Mamma du gjorde så rätt som tog hem mig från förskolan

Foto:  Carol von Canon  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Inlägg från gästskribent Fredrika Bäck Stiller:

Ett klipp ur mitt liv

Min mamma födde mig och sedan blev hon ensamstående. Efter några år träffade hon en ny man. Det var en fin man med ett stort hjärta, som kom att bli pappa till min bror. Jag var då fem år. Samma dag mamma slutade arbeta fick jag vara hemma med henne. Motståndet var stort både från förskolan och BVC. Men mamma tog hem mig. "Vad skulle du vara där för, när jag var hemma? Det enda du ville var ju att vara med mig" , sa mamma.

En dag när vi var hemma svimmade mamma och föll rakt på magen. Jag "väckte" henne och mamma fick sedan gå på extrakontroller under resten av graviditeten. "Vad skulle hänt mig om du inte varit med mig? Du räddade oss båda. Jag är dig evigt tacksam", sa hon. Så kom han till slut... min bror och jag ville sälja honom, ge bort honom. Varje steg mamma tog med honom övervakade jag. Om hon gjort något med honom så såg jag det direkt. Det syntes om hon hade bytt kläder på honom och så vidare. Jag sov på golvet bredvid hans säng, jag förhörde mamma om allt, om jag inte varit med. Dumma, dumma bebis.

"Det blir bättre om hon är på förskolan så du får vara ifred och hon får stimulans", fick mamma höra. Men hennes kommentar var bara: "Du behövde väl inte stimulans? Du behövde mig och du behövde ha stenkoll. Du hade ju bara känt dig sviken om jag lämnat iväg dig och inte din bror."

Efter några år blev hon ensamstående med oss båda. Hon kämpade hela sitt liv för oss. Vi saknade mamma så mycket när hon var på jobbet, men vi hade varandra jag och min bror. "Kom ihåg att ni har bara varandra. Ni är kärnan. Ni måste ta hand om varandra", sa mamma hela tiden.

Idag har jag en bror som för mig är det viktigaste, viktigaste som finns i mitt liv, utan honom är jag inte hel. Tack mamma!

Fredrika Bäck Stiller




Läs också:

Låt syskonen växa upp tillsammans

Hemmaomsorg ger barn precis det de behöver

Foto: Rachel Samanyi (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det är inte lätt att gå mot strömmen och följa sin magkänsla, men barn är olika så varför ska vi göra exakt samma val kring barnens första år? Många som väljer att gå sin egen väg och stannar hemma längre, för höra kommentarer från grannar, vänner, bekanta och släktingar, om att barnen missar något väsentligt när de inte blir elever i en skola från ett års ålder och får lite undervisning. Det skapar naturligtvis oro och många läser in sig på den forskning som finns och som visar vägen i vad små barn behöver, egentligen.

Kruxet är bara att hur påläst du än är som förälder, så skapar ändå det hårda klimatet i vårt land där bara en enda barnsomorgsmodell hyllas (förskola), oro hos de som väljer något annat. Därför var det extra roligt att få läsa hemmaföräldern Hanna Hinnersjös inlägg i Hemmaföräldrars nätverks FB-grupp, om en händelse som hon var med om nyligen. (Har fått tillåtelse att dela inlägget offentligt). Hanna har omsorgen om sina barn hemma och arbetar i egen regi i pedagogisk omsorg i form av familjedaghem.  Äldsta barnet har hon haft hemma helt i fyra och ett halvt år och sedan har han efter egen önskan fått gå i förskola några timmar i veckan, eftersom hans bästis går där.

Hannas berättelse:

"Helt plötsligt mitt i söndagsmiddag på restaurang idag kom det fram en tant från ett bord i närheten och frågade om jag pratar engelska och ja jo det gör jag ju svarade jag. Sen fortsatte hon med att fråga var mina barn går i förskola och om de gått där länge. Då sa jag förstås att jag är dagmamma och att mitt stora barn gått på sin förskola i ett år nu men att han är hemma när han vill och att det lilla barnet hänger runt, hemma på dagarna. Då ropade tanten till sin man och sa: "Vad var det jag sa" och skrattade.

Det visade sig att hon var en österrikisk forskare inom anknytning och barns sociala trygghet och nu jobbar i Sverige med att studera svenska förskolebarn i deras vardagsmiljö på förskolan. Och så sa hon att hon var helt faccinerad över att det så tydligt syns på mina barn att de kommer från en annan tillvaro, än den som är klassisk här i Sverige. Och att jag gör ett fantastiskt jobb med dem. Hon hade suttit och studerat oss i vårt samspel i 1,5 timme med sin man (måttligt creepy kanske men ändå).

Alltså ett sånt jäkla bevis på att min dröm om att med hjälp av närhet, skapa trygga individer som är lugna och okonstlade i sig själva samt att min karriärmässiga "uppoffring" lönar sig. Nu kanske jag kan slänga all favoritläsning om barn- och familjepsykologi, då mitt och barnens förhållningssätt uppenbarligen är på god väg mot hamn." 

I Sverige har ingen forskat på vilken effekt förskolan har på barn, under de senaste 30 åren. Men ändå serveras föräldrar hela tiden myter om hur förträffligt och nödvändigt det är för alla barn att gå i förskola. Samtidigt som vi i Sverige snart bara har en enda barnomsorgsmodell - har all forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi stuvats undan. Men det är så viktig forskning som visar vad små barn behöver - och det är precis det som barn får när de har hemmaomsorg (så länge inte hemmet är dysfunktionellt så klart).

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Varför sprids inte kunskap om små barns behov?

Kärlek sätter sig på hjärnan 

Stressade småbarn

Får ettåringarna den närhet de behöver?
Små barn behöver inte en massa aktiviteter