Sprid forskning om vad små barn behöver, det är inte att skuldbelägga

Foto: Pixabay

Han hette Allan. En liten skrynklig farbror med ögon som plirade bakom svarta glasögonbågar. Alltid med en AIK-halsduk runt halsen. Vi bodde i samma hus. Han, skulle det visa sig senare, bodde i en träningslägenhet som socialen stod för. Jag märkte att han verkade väldigt ensam. Försynt och tyst och jag tänkte att jag skulle hänga en korg på hans dörr med julmat till julen. Och jag hade en stark önskan att förverkliga det hela, men livet kom emellan. Just den julen hände det massvis med andra saker och jag tappade fokus. En bit in på nästa år fick jag veta att han dött. Han hade legat död i tre dagar innan någon upptäckte honom. Den där fina tanken jag hade, lyckades jag aldrig förverkliga. Det skaver i samvetet än idag. Därför tänker jag varje jul på den lilla farbrorn i mitt hus, då för många, många år sedan och hur viktigt det är att göra vad man kan. Alla kan göra något litet för andra.

För mig är det medmänskliga uppdraget viktigt, samtidigt som mammas röst mässar i örat på mig: "Tänk på att det är lätt att bli utnyttjad om man är för snäll". Jag tänker alltid att jag vill göra mer, men försöker nöja mig med att jag gör vad jag kan. I vardagen, året om, försöker jag göra lite skillnad genom att stötta, inspirera och ge föräldrar råd - så att de har självförtroendet att våga följa sin magkänsla och satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Det kanske verkar som ett lätt val att ha hemmaomsorg till sina barn: "Det är väl bara att stanna hemma om du känner för det". Njae, riktigt så enkelt är det inte, det lär den som väljer att gå mot strömmen snabbt märka. Verkligheten ser ju liksom ut så att hemmaföräldrar får man gärna ifrågasätta öppet och inför alla, men om en hemmaförälder delar forskning på sociala medier om vad små barn behöver - då blir det ett ramaskri och prat om skuldbeläggning: "JAG vill inte läsa sådant här. JAG mår dåligt då. SLUTA skuldbelägga mig. Alla kan faktiskt inte vara hemma så sluta dela sånt här".

För oss som vet hur de negativa, ifrågasättande och fördomsfulla kommentarerna kan hagla inför hemmavalet ibland, från både släkt, vänner och bekanta samt till och med BVC -  så är det lite häpnadsväckande att vi som aldrig går runt i vardagen som små prussiluskor och högljutt ifrågasätter föräldrar som väljer förskola, får dessa reaktioner när vi delar länkar till den forskning som finns kring vad små barn behöver. Det handlar ju faktiskt inte om föräldrars känslor - utan om de små barnen som inte kan göra sin röst hörd själva. Självklart går livet sina egna vägar och vi kan inte råda över allt. Men den förälder som får ta del av forskning om vad små barn behöver kan ju stanna upp en stund och reflektera över sin situation och se OM det går att göra vissa förändringar som gynnar barnet bättre. Olika falla ödets lotter och vi får de "spelkort" vi får i livet och får göra det bästa av det vi har. Kan vi inte förändra, så kan vi inte men då har vi i alla fall funderat ett varv. Och ofta går det ändå att göra vissa justeringar, men att bara skrika. "JAG vill inte höra det här", gör ju att allt bara fortsätter som förut när det kanske finns saker att göra som förbättrar för det lilla barnet.

Nej, jag måste säga att det börjar bli lite tröttsamt med vuxna människor som inte ser hur viktigt det är kunna ta till sig forskning och reflektera. Och dåligt samvete, ja det är tyvärr en del av föräldraskapet. Alla föräldrar har dåligt samvete av och till. Kanske just för att vi ska stanna upp och reflektera lite.

Sedan kommer det alltid finnas föräldrar som inte vill ha huvudansvaret för sina barn. De vill hellre arbeta. Och sedan finns det föräldrar som inte kan välja något annat och då ska ju självklart förskolans miljö utformas efter vad små barn behöver, så att även dessa barn får en så bra uppväxt som möjligt. Där är ju norsk forskning ett föredöme och den visar ju på till exempel varför små barngrupper är bra - då den berättar om varför stora barngrupper är dåligt. Den berättar om att långa dagar ger stressade barn och det blir då bra information till varför familjepolitiken bör utformas så att föräldrar har möjlighet att ge barnen korta dagar, om de vill. Och vill de inte kan forskningen användas till att anpassa förskolan bättre så att barnen blir mindre stressade, eller så kan det satsas på fler barnomsorgsalternativ för barn som stressas extra mycket i förskolemiljön. Barn som är introverta eller högkänsliga.

Forskning och tillgång till forskning är med andra ord en win-win för alla föräldrar. Visst kan det bli en chock för många då vi inte forskat i Sverige under de senaste 30 på vilken effekt förskolan har på barn. Istället har föräldrar matats med en massa felaktiga myter, för att de ska agera som politikerna vill. Men vilken föräldrar vill inte hellre ha korrekt fakta, än en massa myter, när det handlar om det viktigaste de har: sina barn. Så alla ni som tvekar att dela länkar till fakta och forskning, skippa rädslan och börja sprida informationen. För de små barnen, för förändring, för en bättre uppväxt för de allra yngsta. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något litet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Ny studie; Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Stressade förskolebarn kan stressas för livet

Sätt inga ettåringar i förskolan

Det behövs ny forskning om förskolan

Nej barn MÅSTE inte gå i förskola för att utvecklas optimalt

Stressade förskolebarn kan stressas för livet. Ny forskning i Norge

Foto: Pixabay

Norge fortsätter att studera vilken effekt förskolan har på barn, samtidigt som vi i Sverige fortsätter att undvika att göra samma sak. Inte heller får svenska föräldrar kännedom om den norska forskningen. Det är inte så att forskarna i Sverige är ointresserade men de som ansöker om forskningsanslag får avslag. I Norge har man dock full koll på att hjärnans utveckling är i sin mest intensiva fas mellan 1-2 års ålder och att negativ stress kan påverka hjärnans nervceller och de nervceller som används för att hantera stressreaktioner, är de som hämmas mest: stressade förskolebarn kan stressas för livet.

- Om du utsätter de yngsta barnen för ihållande stress, riskerar du att stressa dem förlivet

183 småbarnsavdelningar, 710 anställda och 1 100 barn deltar i ett nytt forskningsprojekt för att ta reda på hur personal i förskolan kan skapa en miljö, som minskar stressen bland de yngsta barnen.

- Barn i åldrarna 0 till 2 år är i sin känsligaste ålder och tål inte stress särskilt bra. Då hjärnanatomin utvecklas för fullt. Negativ stress kan påverka hjärnans nervceller och de nervceller som används för att hantera stressreaktioner, är de som hämmas mest.

Det står professorn i klinisk barnpsykologi vid NTNU, Turid Suzanne Berg-Nielsen, enligt forskning.no.

Nytt forskningsprojekt

Som forskare vid det Regionala centret för barn och ungdomars mentala hälsa (RBUP), leder hon forskningsprojektet Trygg innan 3, som bland annat ska ta reda på hur personal i förskolan kan skapa en miljö som minskar stressen för de yngsta barnen.

- Om du utsätter de yngsta barnen för ihållande stress, riskerar du att stressa dem för livet, säger Berg-Nielsen, enligt forskning.no.

Få - och motsägelsefulla svar

När det gäller små förskolebarn och stress, är det mycket forskarna inte känner till. Enligt artikeln på forskning.no finns det få internationella studier på området och de ger delvis motstridiga svar.

Professor May Britt Drugli på NTNU är en del av forskargruppen i projektet ”Trygg innan 3”. Hon har tidigare lett den första norska studien rörande kortisolnivåer hos de yngsta barnen i förskolan.

- Mätningarna visade en atypisk kurva för kortisolnivåer hos ett- och tvååringarna i förskolan. Nivåerna ökade under hela dagen i förskolan, samtidigt som nivåerna sjönk de dagar barnen var hemma. Det visade sig också att stresshormonerna ökade mest hos barn som tillbringade åtta timmar eller mer per dag i förskolan, säger Drugli, enligt forskning.no.

- Måste ta reda på mer

Ökningen av kortisolnivåerna hos dessa barn var inte stor. Men Drugli är medveten om att det behöver undersökas ytterligare:

-Vi kan inte slå oss till ro och säga att en liten ökning av kortisol inte är skadlig för de yngsta. Vi behöver veta mer om hur olika barns utveckling påverkas av förhöjda kortisolnivåer och vad man kan göra för att minska nivåerna, säger Drugli.

Trygg innan 3

- Trygg innan 3 handlar om att medvetet arbeta med kvaliteten på småbarnsavdelningarna under ett helt förskoleår och sedan undersöka effekten av detta. Projektet innefattar observation och utvärdering av samspelet på småbarnsavdelningarna, feedback till alla anställda, reflektion och vägledning, skräddarsydd för den enskilda avdelningen eller gruppen.

- Trygg innan 3 består av en servicestödjande, kvalitetshöjande del med fokus på det dagliga samspelet i förskolan och en forskningsdel. Forskningen kommer att undersöka vilka effekter Trygg innan 3, har på bland annat kvaliteten på relationerna, hur barnen fungerar inom olika utvecklingsområden, barnens stressnivåer och personalens trivsel.

- Trygg innan 3 är ett tvåårigt projekt. För att kunna undersöka effekten av sådana kvalitetshöjande åtgärder måste förskolorna tillfälligt placeras i två grupper. En grupp kommer att få kvalitetsutveckling förskoleåret 2018-2019 och den andra 2019-2020.

- Sju kommuner/stadsdelar i Östra Norge och Trøndelag har anmält sig eller har valts ut att delta och cirka 8-20 förskolor ingår i varje kommun.

- Trygg innan 3 är ett samarbete mellan RBUP Öst och Söder, Handelshögskolan BI och RKBU Mitt-Norge, NTNU. Projektet har beviljats finansiering från det förebyggande programmet "Bättre hälsa" i Norges forskningsråd.

 (Källa: NTNU)

Översättning: Madeleine Lidman

Läs också: 

Barn som gått i stora barngrupper får fler beteendeproblem i skolan

Förskolebarn som går långa dagar är mer stressade

Många risker med gruppbaserad omsorg

Varför vi inte forskar i Sverige: Forskare blundar för kunskap om barns behov
(Artikeln i sin helhet)

Hemmaomsorg ger barn precis det de behöver

Foto: Rachel Samanyi (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det är inte lätt att gå mot strömmen och följa sin magkänsla, men barn är olika så varför ska vi göra exakt samma val kring barnens första år? Många som väljer att gå sin egen väg och stannar hemma längre, för höra kommentarer från grannar, vänner, bekanta och släktingar, om att barnen missar något väsentligt när de inte blir elever i en skola från ett års ålder och får lite undervisning. Det skapar naturligtvis oro och många läser in sig på den forskning som finns och som visar vägen i vad små barn behöver, egentligen.

Kruxet är bara att hur påläst du än är som förälder, så skapar ändå det hårda klimatet i vårt land där bara en enda barnsomorgsmodell hyllas (förskola), oro hos de som väljer något annat. Därför var det extra roligt att få läsa hemmaföräldern Hanna Hinnersjös inlägg i Hemmaföräldrars nätverks FB-grupp, om en händelse som hon var med om nyligen. (Har fått tillåtelse att dela inlägget offentligt). Hanna har omsorgen om sina barn hemma och arbetar i egen regi i pedagogisk omsorg i form av familjedaghem.  Äldsta barnet har hon haft hemma helt i fyra och ett halvt år och sedan har han efter egen önskan fått gå i förskola några timmar i veckan, eftersom hans bästis går där.

Hannas berättelse:

"Helt plötsligt mitt i söndagsmiddag på restaurang idag kom det fram en tant från ett bord i närheten och frågade om jag pratar engelska och ja jo det gör jag ju svarade jag. Sen fortsatte hon med att fråga var mina barn går i förskola och om de gått där länge. Då sa jag förstås att jag är dagmamma och att mitt stora barn gått på sin förskola i ett år nu men att han är hemma när han vill och att det lilla barnet hänger runt, hemma på dagarna. Då ropade tanten till sin man och sa: "Vad var det jag sa" och skrattade.

Det visade sig att hon var en österrikisk forskare inom anknytning och barns sociala trygghet och nu jobbar i Sverige med att studera svenska förskolebarn i deras vardagsmiljö på förskolan. Och så sa hon att hon var helt faccinerad över att det så tydligt syns på mina barn att de kommer från en annan tillvaro, än den som är klassisk här i Sverige. Och att jag gör ett fantastiskt jobb med dem. Hon hade suttit och studerat oss i vårt samspel i 1,5 timme med sin man (måttligt creepy kanske men ändå).

Alltså ett sånt jäkla bevis på att min dröm om att med hjälp av närhet, skapa trygga individer som är lugna och okonstlade i sig själva samt att min karriärmässiga "uppoffring" lönar sig. Nu kanske jag kan slänga all favoritläsning om barn- och familjepsykologi, då mitt och barnens förhållningssätt uppenbarligen är på god väg mot hamn." 

I Sverige har ingen forskat på vilken effekt förskolan har på barn, under de senaste 30 åren. Men ändå serveras föräldrar hela tiden myter om hur förträffligt och nödvändigt det är för alla barn att gå i förskola. Samtidigt som vi i Sverige snart bara har en enda barnomsorgsmodell - har all forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi stuvats undan. Men det är så viktig forskning som visar vad små barn behöver - och det är precis det som barn får när de har hemmaomsorg (så länge inte hemmet är dysfunktionellt så klart).

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Kärlek sätter sig på hjärnan 

Stressade småbarn

Får ettåringarna den närhet de behöver?
Små barn behöver inte en massa aktiviteter

Svenska tonåringar har aldrig mått så dåligt - men ingen forskar på varför

Foto: Nathan Csonka (FLICKR) LICENS: CC BY-SA. Personen på bilden har inget samband med artikeln

Nedstämdhet, oro, irritation eller sömnsvårigheter … 57 procent av alla 15-åriga flickor säger sig ha besvär, men även pojkarna är drabbade. Mätningarna startade 1985 - och kurvan för ständigt ökande psykisk ohälsa hos våra barn har sedan dess också pekat uppåt och uppåt.

Det här får som vanligt inga stora rubriker i tidningarna. Det verkar mest bli ett enda stort: GÄÄÄSP! Inte heller får det de Etiska kommittéerna att bevilja pengar till forskning. Nu får ni ju inte heller i vanliga media läsa om hur forskare ansöker … och ansöker, om att få forska på varför barn mår så dåligt. Marianne Cederblad gjorde 1974 en studie som visade att dagisbarn hade höga nivåer av stress i blodet. För tio år sedan ansökte Uppsala Universitet om forskningspengar för att följa upp den studien.

Men icke … det är bara så att den som VILL forska på varför barn mår dåligt eller vilken effekt förskolan har på barn - får avslag.

Det vi inte vet … finns inte … eller …? Om det inte finns forskning så finns det ju inga problem och då kan man ju spekulera lite fritt som Sven Bremberg, ensamutredare på det som tidigare hette Folkhälsoinstitutet, FHI, alltid gjort. Han och Agnes Wold, läkare och engagerad i Fi, spekulerade ganska fritt för några år sedan och kom fram till att den psykiska ohälsan ökar för att barn är oroliga för om de ska få ett arbete.

En sådan slutsats rapporterar media förstås gärna om. Då behöver vi ju inte fundera på att ändra något i vår familjepolitik. Ja … ni kanske vet …att familjepolitik till och med är så ointressant nu för tiden att S, V, Mp och nu även M, tagit bort det helt som ett politikområde. Vi vet ju alla att standardlösningen med två heltidarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder är det enda och bästa sättet att låta ALLA barn växa upp på.

Eller … vi saknar i alla fall forskning som motsäger att det skulle vara det bästa sättet … för forskarna får inga pengar för att forska hur det ligger till. (Och ja Uppdrag Granskning har fått alla fakta … men ni vet … GÄÄÄSP).

Den som läser på lite om anknytning kan läsa följande:

"Otrygg anknytning leder till att barnet som vuxen riskerar att drabbas av; ångest, oro och depression, psykosomatiska sjukdomar, inlärningssvårigheter, substansberoenden, asocialt beteende, anorexi, bulimi och personlighetsstörningar".

Frågan vi bör ställa oss är väl … kan det finnas ett samband med att vi fråntagit föräldrarna ansvaret att själva bedöma NÄR det är lämpligt eller OM det över huvud taget är lämpligt … att barn går i förskolan. Nu väntar mer styrning runt hörnet där S tydligt deklarerat att ALLA barn ska in i förskolan, eftersom dagmammor, flerfamiljssystem och omsorg i hemmet "bara" är barnpassning - och därför ska försvinna. Finns det någon som tror att den psykiska hälsan hos barn och ungdomar blir bättre av det? Att skolresultaten kommer att öka …

Nej, naturligtvis inte. Kliver man lite utanför boxen här och tar sig tid att tänka efter, så blir det ganska uppenbart att något är väsentligt fel. Ska ideologi gå före barnsperspektivet? I Sverige har det fungerat så i decennier nu … kanske dags att ändra på det och se till att dels få en familjepolitik att tala om .. och sedan dessutom se till att den vilar på vetenskaplig grund - inte på ideologi.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Förskola före två års ålder kan skada ditt barn

Starkare relation till jobbet än till barnen

Barnen får betala ett högt pris med S-förslaget

DDR bör inte vara ett föredöme för svensk familjepolitik