tidigare - det är dags att titta på de orättvisor som finns och vad vi kan göra åt det. Men att till exempel hjärtsjuka kvinnor får sämre mediciner och sämre vård är inte något vi kommer tillrätta med genom att obligatoriskt separera alla barn från föräldrarna vid ett års ålder. Därför har vi på Hemmaföräldrar vår tankesmedja där vi försöker vidga vyerna.

Min förhoppning är att de journalister som är mest rabiata i sin inställning mot en förändring av familjepolitiken mot större valfrihet, åtminstone ska köra fair play och ta en riktig dialog med oss hemmaföräldrar, istället för att förlöjliga och håna oss för våra livsval. 

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk