Det säger en del om det samhälle vi lever i.
Bara tanken att alla barn är olika och att en del kanske inte passar på dagis från ett år - är så skrämmande för en del att de raderar meddelanden som informerar om detta. Men hur rättvist är det mot föräldrar att de inte får ta del av information som rör barns utveckling?
En fungerande anknytning är A och O för barnets framtida psykiska och fysiska hälsa och ett barn som skriker hysteriskt vid lämning, när inskolningen är avklarad, är knappast klar med sin anknytning och redo för att kliva ut i livet på egen hand. Är det rätt då att mana föräldrar att ignorera sin magkänsla och strunta i att lyssna till signalerna som det egna barnet ger?
Vilket råd skulle du vilja ge föräldrar som skriver enligt exemplen nedan?
”Usch det är så jobbigt! Vår tjej drygt 2 år gråter varje morgon, redan hemma. Inte dagis, säger hon. Ikväll mitt i bok läsningen, säger hon med tårar i ögonen:
Inte dagis mer
Hon skolades in i våras. Nu efter semestern har hon bara gråtit. Det är så jobbigt, man får ont i magen och vill bara ta hem henne. Personalen säger att det går snabbt över. Hon är otroligt mammig just nu. Pappa finns inte hemma så mycket”.
”Min son 21 månader är alltid hysterisk vid lämning på förskolan! Det är 6 veckor sedan han började på förskolan nu, och varje morgon är det samma sak (han går 3 dagar/vecka): Vi går dit med vagnen, när han ser dagiset börjar han gråta. Vi går in i hallen och då gråter han ännu mer. Jag får tvinga av honom ytterkläderna, och nu börjar han blir hysterisk. Han skriker, sparkar och gråter. Han klänger fast vid mig, vägrar släppa. Fröknarna får slita loss honom från mig! Sedan går jag, oftast är han då så hysterisk så att han spyr! När det gått ca 5 min sedan jag gått brukar han lugna sig, och sedan är han "som dom andra barnen" säger personalen. Jag mår sååå dåligt av dessa lämningar!”
”Vår son är inskolad sedan någon månad, och det har väl gått som förväntat, dvs gråt vid lämning som nog går över ganska snabbt. Men vi undrar hur han har det på dagarna. När vi går iväg till jobbet står han bara mitt på gården, men det kanske inte är så konstigt eftersom det bara är ca 5 min efter vi lämnat (min väg till jobbet passerar förskolan så man kan smygkika in). Han säger "mamma inte dagis" när vi går dit och på kvällen, men det är väl också ganska vanligt kan jag tro. Men varje dag när vi kommer och hämtar så står han bara helt passivt också, någonstans i en korridor eller hörn”.
”Nu är min lille pojke på dagis, 3:e veckan, men det går ej bra. Första inskolningsveckan gick hur bra som helst, inget gråt när vi gick, sen på fredagen skulle han sova där, då hade han gallskrikigt och var helt förstörd när jag kom och resten av eftermiddagen. Sen blev han sjuk. Och sen när han skulle börja igen, så gick det inte bra längre. Gallskriker när jag går, och när fröken kommer emot honom, blir han jätteledsen, han vet att hon tar honom ifrån mej”.
”Jag har en tjej på 15 månader. Hon har just börjat på dagis. Har gått själv i tre veckor. Det har gått ganska bra, varit lite lessen vid lämning och klagande vid hämtning. Men den här veckan har hon betett sig underligt. På dagis så hinner hon bara sova en timme (istället för två) för att hon bajsar i sömnen och vaknar sedan av detta. Hon brukar aldrig bajsa i sömnen annars. Sen har hon varit väldigt grinig och lessen och vill inte leka själv när hon är hemma. Hon vaknar även flera gånger på natten och verkligen gråter hjärtskärande. Jag börjar bli väldigt orolig... Hon är en sån glad och självständig tjej annars”.
När små barn skriker och gråter och inte vill gå till dagis - så är något fel. Antingen har något hänt på dagis, eller så trivs barnet helt enkelt inte där. Som förälder är det viktigt att lyssna till sin magkänsla och se och agera när barnet signalerar att något är fel.
Ibland kanske de inte skriker eller gråter, håll koll på saker som att barnet plötsligt blir ängsligt, sover sämre, börjar utagera hemma - allt det kan vara signaler på att barnet inte trivs. Små barn har ändå en hög tröskel - de vet ju inte om något annat och kan inte se att det som händer som är negativt, faktiskt inte borde få hända.
Madeleine Lidman
Läs också:
Om anknytning
Bejaka föräldrars oroliga magkänsla
Nina Björk: Vi är på helt fel spår
Nina Björk: Gamla mamma är passé
Madeleine Lidman
Läs också:
Om anknytning
Bejaka föräldrars oroliga magkänsla
Nina Björk: Vi är på helt fel spår
Nina Björk: Gamla mamma är passé
3 kommentarer:
Jag blir så ledsen när jag läser mammornas berättelser om deras dagisvägrande barn, för jag känner igen mig så väl. Har kämpat i två år nu för att få vår dotter att vilja gå på dagis men det fungerar inte alls. Under det gångna året sökte vi hjälp på BUP eftersom hon vägrade äta på dagis samt slogs för sitt liv för att slippa gå dit. Jag skäms över att säga att jag sökte hjälpen för att jag tänkte att det måste vara vår dotter som är lite annorlunda. Att det var hon som skulle "passas in" i dagisverksamheten, som om den vore det naturliga stället att vara på. Det hette hos BUP att hennes och min relation var för stark eftersom hon hellre ville vara tillsammans med mig och lillasyster än att gå på dagis. BUP rådde mig att låta henne börja gå riktigt långa dagar, mellan kl 08:00-17:00 (hon gick då mellan 09:00-13:30)för att hon skulle få träna på sin separationsångest. Det var någonstans i det samtalet med BUP som jag kände att det vände sig inombords hos mig. Där satt jag, välutbildad mor och expert på mitt eget barn, och hade ändå lyckats ignorera mitt barns signaler i nästan två år därför att jag lyssnat så mycket på vad alla sk experter säger om barns utveckling och dagisverksamhet. Jag var så rädd att hon skulle komma efter i utvecklingen att jag faktiskt sluta lyssna såväl till mitt barn som till mitt hjärta. Nu gör jag annorlunda. Min dotter fick sluta dagis nu i maj och kommer att vara hemma ett eller två år (hon fyller fyra år i september). Trots att jag talat om för henne att hon inte ska behöva gå till dagis under kommande år talar hon flera gånger i veckan om att "jag vill inte börja dagis efter sommaren mamma". Tänk att behöva gå omkring med den oron i magen! Min fina tjej har dock börjat äta mycket bättre sedan hon slutade dagis och gått upp i vikt. Helt galet att jag kunde låta det ta så lång tid att förstå något så vansinnigt självklart som att det är bättre att vara hemma med familjen när du är liten än att tvingas ihop i en miljö med 26 andra barn (på samma avdelning!).
Hej!
Din berättelse är oerhört viktig och jag vill gärna citera den längre fram inne på hemmaforaldrar.se
Vilken klok mamma du verkar vara som faktiskt kände efter och följde din magkänsla. Det är inte helt lätt när inte ens utbildade psykologer ger sitt stöd. (Katastrofalt när man tänker efter, stackars små barn).
Jag får ont i magen när jag läser om vilka råd du fått från BUP, någonting är fundamentalt fel i vårt samhälle när det går till på det här viset.
En idé kan kanske vara att ställa dottern i kö till dagmamma istället, hon verkar inte vara ett "dagisbarn".
Du har fattat ett klokt beslut och jag hoppas att du kan hitta det stöd du behöver inne på Hemmaföräldrar eller någon annanstans. Har du några funderingar så är du alltid välkommen att höra av dig :)
Du kallar dig mamma gammeldags men i mina ögon är du en nytänkare, som gör något helt nytt i dagens samhälle - du lyssnar på ditt barn och har valt att ge henne den närhet, kärlek och bekräftelse som hon behöver.
Starkt gjort :-)
Apropå det mammagammeldags skriver; helt sjukt. Samma barn som de (BUP) först ser till att pajja förälder-barn-anknytningen på får de 10-15 år senare ta emot med självmordstankar. Sedan yrar de runt och kan inte förstå varför unga mår så dåligt...
Skicka en kommentar