Alla valfrihetsmotståndare - kom in i matchen och börja bete er seriöst

Foto: Andi_Jetaime (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Ibland blir jag så förundrar över hur vuxna människor beter sig. Vad är det som är så dramatiskt med att det finns föräldrar som väljer något annat än standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Och vad är det som så dramatiskt med att man arbetar opinionsbildande för att vi ska ha många olika barnomsorgsalternativ - även omsorg i hemmet.

Om … man inte gillar ett budskap … som till exempel att vi ska ha många olika barnomsorgsalternativ där alla är rättvist subventionerade. Eller att man ser rött för att föräldrar (faktiskt hela 80 procent) inte vill tvångskvotera mer av föräldradagarna … varför då inte bara ta en diskussion med seriösa argument och förklara varför man inte vill ha omsorg i hemmet som ett subventionerat alternativ, eller varför man inte vill att föräldrar ska kunna pussla och trixa och skriva över dagar på varandra.

Återigen … så får jag känna på hur vissa personer agerar i stället, som nu senast när en trebarnsmamma med ett eget företag på nätet, ansökte och fick medlemskap i Hemmaföräldrars nätverks facebookgrupp … direkt började bråka och skippade att följa filosofin om att hoppa över trådar där man inte delar en åsikt … (eller skriva med fingertoppskänsla). Trebarnsmamman ifråga var inne endast någon dag… går ur … och direkt efter att hon gått ur så dyker det upp ett blogginlägg på bloggerskan Madeleine Ilmruds blogg (Mamma från familjen Annorlunda) - där hon börjar recensera den slutna facebookgruppen för Hemmaföräldrars nätverk och skriver ner gruppen på ett lågt och fult sätt - trots att Madeleine Ilmrud inte har någon som helst koppling till HFN:s facebookgrupp, varit medlem eller själv ens varit omnämnd i gruppen. Och som av en händelse råkar dessa två personer vara kompisar på facebook … (om de är det i verkliga livet har jag ingen aning om). Och här finns det lite för många sammanträffanden för att undra om det inte är så här det har gått till. Och om det är så …

… Varför inte bara ta och skriva själv … först till mig som admin för facebookgruppen att man är missnöjd med att människor i en sluten grupp uttrycker sina privata känslor inför ett vanligt fenomen (gråtande förskolebarn) … och trivs man ändå inte så är det ju bara att lämna gruppen … och välja en annan … utan att skärmdumpa material ur en sluten grupp … och sedan be sin "kompis" att skriva ner en hel facebookgrupp.

Och känner man ett starkt behov av att markera att man inte accepterar att människor har andra åsikter än man själv så kan man ju i sitt eget namn skriva ett eget blogginlägg:

 "Jag kände mig inte hemma i facebookgruppen, de berättade om sina känslor och att de tyckte det var jobbigt att små barn gråter och gråter vid inskolningen i förskolan". För det var faktiskt det tråden handlade om - mer dramatiskt än så var det inte. Det handlade inte om att kritisera föräldrar som väljer standardlösningen eller att man inte förstod att inte alla har möjlighet att vara hemma längre, eller ens vill vara hemma längre - utan om att det är sorgligt när små barn gråter.

Ja, det ÄR sorgligt när små barn gråter. Men läser man på lite om anknytningsteori i förskolan så kan man lära sig mer om HUR en bra inskolning ska gå till. Att veta är att kunna välja att göra annorlunda. Att lyfta en känslig fråga … vända och vrida på den … komma med nya tankar … är att var vuxen. Svårare är det inte. Men tyvärr finns det de som väljer att lägga sig på en helt annan nivå - och det är faktiskt inte okej.

Tyvärr händer det här frekvent hela tiden, som opinionsbildare får jag finna mig att man skjuter på mig som budbärare eller som nu senast HFN:s facebookgrupp. En vanlig härskarteknik är att försöka misskreditera mig som person … en annan att misskreditera hela HFN. Ni som ägnar er åt det här sättet att kommunicera … jag har ett litet tips till er … väx upp, ta dialogen och tänk på att ni dessutom är förebilder för era barn … barn gör inte som vi säger - det gör som vi gör. Vad lär ni vidare till kommande generationer när ni agerar som ni gör?

Dessutom … ni kommer att nå mycket längre och även vinna respekt om ni håller er till sakfrågan - och jag är också övertygad om att vi kommer att bygga ett mycket bättre, tryggare och trivsammare samhälle, om ni axlar er del och börjar ha en dialog … på ett bra och ärligt sätt, även med människor som inte tycker som ni.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Fula påhopp på Hemmaföräldrars nätverk

Mamma från familjen Annorlunda bloggar om HFN:s slutna facebookgrupp

Mobbningen börjar redan på dagis

Marcus Birro: Skärmdump

Under några år har rubrikerna låtit: "Mobbningen börjar redan på dagis". Ja så är det … och den fortsätter i skolan … och den fortsätter i vuxenvärlden. Till och med vissa journalister använder sin journalistiska plattform för att mobba andra… som Fredrik Virtanen på Aftonbladet, som i ett tweet den 5 december, väljer att mobba Marcus Birro. För i Sverige måste vi ju vara lika och tycka lika - är vi sårbara, mänskliga och vill gå vår egen väg … då ska vi mobbas … så att vi rättar in oss i ledet. Vi ska straffas för att vi säger det som vi inte får säga, för att vi är känsliga, mänskliga och dessutom har mage att visa det … offentligt.

Ja men hoppsan då … Marcus Birro är känslig och sårbar - ett lätt byte, eftersom han är känslig. Och de som är känsliga, sårbara och som i det skrivna ordet försöker sätta ord på den känslan, sätta ord på sina tankar och och dela med sig - är det ju fritt fram att hoppa på, håna och mobba eller hur? De får ju skylla sig själva.

Näe, faktiskt inte! Jag blir riktigt arg när jag tänker på det. För jag ser också det lilla känsliga barnet framför mig i sin förskola … där det lilla empatiska barnet med alla sina känslor väl synliga, hela sin sårbarhet står omgiven av de starkare som fått blodvittring och som ser sin chans att åstadkomma skada. Det börjar med det lilla barnet och det fortsätter upp i skolan och ut i vuxenvärlden. Vems fel är det? Kanske alla de tysta som väljer att inte se, som väljer att inte säga ifrån, som kanske själva är så glada att det inte är de som drabbas.

För mig handlar det också om vilket samhälle vi vill bygga. Barn gör inte som vi säger - de gör som vi gör, så med andra ord så börjar allt med oss själva … här och nu. Måste vi mobba någon när vi inte håller med? Kan vi inte bara berätta varför vi inte håller med … i en respektfull och god ton. Det är väl inte så himla dramatiskt att vi är olika - eller att vi möts av olika åsikter i det offentliga rummet. Då finns det ju något för alla att känna igen sig i. Lev och låt leva säger jag - och personligen så tycker jag att livet skulle bli väldigt mycket mera grått och tråkigt utan alla dessa känsliga konstnärssjälar som vill dela med sig av sina tankar.

Vi behöver inte hålla med Marcus Birro om allt - men vi behöver faktiskt inte heller mobba honom. Dags att växa upp och börja föregå med gott exempel med andra ord.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför ses en äldre kvinna som tar plats alltid som Tant Strul

Barnen gör som vi gör - inte som vi säger

Nu börjar skolan och många barn går till skolan med en klump i magen skriver nästan alla tidningar. Genast svämmar tidningarna över med debattartiklar om hur barnens destruktiva beteende med att mobba andra ska förändras på olika sätt i skolan.

Men vem tänker förebyggande?

Barn gör inte som vi säger - de gör som vi gör. Varför kommer så många barn till skolan och mobbar andra? Varför är de inte empatiska och socialt välfungerande? HUR har deras första år i livet sett ut eftersom de formats till att bete sig så här?

DET tycker jag är en både viktigare och mer intressant diskussion. Vi föräldrar har ett mycket stort ansvar - det är faktiskt på oss det vilar att våra barn inte mobbar andra.

Det är så viktigt att lära barnen att vi alla är olika men lika mycket värda.

Ger vi barnen den närhet, kärlek och goda omvårdnad de har rätt till så blir de också empatiska. Barn som inte får det de behöver rent känslomässigt får naturligtvis sår i själen, som de kommer att utagera på ett eller annat sätt. Men vi måste också föregå med gott exempel. Hur pratar vi om våra medmänniskor? Öppet och utan att sätta etiketter? Tillåter vi att människor får blomma ut och gå sin egen väg eller kräver vi att alla måste vara lika, göra lika.

Vi kan inte rent teoretiskt förklara för barnen att det gynnar oss alla om vi är sjyssta och snälla mot varandra. Det gynnar oss som grupp, vårt samhälle och vårt land. Istället måste vi föregå med gott exempel och visa vägen genom att ge barnen det de behöver och genom att i vårt eget beteende visa vägen hur man kan och bör vara mot varandra. Inga manualbaserade program i världen kan göra ett lika bra jobb som vi föräldrar.

Det här visar bara återigen att staten inte är den bästa föräldern.

Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

"Barnen känner föräldrarnas oro"

Många känner obehag inför skolstarten

Mobbning: Det finns handlingar som aldrig kan ursäktas

Lärarna gör mobbningen värre

Att skuldbelägga alla lärare minskar inte mobbningen

Ny strategi mot mobbning brådskar