Lena Hallengren, S, vägrar svara på Förskoleupprorets frågor

Foto: Linda Håkansson (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Så är årets Almedalsvecka lagd till handligarna och det är dags att summera intrycken. Av över 4 000 event var det 10 stycken som handlade om familjepolitik. Barn 0-6 år och små barns behov diskuterades inte i någon större omfattning, trots att så många är oroade över den ständigt ökande psykiska ohälsan. DET diskuterades en del, men då handlade det som vanligt mest om vad man ska göra när skadan redan uppstått. Själv vill jag gärna prata om vad man gör för att skadan inte SKA uppstå - och då handlar det om att ge små barn det de behöver. Därför pratade jag för Power to Parents 2018 på följande tema: "Har Sverige blivit barnfientligt". Att intresset är stort för de här frågorna om de allra minsta barnen, märktes inte minst på att eventet hade över 5 000 sidvisningar i progamkatalogen. Eventet var också välbesökt med en engagerad publik. Så intresset för de här frågorna är stort, men det syns inte i media och politikernas intresse är svalt.

Varför?

Vill man ha svaret på den frågan är det bara att lyssna till vad regeringens representanter säger. Min erfarenhet under två decennier handlar om att makten inte är intresserad av den lilla människan, utan bara om att införa sina stora visioner och då reduceras människor till schackpjäser som politikerna flyttar runt efter behag. Vad människor vill med sina liv, vilka drömmar eller behov de har, blir ointressant för politikerna anser sig alltid veta bättre och tar sig därmed rätten att prata ovanför huvudet på människor och bestämma åt dem.

Lena Hallengren, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister, S, visade det tydligt på seminariet: ”Omsorg som förutsättning för hög sysselsättning" i Almedalen 2/7. Trots Förskoleupproret som arbetat i fem års tid för bättre arbetsvillkor för personalen, trots #pressatläge där tystnadskulturen till slut rämnade och personalen berättade om sina faktiska arbetsvillkor - som är rent förskräckliga, så rinner det av dessa förblindade politiker som  Lena Hallengren. Hennes kommentar på seminariet var därför klockren och visar precis hur socialdemokraterna ser på den lilla människan:

"Personalen i förskolan har bra arbetsvillkor och löner i jämförelse med äldreomsorgen. Den måste vi prata mer om." Sedan pratade hon bara om äldreomsorg innan hon lämnade seminariet efter halva tiden.

Övriga diskussioner på seminariet avhandlade mest hur de som har makten ska kunna stoppa dessa arma arbetare inom omsorgsyrken från att arbeta deltid. Inte ett ord om att det kanske finns människor som vill arbeta deltid, utan bara om hur det ska stoppas. Fler som arbetar heltid är nämligen lönsamt för staten. Hur människorna mår eller om de vill arbeta heltid är sekundärt. Det är så kallt och cyniskt att man häpnar.

Jag twittrade om det hela och det var flera som arbetar inom förskolan som reagerade över Lena Hallengrens uttalande. De kommenterade därför i hennes FB-flöde i ett inlägg om Almedalen. Först svarade hon på ett inlägg, men sedan raderade hon en majoritet av alla ifrågasättande kommentarer. Det är ett anmärkningsvärt beteende. Lena Hallengren är minister. Hon är politiker. Hon fattar beslut som påverkar människors vardag. Men hon vill inte ha en dialog med medborgarna. Och det är inte första gången hon agerar så här.

2006 skrev jag till Lena Hallengren och bad om svar på några frågor kring familjepolitiken, men hon vägrade svara på frågorna:

"Lena Hallengren hade gärna svarat på dina frågor om de hade varit formulerade på ett seriöst och professionellt sätt. Nu är de i vissa fall helt felaktiga och i andra fall insinuanta och Lena Hallengren gör därför bedömningen att hon inte har möjlighet att medverka."

Inget nytt under solen alltså och jag är inte förvånad att Lena Hallengren valde att radera två frågor från Katrin Nörthen, en av förgrundspersonerna i Förskoleupproret. Regeringen har inte det minsta intresse av att göra något åt problemen i förskolan, eller i familjepolitiken som helhet. Det hade de inte för 12 år sedan och det har de inte idag. Lena Hallengren var tydlig i sitt FB-flöde med att hon kände till Förskoleupproret, ändå hävdade hon att personalen har bra arbetsvillkor och löner. Det här visar precis på det problem Susanne Nyman Furugård och jag lyft tidigare. Förskoleupproret når inte fram. Därför är det viktigt att de som vill arbeta för en förändring för barnen och personalen i förskolan stöder Power to Parents och skriver på namninsamlingen, så att politikerna avkrävs tydliga besked om vilken politik de går till val på. Det är det enda som fungerar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Slopa heltidsnormen

Lena Hallengren, S: "Vi har världens bästa förskola"

Maria Larsson, KD, ställer en fråga i riksdagen varför Lena Hallengren vägrar svara på en medborgares frågor

Barn mellan ett till tre år behöver omsorg - inte skola

Foto:Fiona Sigh FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag undrar om det inte var en väldigt stor miss att börja kalla barnomsorg, för barn mellan ett till tre års ålder, för förskola: skola för barn, i stället för omsorg om barn. Läroplan i all ära men fokus kom nog att hamna helt fel när man enligt det socialdemokratiska konceptet valde att göra små ettåringar till elever i en skola. Vad behöver egentligen en liten ettåring?

Jo, enligt utvecklingspsykologin, neurobiologin och anknytningsteorion, så behöver små barn mellan ett till tre år främst: närhet, kärlek, god omvårdnad, en god anknytning, empati och socialt samspel med en vuxen, för att lära sig saker och utvecklas optimalt.

Men klarar dagens förskola att ge små barn mellan ett till tre år allt det?

Och går det att rent ekonomiskt klara av att få fram pengar ur våra gemensamma skattemedel för att ge alla barn mellan ett till tre år den miljö i förskolan som de behöver för att utvecklas optimalt? Kanske är det faktiskt mer realistiskt att erbjuda en barnomsorg för barn mellan ett till tre år, för de barn som verkligen måste vara där, för att föräldern/föräldrarna måste jobba och inte kan hitta en annan lösning.

Det är starka krafter som ligger bakom det här konceptet att små barn mellan ett till tre år behöver förskola för att utvecklas optimalt. 2006 var jag på ett seminarium i Almedalen med Eva-Lis Sirén (tidigare Preisz) från Lärarförbundet och dåvarande förskoleministern Lena Hallengren, S, med flera. Hallengren var då tydlig med att maxtaxan bara var det första steget mot en allmän avgiftsfri förskola, då det ska ses som "en del i den generella välfärden".

Skärmdump från artikel

Det är Lärarförbundet med Eva-Lis i spetsen som tillsammans med Lena Hallengren och socialdemokraterna, har varit starkt drivande bakom det här synsättet att se små ettåringar som elever - och de har aldrig hymlat med sina åsikter.

I Stockholm lade Annika Billström, S, inför valet 2006 fram ett förslag om en avgiftsfri förskola och Eva-Lis Sirén uttalade sig då och sa att en gratis förskola är rätt väg att gå. – På lång sikt vill vi se samma förutsättningar för förskolan som för grundskolan.

Ett av Eva-Lis favoritargument under seminariet i Almedalen var just att inga barn ska behöva "nöja" sig med dagmamma. Omsorg i hemmet var naturligtvis ännu värre enligt Eva-Lis och hennes förklaring till det var: "De tre första åren är den mest inlärningsintensiva perioden i ett barns liv. Den inlärning som sker under denna period kan inte helt och hållet kompenseras senare. Det gäller inte minst språkutvecklingen".

Ja, det är en väldigt intensiv period i ett barns liv och det är en mängd saker som ska vara på plats om barnet ska vara mottagligt för att lära sig saker och utvecklas optimalt. Men det gäller att kunskapen finns också OM vad små barn behöver för att utvecklas optimalt samt även kunskaper i HUR små barn utvecklas. Och tyvärr men när man gör en ettåring till en elev och låter ideologi styra, så kommer inte det som erbjuds det lilla barnet att vila på vetenskaplig grund.

Den kunskap som Lärarförbundet och även socialdemokraterna "glömmer" (av ideologiska skäl) är att det är mellan ett- till tvåårsåldern som barnets hjärna utvecklas snabbare än någonsin senare i livet. En utveckling som  är beroende av hur väl anknytningen - alltså det känslomässiga band till de vuxna som är viktiga för barnet, fungerar. Samspelet och anknytningen - kvaliteten i relationen - har en grundläggande betydelse för barnets sociala, emotionella och intellektuella utveckling. Det är också de tre första åren som är de viktigaste för hjärnans utveckling.

En majoritet av alla barn går i dag i förskola. Trots det så finns det inte någon forskning gjord i Sverige på vilken effekt förskolan har på små barn. Det som finns är gammal forskning från 80-talet som saknar evidens och inte är statistiskt säkerställd. Det man kan titta på därför är utfallet av de faktorer som är viktiga: Hur mår barn i Sverige psykiskt när de blir äldre, klarar de sig bra i skolan och är de socialt välfungerande?

Där är resultaten väldigt nedslående. I samma takt som allt fler små barn börjat allt tidigare i förskola och gått allt längre dagar, så har också den psykiska ohälsan ökat, samtidigt som skolresultaten sjunkit drastiskt. Dessutom har skolorna stora problem med att barnen inte är socialt välfungerande. Något som man i efterhand försöker lösa med manualbaserade program som SET, social och emotionell träning. Nu senast gick även Jan Björklund ut och talade om att svenska ungdomar i dag saknar social kompetens... trots att de vuxit upp på dagis, som ju enligt myten sägs göra barn duktiga i skolan och socialt välfungerande.

Hur kan vi år ut och år in fortsätta med en politik som så uppenbart inte fungerar?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Många har missuppfattat uppdraget inom förskolan

Om små barns behov och utveckling

Barn mellan ett till tre år har inte utvecklat sitt immunförsvar

Hög tid för en ny familjepolitik

Barnen får betala ett högt pris för S-förslaget

Utred om tidig förskolestart ger psykisk ohälsa

Psykolog: Sätt inte barnet i förskola

Maria Haldesten, GP: Inte det bästa för våra barn

Hemmaföräldrars arbete måste erkännas (2006)

Det här behöver barn för att lyckas i skolan

Svenska föräldrar är grundlurade

Finlands framgångsrecept heter närvarande föräldrar

Barn mellan ett till tre år har inte utvecklat sitt immunförsvar

Om små barn ska börja i förskola, behöver de en trygg anknytningsperson i förskolan för att må bra

Lärarnas nyheter: De yngsta väcker debatt

Barngrupperna måste minska

Trygga relationer - grunden för allt lärande

Små barn i Lund - Läroplanen för de allra yngsta


I det här inslaget säger Eva-Lis Sirén med anledning av KD:s förslag att höja maxtaxan för att minska barngruppernas storlek: "Hade de inte varit bättre att ta bort vårdnadsbidraget och finansiera det på så sätt": http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5580765

Då kan man ju fråga sig hur det ska lösa den allvarliga förskolekrisen i till exempel socialdemokratiskt styrda Malmö och Göteborg, där vårdnadsbidraget inte finns. Hade inte (S)R varit så röda så hade de ställt en sådan följdfråga. Alltid detta prata om att slopa vårdnadsbidraget som är en marginell kostnad - jämfört med vad det kostar att erbjuda förskoleplats till alla barn som har en förälder som är föräldraledig och ändå hemma med syskon. Barn som dessutom många gånger får gå i förskolan hela sommarlovet också - och alla övriga lov, vilket gör att kommunerna måste ta in en massa vikarier till höga kostnader.

Utan VB måste många, då de inte har sin anställning skyddad eller sin SGI också gå tillbaka och jobba. Då måste barnet börja i förskola till en kostnad av 157 000 kronor per barn och år, att jämföra med kostnaden för VB som är 36 000 kronor per barn och år. Med Eva-Lis matematik så blir det alltså fler små barn under tre år i förskola vilket innebär ännu högre kostnader för kommunerna, men inget tillskott genom en höjd maxtaxa. Och mer kostnader och ännu fler barn i förskola - utan höjd maxtaxa - det tror hon ska lösa förskolekrisen... Inte undra på att vi har en allvarlig förskolekris - när personer som tänker som Eva-Lis får så stort utrymme i media.

Intressant att notera också att de till programmet bjöd in professor i pedagogik Sven Persson som jag debatterade med i Sydsvenskans chatt. En professor i pedagogik - vad vet han om små barns behov sett ur ett utvecklingspsykologiskt, neurobiologiskt eller aknytningsmässigt perspektiv. Bara det att han tror att pedagoger behöver gå en lång akademisk utbildning för att "kunna tolka barnens signaler"...

Mamma, pappa eller staten

Januari 2004

Med spänning satte jag mig att läsa artikeln "Världens yngsta elever", i DN den 31 december 2003. "Nu kommer jag äntligen att bli varse en journalist som tittat kritiskt på det nya skollagsförslaget, där barn ska bli elever från ett års ålder," tänkte jag förväntansfullt.

Men tyvärr - det var många kritiska frågor som jag saknade. Efter att ha dragit bakgrunden till förslaget, får förskoleministern Lena Hallengren breda ut sig och förklara att det mesta bara handlar om "juridisk terminologi". Som svar på varför föräldrarna bara ska ha friheten att fostra sina barn som de själva önskar i ett års tid, innan de ska in i "undervisningssystemet", säger förskoleministern;

- Vi ser att de barn som deltar i förskolan har lättare att klara sig i skolan. (Och detta som en kommentar från en förskoleminister som själv var hemma med mormor och själv aldrig gått på dagis).

Några kritiska frågor med anledning av det påståendet skulle ha kunnat vara:
"Enligt vilka undersökningar?"
"Hur var de utformade och hur genomfördes de, i vilket land och framförallt vilket år?"
"Ministern kan ju inte vara omedveten om alla larmrapporter som cirkulerat i media under senare år om allvarliga problem i vår storskaliga kollektiva svenska barnomsorg"
"Vilken "undervisning" ska de små ettåriga eleverna få och vilken politisk prägling kommer de att utsättas för?"

I 30 år har politikerna haft en övertro på att ju tidigare barnen separeras från mammorna och placeras i vård utanför familjen, desto större jämställdhet får vi. Med facit i hand kan vi nu se att det är en dålig lösning att använda barnen som en murbräcka för jämställdhet - det leder inte till några förbättringar för kvinnorna.

För det är inte bara i arbetslivet vi kvinnor vill ha jämställdhet. Trots att så många barn lämnas bort till dagis vid ett års,
så får kvinnor fortfarande sämre vård och sämre mediciner.
Nästan all forskning och framtagning av mediciner sker på den manliga kroppen.
Små fyraåriga flickor får sämre medicinsk behandling för sin astma och sämre mediciner än små fyraåriga pojkar, vilket gör att de riskerar att få kronisk astma som vuxna osv.
Listan över bristande jämställdhet kan göras hur lång som helst.

Artikeln i DN avslutas med: "Den svenska och nordiska förskolelösningen där bebisar möter både barnskötare och förskolelärare i daglig pedagogisk verksamhet är unik. Att bebisar kommer att kallas elever och gå i skola i ett undervisningssystem kommer att göra oss ännu mer unika."

Nej, vi kommer inte att bli mer unika, bara mer likriktade.
En lösning, en åsikt och ett sätt att leva som det enda rätta, kännetecknar totalitära socialistiska regimer som resten av världen, sedan Sovjetunionens och Berlinmurens fall, är på väg bort ifrån, men vi tycks vara på väg mot. Vi står inför ett vägval i Sverige, vill vi leva i en demokrati, där människor betros med rätten att bestämma över sina egna val här i livet. Ska vi ha valfrihet inom barnomsorgen och ett brett utbud av olika sorters dagis, dagmammor och hemmaföräldrar, eller ska vi ha ett alternativ som det står i nya skollagen?

Inför genomförandet av skollagen försöker politikerna lugna människor med att det inte finns ett tvång att barnen blir elever från ett års ålder. När 6-årsverksamheten infördes var den frivillig och det hävdas fortfarande att den är frivillig. En undersökning från Skolverket i höstas visar att "nästan alla föräldrar väljer 6-årsverksamheten" och därför drar Skolverket slutsatsen att det blivit en succé. Men hur ser den här frivilligheten ut i praktiken?

I en vanlig informationsbroschyr från en kommun, där de informerar om den barnomsorg som finns, så står det att;
"förskola erbjuds från 1-5 års ålder".
I utskicket inför 5-årskontrollen, från Stockholms Läns Landsting - Barnhälsovården står det;
"5-årsundersökningen är den sista hälsokontrollen av Ditt barn på BVC innan barnet börjar i förskoleklass vid 6 års ålder".

Frivilligheten finns kanske kvar i teorin men det är inte de signaler som föräldrar får och följaktligen så väljer de flesta 6-årsverksamhet till sina barn.

Inför antagandet av den nya skollagen ska nu föräldrar återigen invaggas i en falsk känsla av att de kommer att ha kvar sin valfrihet, för att efter några år finna att den bara existerar i teorin. Är det verkligen så vi medborgare vill ha det?

Om inte är det dags att börja protestera så att våra politiska företrädare tydligt uppfattar signalerna.

Madeleine Lidman