Styr och ställer politiken för hårt - förminskas människor och får sämre självkänsla

Foto: Alessandra Celaro FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag var den lillgamla ungen som var framåt och frimodig. Nya människor var en chans till ny vänskap. Jag var hemmabarnet som var med överallt och som enligt mamma pratade rent (i princip) redan vid två års ålder. Det gjorde att jag kunde sätta ord på mina känslor och är säkerligen också en orsak till att jag har minnen även från så tidiga år som innan jag kunde gå.

Sedan började jag skolan … och blev den "tysta flickan". Ja inte med en gång, men ganska snart - för i skolan fanns det inte utrymme för att sticka ut i Jantelagens Sverige, där gällde det att smälta in, att inte synas, att inte ta plats. Skolan på 70-talet var medelmåttornas skola, där alla barn skulle vara "lika dåliga". Ingen fick sticka ut i något ämne. Själv tyckte jag att matematik var roligt … det var fel. Räknade man för snabbt stack man ut - och var man klar med en uppgift eller ett kapitel, hade läraren hur som helst ändå inga fler utmaningar eller uppgifter, utan man fick sitta och vänta … på att få fortsätta till den den som brann minst för matematik hade kommit fatt. I högstadiet fick man "förmånen" att sitta i sidorummet till klassrummet och göra diagnostiska prov när man var klar. Ingen höjdare precis att pekas ut som duktig i en skola där Jante rådde. Behöver jag säga att jag tappade intresset för matematik och säkerligen inte heller presterade optimalt i något ämne, men jag hade ändå ganska bra betyg. Men känslan är att de hade kunnat vara så mycket bättre och att skolan hade kunnat vara så mycket roligare - och tänk om den fått mig att växa … i stället för att krympa.

Det tog nästan 10 år efter avslutat gymnasium för att min självkänsla och mitt självförtroende skulle nå normala nivåer igen och ändå var jag inte mobbad, inte ens särskilt utsatt på något sätt … bara nertryckt och förminskad, intryckt i en konformig mall där min personlighet skulle suddas ut - där alla skulle vara lika … jämlika. Det där socialdemokratiska JÄMLIKA - det har förföljt mig - jag avskyr helt enkelt den betydelse det ordet har i vårt land, där jämlika är att vi tycka lika, leva lika, vara lika … dana.

Men vi är ju olika. Vi har olika personligheter, vi har olika drömmar och mål med livet, vi är inte bra på samma saker - utan på olika saker. Och det är ju helt okej och precis som det ska vara. Det betyder ju inte att vissa människor är bättre än andra, mer värda … utan bara att vi är olika och lika mycket värda.

Jag tror inte på filosofin att politiken ska skala av, bygga på, slipa och fila fram en konformad människa.  Jag tror inte heller på idéen eller filosofin att vi ska ta och omfördela alla pengar så att alla har exakt lika mycket - enligt filosofin att har alla lika mycket, så är vi jämlika och därmed enligt den här Jantefilosofin lika mycket värda. Och voilà plötsligt förutsätts vi då alla vara exakt lika lyckliga.

Min uppfattning är att vi bara blir lika olyckliga.

För lyckan finns inte i att vi alla är lika och har lika mycket. Lyckan är inte heller given den som har mest pengar - det vet alla. Lyckan finns i balans mellan pengar, familj, relationer, vänner … nätverk. Lyckan finns i att vi får en grundtrygghet som välfärden ska garantera men också att vi får chansen att utvecklas optimalt efter vår förmåga, där vi uppmuntras att följa vårt hjärta och våra drömmar, där vi har mål och drivkrafter, där vi tillsammans stöttar varandra och glädjes åt varandras framgångar. Där vi känner att vi har ett rättvist välfärdssystem - inte ett som styr och begränsar människor genom att allt bestäms ovanifrån för att det dumma folket inte vet sitt eget bästa. Dessutom är det en utopi att politikens ramar kan styra människor och medel för att skapa ett exakt jämlikt samhälle. Den utopin har redan testats i Sovjet - och det fungerande inte. George Orwell beskriver i boken "Animal farm" varför - på ett väldigt bra och pedagogiskt sätt.

För mycket styrning skapar bara problem. Människor krymper, deras självkänsla krymper, deras livslåga börjar gå på sparlåga … och många springer där lydigt i sitt ekorrhjul, flyter med strömmen, gör som de blir tillsagda … men är det lika med att de är lyckliga? Att de följer sina drömmar och presterar efter sin bästa förmåga? Jag skulle vilja säga nej. Vi är faktiskt så hårt styrda att människor i vårt land känner rädsla och obehag bara för att de gör något så fundamentalt grundläggande och viktigt för vårt välmående som att de satsar på tid för barn och balans mellan familj och arbete. Attityden mot dessa föräldrar är så hård i det samhälle vi lever i nu - att de känner sig förminskade när de väljer själva, när de går mot strömmen. De blir rädda, osäkra och får dålig självkänsla … för att de VÄLJER tid för barn och balans mellan familj och arbete. Hur sjukt är inte det?

Ett sunt och välmående samhälle ska låta människor blomma ut. Vi är ett land med mycket höga ohälsotal - framförallt i psykisk ohälsa. Vad skulle hända om vi efter snart hundra år under oket av likhetsfilosofin och Jante … testade något annat? Nämligen valfrihet och att vi uppmuntrade människor att utvecklas efter sin förmåga - i stället för efter den mall som bestämts ovanifrån.

Personligen tror jag att vi skulle få ett mycket bättre samhälle, mer välmående och med starkt minskad psykisk ohälsa hos både vuxna och barn.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Nyttig historielektion

Den svenska DDR-skolan

Gåtan Stellan Arvidsson

Sverige lätt byte för DDR:s charmoffensiv

Dödsstöten för den svenska skolan - (mp) och (s) överens efter två veckor

Östberlins öron nådde den svenska skolan

Var din tysklärare skolad i DDR?

Skolböcker sprider vänsterpropaganda

Skolans läroböcker fulla av vänsterpropaganda

Finska skolan vs svenska flumskolan