Förskolans problem kan inte lösas utan att familjepolitiken förbättras

Det är lite intressant att se hur det rapporterats sedan 90-talet att förskolan haft problem att klara sitt uppdrag och ändå blir det inte bättre. Jag har funderat lite vad det kan bero på och det största problemet tror jag är att det dyker upp en larmrapport, en bok som belyser krisen (till exempel Tid för barn, Förskolan för de allra minsta. På gott och ont eller Mår barnen bra i förskolan) eller så skriver någon tidning om sjuktalen hos personalen eller hur barnen drabbas negativt på olika sätt. Känslorna svallar och diskussionerna går heta ett tag. Alla ropar självklart i kör: Det måste bli bättre, barngruppsstorlekarna måste ner och det måste anställas mer personal.

Mitt i stormens öga fortsätter FB-grupper som Förskolan.se med så höga medlemstal som över 33.000 medlemmar att dela inlägg om roliga intressanta saker att göra med barnen i förskolan. Skulle ett kritiskt inlägg delas där någon lyfter ett problem så raderas det och personen kastas antingen ut ur gruppen eller så hänvisas diskussionen till en samlingstråd och stängs. Jag kan förstå det till viss del för varje grupp har sin inriktning och negativa trådar är arbetssamma att administrera, men det blir lite konstigt när förskolan brottas med så många och allvarliga problem som på sikt kan sänka hela verksamheten att förskolediskussioner enbart ska handla om det som är positivt. Det blir som att fortsätta inreda och snygga till en båt med hål i som sakta sjunker och strunta i stigande vattennivåer och bara fortsätta måla och pyssla, utan att inse att båten snart ligger på botten. För faktum är ju att alla dessa roliga intressanta saker det går att göra i förskolan kommer minska i framtiden om personalen är utbränd och barngrupperna är så stora att det inte finns förutsättningar att göra mer än överleva dagen.

Lite fundersam blir jag också kring Förskoleupproret. De hade länge sin tystnadskultur under i princip fem års tid. Förskolepersonal fick under inga omständigheter skriva inlägg om problem på sin arbetsplats, för det fanns ju FÖRÄLDRAR i gruppen. Och de skulle kunna känna skuld för att de lämnade barnen till förskolan om de fick veta hur svårt personalen hade det att klara sitt uppdrag. Efter ett inlägg i Lärarnas tidning som inte var populärt hos admin i Förskoleupproret, så sansade de sig dock och startade #pressatläge. Det blev till slut ohållbart att försöka stoppa personalen från att berätta sanningen och förmodligen var det också många som reagerade på att det var ett ganska skumt agerande i en grupp som säger sig vilja förbättra.

Jag måste villigt erkänna att jag var som ett frågetecken den tid jag var med i Förskolan.se och Förskoleupproret. Själv försökte jag lyfte de problem jag såg för att sedan bolla med tankar och ideér på lösningar. För mig var det solklart att pudelns kärna fanns i familjepolitiken. Men familjepolitik var ett ämne som absolut inte fick diskuteras i någon av grupperna. Rädslan hos admin visade sig vara extremt stor och det var ständiga påminnelser om att "familjepolitik diskuterar vi inte här i gruppen". Eftersom jag arbetat i två decennier nu med att försöka förbättra familjepolitiken och är övertygad om att det skulle lösa även förskolans problem, så blev jag väldigt konfunderad över den inställningen.

Det enda jag sett hända nu under de två decennier jag sett krisen i förskolan bli allt allvarligare, är att när media uppmärksammar en kampanj eller demonstration kliver ansvarig politiker fram och säger med rynkad panna och allvarsam min: "Vi ska ta till oss av det ni berättar och vi har redan avsatt XX antal pengar för att lösa det här". Och så går det antal år till där föräldrar och personal nöjer sig för stunden. "Wow vi lyckades." (Nu senast när Skolverket återinförde rekommendationer om gruppstorlekar. Alla jublade men inget har blivit bättre).

Om politikerna lyssnat hade vi sett en förändring redan i början på 2000-talet när de första rapporterna om problemen med nedskärningarna i verksamheten på 90-talet började synas. (Jag skrev om det i debattartikel i SvD redan 2006). Men istället har politikerna sin vana trogen (och för att de kan och kommer undan med det) stadigt minskat ersättningen till förskolan samtidigt som uppdraget utökats. Något jag skrivit om i den här debattartikeln i Dagens Samhälle där jag sammanfattar vad som lett fram till dagens situation. (En artikel som admin inne på Förskoleupproret, enligt rapporter, flitigt raderat varje gång den delas trots att jag länkar till deras kampanj #pressatläge. INTE prata familjepolitik you know ...)

Hur hänger då allt ihop? Hur kommer det sig att admin i grupper som rör förskolan och som samlar tusentals och åter tusentals medlemmar - är så emot att ställa politikerna mot väggen och utkräva en ny och bättre familjepolitik? Ja säg det, det får väl var och en som är med år efter år i dessa grupper utan att något blir bättre ta och fundera lite närmare på. Men det är svårt att inte bli lite konspiratorisk och undra om inte vissa admin har kopplingar till vissa partier som vill lägga locket på.

Tyvärr kommer #pressatläge inte heller att åstadkomma någon förändring på grund av oviljan att ta tag i familjepolitiken. Nästa valperiod kommer troligen förskolans uppdrag utökas ytterligare och den allmänna förskolan från två års ålder kommer införas, samtidigt som tiden för föräldraledigas barn kommer att utökas över hela landet så att det blir lika mycket tid i alla kommuner. Föräldraförsäkringen kommer att kortas och fler små barn under ett år kommer att behöva förskoleplats.

Jag har i alla fall svårt att se på när små barn far illa och personalen går på knäna, samtidigt valfriheten minskar och föräldrar inte kan välja något annat än förskolan snart. Därför vill jag sätta press på politikerna. Vill du också göra skillnad. Skriv då på namninsamlingen Power to Parents 2018 för att ge barn 0-6 år en röst i valet.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk