måndag, september 24, 2007

Om skrikande barn vid dagislämning

Foto: Zsolt Botykai (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
En läsare tog kontakt med oss sedan hon fått inlägg raderade på sajten Familjelivs forum. När föräldrar skrivit om problem med inskolning och skrikande barn på forumet, så skrev den här läsaren ett svar att barnet kanske inte var moget ännu för förskolan utan behövde mer tid i hemmet eller att det kanske inte var ett ”dagisbarn” utan skulle passa bättre hos dagmamma. Sedan länkade hon till artiklar som rörde anknytning. Moderatorn raderade inlägget med motiveringen att det ”kunde ses som ett påhopp”.

Det säger en del om det samhälle vi lever i.

Bara tanken att alla barn är olika och att en del kanske inte passar på dagis från ett år - är så skrämmande för en del att de raderar meddelanden som informerar om detta. Men hur rättvist är det mot föräldrar att de inte får ta del av information som rör barns utveckling?

Ett barn som skriker hysteriskt vid lämning är inte ett tryggt barn. För att barnet ska känna sig tryggt så måste barnet ha en trygg anknytningsperson i förskolan, som kan ta över och vara den trygga punkten när föräldern försvinner. Har inte barnet det, så kommer barnet att reagera med att gråta av rädsla och övergivenhet.

Trots att barnet tydligt signalerar hur det känner och de flesta föräldrar också känner i maggropen att något är fel - så får de rådet att bara gå. Ett litet trauma som kan få konsekvenser för barnets framtida psykiska hälsa. Inte helt svårt att förstå när man läser följande exempel från sajten Familjeliv:

”Usch det är så jobbigt! Vår tjej drygt 2 år gråter varje morgon, redan hemma. Inte dagis, säger hon. Ikväll mitt i bok läsningen, säger hon med tårar i ögonen:
Inte dagis mer
Hon skolades in i våras. Nu efter semestern har hon bara gråtit. Det är så jobbigt, man får ont i magen och vill bara ta hem henne. Personalen säger att det går snabbt över. Hon är otroligt mammig just nu. Pappa finns inte hemma så mycket”.


”Min son 21 månader är alltid hysterisk vid lämning på förskolan! Det är 6 veckor sedan han började på förskolan nu, och varje morgon är det samma sak (han går 3 dagar/vecka): Vi går dit med vagnen, när han ser dagiset börjar han gråta. Vi går in i hallen och då gråter han ännu mer. Jag får tvinga av honom ytterkläderna, och nu börjar han blir hysterisk. Han skriker, sparkar och gråter. Han klänger fast vid mig, vägrar släppa. Fröknarna får slita loss honom från mig! Sedan går jag, oftast är han då så hysterisk så att han spyr! När det gått ca 5 min sedan jag gått brukar han lugna sig, och sedan är han "som dom andra barnen" säger personalen. Jag mår sååå dåligt av dessa lämningar!”

”Vår son är inskolad sedan någon månad, och det har väl gått som förväntat, dvs gråt vid lämning som nog går över ganska snabbt. Men vi undrar hur han har det på dagarna. När vi går iväg till jobbet står han bara mitt på gården, men det kanske inte är så konstigt eftersom det bara är ca 5 min efter vi lämnat (min väg till jobbet passerar förskolan så man kan smygkika in). Han säger "mamma inte dagis" när vi går dit och på kvällen, men det är väl också ganska vanligt kan jag tro. Men varje dag när vi kommer och hämtar så står han bara helt passivt också, någonstans i en korridor eller hörn”.

”Nu är min lille pojke på dagis, 3:e veckan, men det går ej bra. Första inskolningsveckan gick hur bra som helst, inget gråt när vi gick, sen på fredagen skulle han sova där, då hade han gallskrikigt och var helt förstörd när jag kom och resten av eftermiddagen. Sen blev han sjuk. Och sen när han skulle börja igen, så gick det inte bra längre. Gallskriker när jag går, och när fröken kommer emot honom, blir han jätteledsen, han vet att hon tar honom ifrån mej”.

”Jag har en tjej på 15 månader. Hon har just börjat på dagis. Har gått själv i tre veckor. Det har gått ganska bra, varit lite lessen vid lämning och klagande vid hämtning. Men den här veckan har hon betett sig underligt. På dagis så hinner hon bara sova en timme (istället för två) för att hon bajsar i sömnen och vaknar sedan av detta. Hon brukar aldrig bajsa i sömnen annars. Sen har hon varit väldigt grinig och lessen och vill inte leka själv när hon är hemma. Hon vaknar även flera gånger på natten och verkligen gråter hjärtskärande. Jag börjar bli väldigt orolig... Hon är en sån glad och självständig tjej annars”.

Ibland signalerar barnet även på andra sätt att de inte trivs i förskolan. Även om de inte skriker eller gråter, så håll koll på saker som att barnet plötsligt blir ängsligt, sover sämre, börjar utagera hemma - allt det kan vara signaler på att barnet inte är tryggt. Personligen kan jag tycka att det är skamligt att föräldrar får rådet att bara .

Det motsäger allt sunt förnuft att så totalt ignorera ett litet barns känslor. Personligen anser jag att små barn aldrig ska lämnas skrikande och gråtande. Man lämnar barnen när de är trygga med situationen och kan man inte uppnå det så är det bättre att kanske byta till dagmamma eller byta förskola. Eller om möjligheten finns vänta med dagmamma/dagis helt och hållet tills barnet är äldre.

Madeleine Lidman

Läs också:

Stress ger cancer

Alex Schulman: "Jag lämnade min dotter och fick anstränga mig för att inte gråta"

Jag vill inte att mitt barn ska gå i förskola

Brist på närhet kan ge allvarligare men än barnfattigdom

Barn som lämnas på dagis för tidigt kan känna sig övergivna

Farlig stress - vad händer när skrikande barn dumpas på dagis

Om anknytning
Bejaka föräldrars oroliga magkänsla
Nina Björk: Vi är på helt fel spår
Nina Björk: Gamla mamma är passé




11 kommentarer:

mammagammeldags sa...

Jag blir så ledsen när jag läser mammornas berättelser om deras dagisvägrande barn, för jag känner igen mig så väl. Har kämpat i två år nu för att få vår dotter att vilja gå på dagis men det fungerar inte alls. Under det gångna året sökte vi hjälp på BUP eftersom hon vägrade äta på dagis samt slogs för sitt liv för att slippa gå dit. Jag skäms över att säga att jag sökte hjälpen för att jag tänkte att det måste vara vår dotter som är lite annorlunda. Att det var hon som skulle "passas in" i dagisverksamheten, som om den vore det naturliga stället att vara på. Det hette hos BUP att hennes och min relation var för stark eftersom hon hellre ville vara tillsammans med mig och lillasyster än att gå på dagis. BUP rådde mig att låta henne börja gå riktigt långa dagar, mellan kl 08:00-17:00 (hon gick då mellan 09:00-13:30)för att hon skulle få träna på sin separationsångest. Det var någonstans i det samtalet med BUP som jag kände att det vände sig inombords hos mig. Där satt jag, välutbildad mor och expert på mitt eget barn, och hade ändå lyckats ignorera mitt barns signaler i nästan två år därför att jag lyssnat så mycket på vad alla sk experter säger om barns utveckling och dagisverksamhet. Jag var så rädd att hon skulle komma efter i utvecklingen att jag faktiskt sluta lyssna såväl till mitt barn som till mitt hjärta. Nu gör jag annorlunda. Min dotter fick sluta dagis nu i maj och kommer att vara hemma ett eller två år (hon fyller fyra år i september). Trots att jag talat om för henne att hon inte ska behöva gå till dagis under kommande år talar hon flera gånger i veckan om att "jag vill inte börja dagis efter sommaren mamma". Tänk att behöva gå omkring med den oron i magen! Min fina tjej har dock börjat äta mycket bättre sedan hon slutade dagis och gått upp i vikt. Helt galet att jag kunde låta det ta så lång tid att förstå något så vansinnigt självklart som att det är bättre att vara hemma med familjen när du är liten än att tvingas ihop i en miljö med 26 andra barn (på samma avdelning!).

Madeleine Lidman sa...

Hej!

Din berättelse är oerhört viktig och jag vill gärna citera den längre fram inne på hemmaforaldrar.se

Vilken klok mamma du verkar vara som faktiskt kände efter och följde din magkänsla. Det är inte helt lätt när inte ens utbildade psykologer ger sitt stöd. (Katastrofalt när man tänker efter, stackars små barn).

Jag får ont i magen när jag läser om vilka råd du fått från BUP, någonting är fundamentalt fel i vårt samhälle när det går till på det här viset.

En idé kan kanske vara att ställa dottern i kö till dagmamma istället, hon verkar inte vara ett "dagisbarn".

Du har fattat ett klokt beslut och jag hoppas att du kan hitta det stöd du behöver inne på Hemmaföräldrar eller någon annanstans. Har du några funderingar så är du alltid välkommen att höra av dig :)

Du kallar dig mamma gammeldags men i mina ögon är du en nytänkare, som gör något helt nytt i dagens samhälle - du lyssnar på ditt barn och har valt att ge henne den närhet, kärlek och bekräftelse som hon behöver.

Starkt gjort :-)

sfish sa...

Apropå det mammagammeldags skriver; helt sjukt. Samma barn som de (BUP) först ser till att pajja förälder-barn-anknytningen på får de 10-15 år senare ta emot med självmordstankar. Sedan yrar de runt och kan inte förstå varför unga mår så dåligt...

Pandamamma sa...

Detta var så sorgligt att mina ögon tårades och när jag läste inlägget av "mammagammeldags" så blev jag nästan rädd över vilka råd hon fått av BUP. Öva på separationen genom att göra den ännu värre? Och detta ska vara människor som är utbildade att hantera barns känslor?

Madeleine Lidman sa...

Jag skrev det här inlägget 2007 och tycker mig faktiskt se en ljusning. Vi i Hemmaföräldrars nätverk märker av en förändring där allt fler föräldrar börjar lyssna till sin magkänsla och framförallt till sina barn.

En del har till och med gått så långt att de avbrutit inskolningen och sedan har de sökt sig till vår facebookgrupp för Hemmaföräldrar, för att få råd och stöd av andra som valt att ha sina barn hemma längre.

För de som vill hitta andra som är hemma så har vi lokala grupper runt om i landet. Grupper som aktivt arbetar med att hitta på olika aktiviteter så att föräldrar och barn får träffas.

Råden från BUP är katastrofala och även barnpsykologen Malin Alfvén gav tidigare liknande råd - där barnperspektivet saknades helt och barnen skulle anpassa sig till miljön, i stället för att miljön anpassades till barnet.

Precis det vi ser hända nu är det som författarna till boken "Förskolan för de allra minsta. På gott och ont" varnat för. Nu är de ändå väldigt för förskolan och spär på en del myter i boken som jag inte håller med om - men de är samtidigt väldigt tydliga med att de ser att dagens förskola kan skada många barn.

Hörde dock Malin Alfvén på Knattetimmen nyligen och hon börjar faktiskt ge mer seriösa och balanserade råd som bygger mer på det enskilda barnet och det är mycket positivt.

www.villa113.bloggspot.com sa...

Jag får en klump i halsen när jag läser blogginlägget och kommentarerna. Jag har själv en son som aldrig ville gå på dagis, han grinade eller gnällde nästan varje dag i alla år tills jag fick ett till barn när han var 4.5 och han fick gå på dagis när han ville. Men då hade han ju gått från 1.5 år, alltså i 3 år=(. Men det kändes underbart att få ha han hemma. Kände att jag boostade trygghet till honom då. Nu när han går i förskoleklass så kan han också gnälla att han inte vill gå. Ja, det är då för sorgligt hur det har blivit. Hoppas att det nått sin botten nu och att vinden vänt=).
MVH
Maria

Madeleine Lidman sa...

Ja, det är inte så lätt att veta alltid vad som är vad och hur man ska göra. Mitt råd är alltid att lita till sin magkänsla. Det viktiga är att när man ser att det inte blir bra - så agerar man. Det går alltid att göra om och göra rätt :) Boosta trygghet är bra. Vi får ingen handbok med oss till varje barn (alla är ju olika) så får vi ta och lära oss under vägen.

Jag hoppas verkligen att det vänder snart, men lite rädd är jag allt att vi i stället vid nästa val ska hamna i än mer styrning och ... obligatorisk förskola. Hoppas verkligen inte det - och jag hoppas att människor agerar här och nu och skriver på namninsamlingen för Nya Föräldraupproret för valfrihet.

Vi föräldrar får kämpa på tillsammans för att förändra :)

Anonym sa...

Hej,
det konstiga är att det är tillåtet att behandla människor på det sätt som kan ske vid en dagislämning. Att en personal håller i barnet medans föräldern går iväg. Det skulle väl vara helt omöjligt i vuxenlivet. Modell min man lämnar mig hos en annan man som ska vakta mig över dagen, jag vill inte och gapar och skriker och fäktar med armar och ben (har sett sån dagislämning). Men min man ska bara vända ryggen och gå därifrån...Hur är det möjligt?! Bara för att vi är starkare än barnet - har vi rätt att hålla i det då? Lär vi barn att lita på vuxna då? Om barnet kände sig trygg med "barnvakten" så skulle inte fysiska åtgärder behövas...Så tänker jag, hur tänker ni?
Med vänlig hälsning Karin - hemmamamma med fyra söner

Madeleine Lidman sa...

Jag tror att föräldrar av stress och kamp för att vara kvar i ekorrhjulet tvingas göra dåliga val där de inte litar till sin magkänsla - och barnen tyvärr många gånger far illa.

Hur vi behandlar våra barn avgör också hur de kommer att behandla andra ... Barn gör ju inte som vi säger - de gör som vi gör.



Anonym sa...

På vårt dagis tycker pedagogerna att det är konstigt att min man tar 10-15 minuter tid på sig när han lämnar. Det gör han eftersom hon annars gallskriker och inte vill att han ska gå. Efter de minutrarna så går det bra och hon leker med de andra barnen men hon behöver den tiden. Hpn är 1,5 år och har gått på dagis sen 6 månader. Annars funkar det bra och självklart är hon glad när jag hämtar efter typ 7 timmar men hon gråter iaf inte vid hämtning ... Vi funderar ändå på att byta dagis...

Madeleine Lidman sa...

Jag vet inte om ni bor utomlands för här i Sverige är det väl bara i Borås som barn får gå från sex månaders ålder. Låter konstigt att ni inte få ta den tid som behövs vid lämning. Tycker att det är bra om ni står på er. Alla barn är olika och de måste ta hänsyn till just ert barns behov, tycker jag. Här handlar det dessutom om ett väldigt litet barn så självklart måste lämningen få ta tid, dessutom ska det finnas någon som tar över som är en trygg anknytningsperson för barnet. Dagmamma kan ju också vara ett alternativ. Jag tror att det är lättare att knyta ihop barnets två världar med barnomsorg och hem hos en dagmamma.