Sprid forskning om vad små barn behöver, det är inte att skuldbelägga

Foto: Pixabay

Han hette Allan. En liten skrynklig farbror med ögon som plirade bakom svarta glasögonbågar. Alltid med en AIK-halsduk runt halsen. Vi bodde i samma hus. Han, skulle det visa sig senare, bodde i en träningslägenhet som socialen stod för. Jag märkte att han verkade väldigt ensam. Försynt och tyst och jag tänkte att jag skulle hänga en korg på hans dörr med julmat till julen. Och jag hade en stark önskan att förverkliga det hela, men livet kom emellan. Just den julen hände det massvis med andra saker och jag tappade fokus. En bit in på nästa år fick jag veta att han dött. Han hade legat död i tre dagar innan någon upptäckte honom. Den där fina tanken jag hade, lyckades jag aldrig förverkliga. Det skaver i samvetet än idag. Därför tänker jag varje jul på den lilla farbrorn i mitt hus, då för många, många år sedan och hur viktigt det är att göra vad man kan. Alla kan göra något litet för andra.

För mig är det medmänskliga uppdraget viktigt, samtidigt som mammas röst mässar i örat på mig: "Tänk på att det är lätt att bli utnyttjad om man är för snäll". Jag tänker alltid att jag vill göra mer, men försöker nöja mig med att jag gör vad jag kan. I vardagen, året om, försöker jag göra lite skillnad genom att stötta, inspirera och ge föräldrar råd - så att de har självförtroendet att våga följa sin magkänsla och satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Det kanske verkar som ett lätt val att ha hemmaomsorg till sina barn: "Det är väl bara att stanna hemma om du känner för det". Njae, riktigt så enkelt är det inte, det lär den som väljer att gå mot strömmen snabbt märka. Verkligheten ser ju liksom ut så att hemmaföräldrar får man gärna ifrågasätta öppet och inför alla, men om en hemmaförälder delar forskning på sociala medier om vad små barn behöver - då blir det ett ramaskri och prat om skuldbeläggning: "JAG vill inte läsa sådant här. JAG mår dåligt då. SLUTA skuldbelägga mig. Alla kan faktiskt inte vara hemma så sluta dela sånt här".

För oss som vet hur de negativa, ifrågasättande och fördomsfulla kommentarerna kan hagla inför hemmavalet ibland, från både släkt, vänner och bekanta samt till och med BVC -  så är det lite häpnadsväckande att vi som aldrig går runt i vardagen som små prussiluskor och högljutt ifrågasätter föräldrar som väljer förskola, får dessa reaktioner när vi delar länkar till den forskning som finns kring vad små barn behöver. Det handlar ju faktiskt inte om föräldrars känslor - utan om de små barnen som inte kan göra sin röst hörd själva. Självklart går livet sina egna vägar och vi kan inte råda över allt. Men den förälder som får ta del av forskning om vad små barn behöver kan ju stanna upp en stund och reflektera över sin situation och se OM det går att göra vissa förändringar som gynnar barnet bättre. Olika falla ödets lotter och vi får de "spelkort" vi får i livet och får göra det bästa av det vi har. Kan vi inte förändra, så kan vi inte men då har vi i alla fall funderat ett varv. Och ofta går det ändå att göra vissa justeringar, men att bara skrika. "JAG vill inte höra det här", gör ju att allt bara fortsätter som förut när det kanske finns saker att göra som förbättrar för det lilla barnet.

Nej, jag måste säga att det börjar bli lite tröttsamt med vuxna människor som inte ser hur viktigt det är kunna ta till sig forskning och reflektera. Och dåligt samvete, ja det är tyvärr en del av föräldraskapet. Alla föräldrar har dåligt samvete av och till. Kanske just för att vi ska stanna upp och reflektera lite.

Sedan kommer det alltid finnas föräldrar som inte vill ha huvudansvaret för sina barn. De vill hellre arbeta. Och sedan finns det föräldrar som inte kan välja något annat och då ska ju självklart förskolans miljö utformas efter vad små barn behöver, så att även dessa barn får en så bra uppväxt som möjligt. Där är ju norsk forskning ett föredöme och den visar ju på till exempel varför små barngrupper är bra - då den berättar om varför stora barngrupper är dåligt. Den berättar om att långa dagar ger stressade barn och det blir då bra information till varför familjepolitiken bör utformas så att föräldrar har möjlighet att ge barnen korta dagar, om de vill. Och vill de inte kan forskningen användas till att anpassa förskolan bättre så att barnen blir mindre stressade, eller så kan det satsas på fler barnomsorgsalternativ för barn som stressas extra mycket i förskolemiljön. Barn som är introverta eller högkänsliga.

Forskning och tillgång till forskning är med andra ord en win-win för alla föräldrar. Visst kan det bli en chock för många då vi inte forskat i Sverige under de senaste 30 på vilken effekt förskolan har på barn. Istället har föräldrar matats med en massa felaktiga myter, för att de ska agera som politikerna vill. Men vilken föräldrar vill inte hellre ha korrekt fakta, än en massa myter, när det handlar om det viktigaste de har: sina barn. Så alla ni som tvekar att dela länkar till fakta och forskning, skippa rädslan och börja sprida informationen. För de små barnen, för förändring, för en bättre uppväxt för de allra yngsta. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ny studie; Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Sätt inga ettåringar i förskolan

Det behövs ny forskning om förskolan

Nej barn MÅSTE inte gå i förskola för att utvecklas optimalt

Fakta om små barns behov väcker starka känslor hos vissa

Foto: Nestlé (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag har arbetat med opinionsbildning i två decennier för att förbättra familjepolitiken, för att förbättra för familjer och barn. I mitt arbete ingår det också att sprida fakta som visar på varför det behövs en flexibel familjepolitik. Fakta är ju så viktigt också, eftersom det bör ligga till grund för de beslut som föräldrar fattar kring sina barn. Vi lever bara en gång och kan jag få föräldrar att tänka till kring de viktiga första åren, när grunden läggs för barnens framtida mående - så känner jag att jag gjort något viktigt. För varje familj, för varje barn som får ett annat liv är guld värt.

Vi har ju en väldigt hård styrning av familjer i det här landet, vilket gör att en majoritet med ekonomiska styrmedel styrs att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det är den lösning staten bestämt är den bästa och många har inte något annat val än att flyta med. För att de inte ska oroas av sitt val så ser staten till att propaganda matas ut från politiskt styrda myndigheter om förträffligheten i att alla små barn lämnas bort. Och har också knutit till sig ett antal forsningsförnekare som ska hjälpa till att övertyga föräldrar att det bara finns en lösning för alla barn och alla familjer. Men så är det ju självklart inte. Barn är olika, familjer är olika, därför behöver vi valfrihet så att varje familj kan pussla ihop den lösning som fungerar bäst för dem.

När vissa människor får information om att det går att välja bort standardlösningen samt tar del av fakta vad små barn behöver, istället för den vanliga propgagandan, så väcker det starka känslor. En del reagerar direkt med att ropa högt: "Du skuldbelägger, du skammar - jag mår dåligt. Sluta!"

Själv tänker jag så här:

Att vara förälder är speciellt. Alla föräldrar vill sina barn väl, men att vara förälder innebär också ett ansvar för ett annat litet liv. Då måste man kunna ta till sig fakta och kunna läsa på vad små barn behöver, utan att ropa om skuldbeläggning och "JAG mår dåligt när jag läser det här".

Det är ju så viktigt i livet att stanna upp och reflektera ibland. Om man läser något som väcker starka känslor, så är det bästa att stanna upp och fundera varför. Känner man skuldkänslor, så vänd blicken inåt och fundera över om det kan vara magkänslan som signalerar något. Den kanske säger något som du innerst inne redan vet.

Livet går sina egna vägar. Vi kan inte råda över allt. Men vi kan stanna upp en stund och se vilken väg vi valt och fundera över OM det finns något vi kan förändra när det kommer till våra barn och deras uppväxtvillkor. Kanske något litet som skulle vara bättre både för barnen och för oss själva. Men den som bara stänger av och vägrar lyssna till information om vad små barn faktiskt behöver, missar ju helt den viktiga chansen. Livet går inte i repris. Om det inte finns förutsättningar att förändra, så får man gilla läget och göra det bästa av situationen och se om det går att göra förändringar längre fram.

Det här att reflektera och stanna upp då och då, tror jag förbättrar måendet hos oss själva. Allt är så utstakat i vårt land, av politiker, hur vi ska leva våra liv. Men vem vet egentligen bäst, politiker eller föräldrar själva? Och är du som förälder säker på att du valt själv, eller bara flutit med strömmen? Är det inte ganska skönt att ha egenmakt över sitt liv? För att nå dit krävs det reflektion och fakta. Inte propaganda. Att vi tar tag i starka känslor som väcks, vänder och vrider på dem, analyserar dem och sedan bestämmer hur man ska gå vidare är ju bara positivt och utvecklande. Kör man bara på så kan smällen komma senare, när man upptäcker att man faktiskt hade kunnat göra annorlunda.

Så här uttalade sig Amelia Adamo i Expressen nyligen:

"Finns det något du ångrar i ditt liv?

– Mina stora misstag är inte yrkesmässiga, utan privata. Försummelse av barn, när jag har jobbat för mycket, eller försummelse av män. Om jag hade vetat vilka konsekvenser det här slarvet skulle föra med sig, skulle jag vara mer omsorgsfull. När du slutar på ditt jobb är det ingen som tackar dig, men relationerna med din familj varar hela livet. Det som blev lidande för mig var just familjelivet. Den där lilla handen som jag höll i för kort tid, eftersom jag hade så bråttom från dagis."

Med andra ord, du som är förälder, var inte så rädd för att läsa sådant som väcker starka känslor - stäng inte av och stäng inte in dig i din bubbla och skjut på budbäraren. Stanna upp istället en stund och ta dig tid att reflektera och analysera.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Anmärkningsvärt att Agnes Wold avfärdar forskning

Forskningsförnekarna med Sven Bremberg i spetsen

Sven Bremberg tjänar pengar på att rekommendera sina egna program mot psykisk ohälsa

Ta bort dina artiklar - du förstör för förskolan

Foto: Andreas Photography FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det är inte lätt att försöka förändra och förbättra. Nu är jag en vanlig liten mamma, utan ekonomiska resurser, utan en stor och stark organisation bakom mig, eller en mängd höjdare som stöttar mig. Det är bara jag och mina små gräsrötter. Vi tillsammans, alla dessa små vanliga människor som vill att saker ska bli bättre för våra barn och för oss föräldrar. Efter 16 års ideellt arbete, där jag inte tjänat en krona på att hjälpa, stötta och inspirera människor att våga ge sina barn tid och där jag samtidigt försökt förbättra för ALLA barn - så förstår fortfarande inte en del tanken bakom mitt engagemang.

Varje artikel jag skriver för att lyfta problem och försöka hitta lösningar, väcker tyvärr också en enorm ilska hos de som är vana vid att hålla varandra om ryggen och tillsammans påtala hur fint tyget är i Kejsarens nya kläder. De blir inte glada när det kommer någon och säger att Kejsaren inte har några kläder ... om vi säger så. De ser inte några fördelar med att lyfta problem, vända och vrida på dem, bolla med tankar och idéer och hitta lösningar. Nej, INGEN får prata om problemen - vi ska prata om pedagogiken i förskolan och alla kul saker det går att göra med barnen. Ingenting annat!

Fokus blir då för att undvika problemformuleringar och prata lösningar - att flytta fokus och smutskasta mig som person. Inne på Förskolan.se med över 33 000 medlemmar sitter admin och andra och försöker tillskriva mig saker som inte är sanna. Tydligen finns det de som inte tror att en hemmaförälder kan arbeta för att alla barn ska ha det bra - i förskolan, hemma och i pedagogisk omsorg. En hemmaförälder bryr sig ju bara om sitt eget och vill att alla barn ska vara hemma, eller hur?

Nej, självklart inte.

Den som tittat in i ett barns klara ögon, som hållit en mjuk babykropp i sin famn och känt den där fulla tilliten: "Jag litar på dig som är vuxen, visst tar du hand om mig" - väljer inte bara ut vissa barn - och särskilt inte efter vilken omsorg de har - utan arbetar självklart för att alla barn ska ha det bra. Och för att alla barn ska få ha det bra under sin uppväxt, så måste vi göra något åt familjepolitiken i stort och där är förskolan en pusselbit, men inte den enda. Vi vet vad små barn behöver och jag tycker att det är så viktigt att vi också lyfter den kunskapen och gör förändringar.

Jag är ändå ganska trygg i att människor ser det problematiska i att sitta och smutskasta en person som inte är med i en grupp. Många vågar inte skriva något i gruppen, eftersom de får lämna då - men självklart så kontaktar de mig, Den här hetsen mot mig har nu resulterat i att jag i ett privat meddelande blivit uppmanad att ta bort mina debattartiklar på nätet, för jag "förstör för förskolan". Nej, jag förstör inte för förskolan - jag gör skillnad. Hade inte jag vågat lyfta de problem jag såg redan 2006 (Förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag) - efter Per Kågesons bok "Tid för barn" som kom 2005 (och gav mig bra argument), hade kanske inte fler vågat följa efter. Människor fungerar så. Ingen vill vara först, för den som är bland de första får betala ett högt pris. Det vet jag om någon.

Sedan tror jag på att arbeta tillsammans. Vad spelar det för roll vilket barnomsorgsalternativ vi väljer till våra barn. Vi väljer olika, eftersom våra barn är olika. Tyvärr får jag får inte vara med längre i Förskoleupproret. Mycket på grund av en miljöpartist - tillika förskollärare, som förföljt och jagat mig när jag var med i gruppen och som skrivit saker i stil med: "är dagishataren här nu", som smutskastat mig och skrivit till admin att jag måste uteslutas för att jag är hemmaförälder. Han har även i andra sammanhang skrivit att han "känner för att ladda ett gevär" när han retat sig på att medborgare klagat över väghållningen i en kommun. Vilket säger en del om vilken nivå han brukar ligga på. Men jag stöttar ändå Förskoleupproret, för jag vet att priset är högt för de som larmat. Tyvärr har de ännu inte lyckats åstadkomma några förändringar - och det visar också på hur viktigt det är att vi arbetar tillsammans. Vi som står upp för de små barnen ska inte kriga mot varandra. Det gynnar bara de som vill att allt ska fortgå som förut.

Många missar också att jag faktiskt arbetat på en deltidsförskola (lekis/kyrkis) under många år. Under ett år så drev jag i princip hela deltidsförskolan själv, då ordinarie förskollärare var sjukskriven eller vabbade det mesta av tiden. Jag är inte emot förskolan, men jag vill inte att det ska vara det enda alternativet - och jag vill att förskolan ska få bättre förutsättningar för att bedriva en bra verksamhet. Dessutom vill jag ha tillbaka deltidsförskolorna med verksamhet riktad specifikt till hemmabarn och dagmammebarn. Sedan bör varje kommun erbjuda pedagogisk omsorg i form av familjedaghem, flerfamiljssystem och omsorg i hemmet. Jag är övertygad om att vi får mer psykiskt välmående barn om vi har valfrihet och många olika alternativ.

Eftersom vi har skolplikt i det här landet så hamnar alla barn i skolan förr eller senare ändå. Och då är det väl bra om de fått tillbringa sina första år på ett sätt som gynnat dem i deras utveckling och som gett dem en bra, trygg och kärleksfull start i livet.

Mer dramatsikt är det inte, så nej jag tänker inte ta bort några artiklar. Jag tänker fortsätta på den inslagna vägen och fortsätta arbeta för alla små barn och för en bättre familjepolitik. Vill du också arbeta tillsammans med mig - så skriv gärna på namninsamlingen i Power to Parents, där jag och Susanne Nyman Furugård kämpar för att ge barn 0-6 år en röst i valet 2018.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Ett litet p.s angående Förskoleupproret

Förskoleupproret skriver att "man blir inte utesluten utan anledning". Men faktum är att jag inte blev utesluten, utan lämnade då det blev omöjligt för mig att skriva då jag hela tiden var förföljd av en person som hetsade mot mig och hoppade på mig. Det blev väldigt obehagligt och jag behövde en paus. När jag ansökte igen efter några månader blev jag blockerad direkt av admin bara för att jag ansökte.

Via pm ställde jag då en fråga varför, men jag fick tyvärr aldrig något svar. Men som sagt - det får stå för dem. Jag tror på att samarbeta och att alla föräldrar bör jobba tillsammans, i stället för att motarbeta varandra - bara för att vi väljer olika barnomsorgsalternativ :)

Brist på kunskap om små barns behov kan skapa en skadlig miljö i förskolan

Foto:Chris and Jenni  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

En förskolechef stolt om små ettåringar:

”De tar sin egen mat från lunchbuffén.
– De hade pipmuggar när jag kom, det signalerar bebis.
Det är lärande att kunna balansera en tallrik."

Hela artikeln i DN andas hur små ettåringar ska dresseras att bete sig som skolelever redan från ett års ålder och förskolechefen fortsätter obekymrat:

”Barnen byter blöjor själva, klär sig själva och äter själva. 
– Höj ribban för ettåringar, det är fantastiskt att se samarbetet mellan dem. I början blev föräldrarna chockade, men vi har en skyldighet att ge våra juveler de bästa förutsättningarna, säger Tuula Aula.

– Absolut! säger Karin Mattsson. Efter lunchen hämtar barnen sina täcken och kuddar och går in i ett nedsläckt rum för att sova en stund på maten.”

Jag menar att låta barnen byta blöjor på sig själva??!! Inte ens en femåring klarar av att sköta sin hygien ordentligt som regel, utan behöver hjälp att torka sig när de gjort nummer två. Och att ta sitt täcke och självständigt gå in och lägga sig i ett mörkt rum. Allt det här om att mana fram självständighet hos en ettåring. De är för små att lämnas och vara självständiga. Barn skadas ofta under sovstunderna just för att de lämnas ensamma. Det står i artikeln att förskollärarna får en bättre utbildning ... det de verkligen skulle behöva utbildning i är om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Ja ettåringarna dresseras till att lära sig byta blöjor på sig själva (men jag betvivlar att det kommer att vara hygieniskt eller sluta tätt), men på bekostnad av vad? Oavsett vilken pedagogik förskolechefen hänvisar till så har faktiskt förskolans effekt på barn inte utvärderats under 30 år. Därför blir det extra farligt med detta experimenterande.

Vi vet vad små barn behöver när de är ett år, enligt den forskning som finns kring neurobiologi, anknytning och utvecklingspsykologi - att  lära sig byta blöja, ta mat från "skolbespisningen", eller självständigt gå och lägga sig i ett "mörkt rum" - är inte vad en ettåring BEHÖVER. Barnet riskerar därför att drabbas negativt i sin utveckling. Reggio Emilia får också kritik i en studie för den här "självständighetspedagogiken".

Har vi alltså kommit dithän nu att vi har så stora barngrupper och få personal att barnen under täckmantel av pedagogik, måste börja ta hand om de mest basala behoven själva.

Små barn behöver närhet, kärlek, god omsorg för att utvecklas optimalt. Och för att kunna ta in nya kunskaper så måste de först och främst vara trygga.

Mitt tips är ett enda: Läs på, gör om och gör rätt.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk



Läs också:

Förskolechef Tuula Aula: Självständiga barn ger pedagogerna mindre arbete med omsorg och mer tid för det pedagogiska arbetet med läroplanen

Trygghet går före inlärning

"Små barn behöver en egen Läroplan"

Människobarnet föds för tidigt och outvecklat

Trygga barn lär sig lättare i förskolan

Anknytningsteori

Självständighet ska inte forceras fram

Nej barn måste INTE gå i förskola för att utvecklas optimalt (länksamling)

Kritisk studie av Reggio Emilia

Politiker blundar för sambandet med ungas psykiska ohälsa

Forskning om förskolans effekt saknas

Fel att utgå från att alla barn behöver förskola

Har förskolan blivit vår tids barnhem

Förskolan: "Vuxenvärldens svek slår rot i barnen" (Jesper Juul)

"Tidigare skolgång är ingen mirakelmedicin"

Professor Ulla Waldenström: Vi vet för lite om hur förskolan påverkar barn

Professor: Problem med förskolan slätas över

Dagens förskola har blivit ett experiment