Sofia Nerbrands utmärkta krönika sammanfattar vad som egentligen är viktigt och vad vi bör tänka på så här under Alla hjärtans dag - hur allt inte kan mätas i pengar. I samma tidning står det om hur motgångar kan göra oss starkare - främst om vi har ett bra stöd i människor runt omkring oss - så relationer är viktiga för oss människor. Viktiga för att vi ska kunna fungera och ska kunna prestera.......
Vilka är vi egentligen utan alla de medmänniskor runt omkring oss, som dagligen finns där för oss - som vi kanske många gånger tar för givna. Vad är vi utan ett fungerande och stöttande nätverk? Och är det rimligt att vi i våra liv också ska ha tid för och plats till mer mjuka värden som relationer - även om de inte genererar pengar i plånboken?
Jag tycker personligen att själva balansen är viktig att hitta och vill gärna se ett samhälle som ger människor en möjlighet att hitta den balansen.
Men finner ett hårt motstånd hos de nya moderaternas och deras "arbetslinje" - där de nya kvinnorna i Reinfeldts gäng ser tid för barn och relationer, som något som kan väljas bort till förmån för en karriär. Det är "flest arbetade timmar som gäller", som Monica Renstig vd för Women's Business Research Institute säger och "gliringar" (signaler skulle jag vilja kalla det) om att de små dagisbarnen kanske skulle behöva mer tid med sina föräldrar ska nonchalant viftas bort. Lätt och enkelt ska barnen offras på karriärens altare för makt, pengar och prylar.
Vi har alla ett fritt val - till en viss del - men det är också så att mycket styrs ovanifrån, där politiken sätter ramarna för vilka val som det är möjligt för varje enskild människa att genomföra. Många skulle vilja vara hemma längre med sina barn men dagens styrande familjepolitik gör det svårt och deras liv och valfrihet ligger nu i händerna på Reinfeldts handplockade karriärkvinnor som sitter och kuckelurar sida vid sida med statsfeministerna från den "röda sidan", hur de ska kunna styra upp oss ännu mer. Vårt val i framtiden är och ska vara ett enda - arbetslinjen - där tvångsdelad föräldraförsäkring och standardlösningen i form av två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från ett års ålder blir den "enda vägen" vi får välja.
När bollen väl är i rullning mot minskad valfrihet, så kan det gå enormt fort och därför så skulle jag på Alla hjärtans dag ändå vilja slå ett slag för valfriheten där vård och omsorg om egna barn också ska räknas till arbetslinjen och där det finns tid och utrymme för relationer. Karriär och barn - javisst - men kanske inte nödvändigtvis samtidigt.
Madeleine Lidman
Läs också:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar